Michel Houellebecqs nya roman är ett intellektuellt utmanande tankeexperiment men samtidigt en obehaglig flirt med fördomar om muslimer.

Frankrike år 2022. Det är valår och den nationalistiska identitariska rörelsen, som står till höger om Front National, har aktivt arbetat för att driva fram konflikter mellan muslimer och nationalister. Beväpnade grupper skjuter ner människor på Paris gator och oron har lagt grunden för en stark längtan efter ordning, på vilka premisser det än månde vara. En otippad valteknisk samverkan leder så till att Frankrike står med sin första muslimska president och ett ledande parti, Muslimska broderskapet, med konservativ islam som rättesnöre. Nye presidenten Mohammed Ben Abbes påstås visserligen höra till de mer moderata franska muslimerna men ett massivt ekonomiskt stöd från Saudiarabien kräver eftergifter. Rätt till månggifte införs omedelbart, det blir slöjtvång på universiteten och familjen tar individens plats som samhällets primära beståndsdel. Ändå tycks majoriteten nöjd – lugnet lägger sig över Frankrike.

Michel Houellebecqs senaste roman, Underkastelse, väckte mycket uppståndelse när den kom ut i Frankrike i vintras och blev en storsäljare. Ämnet är kittlande provokativt och en extra skjuts fick boken antagligen också av det faktum att den utkom samma dag som attentatet mot satirtidningen Charlie Hebdo – och att det var Michel Houellebecq som prydde framsidan på det aktuella numret.

Läsarens guide genom Frankrikes transformation till muslimsk stat heter Francois. Han är lärare i litteratur vid Sorbonne och forskar på 1800-talsförfattaren Joris-Karl Huysmans, som började som skildrare av dekadens men med åren blev religiös och övergick till att skriva om helgon och underverk. Francois känns igen som en ganska typisk houellebecqman, cynisk, med rutten kvinnosyn, usel förmåga att skapa och upprätthålla känslomässiga relationer och dåligt fungerande moralisk kompass. Han lever ett monotont och ensamt liv och har en av allt att döma sorgligt ytlig relation med sin unga student Myriam. Hon är judinna och när oroligheterna växer i Frankrike flyttar hon med sina föräldrar till Israel. Francois sörjer när hon meddelar att hon träffat en annan, men gör inget för att ändra förloppet. Han är i allt en betraktare och hyser heller inga åsikter om det som sker med det franska samhället. Han förvånas men blir sällan upprörd av det som händer. Verkligt bekymrad tycks han bli först när han förlorar jobbet eftersom han inte är muslim. Parallellt tycks ensamheten bryta ner honom.

Underkastelse är en dystopi förlagd till en mycket nära framtid, om den individuella frihetens undergång och religionens återkomst i det politiska livet. Michel Houellebecq skriver gärna redovisande och Underkastelse är i långa stycken närapå nyhetstext med ganska tekniska redogörelser för ett politiskt spel med påtryckningar och eftergifter. Torrheten är trist men ger trovärdighet.

Houellebecq bjuder på ett på många sätt roligt och intellektuellt utmanande tankeexperiment. Samtidigt är det en lek med elden. Han flirtar med explosiva krafters fördomar. Scenariot som spelas upp i boken bygger på att medier inte berättar sanningen om samhällsproblem som inbegriper invandrare, och att muslimer alltid får massvis av barn och överlag håller fast vid konservativa åsikter som bland annat inbegriper en bakåtsträvande syn på kvinnans roll. Han smeker fula fördomar medhårs och väljer bort nyanser.

Intressant nog tycks det framför allt vara kvinnornas underkastelse som får den infödde fransmannen och halvhjärtade ateisten Francois att lockas av den nya religionen och till sist låta omvända sig. Utsikten att de av Sorbonne nyanställda äktenskapsmäklerskorna kan tilldela honom ett antal undergivna hustrur att ha sex med och tas omhand av drar i alla fall minst lika mycket som möjligheten att få sitt gamla jobb tillbaka. Så mycket för det upplysta västerländska samhällets jämställdhet alltså (och möjligen är det vad Houellebecq vill säga: att vad gäller kvinnosyn har vi inte kommit så långt som vi tror). Men Francois börjar också lockas av egen underkastelse inför Gud. Kanske kan det ge mening åt det liv han dittills bara har varit måttligt intresserad av att leva, och erbjuda honom lite mänsklig gemenskap och tillhörighet?

Underkastelse är en fascinerande och obehaglig bok om både en mans och ett samhälles hållningslöshet. Inga värden tycks i sig vara värda att försvara. Allt är till salu, för pengar och trygghet. Jag tror emellertid att Underkastelse är dålig som profetia. Den nationalism som sprider sig är ett betydligt större hot än religionen.

 

Eva-Lotta Hultén

 

Underkastelse

Michel Houellebecq

Albert Bonniers förlag