Gårdagens essä i OBS!

”Den från början religiösa idén att människan skiljer ut sig från alla andra varelser och att det ger oss rätt att härska över dem är en föreställning vars brister i skenet av klimatförändringar och miljöförstöring blir pinsamt uppenbara. Till det kommer också ett debattklimat där enskilda människor ständigt blandar ihop sina egna åsikter med ett objektivt förnuft och använder sig själva som måttstock. Eftersom jag är förnuftig, verkar de tänka, så måste åsikter som motsäger mina, komma sig av att andra är dummare än jag.

Samma slappa slutledningsteknik gäller för mänskligheten som grupp: eftersom vi är rationella så måste allt vi tar oss för vara förnuftigt. Och skulle vi råka ha försatt oss i en situation där vi håller på att underminera våra egna möjligheter till liv så är vi så exceptionellt smarta att vi kommer uppfinna tekniska lösningar på problemet.

Humanismens förnuftsdyrkan skapar en tankefälla som leder till brist på lyhördhet och i värsta fall ren hybris. Vi är ju inte rationella utan bara duktiga på att rationalisera våra egna begär och intressen.”

Läs eller lyssna på hela här.https://sverigesradio.se/avsnitt/kan-humanismen-radda-oss-fran-humanismen

Mellan oktober 1965 och mars 1966 mördades minst en halv miljon indoneser för att de misstänktes vara kommunister. Dödandet orkestrerades av armén under ledning av general Suharto men många av mördarna var helt vanliga bybor eller stadsbor som gick till angrepp mot sina grannar.

Dokumentärfilmen ”The act of killing” från 2012 handlade om dessa massakrer och året efter att den hade premiär visades den på en filmklubb i Göteborg. Jag har haft svårt att släppa det jag upplevde då. Inte under visningen utan under mitt föredrag efteråt.

I filmen följer regissören Joshua Oppenheimer några av förövarna. De skrattar och pratar om sitt mördande som om det vore helt vanliga ungdomsminnen.

Inget av det som visades var mig främmande. Tidigare samma år hade min bok ”Resan från mörkrets hjärta” kommit ut. Den handlade om vad det är som gör att vi ibland begår övergrepp och grymheter mot våra medmänniskor. Jag skrev om folkmordet i Rwanda, tortyr, Förintelsen, övergrepp under krigen i Vietnam och Irak och all möjlig annan mänsklig grymhet. Det var tack vare boken jag stod framför filmpubliken och höll samma föredrag jag hållit flera gånger förut. Tidigare hade jag mest mött nickande instämmanden och vänliga frågor. Denna gång möttes jag av ilska. Några lämnade till och med salen demonstrativt. Vad var det som gjorde dem så upprörda?

Jo, jag pratade om förövare som offer för omständigheter och situationer. Jag berättade om den forskning som visar att vi människor är anpassliga varelser som lätt kan förmås att göra saker som går emot vår egen moral om det är vad någon auktoritet kräver eller gruppen förväntar sig. Jag hävdade att vi inte kan lita på att våra handlingar återspeglar våra värderingar. Först begår vi grymheter för att vi är lydiga och anpassliga. Sedan rättfärdigar vi dem för att kunna hålla fast vid att vi är människor med förmåga att handla i enlighet med vår moral.

Min publik hade just sett människor skryta om bestialiska illdåd och de var inte välvilligt inställda till mitt budskap. Tvärtom var de i behov av att distansera sig från vad de just upplevt. En man i publiken naglade fast mig med blicken och slog aggressivt fast: ”Det där skulle jag aldrig kunna göra.”

Jag har i tanken många gånger återvänt till den där föreläsningen. Vad hade jag kunnat göra annorlunda för att nå fram?

Svaret kanske är så enkelt som att jag inte skulle hållit föredraget i direkt anslutning till filmen. Deltagarnas reaktioner var ju i sig ett tydligt exempel på hur vi påverkas av situationen. I sitt agiterade tillstånd efter filmvisningen var de högst troligt mer aggressiva och mindre eftertänksamma än de annars brukade vara. Det gjorde att de föredrog antagonism och avståndstagande framför analys och försök till förståelse.

I sin bok ”Moral. Uppfinnandet av gott och ont”, förklarar filosofen Hanno Sauer att vår mänskliga moral uppstod under vissa bestämda betingelser i en miljö vi var evolutionärt anpassade för. Vi levde i små grupper som jagade stora däggdjur tillsammans och som stod i konflikt med andra små grupper i en klimatmässigt föränderlig miljö. Det gjorde oss flexibla, intelligenta och samarbetsvilliga men också tribalistiska och våldsbenägna. När vi började leva i större grupper krävdes bättre förmåga att hålla sams. Under årtusenden har vi därför tämjt oss själva och blivit allt mindre våldsamma.

Det har skett genom att vi under hundratals generationer dödat våra mest aggressiva och hänsynslösa individer, skriver Sauer. På så vis har vi avlat oss själva på fridsamhet, fördragsamhet och impulskontroll. Vi är ättlingar till de vänligaste.

Vi har alltså blivit alltmer fridsamma genom att vara våldsamma mot dem som inte var fridsamma! Det är för övrigt ofta så människor förmås att begå massakrer: genom att låta sig intalas att den grupp de dödar utgör ett aggressivt hot. Förövarna i Indonesien är inget undantag.

Genom att se filmen kan publikens instinktiva önskan att skära av farliga människor från gruppen ha väckts. I avsaknad av en verklig representant för mördarna kanske jag blev ställföreträdare.

Vi slits ofta mellan vår mer instinktsstyrda önskan att straffa och utesluta och vår mer förnuftsdrivna vilja att bete oss civiliserat. Vi vet att långa fängelsestraff försvårar återanpassning, att vård eller vänlighet ofta hjälper bättre än straff och att morötter ofta är bättre än piskor men vi har svårt att välja den mjukare vägen om den strider mot våra känslor i stunden. Vår domesticeringsprocess har kommit långt men vår moral är ännu situationsbunden.

Delar av publiken kan också, mer eller mindre medvetet, ha ägnat sig åt dygdsignalering där i salen. Det betyder att visa fram sin egen höga moral för att plocka poäng hos gruppen. Under benämningen godhetssignalering tillskrivs detta ofta, som ett nedsättande tillmäle, människor som försöker skydda utsatta grupper eller naturen. I själva verket förekommer det i alla grupper. Vi vill höra till, alltså säger och gör vi det som vi tror att den egna gruppen vill höra eller se; det som den egna gruppen betraktar som dygdigt. Kanske drogs många där på filmklubben med i avståndstagandet från mig av de som framstod som ledare.

Det kan tyckas som att vi lever i en osedvanligt våldsam tid men om man ser på de långa tidskurvorna så minskar våldet i samhället, det gäller allt från mord och våldtäkt till barnmisshandel och krogslagsmål. Vår moral bygger på vad vi tror att alla andra tycker är rätt och i de allra flesta grupper står våld lågt i kurs. Vi behöver inte längre domesticera vår egen art genom mord. Brutala sedvänjor som könsstympning kan minska kraftigt med upplysningskampanjer om att andra i den egna gruppen anser att sedvänjan är fel. Det krävs ofta bara att några vågar börja ifrågasätta för att flertalet ska svänga om.

Det kan också tyckas som att vi lever i en osedvanligt egoistisk tid men vårt moraliska ursprung finns i samarbete och solidaritet och det är vad som gjort oss framgångsrika som art. Retorikforskaren Maria Wolrath Söderberg menar att det är viktigt att det blir känt när många väljer att klimatanpassa sina liv. För om vi får veta att andra bryr sig och är beredda att ändra sitt beteende så ökar chansen att vi också gör det.

I sin bok berättar Hanno Sauer om Parisfördraget från 1928, också kallat Briand-Kellogg-pakten. Där skrev man under på att internationella konflikter hädanefter endast fick drivas med fredliga medel. Sauer beskriver hur fördraget senare dömts ut som löjligt och naivt men menar att det i själva verket representerar ett paradigmskifte i internationell politik. Viljeyttringen att förbjuda krig var något nytt och bara genom att existera som idé kan den ändå påverka. Vi är ju flockdjur som vill göra det gruppen tycker är det rätta.

Och domesticeringen av oss själva fortskrider.

I OBS i P1 igår

I dagens DN skriver jag om vår tids syn på barn, och hur vi ett bra tag nu gått åt fel håll.

Nästan alla barn i min omgivning lever materiellt och socialt trygga liv med stabila vuxna förebilder. Arbetslöshet är tillfällig, våld sällsynt och hjälp med läxor och fritidsaktiviteter självklar. Ändå går det fel ibland. 

Många barn som jag har mer eller mindre nära i mitt liv har under någon period haft allvarliga problem. De har varit självdestruktiva, deprimerade, tagit droger eller vägrat gå till skolan. I några fall har de varit gränslösa, våldsamma och hotfulla. För så gott som alla dessa barn har det till slut ändå gått bra. 

Deras närmsta vuxna har besuttit förmåga att hjälpa dem eftersom de vet hur samhället fungerar, kan tala för sig, har bra eget stöd och självförtroende nog att lita på sin kompetens. Barnen runt mig har haft det utrymme som varje uppväxande individ borde ha att misslyckas, må dåligt, bete sig illa – och få råd och stöttning för att komma vidare.

Alla barn och unga kan inte få det stödet i sin familj och allt färre har turen att möta kloka hjälppersoner utifrån eftersom elevhälsa, ungdomsgårdar och BUP inte räcker till för behoven. Är det verkligen så vi vill ha det: att barns och ungas liv hänger på vilka närstående de har och vilka områden de växer upp i? Och är det rimligt att enskilda vuxna ska närapå knäckas i kampen för att stötta och hjälpa sina barn? Kan vi inte ana oss till ett systemfel här?

Systemfelet är ett samhälle besatt att effektivitet och resultat. Barnläkaren och författaren Lars Gustafsson menade i sin bok Växa – inte lyda att vi måste sluta vara så fixerade vid prestation och i stället för beröm oftare ge bekräftelse. Han skriver: ”Det viktigaste med att sitta högt uppe på en sten är inte att jag lyckades klättra dit upp – utan själva känslan att sitta där och blicka ut över världen.”

      Systemfelet är att vi har blandat ihop mål och medel. Bra betyg är inte målet med skolan utan ett medel för urval till högre utbildningar eller anställning. Mätbar kunskap är inte heller ett mål i sig utan ett av flera medel för att leva ett rikt och delaktigt liv. 

      Barn är inte ett medel för att mata det ekonomiska systemet; det är det ekonomiska systemet som är (eller borde vara) till för att skapa ett samhälle fullt att mening, gemenskap och social och ekologisk samklang.

Systemfelet är att vi ser på barn som vore de maskiner. Matar man in vissa data, som en viss mängd matte eller engelska, förväntar man sig specifika utfall. Men maskinanalogin upphör om maskinen krånglar. Ofta förväntas den laga sig själv. Skärpa sig helt enkelt.

Ibland tänker jag att vi håller på att glömma bort vad ett barn är och har förlorat förmågan att se och möta barn som människor. De görs till brickor i olika spel. I det politiska spelet är barn offer (som i debatten om dragdrottningar på biblioteken) eller förövare, tillgång eller problem. I statusspelet lägger föräldrar och andra vuxna upp bilder och klipp på barn på sociala medier på ett inte sällan hänsynslöst vis; pushar dem att göra saker de inte mår bra av eller styr hur de ska klä sig och vilka de får umgås med. I det ekonomiska spelet ses barndomen som en transportsträcka och skolan eller fritidsaktiviteterna som verktyg för att göra barn till kuggar i det produktiva vuxenlivet.

Inom sociologin pratar man om att barn inte betraktas som ”beings” utan som ”becomings”. Man kan översätta det till ”blivelser” i stället för ”varelser”. Barnets värde ligger i att det en gång kommer bli vuxet. Det riskerar att leda till att man varken ser barnet som agent i sitt eget liv, eller barn- och ungdomen som meningsfull i sig själv. 

Men få klarar att nöja sig med att bara förbereda sig för något som ligger långt in i framtiden. De flesta vill känna sig engagerade, roade, utmanade, uppfyllda, behövda nu. När inte skolan eller andra delar av samhället kan erbjuda unga den sortens mening står andra redo att göra det, och de har inte alltid demokratiska eller konstruktiva avsikter. 

Tror vi att barn inte påverkas av vår bild av dem som blivelser i stället för varelser? Självklart gör de det. Barn är generellt mycket känsliga för vilka förväntningar både vuxna, kompisar och samhället har på dem. Det totala förväntanstrycket är dessutom växande, inte minst på grund av sociala medier. Samtidigt ökar samhällets komplexitet och framtiden blir mer och mer osäker. 

Många barn möts av negativa förväntningar och tenderar att leva upp också till sådana. Eftersom barn söker efter sin identitet måste vi vara varsamma med hur vi delger vår syn på dem (också i det vi låter underförstå). Är de stökiga eller livfulla? Sociala eller störande moment? Ondsinta eller någon som vill gottgöra när den felat? 

Anna Sandström, framstående pedagog samtida med Ellen Key, formulerade det så här: ”Det är förfärligt farligt att ge barnet den föreställningen, att det redan är liksom utskjutet och förklarat ohjälpligt, då misströstar det naturligtvis alldeles själv, och som det vet sig förlorat för dygden, hänger det sig så mycket mer uteslutande åt alla odygdens njutningar.” 

Det är mer än hundra år sedan hon skrev detta. Då var Sverige en stormakt på den humanistiska barnsynens område och man åstadkom redan då bland annat en skolpolitik som betonade elevinflytande, ansvarstagande, samarbete och lustfyllt lärande. Eran varade in på 1990-talet, med det då världsunika förbudet mot barnaga som en höjdpunkt 1979. 

De lösningar som presenteras idag, nästan oavsett vilka problemen är, handlar i hög utsträckning om mer styrning och hårdare tag och i ökande grad om medicinering. Om du har svårt för matte ska du inte tillåtas utveckla dig på områden där du har fallenhet och lust utan tvingas till ännu mer matte. Om du har svårt att sitta still kan du bli utslängd ur klassrummet eller börja ta piller. Om du håller du på att rasa ihop av ångest får du bita ihop. Från skolan kan du inte sjukskriva dig och går du inte dit så skickas en orosanmälan till socialtjänsten. Varför kan inte föräldrar anmäla beslutande politiker till socialtjänsten för att de gör det omöjligt för barn att leva de liv de förtjänar? 

När det handlar om unga som hamnar i kriminalitet är också ökad repression modellen. Lägre straffmyndighet och hårdare straff är vad som diskuteras. Inte de uppenbara systemfelen som behöver åtgärdas för att barn ska känna sig värdefulla, trygga, kunskapssugna och bli förmögna till ansträngning i skolan.

I alla sammanhang där barn ingår behöver vi satsa på att bygga konstruktiva gemenskaper där de görs delaktiga och har medbestämmande. Inte bara för att det leder till bättre lärande, ökad demokratisk förmåga och minskad risk för asocialt beteende (se bl a Hattie: Visible learning och Skolverket: Delaktighet för lärande) utan för att det är det enda etiska sättet att förhålla sig till barn. Till människor över huvud taget. Historien har dessutom lärt oss vilka risker som följer med att socialisera med hård disciplin och krav på underkastelse och lydnad. 

Jag hör de hånfulla kommentarerna i mitt huvud redan: ”Ska barn få göra vad de vill?” Jag säger inte att barn ska bestämma allt, bara att de ska ges chans att höras och få konkreta möjligheter att utveckla sin förmåga att ta ansvar.

”Ska barn som är grovt kriminella bara få hållas?” Nej, självklart inte. Ibland är det till och med motiverat att låsa in 13-åringar. Men en trettonåring som begår brott bör i första hand betraktas som ett offer. En vilsekommen som behöver styrning men också kärlek och hopp.

Kanske vet 13-åringen inte själv vad för typ av hopp den behöver eftersom den aldrig upplevt ett samhälle som ser jämlikhet, solidaritet, gemenskap, mening och demokrati som de värden som genomsyrar och bär oss som individer genom livet. Då behöver vi ändra på samhället. 

Systemfelet är ojämlikhet. I en intervju i DN konstaterade författaren och socialarbetaren Nicolas Lunabba att vad vi främst behöver för att åtgärda gängkriminaliteten är att skapa ett tryggt och jämlikt samhälle där människor är fria. Gör vi det så följer resten med på vägen.

Är jämlikhet att ställa alla på samma startlinje för att konkurrera i ett samhälle som främst ses som en marknad? Eller är det likartad materiell standard och samhällsservice oavsett förmåga att prestera? 

Är skolans och föräldrarnas uppgift att få alla barn att försöka lära sig exakt samma saker? Eller är det snarare att (utöver självklara baskunskaper) hjälpa alla barn och unga att komma underfund med hur de själva kan och vill leva sina liv och bidra till omvärlden på bästa sätt?

I familj, skola och ungdomsverksamhet kan vi odla ungas vilja och förmåga att delta i världen. Vi kan sträva efter en balans mellan mening nu och förberedelse för sedan och stötta unga både att anpassa sig och att säga ifrån. Just nu innebär det att hjälpa dem att hantera den hårdhet vårt samhälle för närvarande anammat som sin och uppmuntra dem att göra motstånd mot den på ett klokt sätt. 

Det alla vuxna samtidigt kan göra för alla barn är att ställa sig upp i kampen för en humanistisk syn på barn och unga och för ett samhälle som är barnvänligt och tar hänsyn också till kommande generationer. Skulle vi tycka att barnen inte är värda det så kan vi göra det för vår egen skull. Barnen är kanariefågeln i gruvan. Ett samhälle som inte är barnvänligt är i längden destruktivt för oss alla.

Så vad är ett barn? En människa både i varande och blivande. En människa med större behov, mer känslor och mindre erfarenhet än oss vuxna. En människa i behov av omsorg, ledning, frihet, mening, lek, utveckling och hopp. 

Sverige kan åter bli en föregångare i synen på barn och unga. Om vi bara vill.

Det är en genialisk titel Anahita Ghazinezam valt för sin bok: ”Våld. Om träd och slöjd och män”. Hur kan man inte bli nyfiken? Mina förväntningar är höga när jag börjar läsa och som väl är levererar hon också mellan pärmarna.

Det har varit mycket prat om slöjd på sista tiden. En del tycker att slöjden är onödig och kan plockas bort från skolan. Hur ska vi annars hinna proppa i ungarna all faktakunskap de behöver? Som om kunskap inte också kan sitta i händerna. Som om inte världen är full av yrken som kräver motorik och fingerfärdighet. Som om förmågan att laga och bygga saker eller ha kännedom om olika material inte är framtidskunskaper.

Ghazinezams berättelse tar sin början i ett klassrum på en flyktingförläggning i Jörn i Västerbotten år 1988. Där sitter hon som åttaåring tillsammans med en grupp nyanlända i blandade åldrar och hon beskriver sorlet av förväntan: vad ska de få lära sig för viktigt i dag? Till sin förvåning får de lära sig att fläta näver: ”Lite förstod vi där och då. Men med oss i vår minnesbank fick vi, vi nyplanterade i västerbottnisk jord, en liten pusselbit av nationens historia och sagan om Norrland.” Så kan man också se på slöjd.

Långt senare räddar den henne. Hon är utbränd och går en folkhögskolekurs där hon får tälja, snickra och såga. Livslusten och glädjen återvänder och hon börjar skriva om slöjd för tidningen Västerbottens-Kuriren. Och nu har hon alltså skrivit en bok om slöjd och om sig själv. Denna tunna essä- och memoarbok gavs först ut på eget förlag men Ordfront fick nys om den och gav ut den på nytt. Det gjorde de rätt i.

Texten är både rolig och vass. Anahita Ghazinezam är sparsam med orden och ofta drastisk i formuleringarna vilket får mig att associera till Andrev Waldens augustprisade romandebut ”Jävla karlar”. Som när hon i bara några meningar beskriver hur hon är på återbesök i det gamla hemlandet och träffar sin moster som ivrigt leende visar henne ett filmklipp av en kamelslakt utan att med ett ord förklara varför. Det är förfärligt men också komiskt.

Svärta och ljus läggs sida vid sida. Styckena om hennes eget liv handlar om sådant som att få uppehållstillstånd; om en far som hotar sin hustru med knappt omärkliga tryckningar mot hennes underarm och om tiden som ung och vilsen sköterska åt en senil engelsk åldring. Och så varvas alltså berättelserna från författarens uppväxt och ungdom med miniessäer om slöjd och hantverk. Ett av de längre inslagen av den karaktären är en biografi över originalet Sune Bergman som satsade allt han ägde på att göra tavlor och blomkrukor i glödritad näver. Det gick åt skogen för Sune som förlorade släktgården i Kalix och alla pengar och flyttade till Stockholm och blev industriarbetare. Ghazinezam hittar ett av hans verk på en nätauktion och konstaterar lakoniskt att utropspriset är 200 kronor men att den går för 50.

I ett annat kapitel får läsaren sig lite symaskinshistoria till livs. Författaren berättar om symaskinstillverkningens koppling till vapenindustrin och ger också en kort biografi över uppfinnaren av den moderna symaskinen, Isaac Merritt Singer, som hon konstaterar var ett ”riktigt jävla rövhål”. Verkligt kulturhistoriskt intressant är hennes utläggning om hur samiskt fiske hänger ihop med odling av hampa i Västerbotten.

Anahita Ghazinezam har skrivit en djupt originell bok. Hantverksskickligt har hon skapat en väv av disparata trådar och den hänger på något underligt vis ihop alldeles utmärkt. Det blir rent av makalöst bra!

I GP häromdagen

Jag hör nyheten om nya FN-rapporten som säger att vi går mot tre graders uppvärmning på radio. I inslaget pratar de om hur olika länder misslyckas med sina åtaganden och om hur det leder till fler extremväder. Men inget sägs om vad dessa extremväder i sig leder till och inget om vad vi mer konkret kan göra för att förhindra det. Jag är rädd att det gör saken alldeles för abstrakt. ”Länder” som ska åstadkomma saker gör att jag personligen inte behöver känna något ansvar, och extremväder – är det så himla farligt?

Många håller klimatuppvärmningen ifrån sig med snuttefilten att det är systemet som är problemet. Och det är det ju. Men vi ingår alla i systemet och hjälps åt att bära upp det.

Så hur får vi i praktiken folk att ta ansvar där de faktiskt kan – i sina yrkesroller, som konsumenter och som aktiva medborgare med rösträtt?

Vi behöver få människor att vilja förändra och själva förändras. Jag tror på skrämsel som medel.

I stället för att prata om ”extremväder” som det stora hotet behöver våra politiker och våra medier börja tala klarspråk om vad dessa extremväder kommer att få för effekter: konflikter om vatten och odlingsbar mark, enorma flyktingströmmar, höjda havsnivåer som kommer att dränka kustsamhällen, skördar som slår fel eller helt uteblir vilket i sin tur kommer att leda till massvält.

Vi skulle kunna börja sätta varningstext på saker som släpper ut koldioxid eller gynnar överkonsumtion, på samma sätt som vi nu varnar för rökning och alkohol. På bensinpumpen: ”Bilkörning ökar risken för svält och krig.” På klädesplaggen: ”Onödiga inköp ökar allvarligt risken för utplåning av kuststäder.” En liten ruta som blinkar när du klickar på ”Betala” vid nätköp: ”Behöver du verkligen den här varan? Överkonsumtion ökar risken för flyktingkatastrofer i din närhet.” Tvärsöver Black Friday-annonser: ”Shopping leder till skogsbränder och torka.”

Vi behöver också få människor att förstå att klimatförändringar och utarmning av ekosystemen pågår nu och här. Det är inte bara något som kommer att drabba barnbarnen i framtiden. (Som om det inte vore nog.)

De flesta är i dag ekologiska analfabeter och fattar inte vad som håller på att hända eftersom de inte har någon uppmärksamhet på naturen. Utbildningskampanjer behövs på skolor och arbetsplatser. Före- och nutidsbilder av degraderande ekosystem på spårvagnar, tunnelbanetåg och andra ställen i det offentliga rummet. Utskick från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap om vad som väntar om vi inte agerar. Man ska inte kunna gå med skygglappar genom det här.

Det pratas om vikten av hopp och kunskap för att lösa kriserna vi befinner oss i och jag håller helt med. Det existerar en massa smarta lösningar (de flesta har inget med ny teknik att göra utan snarare med begränsningar, nya styrelseskick, resursfördelning, återbruk och smartare markanvändning) men omställningen går alldeles för jävla långsamt. En rejäl skrämselkampanj skulle kunna sätta fart på omställningen. För det är först då som hoppfullhet blir realistiskt.

I GP häromdagen

Här kan man nu hitta alla min OBS-essäer sedan 2015! Känns oerhört flott att ha fått en egen sida på SR. 😀

Bl a hittar man min senaste essä, som handlar om omläsning.

”I en stringhylla, som då ännu inte var retro utan bara omodern och därför placerad i ett barnrum i ett fritidshus, stod tre böcker. Ofta stod där många fler men dessa tre stod där alltid. Rummet med hyllan och böckerna var mitt under somrar, helger och skollov. Det var så litet att där utöver hyllan bara rymdes en säng och en smal byrå. Ändå tillbringade jag en hel del tid där, läsandes. När de medhavda biblioteksböckerna var utlästa tog jag valfri bok av de tre ständiga och läste om. Om och om igen.

Det handlar om ”Bröderna Lejonhjärta”, Lennart Nybloms ungdomsbok ”Sök vid nymåne” och Jan Mårtenssons skämtsamma deckarhistoria ”Släkten är bäst”. Kan jag ha läst dem femton gånger? Eller tjugo? Plötsligt saknar jag dem. Kanske inte så mycket Astrid Lindgrens klassiker som jag läst högt för mina barn, men de båda andra.

 De hör inte precis till världslitteraturen men de finns i mitt system. Båda utspelar sig på små öar och har dem på omslaget. Som vuxen är jag bosatt på en liten ö. En slump? Kanske.

Jag beställer båda på antikvariat och faller rakt ner i barndomen när jag börjar läsa Sök vid nymåne. Den underbart muntra boken handlar om en 1950-talsfamilj som på impuls köper en ö på Västkusten och bygger sig ett hus. En lång rad udda människor kommer i deras väg och jag skrattar högt precis som förr.

Omläsning ger igenkänning som kan skapa trygghet. Små barn hör gärna samma sagobok hundra gånger. Om det finns någon bok jag är verkligt trött på att läsa högt så är det Richard Scarrys Vi lär oss ABC. Men även äldre barn kan uppskatta omläsandets trygghet. I Sök vid nymåne är alla snälla och allt ordnar sig till det bästa. Jag visste precis vad jag skulle få när jag tog ner den ur hyllan. Lättsam underhållning och lyckligt slut. Precis som i en annan av mina barndomsfavoriter ”Vi på Saltkråkan”. Även den utspelar sig för övrigt på en ö, med en intrig som är märkligt lik Sök vid nymåne. Nybloms bok kom ut först.

Men läser inte också många av oss som vuxna om böcker för att det inger oss trygghet?

Kerstin Ekman konstaterar i sin essäsamling Min bokvärld att det är nutidsflykt hon ägnar sig åt när hon glider in i Herman Melvilles Moby Dick. Jag citerar ”På 1840-talet när Melville skrev om havet hade ännu inga tankfartyg läckt ut tjockolja, ingen plast drev omkring på sjön, fragmenterades och sjönk neråt för att slukas som osmältbar föda av valar, delfiner och andra havsvarelser. Inga motorer bullrade och inga enorma turistfartyg i flera våningar släppte ut sitt avfall i dessa till synes oändliga vatten.” Slut citat.

Moby Dick är som bekant ingen munter bok, och det är inte heller Kejsarn av Portugallien eller Jan Fridegårds En natt i juni, som jag själv läst om som nutidsflykt. Bara det faktum att de utspelar sig i en svunnen tid ger möjlighet till en stunds vila från klimat- och miljöbekymmer. En trygghet så god som någon.

Men de flesta av mina omläsningar i vuxen ålder handlar inte om trygghet. Jag har återvänt till Månen och silverslanten av William Somerset Maugham, Det som en gång var av Helena Granström och Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov för att de varit omvälvande läsning på olika sätt. Mästerligt skildrad mänsklig komplexitet; intellektuellt utmanande existentiella frågor i skönlitterär dräkt; vildsint magisk realism och samhällssatir. När jag sjunkit in i dem för andra eller tredje gången har det fortfarande funnits mer tankeguld att hämta, mer njutning att få.

Den ideala läsaren, menar Ekman, är just den som läser om. Efter att en av hennes böcker gått som radioföljetong hör flera personer av sig och berättar att de förstått boken på ett annat sätt den här gången. Den första läsningen skedde för spänningen, den andra ledde djupare.

Kerstin Ekman själv återvänder till bland andra Leo Tolstojs Krig och fred, Thomas Manns Bergtagen, Emily Brontës Svindlande höjder och Cora Sandels Alberte och Jakob. Hon läser dem mitt i natten när hon inte kan sova och beskriver en djup och varaktig kärlek till dem, en sådan man kan känna för en god människa eller en älskad hund. Det är böcker med förtrollande språk och underhållande intrig; böcker som förbryllar och böcker som hon som författare återvänder till för att lära sig mer om hantverket. Böcker som för varje omläsning ger nya perspektiv, nya frågor och nya insikter.

En läsupplevelse formas alltid av berättelsen i kombination med våra egna erfarenheter, känslor och tankar. Som läsare stiger man aldrig ned i samma berättelse två gånger. Det här kan vi gärna hålla i minnet när det kommer till läsning i utbildningssyfte. Är det en litteraturkanon vi behöver, eller fördjupning? Att läsa för att ha läst eller för att förstå och utvidga vår tankeförmåga? Att läsa om är att vägra vara effektiv, vägra prestera och vägra erövra.

Jag minns ännu hur min gymnasieklass fick läsa, och läsa om, Gunnar Ekelöfs debutsamling Sent på jorden och hur vi tillsammans tog oss allt djupare in i texten. Denna gemensamma vandring bland Ekelöfs dikter är ett av mitt livs största läsupplevelser. Inget skulle bockas av. I stället återvände vi till samma texter och utforskade dem från nya håll.          

Alla de böcker som fått ett kapitel i Kerstin Ekmans Min bokvärld hör till det vi betraktar som höglitteratur: Homeros, Eyvind Johnson, Selma Lagerlöf, Henrik Ibsen, Charles Dickens, Moa Martinsson, Doris Lessing, bland andra. Men inte läser väl Kerstin Ekman bara om sådan litteratur? I bisatser nämner hon Jerome K Jeromes Tre män i en båt och Agatha Christies 4.50 från Paddington.

Vilken bok har hon läst om flest gånger, 4.50 från Paddington eller Thomas Manns Bergtagen? Varför får den ena en helt egen essä medan den andra nämns i förbigående?

Kanske kan hennes nästa bok handla om alla de böcker hon återvänder till för att de ger henne tröst, trygghet och skratt trots, eller kanske på grund av sin lätthet. Så som Adrian Moles dagböcker av Sue Townsend både roat och lugnat mig sedan jag läste de första delarna i tioårsåldern.

Adrian Mole har följt mig genom livet och varje omläsning är ett besök inte bara i en för mig välbekant bokvärld utan också hos en tioåring som satt lutad mot väggen i sängens fotända med en bok i händerna och skrattade åt helt andra saker än en femtioåring.

Vissa, tyngre, böcker i min hylla är fulla av understrykningar i olika färger. Alla är de mina, gjorda under decennier. Som 40-åring ville jag markera andra rader än som 20-åring. Genom årtiondena talar jag inte bara med böckerna jag läser om utan också med mig själv och den jag var när jag läste förra gången och gången innan den.

Omläsningsböckerna är den bästa sortens vänner; de som hela tiden öppnar nya skikt i en, men som samtidigt låter en minnas och bevara den man en gång var.”

Nyligen beslutade moderaterna att de vill avskaffa flerbarnstillägget. Deras främsta skäl är att inte uppmuntra familjer att skaffa fler barn än de kan uppfostra och försörja. Mitt eget huvudargument mot flerbarnstillägget är att vi inte ska uppmuntra någon över huvud taget att skaffa fler barn än vad planeten kan försörja.

1982 beslutade riksdagen att minska dåvaranade livsmedelssubventioner och för att kompensera barnfamiljer infördes flerbarnstillägget. Stödet ökar för varje barn och från det fjärde ligger det på 1250 kronor för varje ytterligare barn. Det kan låta mycket men innebär i realiteten att den som har sju barn får 2034 kronor per barn i bidrag. Samtidigt sätter Konsumentverkets referensvärde kostnaden per barn till 3000–5000 kronor. Det går alltså inte enligt statens egna beräkningar att komma upp i en bidragssumma där det blir direkt lönsamt att skaffa barn; bara att mildra de utgifter som ett barn ofrånkomligen medför. Låt oss därför utgå från att familjer överlag inte väljer att skaffa många barn för att de vill åt pengarna utan främst av andra skäl. Däremot underlättar bidraget förstås för dem som väljer att skaffa många barn, och det kan därför definitivt uppfattas som en uppmuntran att göra just det. 

Det är en signal som leder oss fel. 

Jorden är redan överbefolkad. Vår konsumtion av jordens resurser ligger långt över vad som är hållbart och matproduktionen i världen hotas av klimatförändringar och utarmning av matjordar. Sveriges inhemska matproduktion minskar också. 

Att vi på global nivå är fler än vad som är långsiktigt hållbart verkar många inse men när vi får veta att länder som Japan, Kina, Georgien och Litauen har minskande befolkningar framställs det paradoxalt nog uteslutande som något att förfasas över: Hur ska det gå för dem? Hur ska de lyckas vända denna ”negativa” trend?! I en artikel här i GP häromdagen berättades att en framträdande kristdemokrat vill att riksdagen tar fram förslag på hur man kan öka barnafödandet i Sverige och EU-kommissionen har redan lagt fram en ”demografiplan” med samma syfte. 

Vi måste alltså bli färre människor totalt på jorden men ska helst bli fler i varje enskilt land. Det går inte ihop! 

Jag är medveten om att vi har ett demografiproblem när allt färre arbetsföra individer ska försörja och ta hand om allt fler gamla. Men det spelar faktiskt ingen roll. Demografin måste precis som allt annat underkasta sig naturens gränser. Vi måste acceptera att ett hållbart samhälle kräver minskad befolkning (för enbart lägre konsumtion räcker inte) och börja undersöka hur vi kan göra förändringar som leder dit på ett klokt sätt. 

Att sluta att uppmuntra att skaffa många barn är en rimlig början. För ett rättvist skifte bör flerbarnstillägget fasas ut successivt: inga nya flerbarnstillägg från och med nu men de som redan har flera barn fortsätter få det tills barnen blir myndiga. Till det behöver vi bland annat lägga globala program för familjeplanering och värderingsskiften.

Inom ramarna för det ekologiskt hållbara får vi sedan göra vad vi kan för att alla på jorden ska kunna leva goda och meningsfulla liv där vi klarar att ta hand om varandra. 

I GP häromveckan.

I GP häromdagen:

”Jag orkar knappt ta del av nyheterna själv längre”, suckade min vän som är chef på en mindre dagstidning. Vi pratade om den strida strömmen av negativa nyheter kopplade till klimat och miljö och jag hade just erkänt att jag ibland bläddrar förbi de värsta rubrikerna. Både som nyhetsproducent och konsument kan det uppenbarligen bli för mycket av det onda. Men skulle det kunna vara på något annat sätt? 

                      För drygt tjugo år sedan satt jag på en krog och pratade med ett gäng journalistkollegor. Alla var rörande överens om att idén att medierna borde förmedla fler goda nyheter, som då var lite av en snackis, var helt förfelad. När världen såg ut som den gjorde så kunde man inte slösa dyrbart medieutrymme på att dalta med publiken. Fokus måste riktas mot problemen. Jag höll inte med men hittade inte riktigt argumenten och höll tyst.

                      Idag undrar jag om läget för planeten sett annorlunda ut om tanken på att förmedla hopp och kunskap om lösningar hade vunnit verklig terräng för tjugo år sedan. För lösningar finns ju: andra sätt att bruka jorden och skogen; ekonomiska regleringar för att styra mot hållbarhet och regler att sätta in för att få bukt med matsvinn, överproduktion av kläder och onödiga transporter. 

                      I våras kom två spännande rapporter. Nationella samordnaren för 2030 lade fram en färdplan för en hållbar ekonomisk utveckling tillsammans med marknadsaktörer som Volvo Cars, Swedbank och Axfood och organisationer som Fairtrade Sweden, Swedwatch och LO. Bland deras 14 radikala förslag fanns att reformera skattesystemet, se över det finanspolitiska ramverket, anta en nollvision för avfall, investera i social hållbarhet, få till hållbar ekonomistyrning och hållbar upphandling i kommuner samt att prissätta CO2-utsläpp.  

                      I en beteendepraktika från sammanslutningen 2030-sekretariatet gavs ungefär samtidigt 55 konkreta förslag på hur vi kan få till mer hållbara transporter och transportvanor. De föreslog incitament för ökat cyklande, lagstadgad rätt till distansarbete, stopp för fri frakt och fria returer inom e-handel, förbud för korta flygresor, vägavgifter för tung transport baserade på avstånd och klimatpåverkan, och så vidare. Bland 2030-sekretariatets partners fanns flera bränsleföretag, som OKQ8, Cirkle K och ST1, och transport- och reserelaterade företag som Flygresor.se, Flightmate och Europcar. Ingen av dessa rapporter har fått någon uppmärksamhet att tala om. 

                      Hur kan det anses irrelevant när näringsliv och NGO:er lyckas enas om radikala förslag till förändring av vårt samhälle? (Och varför ställdes inte en moderatledd regering i skarpa utfrågningar till svars för sin ovilja att gå näringslivet till mötes i de här frågorna?)

                      Är det något vi behöver för att klara av att hantera världen av idag så är det idéer och kunskap om möjliga andra vägar att gå. Den gamla medielogiken, som stadgade att riktiga nyheter främst är sådant som på ett negativt sätt avviker från status quo, måste ersättas av en ny. Så låt mig själv avsluta med lite hopp. 

                      Allt fler mediemänniskor pratar om det som kallas konstruktiv journalistik och som just handlar om att på nyhetsplats ta upp vad som går åt rätt håll, och hur fler saker kan röra i sig i den riktningen. I våras införlivade SVT konstruktiv journalistik i sin företagsstrategi. Göteborgs universitet har inlett ett stort forskningsprojekt om frågan och begreppet constructive journalism sprider sig över världen. Kanske håller vi faktiskt på att ändra uppfattning om vad en nyhet är, och hur nyhetslogik bör ser ut? 

Hela juli var jag tacksam för det eviga regnandet. Hurra, det blev inte som 2018 i alla fall! Odlingssäsongen räddades och inga djur behövde nödslaktas. 

                      I augusti började vägar regna sönder, vattendrag svämma över och avloppssystem racka ihop och mitt goda humör föll. Just det, extremväder kommer i många former. 

                      I ärlighetens namn var det väl inte direkt muntert att ta del av nyheter från övriga världen under juli heller. Torka, extremhetta och bränder. Globalt den varmaste månaden någonsin. Överdödligheten väntar ännu på att summeras.

                      I en facebook-tråd i ett klimatforum frågade någon vad som fått de andra i gruppen att ta till sig allvaret. Flera nämnde Maja Lundes böcker Binas historia och Blå. I Blå skildras en dystopisk men nära framtid (år 2041) då en ung pappa flytt Iberiska halvön med sin familj men tappat bort hustru och ett barn i kaoset på vägen. Han och dottern har ensamma fått lämna torka, bränder, törst och ett samhälle i upplösning. Deras berättelse träder fram för mig varje gång det talas om värmerekord kring Medelhavet. Det är dit vi är på väg. Till Blå. Och många gör vad de kan för att skynda på resan. 

                      Under juli drabbades Rhodos av svåra bränder. Turister evakuerades och resor ställdes in. När planen åter började lyfta intervjuade GP resenärer på Landvetter. Alla var glada över att få komma iväg och verkade överens om att det inte fanns anledning till oro. Det var ju ändå ganska långt från bargatan som det brann, som en ung man formulerade det. Han planerade för ”fullt party hela dagen”.  

                      Tjohej, nu åker vi för att festa vidare i ett av klimatuppvärmningens epicentrum. Mot Blå! Reportern ställde inte en enda fråga om resenärernas syn på ansvaret för den kris de var på väg att både resa in i och ytterligare förvärra.

                      En förklaring till vårt hänsynslösa och samtidigt självdestruktiva beteende kan gå att finna i den studie som blivit känd som The smoky room experiment. Ett antal studenter sattes att fylla i enkäter i ett rum som sakta fylldes med rök. Många ignorerade röken trots att den blev allt tjockare. Forskarnas förklaring: människor definierar en situation utifrån hur andra runtomkring dem reagerar. Om ingen annan verkar finna röken i rummet anmärkningsvärd gör vi det inte själva heller. Samtidigt döljer de flesta av oss våra känslor inför andra, vilket leder till att andra väljer att tro att allt är okej, eftersom ingen tycks bekymrad. Vi förleder varandra till passivitet och brist på ansvarstagande.

                      Det är lätt att överföra detta till klimatförändringarna, vars osynliga rök heter koldioxid. 

                      Något som gett mig hopp denna sommar är emellertid folks gräsmattor. De har på många håll genomgått en förvandling. Det självklara är inte längre att de ska vara illgröna, superkortklippta och utan andra inslag än gräs. En bit äng på gräsmattan, maskrosor och käringtand och mer lurviga mattor är redan på många håll det nya normala. En grannes trädgård översållades i juli av blåklockor som böljade i vinden. Det var outsägligt vackert. I en annan trädgård vajar nu i augusti rölleka och gulsporre. Överallt ser jag i år dessa trädgårdsängar. 

                      Vi kan förändra våra ideal och mål. Den som inte klipper gräset är inte längre en slarver utan en förkämpe för fortsatt liv på planeten. Och många vill vara med. När jag bjöd in grannarna till samtal om biologisk mångfald blev det trångt i glasverandan och uppslutningen blev stor när vi sedan tillsammans anordnade en arbetsdag för att bekämpa de invasiva arterna i området där vi bor. Jag var så glad och lättad att jag ville gråta. 

                      Människor bryr sig! Vi vill naturen väl och är beredda att göra konkreta insatser om vi bara får veta hur. För inte bara passivitet smittar. Det gör aktivitet också. Människors ändrade beteende i det lilla kan förändra normer och tankesätt och leda till samhällsomvandlingar. Tillsammans kan vi åstadkomma sociala tipping points. 

                      Begreppet tipping point brukar normalt användas för att beskriva hur ekosystem kan rubbas ur sitt jämviktsläge och slå över i något helt annat. En regnskog kan bli savann om den kalavverkas, regnperioder försvinna och förvandla bördiga områden till öken och inlandsisar smälta bort. Men också människors tankesystem kan genomgå dramatiska förändringar. 

                      En norm kan vara självklar och alternativen antingen hånas eller inte ens diskuteras; för att plötsligt bytas ut mot en ny norm som snabbt upplevs som det enda rimliga. Ett bra exempel är synen på homosexualitet som på ganska kort tid gick från att klassas som en sjukdom till att för den överväldigande majoriteten ses som en identitet och läggning bland alla andra.

                      Så hur kan enskilda individer bidra till sådana tipping points? Tricket verkar vara att börja göra saker annorlunda så att andra ser eller hör det. Som att sätta upp solpaneler där de syns eller avstå från att flyga och berätta varför. Står man inte ut med att sticka ut så kan man börja i det lilla. Kanske låta ett litet hörn av gräsmattan bli äng? Du behöver inte känna dig ensam för vi är redan många.

I GP förra veckan.

Jag möter den allt oftare hos mina vänner: klimatångesten. Allt vant och självklart har kommit i gungning. Forskare varnar för matbrist och extremväder. Vågar man skaffa barn? Vill man verkligen ha barnbarn? Samtidigt ser jag samma personer göra uppdateringar på sociala medier om flygresor till Medelhavet eller Thailand. Hur får de ihop det?

                Svaret är att det får de antagligen inte. 

                1954 fick psykologiforskaren Leon Festinger syn på en artikel i sin lokaltidning. En kvinna vid namn Dorothy Martin påstod sig få budskap från utomjordingar om att jorden skulle gå under i gryningen den 21 december. De som följde henne skulle bli räddade av ett flygande tefat vid midnatt dagen innan. Leon Festinger infiltrerade gruppen för att se hur medlemmarna reagerade när tiden kom och UFO:s uteblev. De blev häpna, men situationen klarades snabbt upp genom att Dorothy Martin fick ett nytt budskap. Gruppen hade spridit så mycket ljus att Gud beslutat att låta jorden bestå. Detta accepterades omedelbart av gruppmedlemmarna.

                Ur studien utvecklande Festinger teorin om kognitiv dissonans. Denna uppstår när vi utsätts för situationer som leder till inre motstridighet. Ett obehag som kommer ur känslan att moral, handlingar och upplevelsen av världen inte hänger ihop – och vi gör snabbt vad vi kan för att bli av med detta obehag. 

                Många av de som just nu oroar sig över klimatförändringarna och samtidigt fortsätter med business as usual lider antagligen av kognitiv dissonans. Deras oro och värderingar går på tvärs med deras handlingar.

                Kognitiv dissonans kan när det kommer till klimatoro få olika resultat. Antingen låter vi våra kunskaper och påföljande obehag leda till att vi slutar flyga, tokshoppa och delta i statusjakt. Eller så får det motsatt effekt och vi slutar ta till oss just den fakta som leder till inre konflikt; och till att vi i stället låter vårt beteende förändra våra värderingar och föreställningar. Det skulle i så fall kunna innebära att vi antingen blir klimatförnekare eller till att vi ger upp och börjar tänka att allt ändå kommer gå åt helvete, så vi kan lika gärna ha så kul som möjligt längs vägen. Båda förhållningssätten friskriver oss från ansvar. 

                Vi är alltså beredda att gå ganska långt för att inte behöva ändra på det invanda och det välbekanta, men det handlar också om vår självbild. Rätt och fel avgörs utifrån våra egna handlingar. Om jag parkerar på handikappruta när jag har bråttom så måste det vara okej att göra det för jag är en bra person. Om jag flyger till Spanien så måste det också vara okej för jag är miljömedveten och god. 

                Det vi utifrån vårt kunskapsläge om klimat och miljö egentligen vet är ett helt orimligt beteende paketeras om och normaliseras. Likt Dorothy Martins anhängare omförhandlar vi livsavgörande insikter för att kunna fortsätta på samma sätt som hittills och krumbuktar för att slippa känna skuld och ansvar. 

                Blir du arg när du läser det här? Tycker att jag är en moraliserande glädjedödare?  Det är antagligen din kognitiva dissonans och ditt samvete som talar. 

Eller tänker du kanske att ingen enskild individ kan ändra på sakernas tillstånd? 

                Inga politiker i en demokrati kan driva igenom en politik som inte är förankrad hos majoriteten av väljarna. Du måste själv vara förändringen du vill se i världen, för att parafrasera Mathatma Gandhi vars hela liv gick ut på just det. 

Vi kan kanske inte bli som Gandhi allihop, men vi kan faktiskt låta bli att köpa kläder vi inte behöver, bygga eller äga onödigt stora hus eller bilar eller flyga på semester och bete oss som om framtiden är vår egen privata sophög. 

Trevlig sommar!

I GP häromdagen.