I dagens DN skriver jag om vår tids syn på barn, och hur vi ett bra tag nu gått åt fel håll.
Nästan alla barn i min omgivning lever materiellt och socialt trygga liv med stabila vuxna förebilder. Arbetslöshet är tillfällig, våld sällsynt och hjälp med läxor och fritidsaktiviteter självklar. Ändå går det fel ibland.
Många barn som jag har mer eller mindre nära i mitt liv har under någon period haft allvarliga problem. De har varit självdestruktiva, deprimerade, tagit droger eller vägrat gå till skolan. I några fall har de varit gränslösa, våldsamma och hotfulla. För så gott som alla dessa barn har det till slut ändå gått bra.
Deras närmsta vuxna har besuttit förmåga att hjälpa dem eftersom de vet hur samhället fungerar, kan tala för sig, har bra eget stöd och självförtroende nog att lita på sin kompetens. Barnen runt mig har haft det utrymme som varje uppväxande individ borde ha att misslyckas, må dåligt, bete sig illa – och få råd och stöttning för att komma vidare.
Alla barn och unga kan inte få det stödet i sin familj och allt färre har turen att möta kloka hjälppersoner utifrån eftersom elevhälsa, ungdomsgårdar och BUP inte räcker till för behoven. Är det verkligen så vi vill ha det: att barns och ungas liv hänger på vilka närstående de har och vilka områden de växer upp i? Och är det rimligt att enskilda vuxna ska närapå knäckas i kampen för att stötta och hjälpa sina barn? Kan vi inte ana oss till ett systemfel här?
Systemfelet är ett samhälle besatt att effektivitet och resultat. Barnläkaren och författaren Lars Gustafsson menade i sin bok Växa – inte lyda att vi måste sluta vara så fixerade vid prestation och i stället för beröm oftare ge bekräftelse. Han skriver: ”Det viktigaste med att sitta högt uppe på en sten är inte att jag lyckades klättra dit upp – utan själva känslan att sitta där och blicka ut över världen.”
Systemfelet är att vi har blandat ihop mål och medel. Bra betyg är inte målet med skolan utan ett medel för urval till högre utbildningar eller anställning. Mätbar kunskap är inte heller ett mål i sig utan ett av flera medel för att leva ett rikt och delaktigt liv.
Barn är inte ett medel för att mata det ekonomiska systemet; det är det ekonomiska systemet som är (eller borde vara) till för att skapa ett samhälle fullt att mening, gemenskap och social och ekologisk samklang.
Systemfelet är att vi ser på barn som vore de maskiner. Matar man in vissa data, som en viss mängd matte eller engelska, förväntar man sig specifika utfall. Men maskinanalogin upphör om maskinen krånglar. Ofta förväntas den laga sig själv. Skärpa sig helt enkelt.
Ibland tänker jag att vi håller på att glömma bort vad ett barn är och har förlorat förmågan att se och möta barn som människor. De görs till brickor i olika spel. I det politiska spelet är barn offer (som i debatten om dragdrottningar på biblioteken) eller förövare, tillgång eller problem. I statusspelet lägger föräldrar och andra vuxna upp bilder och klipp på barn på sociala medier på ett inte sällan hänsynslöst vis; pushar dem att göra saker de inte mår bra av eller styr hur de ska klä sig och vilka de får umgås med. I det ekonomiska spelet ses barndomen som en transportsträcka och skolan eller fritidsaktiviteterna som verktyg för att göra barn till kuggar i det produktiva vuxenlivet.
Inom sociologin pratar man om att barn inte betraktas som ”beings” utan som ”becomings”. Man kan översätta det till ”blivelser” i stället för ”varelser”. Barnets värde ligger i att det en gång kommer bli vuxet. Det riskerar att leda till att man varken ser barnet som agent i sitt eget liv, eller barn- och ungdomen som meningsfull i sig själv.
Men få klarar att nöja sig med att bara förbereda sig för något som ligger långt in i framtiden. De flesta vill känna sig engagerade, roade, utmanade, uppfyllda, behövda nu. När inte skolan eller andra delar av samhället kan erbjuda unga den sortens mening står andra redo att göra det, och de har inte alltid demokratiska eller konstruktiva avsikter.
Tror vi att barn inte påverkas av vår bild av dem som blivelser i stället för varelser? Självklart gör de det. Barn är generellt mycket känsliga för vilka förväntningar både vuxna, kompisar och samhället har på dem. Det totala förväntanstrycket är dessutom växande, inte minst på grund av sociala medier. Samtidigt ökar samhällets komplexitet och framtiden blir mer och mer osäker.
Många barn möts av negativa förväntningar och tenderar att leva upp också till sådana. Eftersom barn söker efter sin identitet måste vi vara varsamma med hur vi delger vår syn på dem (också i det vi låter underförstå). Är de stökiga eller livfulla? Sociala eller störande moment? Ondsinta eller någon som vill gottgöra när den felat?
Anna Sandström, framstående pedagog samtida med Ellen Key, formulerade det så här: ”Det är förfärligt farligt att ge barnet den föreställningen, att det redan är liksom utskjutet och förklarat ohjälpligt, då misströstar det naturligtvis alldeles själv, och som det vet sig förlorat för dygden, hänger det sig så mycket mer uteslutande åt alla odygdens njutningar.”
Det är mer än hundra år sedan hon skrev detta. Då var Sverige en stormakt på den humanistiska barnsynens område och man åstadkom redan då bland annat en skolpolitik som betonade elevinflytande, ansvarstagande, samarbete och lustfyllt lärande. Eran varade in på 1990-talet, med det då världsunika förbudet mot barnaga som en höjdpunkt 1979.
De lösningar som presenteras idag, nästan oavsett vilka problemen är, handlar i hög utsträckning om mer styrning och hårdare tag och i ökande grad om medicinering. Om du har svårt för matte ska du inte tillåtas utveckla dig på områden där du har fallenhet och lust utan tvingas till ännu mer matte. Om du har svårt att sitta still kan du bli utslängd ur klassrummet eller börja ta piller. Om du håller du på att rasa ihop av ångest får du bita ihop. Från skolan kan du inte sjukskriva dig och går du inte dit så skickas en orosanmälan till socialtjänsten. Varför kan inte föräldrar anmäla beslutande politiker till socialtjänsten för att de gör det omöjligt för barn att leva de liv de förtjänar?
När det handlar om unga som hamnar i kriminalitet är också ökad repression modellen. Lägre straffmyndighet och hårdare straff är vad som diskuteras. Inte de uppenbara systemfelen som behöver åtgärdas för att barn ska känna sig värdefulla, trygga, kunskapssugna och bli förmögna till ansträngning i skolan.
I alla sammanhang där barn ingår behöver vi satsa på att bygga konstruktiva gemenskaper där de görs delaktiga och har medbestämmande. Inte bara för att det leder till bättre lärande, ökad demokratisk förmåga och minskad risk för asocialt beteende (se bl a Hattie: Visible learning och Skolverket: Delaktighet för lärande) utan för att det är det enda etiska sättet att förhålla sig till barn. Till människor över huvud taget. Historien har dessutom lärt oss vilka risker som följer med att socialisera med hård disciplin och krav på underkastelse och lydnad.
Jag hör de hånfulla kommentarerna i mitt huvud redan: ”Ska barn få göra vad de vill?” Jag säger inte att barn ska bestämma allt, bara att de ska ges chans att höras och få konkreta möjligheter att utveckla sin förmåga att ta ansvar.
”Ska barn som är grovt kriminella bara få hållas?” Nej, självklart inte. Ibland är det till och med motiverat att låsa in 13-åringar. Men en trettonåring som begår brott bör i första hand betraktas som ett offer. En vilsekommen som behöver styrning men också kärlek och hopp.
Kanske vet 13-åringen inte själv vad för typ av hopp den behöver eftersom den aldrig upplevt ett samhälle som ser jämlikhet, solidaritet, gemenskap, mening och demokrati som de värden som genomsyrar och bär oss som individer genom livet. Då behöver vi ändra på samhället.
Systemfelet är ojämlikhet. I en intervju i DN konstaterade författaren och socialarbetaren Nicolas Lunabba att vad vi främst behöver för att åtgärda gängkriminaliteten är att skapa ett tryggt och jämlikt samhälle där människor är fria. Gör vi det så följer resten med på vägen.
Är jämlikhet att ställa alla på samma startlinje för att konkurrera i ett samhälle som främst ses som en marknad? Eller är det likartad materiell standard och samhällsservice oavsett förmåga att prestera?
Är skolans och föräldrarnas uppgift att få alla barn att försöka lära sig exakt samma saker? Eller är det snarare att (utöver självklara baskunskaper) hjälpa alla barn och unga att komma underfund med hur de själva kan och vill leva sina liv och bidra till omvärlden på bästa sätt?
I familj, skola och ungdomsverksamhet kan vi odla ungas vilja och förmåga att delta i världen. Vi kan sträva efter en balans mellan mening nu och förberedelse för sedan och stötta unga både att anpassa sig och att säga ifrån. Just nu innebär det att hjälpa dem att hantera den hårdhet vårt samhälle för närvarande anammat som sin och uppmuntra dem att göra motstånd mot den på ett klokt sätt.
Det alla vuxna samtidigt kan göra för alla barn är att ställa sig upp i kampen för en humanistisk syn på barn och unga och för ett samhälle som är barnvänligt och tar hänsyn också till kommande generationer. Skulle vi tycka att barnen inte är värda det så kan vi göra det för vår egen skull. Barnen är kanariefågeln i gruvan. Ett samhälle som inte är barnvänligt är i längden destruktivt för oss alla.
Så vad är ett barn? En människa både i varande och blivande. En människa med större behov, mer känslor och mindre erfarenhet än oss vuxna. En människa i behov av omsorg, ledning, frihet, mening, lek, utveckling och hopp.
Sverige kan åter bli en föregångare i synen på barn och unga. Om vi bara vill.