På en film från Afghanistan syns några amerikanska soldater urinera på dödade afghaner. Handlandet har av Hillary Clinton påståtts gå stick i stäv med amerikanska värderingar och höga militärer har uttryckt bestörtning. Förkastligt är det helt klart, men hur oamerikanskt kan det anses vara? Våren 2004 exploderade Abu Ghraib-skandalen. Ett antal amerikanska vakter vid ett militärfängelse i Bagdad hade på olika sätt förnedrat och misshandlat irakiska fångar. På bilder syntes leende unga amerikaner intill högar av nakna kroppar eller släpandes fångar i koppel.

Socialpsykologen Philip Zimbardo förklarar i sin bok The lucifer effect hur helt vanliga människor under vissa omständigheter kan begå övergrepp och grymheter som går på tvärs med deras egen moral. Situationens makt är stor. Vi anpassar oss efter det vi tror förväntas av oss och när vi befinner oss i för oss själva nya och okända miljöer där vi inte kan luta oss mot gamla riktlinjer blir vi särskilt utlämnade till denna situationella makt. Men situationer uppstår inte i ett vakuum. Vilka situationer vi hamnar i beror på vilka som är möjliga att hamna i. Och där kommer systemets kraft in. Systemet, förklarar Philip Zimbardo, tillhandahåller institutionell support, auktoritet och resurser som den enskilda situationen hämtar sin kraft ur.

Den amerikanske journalisten Seymour Hersh gav i boken På given order all information man kan önska för att dra slutsatsen att Abu Ghraib inte bara var en enstaka situation. Hersh visar att de personer som dirigerade skeendena i Abu Ghraib fanns så högt upp man kan komma i det militära systemet. Övergrepp var både sanktionerade och uppmuntrade.

Ett antal militära rapporter visar att övergrepp som på olika sätt liknar dem i Abu Ghraib varit många i både Irak och Afghanistan. Redan i april 2006 pågick över 400 utredningar om övergrepp mot fångar i Irak. I oktober 2010 läckte 400 000 hemligstämplade amerikanska dokument ut via Wikileaks. De visade att övergrepp liknande dem i Abu Ghraib varit närapå vardagsmat. Bland annat blev ett fall från Afghanistan känt, där en pluton soldater dödat flera civila afghaner för nöjes skull och samlat på likdelar.

Det Zimbardo visar är att ett sådant beteende, hur groteskt det än kan verka, ofta utförs av helt vanliga, normalgoda unga människor. Beteendet är tyvärr vare sig oamerikanskt, omänskligt eller ens ovanligt. Och fortsätta lär det göra inom såväl den amerikanska som andra arméer så länge de med makt att förändra låtsas överraskade och chockade varje gång ett nytt fall får genomslag i media.