I Milan Kunderas senaste roman Obetydlighetens högtid reflekterar ett antal manliga vänner över sexualitet och kvinnor. Kvinnorna är mystiska, vackra, med ”magnifik bakdel”, men aldrig subjekt. Några längre stycken ägnas exempelvis åt en av de äldre männens plötsliga insikt att kvinnonaveln är en erotisk zon. Huruvida den också är en erogen zon intresserar honom inte. Männen minns kvinnor de varit tillsammans med, eller velat vara tillsammans med, de iakttar kvinnor i blandade åldrar och samtalar med varandra om hur man förför kvinnor, men verkar måttligt intresserade av att lära känna någon.

Det som är fascinerande med Milan Kundera är att han lyckas få sitt objektifierande babbel att se djupsinnigt ut. Han kan skriva högtidligt och elegant om allt, och löjeväckande blir det bara om man aktivt ifrågasätter det.

Men det handlar inte bara om kvinnor som föremål för åtrå. En av männen, Alain, för också konversationer med sin döda (och mystiska) mor, som övergav honom och fadern utan någon förklaring när han var i tioårsåldern. Hela livet har han valt at sätta henne på piedestal. Den kärleksfulle och pålitlige fadern har rankats lägre. Alain funderar över hur moderns svek har påverkat honom och inser att det har gjort honom till en person som ständigt ursäktar sig. Det har inte varit till hans fördel. ”Den som ursäktar sig förklarar sig skyldig. Och om du förklarar dig skyldig uppmuntrar du den andre att fortsätta förolämpa dig, att ange dig offentligt ända tills du dör. Det är de ödesdigra följderna av den första ursäkten.”

Jag hade gärna fått veta mer om Alain, men Kundera stannar inte till några längre stunder vid honom.

Bokens dramaturgiska höjdpunkt är en cocktailbjudning som några av karaktärerna är bjudna på och några hjälper till att servera vid. Ett par av dem får tillfälle att begapa den melodramatiska divan La Franck, ”långlemmad, vacker, i femtioårsåldern” och med ”vällustigt tragiskt” ansiktsuttryck. Intressantare då att en av männen under festen väljer att spela rollen av pakistansk invandrare som inte förstår ett ord franska, eftersom det roar honom att förställa sig. Det är en tankelek som Kundera gott kunnat göra mer av, men också det släpps snabbt.

I vanlig Kundera-ordning kryddas det med roliga anekdoter och fantasier, här mest om Stalin och hans vän Kalinin, som trots sin obetydlighet fått ge namn åt staden Kaliningrad, eftersom Stalin gillar honom – bland annat eftersom han så tappert kämpar med problem att hålla urinen.

En gång hörde jag till dem som ansåg att Milan Kundera förtjänade nobelpriset. Det gör jag inte längre, men jag har inte omvärderat honom totalt. Trots att jag med åren fått allt svårare att ha överseende med de platta och ibland plumpa kvinnoporträtten (och nej, om man inte kan beskriva ena halvan av mänskligheten på ett vettigt sätt så är man inte, eller borde i alla fall inte vara, nobelpriskandidat) så uppskattar jag honom. Att läsa Kundera är att både roas, irriteras och tillåta sig att flyta med i en välavvägd och intellektuell ordflod.