Tiggarna och socialreportaget. GP april -12

På en trappa nära hotellet låg en man på några wellpappbitar och med en mugg för mynt framför sig. Jag var tolv år och det blev resans starkaste intryck. Jag kunde inte förstå hur det välbeställda England kunde låta människor ligga som skräp på gatorna och tigga. Så skulle vi aldrig göra i Sverige. På långresa i Latinamerika några år senare häpnade jag sedan över hur medelklassmexikaner jag mötte sa att de fattiga fick skylla sig själva. Så skulle aldrig jag kunna tänka.

Sedan några år tillbaka syns många tiggare på Göteborgs gator. Och jag kommer ibland på mig själv med att bli arg. Arg för att en del av dem ser arbetsföra ut men ändå tigger. Arg för att de försöker se så eländiga ut som möjligt. Arg för att någon kanske utnyttjar dem och tar hand om pengarna de tigger ihop.

Skam är en obehaglig känsla och den mänskliga hjärnan är så funtad att vi omedvetet försöker göra oss av med obehag vi upplever på enklast möjliga vis. Till exempel genom att skuldbelägga offer. Om de är lata, bara spelar fattiga eller allt egentligen är någon gansterkungs fel, då har jag inget personligt ansvar. Då får de antingen skylla sig själva eller så är det hela ett ärende för polisen.

Graden av vårt skuldbeläggande står i proportion till vår egen passivitet. I en socialpsykologisk studie lät man människor se en person få elektriska chocker som straff när hon svarade fel på frågor. De som trodde att de kunde stoppa experimentet beskrev den elchockade studenten i mycket mer positiva ordalag än de som fått veta att de inget kunde göra. Ju mindre våra möjligheter att hjälpa är (eller vi upplever dem vara) desto större är risken att vi ser ner på offren och rentav ser dem som förtjänta av vad de drabbas av.

I ett reportage i Aftonbladet häromdagen följde reportern Erik Wiman en skara tiggare till deras övernattningsplats: några slitna bilar parkerade i en lervälling i utkanten av Stockholm. Inga gangsterligor som håvade in storkovan, bara fattiga, bekymrade människor vars dagsverken knappt försåg dem med tillräckligt att äta. Reportern funderar först över hur han kan göra en grej av närheten till Haga slott men konstaterar: ”Å andra sidan, vill jag ha någonting sagt om skilda världar, kan jag lika gärna jämföra mina egna vattentäta goretex-kläder med Marios trasiga jeans, min bostadsrätt med hans ryggsäck.”

Att betrakta lidande leder inte automatiskt till medlidande om vi väl trubbats av. Ibland behöver vi hjälp att se situationen inifrån den andre. Och vi behöver få veta vad vi kan göra för att hjälpa. Socialreportaget behövs bättre än någonsin.

Lämna en kommentar