Smartboard och hörselslingor i alla salar och högtalare i golvet i rytmiksalen. På Vänerskolan finns all teknik man kan önska sig för undervisning av döva och hörselskadade elever. Undervisningsgrupperna är små och det sociala samspelet oerhört viktigt.

-Lärarna har mycket tid med oss och är väldigt förstående, säger Andrea Tuveland som går i tian.

 

På väggen blinkar diskolampor i blått och rött, musiken får rummet att vibrera och sju tonåringar släpper loss hämningslöst på dansgolvet. Nej, det är inte skoldans utan rytmiklektion för en klass sex-tia på Vänerskolan i Vänersborg. Vänerskolan är en av landets specialskolor för döva och hörselskadade elever. Några av dem som är så säkra i sina rörelser där på golvet hör inte musiken alls utan kan bara förnimma den. Högtalare under golvet skapar starka vibrationer som är lätta att känna med fötterna. De blinkande lamporna signalerar bas och diskant i musiken.

 

Lena Bruzell är grundskollärare år 4-9 och har jobbat på Vänerskolan sedan år 2000. Hon har tidigare arbetat på skolor i Stockholm och Trollhättan. Största skillnaderna är att Vänerskolan är en teckenspråkig miljö och har resurser som egen IT-pedagog, IT-tekniker och hörseltekniker. Och undervisningsgrupperna är mindre än i grundskolan.

– Men det är ändå väldigt intensivt hela tiden. Eleverna har ju så lätt att stänga av läraren bara genom att välja att inte titta på en när man pratar vilket kräver att man kan söka ögonkontakt med en och en.

Annars tycker Lena Bruzell att det svåraste med att undervisa på Vänerskolan är att kunskapsnivåerna är väldigt ojämna i klasserna.

– Dels är grupperna åldersblandade och dels är kunskapsspridningen stor även bland barn som är lika gamla. Många har missat mycket i undervisningen på sina tidigare skolor, säger hon.

Vänerskolan har också många nyanlända invandrarelever som kan ha bristande skolgång från sina hemländer och som behöver tränas både i svenska språket och i svenskt teckenspråk. Ungefär 40 procent av eleverna har dessutom olika funktionshinder som ytterligare försvårar inlärningen. Det kan handla om autism, ADHD, språkstörningar eller kognitiva svårigheter. Lena Bruzell ser risker med att tro att integration i vanliga grundskolan alltid är positiv:

– Bara för att man tillhör en klass behöver inte det betyda att man är integrerad. Man kanske har en assistent som sköter kommunikationen åt en och blir aldrig delaktig i gruppen.

Alla de vuxna jag pratar med på Vänerskolan framhåller att den sociala delen med att gå på en specialskola är oerhört viktig. En del av eleverna som har gått på andra skolor först har mått dåligt och upplevt mobbning och utanförskap. De kan ha fått separat undervisning i eget rum; andra normalbegåvade elever har placerats i särskolegrupper. Några har haft mycket svårt att hänga med i undervisningen men mötts av oförståelse eller ifrågasättande från vuxna omkring dem. På Vänerskolan finns ett väl fungerande elevhälsoteam. Man har egen psykolog, kurator, logoped och skolsköterska och vana vid att hantera den problematik som barnen ofta har upplevt.

Majoriteten av skolans 59 elever pendlar varje dag från andra orter i regionen men fjorton bor på elevhem under veckorna. På Kronogatans elevhem, mitt i stan och bara en tiominuterspromenad från skolan, bor för närvarande fyra tonårsflickor. De har varsitt rum och två av dem är minutiöst välstädade medan två är röriga. Susanne Johansson är en av tre anställda på Kronogatans elevhem. Hon betonar att det är fyra olika individer som bor här. De har inte valt de ”syskon” de plötsligt ska dela hem med fyra nätter i veckan. En del är ovana vid att ha vänner och behöver träna kompisskap. Konflikter är vardagsmat men det uppstår också ofta en stark gemenskap.

– Vi jobbar mycket med att skapa en positiv stämning i gruppen och låta alla bli sedda och hörda, säger Susanne Johansson.

En till två nätter i veckan sover hon i personalsängen på elevhemmet och ser till att eleverna får frukost och kommer iväg till skolan nästa morgon. På eftermiddagar och kvällar är de alltid två vuxna som arbetar. Då har man möjlighet att följa med de boende på olika aktiviteter, hjälpa till med skolarbete eller bara vara kvar på hemmet och umgås och slappa.

– Vi har väldigt mycket tid för dem, mer än man har i en vanlig familj. Det är ju vårt jobb att göra läxor och umgås med dem. Vi vill kunna erbjuda en aktiv och meningsfull fritid.

Susanne och hennes kollegor får handledning av skolans kurator en gång i månaden och tar in hjälp utifrån när det behövs. Kontakten med lärarna är tät och kring vissa elever samråder man dagligen. Minst en gång per vecka har man också kontakt med föräldrarna.

Susanne Johansson ser inga nackdelar med att bo på elevhem men säger att det kanske kan bli för mycket vuxenkontakt för de boende. En del vill hellre vara med vuxna än med jämnåriga, kanske för att de är ovana vid umgänge med personer i samma ålder.

– De behöver träna på att klara sig själva också. En del är väldigt osäkra och vågar nästan inget när de kommer.

Att se hur eleverna utvecklas och öppnar sig är något av det bästa med jobbet, tycker Susanne.

– Jag får ofta känslan ”Yes, hon klarade det!”

 

För många av eleverna har beslutet att börja på Vänerskolan föregåtts av en lång process. Föräldrar till döva eller hörselskadade barn får stöd av landstingets hörselhabilitering och får via dem kännedom om Vänerskolan. Kanske har barn och föräldrar deltagit i någon av skolans läger eller kurser.

– Om man sedan märker att den vanliga skolan inte kan tillgodose alla behov så kanske man börjar med att komma på ett studiebesök hos oss. I vissa fall är föräldrarna bekymrade om elevhem är aktuellt för barnen och de kan också oroa sig för att deras barn, som kanske bara är hörselskadade, ska hamna i grupper där alla enbart pratar teckenspråk, berättar Malin Johansson.

Malin Johansson är administratör och samordnare för skolans utåtriktade verksamhet och den som kommer i kontakt med de familjer som ser Vänersskolan som ett alternativ. Hon vill framhålla att många vanliga skolor gör ett bra arbete men att det för vissa elever behövs mer kunskaper och resurser än vad en del skolor kan erbjuda.

Malin Johansson berättar att de flesta familjer blir positivt överraskade både av den familjära känslan på elevhemmen och över att både teckenspråk och talat språk är självklart på skolan. Det första studiebesöket följs av fler, sedan kanske man väljer att gå några dagar i veckan på skolan för att prova på och först efter en termin eller två väljer man att börja helt på Vänerskolan.

 

Malin Johansson tar med oss på en guidad tur. I syslöjdssalen sitter Andrea Tuveland och stickar på en halskrage. Hon började på Vänerskolan för två år sedan. Nu går hon i tian och trivs väldigt bra.

– På förra skolan hade inte lärarna kunskaper för att undervisa mig rätt, säger hon.

Hon hade svårt att hänga med och trots att hon hade höga ambitioner syntes inte det i betygen. Efter ett kompisläger på Vänerskolan, där hon fick träffa elever som redan gick på skolan, började hon som deltidselev en dag i veckan och till sist valde hon Vänerskolan på heltid.

Andrea kommer från Göteborg och nu bor hon på ett av elevhemmen men åker hem en kväll i veckan för att inte missa sin basketträning. Att bo på elevhem är ”kul ibland” men inte alltid.

– Man har inte samma frihet som hemma. Allt måste förberedas. Och så saknar jag mina gamla kompisar, berättar Andrea Tuveland.

Men hon ångrar inte att hon bytt till Vänerskolan:

– Lärarna har mycket tid med oss och är väldigt förstående. Nu har jag bra betyg och vill bli sjuksköterska.

 

Vi tittar in i ett klassrum där det pågår en veckokurs i teckenspråk för hörande syskon, hälsar på i hemkunskapen och besöker filmstudion och datasalen där man använder webkameror för att hjälpa eleverna att utveckla sitt tecknande.

Tekniken är högst närvarande på Vänerskolan. De flesta undervisningssalar har smartboard och man använder sig bland annat av ett program där man kan se en saga i text och teckenspråk simultant. Mikrofoner och hörselslingor är självklar utrustning i alla rum. Skolan har en heltidsanställd hörseltekniker som snabbt kan fixa sådant som krånglar och som ständigt arbetar med att utveckla den hörseltekniska miljön på skolan.

 

All personal som arbetar med eleverna är teckenspråkiga men de flesta av Vänerskolans lärare är själva hörande. NO-läraren Helén Johansson tillhör den döva minoriteten. Att se henne hålla lektion om kroppen för en 4-6-klass är som att se en mimartist underhålla. ”Vad händer om man tar ut skelettet ur kroppen?” frågar hon och åskådliggör samtidigt mycket livfullt hur hon lyfter ur det, ställer det bredvid sig och sjunker ihop som en brylépudding.

Helén Johansson är själv före detta elev på skolan och sju år efter att hon gått ut var hon tillbaka som lärare. Mycket har ändrats sedan hon var elev då bara döva gick på skolan. Att som döv undervisa även barn som har talad svenska som första språk innebär att hon måste anpassa sitt språk efter elevernas nivå.

– Samtidigt är det viktigt att även de hörselskadade lär sig teckenspråk. Deras hörsel kan ju försämras ytterligare senare i livet, säger Helén Johansson.

Jag pratar med henne och Johanna Carlsson, lärare för de yngre barnen, i skolans matsal. Johanna Carlsson framhåller att det också är viktigt för eleverna att få vuxna förebilder som är döva eller hörselskadade och se att man kan lyckas trots sin funktionsnedsättning. De beskriver hur elever som kommer till Vänerskolan blommar upp socialt när de hittar sin identitet, får kompisar och förebilder bland både vuxna och andra elever.

– När de känner sig trygga, får undervisning med rätt hörselteknik och i en teckenspråkig och visuell miljö så börjar de också lära bättre, säger Johanna.

Som pedagog på Vänerskolan behöver man inte bara ämneskunskaper och teckenspråkskunskaper.

– Man måste också ha kunskaper om hörselskadades och dövas situation och kunna hantera att många av eleverna även har andra svårigheter. Det krävs mycket förberedelser inför varje lektion, säger Helén.

– Det är bra om man är kreativ – man kan behöva göra mycket material själv, säger Johanna Carlsson.

Hon är precis som Lena Bruzell kritisk till debatten om att alla elever helst ska integreras i den vanliga skolan:

– Här har alla lärare rätt kunskaper för att möta eleverna och det finns teknik och ständig tekniksupport. Jag ser att vi gör gott för många och tycker att vår skola är ett bra alternativ.

 

Eva-Lotta Hultén

 

 

 

Faktaruta

Det finns åtta specialgrundskolor i Sverige och av dem är är fem för döva och hörselskadade.

Specialskolorna för döva och hörselskadade följer samma kursplaner som den vanliga skolan i flertalet ämnen. Skolorna är tioåriga eftersom teckenspråk läggs till den vanliga undervisningen. I stället för musik har man rytmik men på Vänerskolan har man både rytmik och musik eftersom många av eleverna bara är hörselskadade. Specialpedagogiska skolmyndigheten, som driver specialskolorna, erbjuder också rådgivning till skolhuvudmän med elever med hörselskada eller dövhet och andra funktionsnedsättningar.