Är det påfluget att hälsa med kindpussning andra gången man träffar någon? Vilka presenter bör man inte ge bort till värdparet när man är bjuden på middag? Är det okej att ta av sig skorna på jobbet? År ut och år in svarar etikettexperten Magdalena Ribbing oförtröttligt och tvärsäkert på DN-läsarnas frågor om hur vi bör bete oss. Några gånger gläds jag åt hennes vassa svar (japp, det enda rimliga är att säga ifrån när bordsgrannen börjar uttala sig rasistiskt eller kvinnoförnedrande). Oftare får både frågor och svar mig full i skratt inför såväl all onödig social osäkerhet som Ribbings beskäftiga råd om hur den frågande ska hantera det prekära läget.

Men trots min skepsis till vett och etikett händer det naturligtvis att jag själv hamnar i situationer där jag skulle vilja få lite goda råd om hur jag ska bete mig. Ibland på fina middagar men oftare i min vardag. Och det är vardagssituationerna som är de verkligt svåra. Sedan ett tag tillbaka är det möten med människor som ber om min hjälp som får mig att grubbla över mänsklig samvaro. De handlar om dem som sitter på gatan med en mugg framför sig, eller rycker i min ärm och mer aktivt ber om en slant. Som ser på mig med trötta, vädjande ögon.

Hur kan jag överlämna pengar på ett sätt som låter dem behålla sin värdighet? Ska jag se dem i ögonen? Hur länge? Le? Hur ska jag bete mig när jag inte har någon peng att ge? Och ibland blir det ännu svårare. När jag för ett tag sedan gav till en kvinna som ryckt i min ärm på spårvagnshållplatsen tackade hon först och gick vidare men återvände strax till mig igen. Hon ville komma hem till mig och städa. Hon var duktig, det skulle bli billigt. Jag sa nej tack, förklarade att jag bor långt bort, att jag inte behöver hjälp. Hon bad, med desperation i blicken. Jag vidhöll mitt nej och hon gav till sist upp och gick. Jag stod kvar med min enorma skuldkänsla och villrådighet.

Hur säger man nej till någon som antagligen sover i en skruttig bil, eller utomhus? Som inte har något, mer än hungriga barn? Hur säger man ja utan att cementera en ojämlik relation som förvandlar oss båda till något vi helst inte vill vara? Det är frågor jag gärna vill ha besked om men som hittills inte kommit upp i Magdalena Ribbings frågespalt. Kanske för att det inte finns några enkla eller självklara svar på hur vi ska hantera människors utsatthet utan att riskera att kränka eller förminska dem men samtidigt inte heller osynliggöra att de är just utsatta. Kanske för att det antagligen finns många olika svar. Tills vidare famlar jag mig fram, försöker avläsa människan jag har framför mig, hälsa, le, aldrig gå förbi utan en nick, även när jag inget ger. Och stanna kvar i den sociala osäkerhet som förhoppningsvis hjälper mig att fortsätta se dem jag hjälper som de individer de är.