Mamma, pappa och staten. LO-tidningen maj -10

 

Ofta hör man konservativa debattörer hävda att föräldrarna minsann är de som vet vad som är bäst för de egna barnen. Och allt emellanåt tänker jag då att om så verkligen alltid vore fallet skulle världen se annorlunda ut. Alltför många föräldrar tycks inte främst se på barnen som individer med egna rättigheter utan snarare som bihang till dem själva. Ibland rentav som personliga ägodelar att fritt styra och ställa med efter behag.

Barns rättigheter dyker ofta upp som argument vid skilsmässotvister då barnen sägs ha rätt till båda föräldrar. Så länge föräldrarna är gifta är ett sådant perspektiv emellertid ofta sorgligt frånvarande. När man tar del av debatten om delad föräldraförsäkring är det ibland lätt att få för sig att det bara existerar tre parter: mamman och pappan (eller två av samma kön) och så staten. Men huvudpart i målet borde rimligen barnet vara. Utan barn ingen föräldraförsäkring att dela på. Så vad skulle hända med reglerna om man började se likadelning som en rättighetsreform för alla barn – ett sätt att ge dem rätt till båda sina föräldrar?

Att fortsätta att låtsas som att barns intressen alltid sammanfaller med deras föräldrars är att göra sig blind för hur verkligheten faktiskt ser ut. Men är vi redo att se barnen som en jämbördig part till de vuxna? Vägen dit känns ännu lång.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s