När den organiserade fotbollen växte fram i början av 1900-talet var den, liksom övriga idrottsrörelsen, utsatt för ifrågasättande. Sportande ansågs främja osunda ideal och ta tid och kraft från annat som var viktigare. Idag är det åsikter som hörs ytterst sällan; vi tar det närmast för självklart att det är bra för barn och unga att idrotta. Men ibland dyker det upp kritik där man minst anar, som i en bok utgiven av Svenska fotbollförbundet. Boken bär den oskyldiga titeln Så funkar ungdomsfotboll, men redan på sidan sju har författaren Fredrik Sundqvist hunnit slå fast att hans drivkraft för att skriva den är ”en stark känsla av att något är fel på ungdomsfotbollen så som den är strukturerad idag.” Efter läsning är det lätt att hålla med.

Sundqvist är filosof men också mångårig tränare och funktionär inom fotbollsklubben Azalea i Göteborg. Det visar sig vara en givande utgångspunkt för en granskning av den aktivitet som samlar överlägset flest barn och ungdomar i Sverige. I boken berättar han om hur han sett verksamheter som fått honom att må fysiskt illa, med känslokalla tränare och stukade och tårögda barn. Han beskriver ett system som kränker individer och som börjat motverka sina egna syften men han är också självkritisk och reflekterande kring sin egen roll som tränare och förälder.

Fredrik Sundqvist visar att det finns ett val att göra, mellan att satsa på lagstyrka eller på gruppgemenskap. Antingen kan små och halvstora barn fostras till att se laget och vinsten som det viktiga eller så kan de fostras till att se samarbete och sammanhållning som mest värdefullt. Det senare går stick i stäv med många av klubbarnas intressen. De vill på sikt få fram spelare till sina seniorlag, ”produkter” att sälja. Uppdelningen i ett breddspår och ett elitförberedande spår sker därför allt tidigare och numera talangjagas det relativt ogenerat bland nioåringar.

Den tid då jag själv gick till fotbollsplanen i området där jag växte upp och under ytterst oorganiserade former lekte fotboll med både pojkar och flickor i blandade åldrar känns fjärran och främmande. Idag är fotboll för många allvar redan från början. En bekant var bekymrad över att hans son låg efter redan i femårsåldern. Vi tillåter den gigantiska underhållningsindustrin fotboll att sluka leken fotboll; vinstdriften att krossa längtan efter gemenskap.

Sundqvist hämtar stöd för sin fotbollskritik i några av idrottsrörelsens styrdokument. I Riksidrottsförbundets Idrotten vill slås det fast att före 13 års ålder ska lek och gemenskap vara i centrum för idrottsutövandet. Det är spelarna som är poängen med spelet, inte att vinna. I Svenska fotbollförbundets dokument Fotbollens spela, lek och lär stadgas att upp till 12 år ska barnen leka och lära sig fotboll. Alla ska få delta lika mycket och matchresultat ska spela en underordnad roll. Hur många klubbar lever upp till det i praktiken, och hur går det ihop med talangjakt bland nioåringar? Fotbollen säger en sak och gör en annan.

Från 13 års ålder minskar åtminstone hyckleriet. Då är det i sin ordning med en starkare tävlingsinriktning, och toppning blir okej. Fredrik Sundqvist noterar att det sammanfaller med den ålder som många aktiva ungdomar slutar med fotboll. Kanske för att det börjar bli alltför uppenbart att bara de bästa är intressanta att behålla i sporten?

Ungdomsfotboll som ett folkhälsoprojekt känns efter läsningen mest som ett cyniskt skämt – för vem mår bra att utslagning, svek och hård press? Fredrik Sundqvist beskriver hur klubbarna med elitgrupper för 14-19-åringar plockar upp unga talanger men snabbt slänger dem på sophögen om de inte anses hålla måttet. Och så plockas nya hoppfulla unga spelare upp ur de hugade massorna.

Fredrik Sundqvist nöjer sig inte med sitt starka ifrågasättande av ungdomsfotbollen så som den ser ut idag utan vågar också komma med förslag på hur den bör reformeras. Några av hans recept är att stoppa seriespel i barnfotboll och att avskaffa flick-, pojk- och juniorallsvenskan. Han vågar också diskutera den empatibrist och det förakt för svaghet som han ser födas inom fotbollen, och pekar ut hur lagstyrkeidealet gränsar till fascistiska tankar om att blint följa ledare och offra sig för gruppen.  Kanske inte vad de flesta av oss först förknippar med små knattar som snubblar runt på en kladdig grusplan men likafullt ett viktigt perspektiv att bära med sig när man resonerar kring idrottens roll i våra barns liv.

Det kan inte i längden räcka med att säga att det är bra för unga att vara med i idrottsföreningar för att det är nyttigt att röra på sig och lära sig samarbeta. Det kan man ju göra utan att tävlingsmoment blandas in eller att aktiviteterna organiseras så hårt som inom idrotten. Det goda med fysisk aktivitet kan inte ursäkta det dåliga med utslagning och svaghetsförakt.

Förhoppningsvis ger Så funkar ungdomsfotboll bränsle åt en välbehövlig debatt om barns idrottande och vår syn på nyttan och problemen med det.