Den outforskade godheten. OBS i P1, december -13

Den 12 mars 1943 reste Hans von Dohnanyi med flyg från Berlin till Smolensk. Under sig i sätet gömde han en brittisktillverkad bomb förpackad i två cointreauflaskor.  Bomben var avsedd för Hitler. Rikskanslern för Tredje riket var på truppbesök i Smolensk och flaskorna var tänkta att explodera på hans flygresa tillbaka, men smällen uteblev.

Hans von Dohnanyi var inblandad i flera av kupperna mot Hitler. Han var advokat och verksam i den tyska justitieminstern Franz Gürtners stab och senare inom den militära säkerhetstjänsten. Förutom kuppförsöken tog von Dohnanyi också stora risker för att hjälpa människor som behövde fly utomlands och genom att noggrant dokumentera vad som skedde inom det tredje rikets högsta beslutande skikt. Tanken var att underlätta för framtida ansvarsutkrävande.

Hans von Dohnanyi är en av de två modiga personer som porträtteras i den nyutkomna boken No ordinary men. Den andra är Dietrich Bonhoeffer.  Bonhoeffer var teolog och präst och förde en outtröttlig kamp för att den tyska protestantiska kyrkan skulle stå upp för människovärde och rättvisa. De två männen, Dohnanyi och Bonhoeffer, var vänner och svågrar och båda avrättades bara några veckor före krigsslutet.

Det är en hjältekrönika författarna Fritz Stern och Elisabeth Sifton skrivit. Och bokens titel – No ordinary men – är väl vald. Att göra motstånd gör oss tyvärr ovanliga. Men titeln är också en intertextuell vink till en annan bok, med titeln Ordinary men, skriven av den amerikanske historikern Christopher Browning. I den beskriver han hur helt vanliga, normala män i en reservpolisbataljon förvandlades till bödlar som sköt ihjäl judar i det tyskockuperade Polen. Brownings slutsats att de framför allt gjorde som de blev tillsagda upprörde många, liksom tidigare Hannah Arendts bok Den banala ondskan där hon kallade krigsförbrytaren och förintelseadministratören Adolf Eichmann för en lydig byråkrat, eller Stanley Milgrams studier där han visade hur helt vanliga försökspersoner, trots att det stred mot deras moral, enkelt kunde förmås att skada andra människor. Fler som upprört med liknande slutsatser är Philip Zimbardo och Gitta Sereny.

De har alla framställt ondskan som resultat av lydnad och anpassning, snarare än illvillig uppåt.

Med jämna mellanrum kommer det fram forskare som menar sig kunna motbevisa den banala ondskans tes och erbjuda en mer komplex bild. Jag är benägen att delvis se detta som ett sätt att positionera sig i forskarvärlden. Ingen av de tidigare auktoriteterna har nämligen påstått att det är så enkelt som att ondskan bara bygger på lydnad och ingen har heller försökt friskriva förövarna från personligt ansvar. Debatten om ondskan är helt enkelt ofta rätt banal. Men det är ändå ingenting mot debatten om godheten. Vi är relativt välförsedda med porträtt där personer som begått grymheter får sin bakgrund och sina handlingar analyserade. Berättelserna om dem som begått goda och modiga handlingar är däremot ganska fria från analys. Vi nöjer oss med porträttet och storyn. Men även om hjälteporträtten erbjuder hopp och inspiration bör vi fråga oss: tycker vi per automatik att godhet, mod och civilkurage är något banalt, ovärdigt vår reflexion? Frågan är i så fall varför.

Medan analyserna av människor som begått onda handlingar bara kan förklara varför något gått snett kan ju undersökningar av godhet och mod ge nycklar till hur vi skapar förutsättningar för fler att gå i samma riktning.

Det finns forskning kring mod och godhet, men den är inte alls lika känd och refererad till som exempelvis Milgrams, Zimbardos och Arendts studier om ondskan. En av de mest omfattande undersökningarna är paret Pearl och Samuel Oliners. De intervjuade hundratals människor som räddat judar under andra världskriget för att förstå vad som utmärkte dem och hur de hade blivit som de blev. Det visade sig att många av hjälparna hade gemensamma drag: stark empati, förmåga att känna samhörighet med alla sorters människor, ansvarskänsla, rättvisepatos och tilltro till sin egen förmåga att påverka. De hade haft föräldrar som framhållit värdet av medkänsla och engagemang snarare än av prestationer och som hade resonerat med sina barn kring rätt och fel och sällan eller aldrig straffat dem.

Den som läser No ordinary men hittar ledtrådar som visar att Dietrich Bonhoeffer och Hans von Dohnanyi passar väl in i detta mönster. De lyckades navigera rätt där så många andra kom vilse, men det finns fortfarande många frågetecken kring varför somliga klarar det och de flesta andra av oss inte. Mer forskning kring empati, mod och civilkurage behövs.

Godheten är komplex, och den förtjänar att analyseras och diskuteras, på samma sätt som skett med ondskan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s