I efterordet till antologin Andra vägar. Tio nya utopier, skriver bokens förläggare Martin S. Halldin att bokens tio noveller ”utmanar själva utopibegreppet” och är ”nya utopier”. Kanske var uppdraget till de medverkande författarna att skriva något nyskapande utopiskt – men merparten av novellerna är ändå ganska traditionella dystopier i science fiction-genren.

Varför rymmer skönlitteraturen så gott om dystopier och så ont om utopier? Kanske för att det inte är särskilt spännande att läsa om det som är gott och välfungerande. Bullerbyn funkar bra för barn, vuxna vill ha tuggmotstånd. Men jag tror inte att det är hela förklaringen. Det finns också en rädsla för att skildra det konstruktiva i stället för det destruktiva. Den som ger sig till att komma med förslag på lösningar löper risken att utpekas som banal och förslagen som otillräckliga. Det är helt enkelt lättare att skriva dystopiskt. Paradoxalt nog tycks det också anses finare att skildra elände än att skissa på vägar till en ljusare framtid. Utopisten löper liksom alltid risken att betraktas som pamflettförfattare för Jehovas vittnen.

Det finns också en inbyggd problematik i själva utopigenren. Vi kan ta det mångkulturella samhället som ett exempel. Sverigedemokraterna har långtgående visioner om ett samhälle som skiljer sig ganska radikalt från det vi lever i. Ett samhälle utan mångkultur. För många människor är det en vacker vision, en utopi. Den stora majoriteten av svenskarna anser det i stället vara en dystopisk bild av ett samhälle med farliga, totalitära drag. Den enes utopi är inte sällan den andres dystopi.

Det här problematiserar några av novellerna i antologin Andra vägar på ett intressant sätt. Som Kristoffer Leandoers bidrag Korrigerarna, där man med språkets hjälp försökt skapa en ner jämlik värld. Samtidigt är världen i praktiken fortfarande djupt orättvis, men den som försöker uppmärksamma det brännmärks för sitt fördomsfulla val av ord. Det blir allt svårare att över huvud taget beskriva något alls. Monster från framtiden rör sig dessutom bakåt i historien för att korrigera den. Ord och praktiker som kommit att klassas som misshagliga ska bort. Böcker och människor rensas ut. Något att fundera över i tider av trigger warnings och ständigt förändrad terminologi när ord som från början ansetts vara beskrivande får en negativ stämpel. En utopi som löpt amok?

Några av novellerna i Andra vägar är också mer av vad jag faktiskt skulle kalla utopiska. Som Johan Fricks Prinsessan och ifriten, där en krigstraumatiserad flicka försätts i ett medvetandetillstånd som förflyttar henne till en sagovärld. Där får hon utkämpa strider som ger henne talförmåga och livslust tillbaka.

Intressant är också Jessica Schiefauers novell Vomb, där den som har råd kan välja mellan vanlig graviditet eller att bära sitt barn i en extern livmoder, en vomb. Den ger fysisk närhet mellan barn och förälder men kan flyttas mellan föräldrarna, vilket gör att de (två eller fler) kan turas om att bära barnet. Vomben är ständigt uppkopplad mot diverse mätinstrument och utgör ett självrenande system, och vombbarnen blir friskare och mer intelligenta än livmoderbarn. I novellen får läsare följa ett ungt pars graviditet och de valmöjligheter som vomben medför. Vilka nya svårigheter kommer med den trygghet vomben erbjuder för det ofödda barnet? Schiefauer visar att utopiska visioner (som en säker graviditet) kan paketeras på ett problematiserande sätt, med utrymme för konflikter. Vi skulle behöva mer av den typen av litteratur, när tekniken nu flyttar allt längre in i våra liv och kroppar; berättelser om vad den gör med oss psykologiskt och med våra relationer.

I en annan nyutkommen antologi är det forskare i stället för skönlitterära författare som tar sig an utopin. I Människa, stat utopi diskuteras det utopiska i socialism, kapitalism, tillväxt, arbetslinjen och andra samtida idéströmningar och praktiker. Idéhistorikern Fredrik Holmqvist resonerar intressant kring vänsterns drömmar om en ”harmonisk tillväxtkapitalism” – går det att återta en demokratisk makt över samhällsekonomin? Och kan biosfärens begränsningar tvinga fram ett mindre statiskt tänkande? Genusvetaren Evelina Johansson skriver om hur ordet ”utopiskt” kan användas för att förminska, och förneka vissa grupper politiskt utrymme. Hon exemplifierar med TV-serien Fittstim, som fick kritik för att queerrörelsens frågor framställdes som löjliga och världsfrånvända, och jämfördes med ”verkliga frågor, med förankring i vanliga kvinnors liv.” Idéhistorikern Jonnie Eriksson skriver om det posthumana och hur utopin inte längre måste vara en plats, utan en modifierad människa, ett ”hoppfullt monster”.

I den här antologin tas utopin på allvar och problematiseras. Det är bra och behövligt men jag kan inte låta bli att längta efter underbyggda texter som får mig att känna handlingskraft och inspiration. Där lämnar tyvärr både Människa stat, utopi och Andra vägar mig tom. Visst behöver vi handskas med försiktighet med de utopiska idéerna, men varför tycks vi så rädda för att ens fantisera om en radikalt annorlunda värld? Verkligheten kommer alltid ställa upp sin välbehövliga stoppskylt när vi slutat läsa, men det borde inte hindra oss från att först ge oss ut på tankevidgande och skönlitterära upptäcktsfärder.