Pengar rinner iväg till dåligt genomtänkta projekt, tveksamma bidrag och tjänster upphandlade genom svågerpolitik. I boken Tystnadens Europa beskriver journalisten (och tidigare informatören på Europaparlamentet), Helle Larssen, en utbredd korruptions- och tystnadskultur inom EU. Tjänstemän som slår larm blir utfrysta, avskedade och hotade. Ändå finns det de som vågar. De som envist håller fast vid sin uppfattning om rätt och fel och vid de lagar som reglerar hur saker ska gå till. I boken porträtteras ett antal av dem som vågat blåsa i pipan. Många av dem har farit mycket illa; de har förlorat både jobb och vänner. Ändå ångrar de sig inte. De anser att de gjorde vad som var rätt och nödvändigt.

I en tid då ordet ”hjälte” i det närmsta tycks ha förvandlats till en synonym med ”elitfotbollsspelare” saknar jag ofta reflektion kring och bilder av vad det innebär att visa verkligt hjältemod. Inför 2013 lanserar Forum för levande historia Raoul Wallenberg-kalendern i vägg- och fickformat. Sammanlagt presenteras 365 personer (en för varje dag) som vågat ta stora risker för det de anser rätt eller för att rädda andra. Det är upplyftande och inspirerande läsning. Men vilka är de modiga? Vad avgör om man slår larm och vågar stå upp mot makten eller om man i stället blir medlöpare eller tyst åskådare?

Den frågan fick de båda forskarna Samuel P Oliner och Pearl Oliner att på 70-talet studera hundratals personer som med risk för sina egna liv räddat judar under andra världskriget. De konstaterade att ”räddarna” i allmänhet inte hade mer information om vad som skedde än andra. Det handlade snarare om hur de valde att ta till sig den information de fick. Hos hjälparna kombinerades empati med en stor ansvarskänsla. De var även mer benägna att känna att deras handlingar kunde göra skillnad och att de hade kontroll över skeenden i sina liv. ”Snarare än att se sig som schackpjäser, utsatta för andra människors maktutövande, var de i betydligt högre utsträckning än icke-räddarna benägna att uppfatta sig själva som aktörer, kapabla att planera och genomföra saker och villiga att acceptera konsekvenserna”, konstaterar Oliners.

Det mesta tyder på att dessa egenskaper har med ens relationella utveckling under barn- och ungdom att göra. Överlag har altruistiska människor haft trygga och varma relationer inom familjen, med föräldrar som framhållit värdet av empati och engagemang snarare än av prestationer. Föräldrarna till Oliners ”räddare” hade resonerat med dem kring rätt och fel och sällan eller aldrig straffat dem och de hade själva agerat som goda förebilder.

 

Vi föds med anlag för empati och identifikation och med förmågan att tolka och förstå intentioner. Hur väl vi utvecklar dessa förmågor hänger ihop med det bemötande vi får. Hjärnan är långt ifrån färdigutvecklad vid födseln. Exempelvis utvecklas 70 procent av hjärnbarken – som har stor betydelse för bland annat uppmärksamhet, minne och tänkande – senare. De första åren har mycket stor betydelse för utvecklingen av vår personlighet och våra sociala förmågor. Barn med trygg anknytning till sina vårdnadshavare har bättre självkänsla och högre tillit till andra människor. Med självkänsla följer förmåga att skaffa sig egna ståndpunkter och göra självständiga bedömningar och mod att handla. En familj som i stället uppmuntrar anpassning och underkastelse fostrar ryggradslösa ögontjänare. Men vad som sker i familjen påverkas av strömningar i samhället. Vi ser gärna vårt samhälle som extremt individualistiskt men i viktiga avseenden är vi snarare auktoritetsbundna och trycket att anpassa sig till gruppen är ofta starkt.

I sin bok Ondskans filosofi skriver den norske filosofen Lars Fr H Svendsen om individualitetens paradoxala status som problem och lösning: ”Denna paradox upplöses emellertid när man ser att både individuella och allmänna intressen kan tillvaratas om man skiljer mellan intressen och ansvar. Det individuella skall inte innebära att jag håller fast vid mina individuella intressen utan vid mitt individuella ansvar, och det allmänna skall inte innebära att jag delegerar mitt ansvar till någon utanför mig själv, utan snarare att jag värnar om allmänna intressen. Det onda uppstår när ansvaret flyttas från individen till allmänheten, och när intressena flyttas från allmänna hänsyn tillbaka till min individualitet. ”

Modiga människor gör vad de anser vara rätt därför att de lärt sig att bilda sig egna ståndpunkter, vågar ifrågasätta och gå emot auktoriteter och klarar att stå emot grupptryck. De som använder sitt mod till att hjälpa andra gör det för att de lärt sig att känna medkänsla. De är både individer och del av en grupp. Att bli en modig människa underlättas av att ha haft en viss typ av barndom men människan är formbar hela livet. En skola som satsar på reflektion, empatiträning och att bygga upp god självkänsla hos eleverna kan göra stor nytta. Ett samhälle som arbetar för att begränsa prestationsfixering och statusjakt och på olika sätt uppmuntrar medmänsklighet och civilkurage likaså.

Visselblåsarna i Larssens bok anser att de gjorde sitt jobb och att det inte var något märkvärdigt. Samuel och Pearl Oliners forskning visar att det är en attityd de delar med många andra som vågat ta risker för det de anser vara rätt. Det som utifrån ter sig beundransvärt, och som man nog gärna föreställer sig föregås av stor vånda, upplevs inifrån bara som självklart och nödvändigt. Därmed inte sagt att det inte också är tungt och svårt. Att stötas ut, ifrågasättas, åsidosättas vid befordringar och se hur också närstående mår dåligt av pressen utifrån – eller att rentav leva under dödshot – är naturligtvis väldigt tärande. Vågar man inte själv stå på barrikaderna kan man kanske därför i alla fall försöka visa sitt stöd för dem som gör det. Larssens bok (och forskning kring whistle blowing) visar att det är sorgligt få som gör det.

I Raoul Wallenbergkalendern finns kortkorta porträtt av Ruby Bridges, Hawa Abdi, Roméo Dallaire, Anna Politkovskaja och många andra. Kalendern vänder sig till lärare och elever på gymnasiet (det finns en tillhörande lärarhandledning) men den kan tjäna som inspiration för alla oss som önskar oss mer civilkurage. Vårt behov av förebilder är stort och det är aldrig för sent att skaffa sig nya.