Det närmar sig val och årets valkampanjande kommer med stor sannolikhet att skilja sig från tidigare års. Anledningen är det breda genombrottet för användande av sociala medier. Med youtube, facebook, bloggar och twitter kan politiker numera hålla evigt torgmöte. Är demokratins former i förändring?

Efter Barack Obamas framgångsrika valkampanj, där sociala medier var ett viktigt inslag, skulle nog inget svenskt parti våga avstå en satsning på att få sina kandidater att synas på facebook eller blogga. Valkampanjandet är alltså i förändring, men är själva demokratin det också?

För de flesta av oss är nog den första spontana associationen till begreppet ”demokrati” vårt valsystem, med partier som vart fjärde år väljs att representera oss i riksdag och regering: alltså en likställning mellan demokrati och representativ demokrati. Det är den oreflekterade föreställningen som ligger bakom att utomparlamentariska rörelser ibland har påståtts ”störa den demokratiska processen”, som om det enda rimliga vore att nöja sig med att göra sin röst hörd med en valsedel vart fjärde år.

Detta ”störande” borde i stället ses som en självklar del av demokratin eftersom den traditionella representativa demokratin har begränsningar som kan visa sig ödesdigra för oss. Omval med bara några års mellanrum borgar tyvärr för en viss kortsiktighet. Fokus hamnar ofta på snabba frågor: bensinskatter och biltullar i stället för mänsklig överlevnad i ett förändrat klimat, rädda Saab i stället för omställning till hållbar industri, och så vidare. Denna inbyggda kortsiktighet gör behovet av pådrivande utomparlamentariska organisationer stort. Utan dem riskerar demokratins fastslagna former att bli ett hinder från att driva politik som sträcker sig bortom fyraårshorisonten. Men den demokratiska processen kan också bidra till att omställningar som brådskar går alltför långsamt. Pierre Rosanvallon, fransk professori politisk historia skriver i Demokratin som problem: ”Vi [lever] idag i en värld där ekonomins livskraft hänger på förmågan att planera offentliga interventioner utifrån ett allt längre tidsperspektiv (till exempel när det gäller forskning) och där miljöproblemen tvingar oss att tänka i tidsspann som spränger de allmänna valens cykler. Den demokratiska tiden är således ur fas i dubbel bemärkelse: den är alltför omedelbar för att kunna handskas med de längre perspektiven, men alltför långsam för att kunna styra över ögonblickets brådskande krav. ” Det misslyckade klimattoppmötet i Köpenhamn var ett tydligt exempel på denna dubbla problematik.

Utan ett aktivt civilsamhälle står politiker utan en viktig form av vägledning för vilken politik de kan driva och de politiska partierna behöver aktivismen för att upptäcka möjliga vägar för ny politik. Ett politiskt parti eller politiskt valda statsföreträdare kan aldrig bli mer radikala än vad de utomparlamentariska rörelserna banat väg för.

Internet öppnar inte bara för nya typer av valkampanjer och nya typer av aktivism utan också för nya vägar att påverka politiken mellan valen genom debatt och samtal (tankar kring en samtalande demokrati utvecklades av den tyske sociologen Jürgen Habermas och kallas deliberativ demokrati). Ett intressant försök uppifrån, att engagera medborgarna, har gjorts i Kalix. Där har man genom kommunala rådslag, huvudsakligen förda på nätet, låtit kommuninvånarna diskutera och rösta om sådant som nivån på kommunalskatten och hur centrum skulle utformas. I bland annat Bollnäs har man med Bollnäsdialogen skapat ett kommunalt debattforum på nätet. Ett udda underifråninitiativ är föreningen Demoex som har ett mandat i kommunfullmäktige i Vallentuna. Föreningens representant i fullmäktige röstar så som medlemmarna beslutat efter diskussion och röstning på nätet. Föreningen kallar sig en medborgarrättsrörelse och förklarar att de ”vill ge varje medborgare rätt att representera sig själv i varje enskild politisk sakfråga.” Alla över sexton år välkomnas som medlemmar i föreningen.

I forskarantologin New Forms of Citizen Participation (Nomos, red Erik Amnå) handlar flera av bidragen om olika projekt för att engagera medborgarna, oftast i rådgivande form, och ett av exemplen är det göteborgska projektet Södra Älvstranden, där kommunens invånare bjöds in att tycka till om utformningen av stadsmiljön. Några av slutsatserna de olika forskarna drar efter dessa projekt är hur avgörande det är att den rådgivande processen inte blir en parallell till den beslutande processen. De båda måste integreras med varandra. Oerhört viktigt är också att beslutsfattare inte bara lyssnar på vad medborgarna har att säga utan också aktivt deltar i samtal och debatter, i de forum som skapats.

Demokratin är en form, inte ett innehåll. Pierre Rosanvallon skriver:”Demokratin är oupplösligt förbunden med ett arbete av utforskande och experimenterande i dess strävan att förstå och utveckla sig själv.” För att inte den representativa demokratins former ska bli en black om foten när en politik för framtiden skapas är alla vägar som leder mot mer samtal, mer dialog, bra vägar. Vitaliserande för demokratin är också det faktum att internet tillåter både politiker och aktivister, och alla andra medborgare för den delen, möjligheten att nå ut med vilka de är och vad de vill utan att behöva gå omvägen via medierna (vilket är mycket långt ifrån detsamma som att säga att mediernas roll är, eller bör bli, överspelad), och öppnar för enkla former att nå ut och massmobilisera inför exempelvis demonstrationer eller bojkotter. En möjlig fördel med aktivism och debatt på nätet är också att människors engagemang ofta går att öka på, om de väl bara börjat att delta på något aldrig så litet sätt (kallat ”the-foot-in-the-door-phenomenon”). Åtminstone teoretiskt skulle möjligheterna att skriva under petitioner eller färdigmallade mejl till makthavare, eller tycka till i en enskild fråga i ett debattforum, alltså kunna föra med sig ett ökande politiskt engagemang i stort.

I essän Aktivism kontra deliberativ demokrati (publicerad i Fronesis nr 29-30) av den politiska filosofen Iris Marion Young (1949-2006), målar hon upp ett motsatsförhållande mellan aktivism och deliberativ demokrati (också kallad samtalsdemokrati), där förespråkare för den deliberativa demokratin vill skapa arenor för dialog, där åsikter kan jämkas samman, medan aktivister undviker samtal med makthavare eftersom relationen är alltför ojämlik för att kunna utmynna i något konstruktivt. I verkligheten, vilket Young också själv påpekar, är gränserna sällan så skarpa mellan aktivister och dem som försöker påverka politiken genom samtal. Många sysslar samtidigt med båda formerna. Youngs slutsats är att ”Den bästa demokratiska teorin och praktiken kommer att erkänna och använda sig av båda, men inse att det finns en spänning mellan dem.” Svensk forskning visar för övrigt att aktivister i högre utsträckning än andra också är partipolitiskt aktiva (Adrienne Sörbom i It is merely changing – ett av bidragen i Amnås antologi), vilket skulle innebära att inte heller aktivism och traditionell partipolitik står i något motsatsförhållande.

Kanske är det denna blandning av traditionell representativ demokrati, aktivism och deliberativ demokrati som sammantaget utgör grunderna för en levande demokrati i ett modernt samhälle. Förhoppningsvis kan de sociala medierna bidra till att stärka och vitalisera alla dessa tre former. Nya sätt att valkampanja i all ära men större delen av politiken formas trots mellan valen.

Not 2018: Den här texten skrevs alltså för åtta år sedan och idag skulle mina resonemang kring de sociala mediernas roll för demokratin se väldigt annorlunda ut. Samtal har alltmer ersatts av ordkrig och många skräms bort från arenorna av den hårda tonen, hatet och hoten (underliggande eller öppna). Det finns anledning för mig att återkomma med fördjupade tankar kring detta.