Nej, barn är inte, hur fint det än låter, ett eget folk som bor i ett främmande land. De är helt vanliga människor i samma land som oss andra. Så varför syns de så lite i den mediala offentligheten?

Jag har många minnen från när jag var mycket liten. Flera handlar om stolthet över att växa och klara av saker, andra om att bli hindrad och nedvärderad. Vuxna som inte tog det jag sa på allvar, eller inte hade förtroende för min kompetens, satte djupa spår av harm och frustration.

Jag har förstått att många helt saknar minnen från tiden före fem års ålder, och att deras barndomsminnen klarnar först från tolv-tretton. Det gör det mer begripligt varför så många tycks avfärda barndomen som en slags transportsträcka mot det riktiga livet, det som vuxen.

Inom sociologin finns bra begrepp för detta. Barn betraktas inte som ”beings” utan som ”becomings”. Man kan översätta det till ”blivelser” i stället för ”varelser”. Barnets värde ligger inte i vad det är eller upplever nu utan i att det en gång kommer bli vuxet. Det lämnar öppet för åtminstone två olika förhållningssätt: ett där barndomen bör vara en mjukt vadderad bubbla att färdas framåt i, så att man kommer fram så välbehållen som möjligt. Och ett som går ut på att barndomen bör vara en räcka övningar vars nytta man får skörda som vuxen. Det går tyvärr utmärkt att kombinera dessa synsätt med varandra. Inget av dem lämnar emellertid något större utrymme för barnet som aktör eller som politisk varelse.

I media skymtar ofta namnlösa barn förbi på bild. De fungerar som blickfång och utfyllnad. Barn är ju så mycket sötare att se på än vuxna. Ofta, men långtifrån alltid, handlar det om reklam. Barn kan också ha rollen som offer, för brott, mobbing, sjukdomar eller trafik. De syns också som föremål för vuxnas omsorg eller som en substans som ska formas – mer matte, mindre könsord. De är objekt. Lite äldre barn kan ibland ges rollen som subjekt – ofta då som förövare eller brottsling: mobbare, snattare, våldsbenägen.

En förklaring till att barn hörs så lite i den större offentligheten, ens i frågor som direkt berör dem, är att de kan vara svåra att intervjua. Det vet jag, som ofta skriver om förskola och skola, av egen erfarenhet. Med små barn är det en konst att ställa frågor så att de verkligen förstår dem, och de har ibland svårt att skilja på fantasi och verklighet. Med mellanstora barn måste man vara medveten om att många anstränger sig för att leverera det svar som de tror att de vuxna vill ha. Skolan har drillat dem till att det finns ett ”rätt” svar. Men det finns forum där barn får höras och synas.

I medier som vänder sig till barn, som Lilla aktuellt, Kamratposten och Svenska Dagbladets nya tidning för barn, SvD Junior, får barn rollen som agent. De recenserar böcker, teater och godis, ger sig ut på överlevnadsexkursion, tävlar i idrott, testar att segelflyga, skriver kokböcker och diskuterar mobilförbud på skolan. Det är artiklar och inslag med respekt för deras kunskaper och erfarenheter. Men också i dessa medier är det relativt ovanligt att skildra barn inte bara som aktörer, utan också som politiska varelser. Lilla aktuellt lyckas bäst. Här från ett inslag som handlar om barnens klimattoppmöte som ägde rum i Södertälje i slutet av november:

http://www.svtplay.se/video/4934158/lilla-aktuellt/lilla-aktuellt-24-11-19-15

2.21 till cirka 2.43

I Lilla aktuellt får barn vara kloka och välformulerade.

 

I den nyutkomna boken Vad säger barnen? berättar Ylva Mårtens om hur man kan ge unga utrymme i media. Hon har i fyra decennier arbetat med radioprogram som handlar om, eller vänder sig till barn, och har bland annat varit med och startat programmen Barnen, Fråga barnen och Barnens romanpris. Ylva Mårtens har visat att det går att få unga att prata både klokt och ingående om det mesta, också om svåra saker som vanvård och fattigdom. Det som behövs, menar hon, är ordentliga förberedelser, gott om tid, en trygg situation, åldersanpassade frågor, kunskap om barns utveckling och förståelse för deras relation till, och beroende av vuxna. Också grupptryck kan hämma barn lite extra och man bör därför undvika att intervjua dem i grupp. Det handlar om att ta sitt intervjuobjekt på allvar och se det som en individ och inte som en representant för gruppen barn i allmänhet.

Ylva Mårtens reflekterar i sin bok också kring hur ord förknippade med barn, som dagis och sandlåda, ofta i media används som nedsättande tillmälen om vuxna och hon slår bakut mot ordet ”lillgammal”. Det används för att förminska barn och andas bristande respekt. Jag håller med. Det är ofta en signal om att barnet är löjligt eller lustigt. Att förminska dem är ett effektivt sätt att tysta, eller att meddela andra vuxna att det som sägs inte är något att ta på allvar. När barn försöker ge uttryck för vad de tänker om sådant som berör dem, eller samtala som jämlikar med vuxna klappar vi dem alltför ofta på huvudet i stället för att lyssna.

Barn tränas i bästa fall för framtida inflytande – men anses inte riktigt behöva något nu. Det är vanligt att Skolinspektionen kritiserar skolor för bristande elevinflytande och psykologen Stefan Persson visar i en avhandling att 25 procent av alla mellan 10 och 18 år anser att de bara har litet, eller helt saknar inflytande i sina egna familjer.

 

Att vi har svårt att se barn som politiska varelser blev tydligt tidigare i höst, när Leo Gerdén från centerns ungdomsförbund skrev en debattartikel på Nyheter24. Han förklarade sig vara för jämställdism och mot feminism, eftersom feminister ser på män på samma sätt som sverigedemokraterna ser på invandrare. Det många tycktes bli mest upprörda över var att Leo Gerdén bara är tolv år. Nyheter24 anklagades för att cyniskt jaga klick med ett barn som lockbete och anklagades för omdömeslös publicistik. Men debattredaktören som tagit in artikeln stod upp för Gerdéns rätt att uttrycka sig: ”Vi tycker att hans röst är lika mycket värd som alla andras och att den också borde få publiceras.” Leo Gerdén svarade själv och skrev: ”Att åldersdiskriminera politiskt engagerade ungdomar är inte att inspirera nästa generation till att delta i debatten och samhällsutvecklingen.” och ”Jag har gärna en saklig debatt om jämställdhet, men inte om min ålder.” Leo Gerdén får också, som väl är, ett initierat och respektfullt svar av en ung vuxen kvinna, som förklarar varför hon kallar sig för feminist.

Gerdén kommer kanske, precis som några av kritikerna hävdade, ändra ståndpunkt med ökande kunskaper och insikter. Men samma gäller rimligen för alla som skriver debattartiklar, och många vuxna ges i media gott om utrymme för att uttrycka åsikter om saker de inte vet särskilt mycket om.

Att en 12-åring får skriva en debattartikel är inte ett problem om hen behandlas respektfullt av redaktionen. Det är däremot ett problem att vuxna försöker sprida åsikten att barn borde beläggas med munkavle för sitt eget bästa. Att barn har rätt att uttrycka sina åsikter stadgas i FN:s barnkonvention, och de behöver faktiskt inte inhämta tillstånd från vuxna för att prata med journalister eller skriva debattinlägg. De är helt enkelt inte vuxnas ägodelar utan egna subjekt. De flesta journalister väljer ändå att tillfråga föräldrar om ämnet är allvarligt eller barnen är små, vilket är rimligt. När man är ung har man inte lika mycket erfarenhet och saknar ofta vuxnas förmåga till överblick och konsekvenstänkande. Samtidigt är det inte automatiskt självklart att föräldern är den som är bäst lämpad att avgöra om en ung person bör medverka i media eller ej. Ibland pushar föräldrar en ovillig telning att låta sig intervjuas, och ibland hindras någon att uttala sig av föräldrar som mer tänker på sitt eget rykte än på barnets rätt att tala. Det kräver gott omdöme av journalister och redaktörer, men borde inte behöva avskräcka någon från att låta också barns röster höras.

Hur skulle till exempel debatten om föräldraförsäkringen kunnat se ut om den diskuterats som en barnrättsfråga, snarare än en jämställdhetsfråga, och barn fått uttala sig? En större närvaro av barn i media, och en mer seriös rapportering om frågor som berör dem skulle kanske kunna bidra till att göra det tydligt att de har samhälleliga rättigheter och rätt till deltagande och inflytande precis som alla andra.

Den amerikanske etikprofessorn John Wall har myntat begreppet childism, alltså barnism, för kampen för barns rättigheter och möjligheter till inflytande. I Sverige har film- och barnkulturforskaren Margareta Rönnberg använt sig av samma ord. Barnismen handlar precis som feminismen om att ge rättigheter och inflytande åt en underordnad grupp.

Barn är beings: varelser med rättigheter och ett liv som har värde redan från det att de föds. De har som grupp unika kunskaper om hur det är att vara barn just nu. Men barn har en speciell ställning i det att de faktiskt också är becomings, blivelser, i högre utsträckning än oss som levt längre än vad de gjort. Att synliggöra dem och lyssna till dem är inte bara att ge alla medborgare möjligheter till inflytande, utan även en viktig påminnelse om att politik bör vara långsiktig och ta hänsyn också till de liv som ska fortsätta levas långt efter att vi nuvarande vuxna givit upp andan.