Den 6 april är det 20 år sedan folkmordet i Rwanda bröt ut. Under ett par månader dödade en del av befolkningen minst 800 000 människor ur en annan del. Lik staplades på hög och floden Kagera proppades igen av kroppar. Går det att förstå varför människor gör så avskyvärda saker mot varandra?

 

Han ser vänlig och sympatisk ut på bilderna, mannen som i svensk tingsrätt dömts för folkmord i Rwanda, och vars mål nu är under prövning av Svea hovrätt. Sedan han kom till Sverige 1999 har han arbetat för FN och olika hjälporganisationer. I april och maj 1994 sköt han in i folkmassor med maskingevär och slog ihjäl människor med hjälp av tillhyggen.

Han var en trettiosexårig universitetslärare när han enligt samstämmiga vittnesmål deltog i massakrer i och runt staden Kibuye i västra Rwanda. Som dömd för folkmord är han unik i Sverige men i Rwanda var han bara en bland hundratusentals förövare. Går det att förklara deras agerande? I boken Machete Season. The killers in Rwanda speak låter den franske journalisten Jean Hatzfeld tio av dem komma till tals. När han träffar dem sitter de fängslade efter att ha erkänt sitt deltagande i massakrerna runt Nyamata i södra Rwanda.

Vi vill gärna tro att onda händelser är resultatet av onda intentioner och att onda handlingar begås av onda människor men dessa män framstår i samtalen med Hatzfeld som alldeles vanliga, med högst normala behov, önskemål och drömmar. Det är vad de gjort som är extremt. Männen berättar sakligt hur de samlades varje morgon och eldade upp sig inför dagens jakt. Sedan gav de sig ut och svingade macheten mot vuxna och barn som gömt sig i träsken. Dödandet sköttes på normala arbetstider och på kvällen åt och drack mördarna gott tillsammans.

Machete season är inte bara en djupt obehaglig utan också en mycket ovanlig bok. De böcker som handlar om förövare är en droppe i havet jämfört med dem som handlar om offer. Men hur intressanta, skrämmande och sorgliga offrens berättelser än är så kan de aldrig ge förståelse för varför de blev offer. Förklaringarna ligger hos förövarna.

 

Socialpsykologen Ervin Staub har i sin bok The roots of evil försökt att reda ut vilka samhälleliga och mänskliga processer och omständigheter som kan resultera i folkmord och han ger ”svåra livsomständigheter” som främsta förklaring. Svåra situationer framkallar ett behov av en syndabock – någon eller några (en inhemsk minoritet eller ett grannland) att skylla olyckorna på.

Rwanda var 1994 ett fattigt land där diskriminering och även återkommande massakrer som ofta gått helt ostraffade förbi. Vi- och domtänkandet var mycket starkt och motsättningarna mellan de båda stora folkgrupperna tutsi och hutu hade en lång historia som kraftigt underblåsts av kolonialmakten Belgien. Fattiga, marginaliserade män var lätta att styra in mot hat och våld när de gavs grupptillhörighet och en fiende. Men också välbärgade och väletablerade människor deltog i dödandet. Fler orsaker än svåra livsomständigheter måste sökas.

Ju rigidare ett samhälle är desto större är risken. Med färre accepterade livsstilar, livsåskådningar och politiska uppfattningar ökar risken för nedvärdering av andra människor. Ju mindre vana vid förändringar och nytänkande desto sämre hanterar ett samhälle och dess enskilda medborgare påtvingade förändringar.

Aggressionsnivån varierar också mellan olika kulturer. Vissa samhällen är mer aggressiva än andra, beroende på vad man gått igenom tidigare men också på grund av olika acceptans för våld som konfliktlösningsmetod.

De förklaringar Hatzfelds informanter ger till sitt eget beteende handlar om gemenskap, om tillfredsställelse i att göra ett jobb väl och om rädsla för att frysas ut, men också om blind lydnad: ”vi fick oss arbete tilldelat och vi utförde det”, ”vi hade blivit lärda att alltid lyda och vi fick en order.” Den 25-årige Pancrace förklarar för Hatzfeld att dödande är något svårt och otäckt om man själv måste besluta om det. Agerar man på myndigheternas order och känner sig manad från olika håll, då tar man itu med uppgiften utan oro.

 

Rwanda var inte ett land i kaos utan tvärtom mycket välorganiserat när folkmordet bröt ut. Dödandet av 800 000 människor på bara några månader hade inte varit möjligt utan snabb och välordnad distribution av macheter och en jakt orkestrerad av myndigheterna.Rwanda var dessutom, precis som Hatzfelds informanters förklaringar antyder, ett starkt hierarkiskt samhälle. Lydnad sågs som en självklar dygd. En överlevande från folkmordet berättar för den amerikanske journalisten Philip Gourewitch (återgivet i hans bok Vi vill upplysa er om att vi kommer dödas i morgon tillsammans med våra familjer): ”I den rwandiska historien lyder alla sina auktoriteter.” Det krävdes inget tvång och inga hot, bara instruktioner. Samma gällde för dem som blev dödade: ”Soldaterna förde dem hit och sa åt dem att sitta ner eftersom de skulle kasta granater på dem. Och de satt.”

I avhandlingen Understanding the polarization of responses to genocidal violence in Rwanda försöker freds- och konfliktforskaren Theogene Bangwanubusa förklara vad som gjorde att folket i två intilliggande byar i Rwanda hanterade påbuden om folkmord på helt olika sätt. Medan invånarna i kommunen Murambi deltog förblev grannkommunen Giti en oas av normalitet i en öken av vansinne.

Innan jag börjar läsa hoppas jag få veta att det var civilkurage som ledde invånarna i Giti att på humanistiska grunder sluta sig samman mot våldet. Bangwanubusa har ingen sådan solskenshistoria att leverera. Han visar i stället hur lydnad var en viktig faktor både för att folkmordet utfördes i Murambi och för att det inte fick fäste i Giti. De lokala ledarna i Murambi uppmuntrade folkmordet medan ledarna i Giti gjorde vad de kunde för att avvärja det. Invånarna i Giti var lika oskyddade mot att dras in i våldet som invånarna i Murambi. De var lika lydiga.

Bangwanubusa menar att mönstret av lydnad var detsamma i Rwanda som i Tyskland före andra världskriget. Barn fostrades i familjen till absolut underkastelse och kunde bli ivägkörda från hemmet om de var olydiga.

Om olydnad inte existerar som ett alternativ i ens tankevärld är motståndskraften mot illegitima order från myndigheter eller andra ledare utraderad.

 

Det är möjligen sant att vi föds fria men i samma ögonblick som vi fötts börjar insocialiseringen i ett samhälle där ingen står fri från föreställningar om vad det innebär att vara människa och del av samhället. Också i Sverige sitter vi fast i en väv av normer och i ett socialt system som redan från det att vi är mycket små inpräntar i oss att det i varje situation finns de som bestämmer och de som lyder. Lydnad premieras även här. Socialpsykologen Leon Festinger har dessutom visat att människor rättar sina åsikter efter sitt handlande, snarare än tvärtom. Vi är i praktiken lydiga men hyser vanföreställningen att vi handlar autonomt och i överensstämmelse med vår egen moral. Samtidigt är vår hjärna så funtad att den låter oss bedöma en handlings värde utifrån om vi själva utfört den eller ej. Det vi gjort bedömer vår hjärna som ett riktigt handlande. Kort sagt: om vi får i uppgift att göra något som går emot vår moral så är chansen betydligt större att vi ändrar vår moral med uppgiften än att vi följer vår moral och låter bli. Nio av tio av Hatzfelds informanter hatade inte tutsier innan massakrerna började men de dödade ändå.

Först efter att vi behandlat andra människor illa börjar vi att se ner på dem – som ett rättfärdigande – och det som innan upplevdes som fel känns nu rätt.

 

Ofta när man pratar om riktigt grova övergrepp människor emellan så framställs de som utslag av en ondska som inte går att förstå. Många socialpsykologer har visat att det visst går att förstå. Bristen på förklaringar beror inte på att sådana inte går att hitta utan på en ovilja att förstå. Vi önskar hålla det onda långt borta från oss själva och vare sig behöva se oss som potentiella offer eller – än mindre – som möjliga förövare. Vi är rädda att få veta saker om oss själva och vårt eget samhälle om vi börjar rota i de psykologiska orsakerna till sådant som förintelsen eller folkmordet i Rwanda. För vad händer om vi verkligen tar in att inga radikala skillnader finns mellan oss och de macheteförsedda hutuerna i Rwanda eller de tyskar som angav sina judiska grannar? Vår värld blir en osäker plats och våra jag diffusa och opålitliga.

Oviljan att begripa det onda får politiska och samhälleliga konsekvenser. Det får betydelse för hur vi uppfostrar våra barn, hur vi hanterar kriminalitet och hur vi upprättar vårt skolsystem. Det påverkar vilken utrikespolitik vi för och hur vi hanterar sociala problem i samhället.

Att förstå är inte detsamma som att ursäkta eller förlåta. Att förstå är en nyckel till att förhindra att liknande övergrepp sker igen. Det är ett faktum att vi människor är mycket starkt styrda av de grupper och omständigheter vi hamnar i och de förväntningar som ställs på oss. Om vi hade vuxit upp i Tyskland under 1930- och 40-talen eller i Rwanda på 1990-talet är det allra troligast att vi, likt de människor som befann sig på plats, lyssnat till verkliga eller självutnämnda auktoriteter och lärt oss att acceptera folkmord som en nödvändighet för samhällets bästa.

Hjältarna är få, medlöparna många, många. Samtidigt sitter vi alla inne med potentialen att göra motstånd och hjälpa våra medmänniskor. Från alla krig och konflikter finns också berättelser om människor som begår hjältemodiga handlingar – som de lokala ledarna i rwandiska Giti. Vi kan träna oss till ett mer självständigt och hjälpande beteende genom att öva upp vår empati och vårt civilkurage. Gränsen mellan gott och ont går inte mellan människor utan inne i varje människa.