Vår farliga likgiltighet. Modern psykologi september -12

Hur kan vanliga människor börja acceptera massmord och förföljelse av minoritetsgrupper? Svaret kan vi få genom att betrakta oss själva och försöka förstå vad det är som får oss att reagera negativt på de många tiggare som tagit sig till Sverige i hopp om ett bättre liv.

Det var en för London ovanligt kall februarivecka och på en trappa inte långt från hotellet låg en man i sovsäck ovanpå några wellpappbitar. Framför honom stod en mugg att lägga mynt i. Jag var tolv år och det blev ett av resans starkaste intryck. För första gången såg jag en tiggare och det gjorde mig mycket upprörd. Hur kunde ett rikt land som England tillåta människor att lida så? Så skulle vi aldrig göra i Sverige!

Sedan några år tillbaka syns tiggare på gatorna också i många svenska städer. De sitter med nedböjda huvuden och en mugg framför sig. Några ligger på knä med pannan nästan nere i den kalla asfalten. Varje gång jag är i stan fyller de mig med obehag och jag kommer ibland på mig själv med att bli arg på dessa fattiga människor som tagit sig till Sverige i hopp om ett bättre liv. Arg för att en del av dem ser arbetsföra ut men ändå tigger. Arg för att de försöker se så eländiga som möjligt ut. Arg för att någon kanske utnyttjar dem och tar hand om pengarna de tigger ihop. Arg på mig själv för att jag inte gör något? Varje tiggare innebär en kamp i mitt inre. Det är en strid mellan min moraliska kompass och min egen passivitet.

En central psykologisk mekanism på vägen till likgiltighet inför andras lidande är att lägga skulden på offren. Vi har ett behov av att tro att världen är rättvis för annars kan ju vem som helst drabbas – även vi själva. ”Just-world-thinking” hjälper oss att hålla ångest och oro på avstånd och hindrar att vi förlamas av rädslor. Om alla bara får vad de förtjänar så är ju jag trygg. Men när världen faktiskt inte är logisk och rättvis utan i själva verket ofta djupt ologisk och orättvis blir den ett hinder för oss att reagera mot förtryck och lidande. För vad finns det för anledning att försöka förbättra och utveckla ett samhälle om de fattiga själva gjort sig förtjänta av sin situation eller bara luras? Varför jobba mot kvinnomisshandel om kvinnorna har provocerat fram våldet? Varför lägga stora resurser på allmän sjukförsäkring om de sjuka har slarvat med att sköta om sin hälsa?

Psykologiprofessorn James Waller menar att detta sätt att betrakta världen inte är något nedärvt hos oss utan inlärt sedan barndomen. Som små får vi lära oss att om vi är snälla får vi belöningar och om vi är dumma blir vi straffade. Vi får föreställningarna bekräftade genom sagor, myter, talesätt och hollywoodfilmer som fyller vårt behov av att känna oss trygga och säkra. Jag är snäll, försiktig och arbetsam, alltså kommer det att gå bra för mig. Med den inställningen klarar vi att blunda också för mycket extrema grymheter.

I sin bok Becoming evil. How ordinary poeple commit genocide and mass killing pekar James Waller ut några faktorer som spelar in när vi avsäger oss vårt moraliska ansvar för att människor omkring oss brutalt avrättas: moraliskt rättfärdigande av handlingarna, avhumanisering av offren samt eufemistiska omskrivningar av de onda handlingarna.

Det moraliska rättfärdigandet består i att vi intalar sig att det finns goda skäl för det som händer eller det vi gör (exempelvis att döda en minoritetsgrupp). Som att den egna gruppens säkerhet kräver det. Dödandet blir socialt acceptabelt eftersom vi ser målet som gott. Förövare kan på så vis fortsätta att uppfatta sig själva som moraliska och ansvarstagande.

Ett eufemistiskt språkbruk gör avsägelse av moraliskt engagemang möjlig. Språket formar vår uppfattning om världen. Vi ser helt olika på en person med gevär över axeln beroende på om hen kallas för terrorist eller frihetskämpe. I Rwanda användes ordet ”arbete” för att beskriva dödandet, i Kambodja ”rensade man ut döda beståndsdelar”. Med språket kan det som rimligen borde betraktas som en brist på ansvarstagande i stället te sig moraliskt riktigt. Att ”rensa ut en terrorist” är ju något helt annan än att ”mörda en frihetskämpe”.

Avhumaniseringenär den tredje beståndsdel Waller pekar ut.För att klara att hacka ihjäl en annan människa med machete krävs först att man slutar ser honom eller henne som en människa. Kanske i stället börjar betrakta hen som ett stycke ved?

I boken Machete season av Jean Hatzfeld berättar den tjugoårige rwandiern Pio, som aldrig tidigare visat intresse för något annat än fotboll och definitivt aldrig känt något hat mot tutsier, om hur dödandet snabbt kändes enkelt och naturligt. Pio minns att han inte längre kunde se en människa framför sig när han jagat fram en person med tutsisk härstamning i träsket. Han kunde inte förställa sig att varelsen han just skulle hugga ner med sin machete delade samma känslor och tankar som han själv.

Man behöver inte delta aktivt i avhumaniserande handlingar eller bekänna sig till en avhumaniserande ideologi för att påverkas. Det räcker med att som passiv åskådare se hur offren behandlas illa för att mentalt börja avhumanisera dem. Det gör vi som ett försvar av vår passivitet: denna person är mindre värd än andra, därför hade jag ingen skyldighet att ingripa.

I Rwanda var avhumaniseringen extrem men det är på sätt och vis också ett mycket vardagligt fenomen. När vi trängs ihop med främmande människor på så små ytor att vi inte längre kan hålla den fysiska distans vi vill kan vi börja distansera oss till dem mentalt för att slippa känna obehag. De blir till föremål snarare än människor för oss. Avhumanisering är något som ligger nära till hands för de flesta av oss och som bara i vissa sammanhang får förödande konsekvenser.

Vägen till likgiltighet kan också ske stegvis och vara en konsekvens av våra egna handlingar. När vi utsätts för situationer som leder till inre motstridighet upplever vi kognitiv dissonans. Eftersom det innebär obehag undviker vi aktivt situationer eller information som skulle kunna leda till kognitiv dissonans. För att ta ett enkelt exempel: om en politiker varit med och fattat ett beslut som hen starkt har trott kommer leda till något positivt är risken stor att politikern undviker att ta till sig sådan information som visar på negativa effekter. Sannolikheten är hög att hen väljer att stanna kvar i sin tro på att ha genomfört en positiv reform, hellre än att ta till sig kritik och rätta till vad som är fel. Påtalanden att allt inte blev så bra slås bort med att dem reformen var tänkt för fuskar eller att tjänstemännen som ska genomföra den gjort fel.

Socialpsykologen Leon Festinger, som myntade begreppet kognitiv dissonans, visade också att vi rättar våra åsikter efter vårt handlande snarare än tvärtom. Vi tänker oss en lärare som är negativ till betyg. Nu får läraren lagstadgat krav på sig att ändå sätta betyg på barn i årskurs sex. Vad händer? Det troligaste är att läraren efter att ha satt de första betygen kommer att ha ändrat uppfattning och blivit mindre negativ till dem än tidigare. Inte för att hen plötsligt fått bevis för att betyg i sexan är bra utan helt enkelt för att vi människor strävar efter att göra oss av med kognitiv dissonans som uppstår när våra åsikter och våra handlingar inte stämmer överens. Vår hjärna är så funtad att den låter oss bedöma en handlings värde utifrån om vi själva utfört den eller ej. Har vi gjort något så bedömer vår hjärna undermedvetet åt oss att det trots allt var bra. Det som innan sågs som fel upplevs nu som rätt.

Den som utan alltför uppenbara påtryckningar kan förmå någon annan människa att begå en handling emot sin vilja kommer alltså snart att ha format om personens åsikter och moral.

Teorin om kognitiv dissonans kan ge oss en viktig delförklaring till hur det kollektiva samhällsmedvetandet kan gå från att tycka att förföljelse, trakasserier eller mord är avskyvärt till att tycka att det är acceptabelt. Eller för den delen till hur vi kan lära oss att acceptera att leva i ett samhälle med tiggare. Det räcker med att vi underlåter att handla en gång för att en kognitiv dissonans ska uppstå och vi ska börja göra vad vi kan för att hantera den. När jag möter tiggare på Göteborgs gator skäms jag över att vara del av ett orättvist samhällssystem och över att göra så lite åt det. Skam är en obehaglig känsla och omedvetet försöker jag göra mig av med den kognitiva dissonans min passivitet skapar genom att skuldbelägga tiggarna. Om de är lata, bara spelar fattiga eller allt egentligen är en form av organiserad brottslighet så har jag inget personligt ansvar. De får antingen skylla sig själva eller så är det hela ett ärende för polisen. Då är min underlåtelse att ingripa rimlig.

Ännu har inte min passivitet vunnit över moralen. Fortfarande är mitt medlidande och min upprördhet större än min instinktiva ilska och jag vet också att det inte finns något som tyder på att tiggeriet i min hemstad Göteborg är organiserat av kriminella. Men om jag fortsätter att inte handla finns ändå risken att jag snart går förbi tiggarna utan att känna något alls. Kanske har jag bråttom till något och ser dem inte ens.

Den ursprungliga historien om den barmhärtige samariten är hämtad ur Lukasevangeliet. Den handlar om hur bara en enda av alla dem som längs vägkanten passerar en man som rånats bryr sig om att stanna för att hjälpa. Det socialpsykologiska experiment som tar sin utgångspunkt i denna berättelse utfördes vid Princetonuniversitetet på 70-talet. Ett antal teologistuderande ombads att förbereda ett föredrag om den barmhärtige samariten. De fick beskedet att de hade kort om tid för att ta sig till studion där deras föredrag skulle filmas. Längs vägen hade experimentledarna placerat ut en skådespelare som agerade sjuk och plågad. Avsikten var att undersöka hur de blivande prästerna reagerade. Skulle de hjälpa den plågade mannen?

Det skulle de inte, visade det sig.

Parallellen mellan de unga teologistudenternas egen situation och den bibliska berättelse de just ägnat en god stund åt att sätta sig in i är lätt att se men 90 procent av studenterna skyndade förbi den plågade mannen. De prioriterade att komma i tid till filmningen.

Experimentledarna varierade hur bråttom man angav för studenterna att de hade och kunde konstatera att ju längre tid de trodde ha på sig desto mer benägna var de att stanna. Utan tidspress stannade två tredjedelar.

Har vi bråttom hjälper det ofta inte att vi är empatiska. Vår likgiltighet är något vi kopplar på och av beroende på var vi har vårt fokus och hur bråttom vi har men den beror också av hur andra agerar – eller inte agerar.

Tendensen att avsäga sig ansvar när många människor är inblandade har varit en avgörande faktor vid institutionaliserade grymheter, som exempelvis under andra världskriget eller under folkmordet i Rwanda. Det är också en viktig förklaring till den passivitet den stora gruppen ofta visar när någon blir mobbad. Varför ska just jag – någon annan kan väl göra något åt det? De båda socialpsykologerna John Darley och Bibb Lantané som utfört flera experiment på detta tema, har också konstaterat att vi människor definierar en situation utifrån hur andra reagerar på den. Brandrök i rummet – verkar någon oroad? Nähä, då är det nog ingen fara då.

Om vi inte ser någon annan bli upprörd väljer vi att tränga bort vår egen oro. Samtidigt döljer de flesta människor sina känslor när de befinner sig bland folk. På så vis förleder vi varandra till att tro att allt är okej eftersom ingen tycks bekymrad. Om vi inte ser någon smärta eller oro för fara har vi helt enkelt svårt att föreställa oss att den trots allt kan finnas där. Det skapar passivitet och likgiltighet hos oss.

Våren 2012 gjorde tidningen Feministiskt perspektiv en granskning av dem som uttrycker kvinnohat i bloggar och kommentarsfält. Under anonymitetens skydd – och bakom sitt tangentbord i stället för öga mot öga med dem de attackerar – tillåter de sig stor aggressivitet. Programmet Medierna i P1 följde upp med bland annat en intervju med en ung näthatare. Han skrattade nervöst och hade svårt att förklara sitt beteende. Han sa att han inte tar det han skriver på så stort allvar. Att de som drabbas kanske gör det verkade inte ha slagit honom.

Under ett tyskt bombanfall över London skrev författaren Geroge Orwell: ”Medan jag skriver, flyger högt civiliserade människor över mig och försöker döda mig. De känner ingen fiendskap mot mig som individ och inte jag mot dem. De ‘gör bara sin plikt’ som talesättet är. Jag är säker på att de flesta av dem är snälla och laglydiga personer som aldrig skulle drömma om att begå mord i privatlivet. Men om någon av dem lyckas spränga mig i småbitar med en välriktad bomb så kommer inte hans nattsömn att störas av det’.”

 Tekniken har givit oss möjligheter att massmörda och kränka på avstånd. Vårt psyke har inte haft en chans att hänga med i utvecklingen och bygga in moraliskt motstånd mot sådana handlingar på samma sätt som mot att skada en människa vars lidande vi samtidigt kan betrakta. Näthat och distansbombningar ger oss inga skuldkänslor. Kanske hade den unge näthataren dämpat sig om han mött dem han attackerade ansikte mot ansikte. Då hade han kunnat se deras ansiktsuttryck och förstå det obehag hans kommentarer väckte.

Ett lidande de flesta av oss bidrar till utan att överhuvudtaget reflektera över det har att göra med våra konsumtionsvanor. Vi har läst och sett reportagen om hur produktion av bomullskläder orsakar utsläpp som förgiftar vatten för fattiga indier och hur färgning av tygerna ger arbetarna frätskador, andningsproblem och cancer. Ändå köper de flesta av oss blusar eller skjortor ”made in India” utan större betänkligheter. Hade butikerna varit fyllda av bilder på de sjuka och skadade barn och vuxna som framställt dem hade det antagligen varit svårare. Ännu mer så om en shoppingtur inneburit att vi tvingats ta oss till de drabbade byarna för att köpa våra kläder direkt från dem som med sin egen hälsa som insats producerat dem.

I den moderna världen har mina handlingar konsekvenser för människor jag aldrig behöver möta – ibland rentav dödliga konsekvenser. Bristen på närhet ställer också till det för oss när det kommer till ansvarstagande.

 Vii möter varje dag mänskligt lidande, i medier, på gator där vi promenerar eller på arbetet där någon kanske stöts ut. Ibland orsakar vi det själva, ibland är vi bara betraktare. För att stå ut söker vår hjärna olika vägar att rationalisera och hantera vår likgiltighet. Passivt vänder vi bort blicken för att slippa se. Det onda vi själva är en del av får rationella förklaringar eller skylls på offren. Konsekvenser vi slipper se tränger vi undan från vårt medvetande.

Det är en omöjlig begäran att vi ska bry oss precis lika mycket om – och ta lika mycket ansvar för – alla människor på hela jordklotet. Det är naturligt att vi bryr oss mer om dem vi har relationer till eller kan se men vår medvetenhet om hur vi styrs mot likgiltighet inför våra medmänniskors lidande måste bli större. Vi behöver lära oss att få syn på när vi riskerar att skada andra för att vi vill skydda oss själva eller för att vi helt enkelt är lata, bekväma eller snåla.

Var gränserna för vårt ansvar för andra går är naturligtvis svårt att säga. Möjligen kan man inte begära att varje människa ska ingripa varje gång. Kanske är det rimligt att ibland tänka att just den här gången får någon annan ta tag i det. Men det enda i längden hållbara är att vi dagligen ser och aktivt reflekterar kring vår skyldighet att undvika att skada andra och att lindra deras lidande om vi kan.

 

2 reaktioner på ”Vår farliga likgiltighet. Modern psykologi september -12

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s