När jag som barn med stort intresse läste och läste om de få böcker jag hade om asagudarna var Skade min favorit. Kanske för att hon framstod som mest självständig av de kvinnliga gudarna, i de berättelser jag hade tillgång till. Hon var stark och sportig, hade en egen vilja och skiljde sig från Njord när de inte kunde komma överens om var de skulle bo. De andra asa-och vangudinnorna (dit Skade, som var jättinna, egentligen inte hörde) framstod som mindre intressanta för mig: Frigg var mest bara Odens fru, Freja var intrigant och kärlekskrank, Siv var vacker och hade hår av guld men inte så mycket mer att komma med. De gudar jag tolkade som mest betydelsefulla var Oden, Tor och Frej. I Britt-Mari Näsströms Nordiska gudinnor får jag lära mig att den uppfattningen härstammar från Adam av Bremens skildringar av den för honom främmande asatron. Han levde på 1000-talet och med hans kristna ögon var hedniska gudinnor en särskild styggelse som inte förtjänade att omskrivas. Dem han lyfte fram var just Oden, Tor och Frej.

Britt-Mari Näsström är professor i religionshistoria och har i flera tidigare böcker skrivit om romersk och nordisk mytologi, med särskilt fokus på de kvinnliga gudarna. I Nordiska gudinnor berättar hon vad som står att läsa om asagudinnorna i de äldsta källorna och ger en bild som delvis skiljer sig från den jag fick som barn. Fram träder flera självständiga, starka och företagsamma kvinnliga gudar och hon visar särskilt på Freyja som en mycket betydelsefull gud. Freyja var visserligen kärlekens gudinna men också krigets och hon var föremål för stark dyrkan och utbredd kult. Liksom Oden tog hon emot dem som kämpat väl och dött i strid i sin egen boning Sessrumne. Hon var den främsta inom sejden, som var magins konst, och tillbads såväl för dessa sina egenskaper som för sin roll som kärlekens gudinna. Hennes egen sexualitet var stark och utlevande och hon tog sig många älskare. Intressant nog visar sig även Frigg ha haft en hel del utomäktenskapliga förbindelser. Kanske låg hennes storhet alltså inte främst i att hon var maka till den mäktigaste asen, Oden, utan lika mycket i att även hon sågs som en kärlekens och fruktbarhgetens gudinna och i att hon kunde skåda in i framtiden och förvända synen på dem hon ville lura. Näsström lyfter också fram Gefjon som en av de verkligt betydelsefulla gudinnorna, liksom Skade.

Så var kommer de bilder jag, och många med mig, fått av asagudinnorna som präktiga och vackra och ofta underdåniga makor till asarna? Varför har under perioder de mindre bemärkta gudinnorna Nanna, Siv och Gerd lyfts fram framför Freyja och Frigg? Britt-Mari Näsström visar på stoarmaktstidens och romantikens betydelse för hur vi kommit att uppfatta den nordiska mytologin och pekar framför allt ut tre personer vars framställningar av gudinnorna fått betydelse för vår nutida syn på dem. Det är Esaias Tegnér, Viktor Rydberg och Richard Wagner. Med sina verk Fritjofs saga, Undersökningar i germanisk mythologi och trilogin om Rhenguldet skapade de bilder av asagudarna som var starkt präglade av sin tids kvinnoideal och de fick oerhört genomslag. De kvinnliga gudarna framställdes som antingen svaga eller ondsinta och de som främst spelat rollen som undergivna och trogna hustrur lyftes fram på de starka och självständigas bekostnad. Britt-Mari Näsström ger de tre herrarna eptitetet ”mytmarodörer”. Kortfattat kan man kanske säga att Tegnér idealiserade, Rydberg demoniserade och Wagner hittade på ganska friskt.

Britt-Mari Näsström är både rolig och bitsk i sin framställning av hur de kvinnliga gudarna trängts undan och osynliggjorts och det är framför allt i beskrivningarna av hur detta osynliggörande skett och hur gudinnorna egentligen skildras i de ursprungliga källorna som bokens behållning ligger. Men Näsström är en på området mycket lärd person och tillåter sig också många spännande utvikningar om sådant som ortsnamn och etymologi, likheter mellan asatron och andra mytologier, stormaktstidens anspråk på att vara människans religiösa urhem och hur Balder lyfts fram i kristen tid på grund av sin förmodade likhet med Jesus. Just kring Balder återger hon också ett alternativ till den mesta kända versionen av konflikten mellan Balder och Höder, den där den blinde Höder av misstag skjuter ihjäl Balder med en pil av mistel. I den myt som trängts undan är Höder alls ingen blind stackare utan en stark krigare som besegrat Balder i kampen om Nannas kärlek och därför ådragit sig Balders avund och vrede.

Britt-Mari Näsström berör risken med att låta sig påverkas av sin tid, till tolkningar som saknar grund i källorna och hon avskriver tron på tidigare gudinnekulter och matriarkat. I stället konstaterar hon i sina slutord: ”Man behöver inte uppfinna gudinnorna. Det räcker långt med att göra dem synliga.” Det gör hon med bravur!

Eva-Lotta Hultén

Britt-Mari Näsström

Nordiska gudinnor. Nytolkningar av den förkristna mytologin.

Albert Bonniers förlag.