Alan Kurdi var tre år när han drunknade. Han bar shorts, hans ben var pinniga och han hade små svarta skor på sig och han såg så enormt sårbar ut. Det gjorde ont att se hans livlösa kropp i vattenbrynet. Lidandet kom obehagligt nära.

Det går att ha etiska invändningar mot att sprida bilder av döda eller skadade barn, som har med hänsyn till anhöriga att göra, men också med risken för avtrubbning. Om vi bara serveras problem och aldrig några vägar till lösningar kan tyngden av eländet bli svår att bära. Då finns risken att vi väljer att bli likgiltiga inför andras lidande för att skydda oss själva. I värsta fall kan vi börja avhumanisera – ”de” lider inte som ”vi”, ”de” får skylla sig själva. Det som avgör om bilder som den på Alan Kurdi väcker en empati som i stället övergår i lust att handla är om vi också får konkreta idéer om vad vi kan göra. Bilder och rapporter från Syrienkriget har som väl är lett till att många har lyckats omvandla sin fasa och sorg till lust och förmåga till egna insatser. Medierna fylls av berättelser som visar att vi människor faktiskt inte bara orsakar elände utan också är kapabla att organisera godhet, och göra det snabbt och konkret. Och sin tur inspirerar de ännu fler att välja att hjälpa.

Vad är det som får vanliga människor att vilja göra gott, att ge sin tid och sitt engagemang och ibland ta risker för andra? De båda forskarna Samuel P Oliner och Pearl Oliner intervjuade hundratals personer som räddat judar under andra världskriget. En av människorna i deras studie The altruistic personality är lärarinnan Suzanne. När Frankrikes judar i början av 1940-talet började behandlas alltmer hårdhänt av de franska myndigheterna skrev Suzanne ett brev till tre rabbiner där hon förklarade att hon ville komma i kontakt med några judiska familjer som hon kunde hjälpa. När hon ombads ordna fram babykläder skred hon genast till verket och bad även sina tonåriga elever att hjälpa till. Hon ordnade också så att eleverna fick brevväxla med jämnåriga som förts till koncentrationsläger.

I maj 1942 var Suzanne redo för större uppdrag: hon fick ansvaret för att hitta gömställen åt åtta judiska familjer. Nu räckte inte elevernas hjälp utan Suzanne engagerade släkt och vänner. Under tre års tid hjälpte hon hundratals för henne helt okända människor.

 

Samuel och Pearl Oliners intervjustudie från 1988 visade att många som ingriper och hjälper andra har flera gemensamma drag: stark medkänsla och förmåga att känna samhörighet med alla sorters människor, ansvarskänsla, känsla för rättvisa och förmåga att se hur de själva kan påverka. Det mesta tyder på att dessa egenskaper har med ens relationella utveckling under barn- och ungdom att göra. Suzanne hade en förtroendefull relation till sina föräldrar, som lärt henne ta ansvar och själva agerat god förebilder i att hjälpa andra, och överlag hade de altruistiska hjälpare paret Oliner intervjuade haft trygga och varma relationer inom familjen, med föräldrar som framhållit värdet av empati och engagemang snarare än av prestationer. Föräldrarna hade resonerat med sina barn kring rätt och fel och sällan eller aldrig straffat dem. Barnen har fått ta eget ansvar men också getts mycket stöd och kärlek. Deras föräldrar hade lärt dem att se människor, oavsett religiös eller etnisk tillhörighet, snarare som individer än som delar av en grupp. De hade gjort sina barn uppmärksamma på vad som händer i omvärlden och på de orättvisor som drabbade vissa grupper av människor. De fick på så vis hjälp att utveckla sin empati: ”I mötet med andra maktlösa personer har barn som uppfostrats på det sättet tillgång till en bank av minnen av dialoger och handlingar, redo att användas. De behöver inte förlita sig på improvisation utan kan plocka fram det som redan ristats in i deras minne” skriver Samuel och Pearl Oliner.

Suzanne kunde i sina insatser luta sig mot sin barndom. Men det är aldrig för sent att öva upp sin medkänsla. Också som vuxen kan man ta djupt intryck av andra människors personlighet och handlingar. Ett belysande fall är den lilla sydfranska byn Le Chambon-sur-Lignon. När Frankrike under början av andra världskriget gjorde upp med Tyskland om att återsända människor som flytt Tyskland predikade byns båda präster, André Trocmé och Edouard Theis, att byn borde bli en tillflyktsort för människor som behövde gömma sig. Med risk för sina egna liv skyddade invånarna flyktingar i sina hus och gårdar och delade med sig av sin mat. Sammanlagt lyckades de rädda minst 5000 personer.

Att invånarna i Chambon-sur-Lignon var så modiga kan kanske delvis förklaras med ett starkt grupptryck. Förväntningarna inom byn var att man skulle hjälpas åt att ta hand om flyktingarna. Men under tryck från en grupp förändras också ens känslor och åsikter. I det här fallet åt ett mer önskvärt håll än det oftast är när man talar om grupptryck. Det som kanske är särskilt intressant med Chambon-sur-Lignon är hur deras kollektiva godhet verkar ha spritt sig också till personer som befann sig utanför deras krets. Efterhand blev nämligen också polismän i hela distriktet alltmer involverade i räddningsarbetet. Trots att polismaktens officiella hållning i frågan hårdnade blev poliserna alltmer ovilliga att lyda de order de fick om att ingripa mot flyktingarna. De började i stället att samarbeta med räddarna. Med byborna som förebilder lyckades poliserna trots ett starkt auktoritärt tryck utveckla och hålla fast vid en moral som sade att det var fel att lyda och rätt att hjälpa.

En av neurovetenskapens viktigaste upptäckter det senaste decenniet är de så kallade spegelneuronerna i hjärnan. Det är nervceller som aktiveras av att se andra utföra en handling, eller visa en känsla och innebär att man upplever det som att man själv utför samma handling eller känner samma sak. När vi ser andra gäspa börjar vi själva att göra det och om någon annan gråter blir vi själva ledsna. Spegelneuronet är grunden för lyhördhet, empati och identifikation med andra. Vår förmåga till empati har sin grund i den automatiska reflexen att härmas. Godhet är alltså inte alltid ett aktivt val utan ibland resultatet av en process som bygger på kopiering. Men när vi väl utövat den internaliserar vi den. Vår hjärna fungerar på så vis att vi tror att vi handlar autonomt. Utför vi en viss handling drar vi därför slutsatsen att vi gjorde det av egen drivkraft. Första gången kanske vi kopierar men nästa gång kommer impulsen att handla inifrån.

 

Hur vi förhåller oss till andra har inte bara med vår närmsta familj eller nära omgivning att göra. Vi påverkas också starkt att de övergripande normerna i samhället. Studien Children of six cultures från 1975 visade hur det i vissa samhällen är mer troligt än i andra att vi utvecklar empati och ansvarskänsla. I Japan är till exempel tron på att man kan kontrollera sin aggressivitet mycket stark. I USA ser man snarare aggressivitet som något som bubblar upp inom en och inte kan styras. Det ger tydliga avtryck i våldsstatistiken i New York jämfört med Tokyo.

Två viktiga komponenter i empati är omsorg och rättvisa, menar psykologiprofessorn Martin L Hoffman. I en studie från år 2000 konstaterar han att människor med hög empatisk förmåga ansluter sig mer till principen om behovsbaserad rättvisa (åt var och en efter behov) medan de med lägre empatisk förmåga håller på kompetens- eller produktivitetsbaserad rättvisa (den som presterar bättre förtjänar mer). Små barn föredrar behovsbaserad rättvisa medan äldre övergår till produktivitetsbaserad rättvisa. Vi behöver fundera över vad det är i vårt samhälle som föranleder denna förändrade inställning, som ju tyder på att något gör oss mindre empatiska ju äldre vi blir. Vi har en samhällskultur som starkt premierar prestation och som är väldigt tävlingsinriktad. Följaktligen har vuxna lättare att komma på situationer där de inte anser sig villiga att dela med sig, än vad barn har. Hoffman menar att vi först lär barn att det är rätt att dela med sig men sedan får dem att tycka att man ska förtjäna sin del: ”Vi tvingar barnen att lära om, från jämlikhet till förtjänst”. Men så behöver det naturligtvis inte vara. Vi kan alla hjälpas åt att forma värderingar som säger att behov bör gå före prestation när vi fördelar resurser.

 

De flesta av de räddare paret Oliner intervjuade tog inte själva initiativet att söka upp hjälpbehövande utan agerade först när de blev tillfrågade. När de väl hade sagt ja en gång fortsatte de. Detta är något som alla som arbetar med hjälpverksamhet vet. Den som börjat betala till Rädda barnen känner ett ansvar för att fortsätta och ofta ökar engagemanget efterhand.

Risken är ändå stor att den empati- och hjälpvåg som nu sveper över Europa kommer att dämpas med tiden. Många kommer inte orka att månad efter månad stå med välkommen-skyltar och dela ut mat på Europas tågstationer, eller ha möjlighet att fortsätta ge av tid och pengar i samma omfattning. Men nya spår har då ändå ristats i många hjärnor. Cynikerna som menar att den utbredda empatin och handlingsviljan handlar om varumärkesbyggande och massuggestion snarare än verklig godhet kan möjligen ha rätt från början – men får ändå fel i slutänden. Massvis av människor kommer att ha skaffat sig insikten att deras handlingar gör skillnad och känt glädjen i att hjälpa, och de kommer fortsätta bistå medmänniskor på andra sätt. De kommer också att i egenskap av förebilder ha påverkat sina vänner, sina barn och miljontals mediekonsumenter. De har då bidragit till att göra oss alla lite mer mänskliga, i ordets vackraste bemärkelse.