Forskningens väg till folket. Kulturreportage GP juli -09

Det duger inte att mossiga akademiska hierarkier, jantelagar och rädsla att förlora status tillåts styra allmänhetens tillgång till forskningsresultat. Men det behövs uppryckning också på mediesidan om forskarnas medverkan i media ska bli meningsfull.

I början av maj kontaktar jag en forskare som jag hoppas kan hjälpa mig att hitta intervjupersoner i ett känsligt ämne. Forskaren har ägnat trettio år åt den typ av människor jag söker. Efter några dagar får jag svar: hon kan inte kan hjälpa mig. Argumenten hon för fram känns ganska tunna och tonen mer än antyder att det snarare handlar om brist på lust än på möjlighet att hjälpa. Jag mejlar igen och förklarar så artigt jag kan vad det är jag vill ha hjälp med och varför jag kontaktat just henne men hyser litet hopp om att få svar och får det heller inte.

Som enskild händelse är detta knappast något att fästa vikt vid men ser man mönstret finns anledning till viss oro. Den stora merparten av mina kontakter med forskare är mycket positiva men det förekommer ändå alldeles för ofta att forskare är ovilliga att svara på frågor, snäser av med att alla svar finns i deras avhandling eller försöker styra upplägg i artiklar och det är en erfarenhet jag tycks dela med de flesta journalister som regelbundet intervjuar forskare. Vad bottnar denna ovilja, och ibland rena fientlighet i? Och vad får den för konsekvenser?

Det är för kort, det är för snabbt, det är för snuttigt, det är för kvällstidningsaktigt, det är för vinklat, hårddraget, mallat, det är för dumt, simpelt, korkat, det är för sent, det är för tidigt, vill ni vara så god att läsa min avhandling, det här är förresten något som borde besvaras av herr si eller herr så och det är v-e-r-k-l-i-g-e-n inte läge för en intervju så var god och lägg på.”

Så beskrev journalisten Anders Mildner sina kontakter med forskare, på sin blogg förra året, och med det utlöste han en intensiv debatt som också plockades upp i P1:s Medierna. En anonym forskare tyckte att det inte är hans uppgift att ”förse bortskämda journalister med scoop”, en annan att det som behövs är träning i självkritik bland ”alltmer inbilska journalister”. Både Anders Mildners inlägg och de svar de genererade är talande och intressanta: Mildners för att hans angrepp ger prov på just sådant som får många forskare att skygga för medierna: hårdragning och brist på vetenskapligt underlag (Mildner hävdar att relationerna mellan forskare och journalister bara blir sämre medan de utvärderingar jag kunnat hitta visar att det faktiskt blir bättre); forskarnas för att de så öppet ger uttryck för den avsky man som journalist oftast bara anar.

Margareta Wallin Peterson är prorektor vid Göteborgs universitet, med särskilt ansvar för universitetets externa relationer, och hon är medveten om att det finns en misstänksamhet gentemot journalister hos vissa forskare. Hon beskriver det som att forskare inte känner sig bekväma med nyhetslogik och rubriksättning och att det journalistiska språket känns främmande för forskare, som själva är vana att formulera sig i skrift, där det finns utrymme att detaljerat beskriva forskningens bakgrund, metodik och resultat.

1977 skrevs universitetens så kallade ”tredje uppgift” in i högskolelagen – skyldigheten att informera allmänheten om forskningen – och den ger stöd för mediernas krav på forskares tillgänglighet. På 90-talet breddades uppdraget och kom att kallas ”samverkansuppgiften”. Universiteten och högskolorna skulle inte bara informera utan också samarbeta med det omgivande samhället och sådana insatser skulle precis som den första och den andra uppgiften (utbildning och forskning, i den ordningen), ses som befordringsgrundande. Hade det fungerat så hade det alltså kunnat ge en skjuts åt karriären att vara tillgänglig för media men verkligheten ser annorlunda ut. I Högskoleverkets utvärdering Högskolan samverkar vidare, från 2008 kan man läsa att samverkan inte har tillräcklig legitimitet hos lärosätenas ledningar eller kollegier och att ”de yngre som måste meritera sig för framtiden inte ser samverkansmeriter som särskilt användbara i en akademisk karriär och därför prioriterar samverkansarbetet lägre än annat.”

I en studie för organisationen Vetenskap & Allmänhet gav forskare flera skäl till varför de inte prioriterade att kommunicera sina resultat utanför akademiska sammanhang: det är inte karriärgrundande, det hjälper dem inte att finansiera deras forskning och de blir inte förstådda.

Det går att förstå en önskan om kontroll över hur de egna forskningsresultaten framställs men borde man inte vilja se sina resultat spridda bland som många som möjligt? En sådan drivkraft finns säkert hos många men motarbetas av en djupt rotad föreställning om att forskare som syns mycket i medierna blir betraktade som oseriösa.

När den amerikanske astronomen Carl Sagan populariserade sin forskning om universum i TV och i böcker under 70- och 80-talen sågs det inte med blida ögon av hans kollegor. De menade att om han lade ner så mycket tid på det så kunde han inte samtidigt hinna med att också utföra ett seriöst forskningsarbete. Utrtrycket ”Saganeffekten” kom att betyda att en forskares popularitet hos allmänheten stod i omvänd proportion till vederhäftigheten hos hans eller hennes forskning. Att så verkligen skulle vara fallet har ingen kunnat visa och de båda forskarna Clas Wahlbin och Caroline Wigren har i studien Samverkan i det akademiska vardagslivet (Nutek 2007) kommit fram till att populärvetenskaplighet och forskning inte konkurrerar med varandra; tvärtom synliggör populärvetenskapliga publikationer forskaren vilket gör både anslagsgivare och andra forskare uppmärksamma på hans eller hennes arbete. Rädsla att mista anslag är ett vanligt återkommande argument emot att synas i medierna men i olika sammanhang har publika forskare intygat att det snarare hjälpt dem att få anslag. Ändå lever rädslan och oviljan att bli alltför synlig fortfarande kvar hos många forskare enligt Dick Kasperowski, vetenskapsteoretiker vid Göteborgs universitet, med inriktning på samverkansuppgiften. Forskningskommunikation har låg status och han tycker att högskolorna är dåliga på att skynda på attitydförändringarna:

– Man säger att man arbetar för att det ska bli meriterande att arbeta med samverkan men det fungerar inte så. Det är ju så svårt att mäta!

Prorektor Margareta Wallin Peterson menar att samverkansuppgiften idag är en stor och självklar del av Göteborgs universitets verksamhet och som exempel på vad universitetet gör för att främja forskningskommunikation till allmänheten nämner hon bland annat Vetenskapsfestivalen, regelbundna kvartslånga föreläsningar på en bokhandel i stan, radioprogrammet Alltinget i P4 (där forskare svarar på lyssnarnas frågor) och att man ordnar samtalsdagar där aktörer från olika områden bjuds in för att tillsammans med forskare diskutera med varandra om samhällsfrågor. Hon menar att man för att bli en skicklig forskare och lärare också måste samverka och genom kurser och workshoppar tränar universitetet forskare i att möta medier och i att själva skriva populärvetenskapligt. Men ansträngningar måste göras på båda håll, tycker hon:

– Genom möten kan man bygga relationer och skapa förtroende och jag skulle önska att journalister och forskare oftare träffades ansikte mot ansikte. Med tiden har det blivit svårare att få journalister att komma på olika arrangemang som till exempel pressfrukostar. Jag gissar att det beror på tidsbrist men vi ställer gärna upp och arrangerar möten om det finns intresse för det, säger Margareta Wallin Peterson.

Initiativ som Vetenskapsfestivalen och vissa högskolors forskarbloggar är mycket bra men länge än kommer forskningsresultat i huvudsak spridas via etablerade media. Och för att bli begripliga behöver de ofta filtreras genom en mellanhand vars lojalitet i första hand ligger hos den allmänhet som ska läsa eller lyssna (och inte hos kollegor, överordnade eller anslagsgivare). Därför måste lärosätena se till att alla deras forskare förstår innebörden av samverkansuppgiften. Det duger inte att mossiga akademiska hierarkier, rädsla att förlora status och anslag eller jantelagar som säger att bara högsta hönset får uttala sig, tillåts styra allmänhetens tillgång till forskningsresultat. Som skattefinansierad forskare har man en skyldighet att göra sin forskning begriplig för alla och inte bara för kollegorna och som medborgare i ett land där forskning ofta utgör underlag för politiska beslut har vi alla rätt att få ta del av forskningen på ett lättillgängligt och sätt och på ett språk vi kan begripa. En fungerande demokrati är beroende av täta kanaler mellan forskarvärld och allmänhet.

Men det duger inte heller att som journalist vara opåläst när man ställer frågor, slarva med fakta eller kräva svar om frågor forskaren faktiskt inte är insatt i. Snabbhet och läsbarhet kan aldrig ersätta korrekthet och eftertänksamhet. Som medielandskapet ser ut idag är det inte alls svårt att förstå den skepsis många forskare känner inför medverkan i media. Den är rimlig med tanke på den brådska, snuttifiering och hårdragning som är vardagsmat i de flesta nyhetsmedia och som lämpar sig illa för att föra ut forskningsresultat.

En nyckel till bättre relationer finns alldeles säkert i Margareta Wallin Petersons önskan om mer tid för journalisterna att träffa människor i direkta möten; för att inte tala om mer tid att att läsa in sig på ämnen man ska skriva om. En annan borde vara att anslagsgivare ställer krav på populärvetenskaplig kommunikation för att ge forskningsbidrag och en tredje att journalister och forskare utbildas i varandras arbetsvillkor och samhällsuppdrag genom obligatoriska moment i sina utbildningar. Det krävs uppryckning från båda håll för att tredje uppgiften ska bli den radikala kraft till samhällsutveckling som den skulle kunna vara..

Eva-Lotta Hultén

Faktaruta

Tredje uppgiften, eller samverkansuppgiften som den numera oftare kallas, stadgas i högskolelagen med följande formulering: ”Högskolorna skall också samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet.” Från och med i sommar kommer formuleringen i stället att lyda: ”I högskolornas uppgift ska ingå att samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet samt verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta.”

Högskoleverkets rapport ”Högskolan samverkar vidare” (2008), visar att landets högskolor och universitet under bara de år som gått sedan föregående rapport 2004 utvecklats mycket vad gäller samverkansuppgiften. Men mycket tycks fortfarande återstå att göra. I rapporten föreslås bland annat att lärosätena arbetar vidare med att ge samverkansarbete genomslag vid anställningar, befordran och lönesättning, att forskningsfinansiärerna ställer krav på kommunikationsstrategier och att forskning som underlag vid politiska beslut får mer uppmärksamhet av lärosätesledningarna.

Ingenstans i förslagen nämns emellertid medieträning eller träning i att själv skriva populärvetenskapligt eller delta i samhällsdebatten via medierna.

En reaktion på ”Forskningens väg till folket. Kulturreportage GP juli -09

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s