Betygskramarnas tre argument. LO-tidningen mars -08

Betyg har tre funktioner: att ge information om elevens kunskaper, att motivera till studier och att sortera elever inför urval till nästa utbildningsnivå. Med motiv som ”elever har rätt att veta hur de ligger till” införs nu fler betyggssteg och betygssättning i lägre årskurser. Det ska också bli tillåtet att ge betygsliknande omdömen redan från första klass. Men är betyg verkligen att ge ”tydlig information” om hur elever ligger till?

Idag får eleverna betyg först från höstterminen i årskurs åtta och information om deras kunskapsläge ges före dess muntligen vid utvecklingssamtal (och gissningsvis också löpande vid samtal mellan lärare och elever). Dessutom dokumenteras elevernas framsteg och utveckling skriftligen i så kallade individuella utvecklingsplaner. På Skolverkets hemsida förklaras individuell utvecklingsplan så här: ”Varje elev i grundskolan ska ha en individuell utvecklingsplan. Utvecklingsplanen ska vara framåtsyftande och utgöra ett aktivt verktyg i elevens lärandeprocess och den ska utgå från elevens förmågor, intressen och starka sidor. ”

Att upprätta utvecklingsplanen är lärarens ansvar men det ska ske tillsammans med elev och föräldrar. Planen ska följas upp och revideras årligen och syftet är en tydlig uppföljning av varje elev för att att fler ska nå de nationella målen och för att eleverna ska få ansvar för och inflytande över sitt eget lärande. Den ska också tydligt beskriva vad skolan ska göra för att eleven ska nå målen. Låter inte det som om det borde resultera i ganska tydlig information om var eleven står? Bra mycket tydligare än en ynka liten siffra eller bokstav, rentav?

Visst kan man argumentera att elever har rätt att veta hur de ligger till men frågan man måste ställa är – vad ska de göra med den informationen? Långt mycket viktigare än rätten till en siffer- eller bokstavsstämpel på ett papper är naturligtvis rätten att få veta vad skolan kan göra för att hjälpa en att nå målen; både de nationella och ens egna. Något som alltså de individuella utvecklingsplanerna redan idag ska ge information om. Varje elev och förälder har dessutom rätt att både titta på och aktivt delta i att ta fram planen.

Så jag avskriver ”rätten att få veta hur man ligger till” som verkligt skäl för att införa betyg i lägre årskurser – det känns nämligen inte särskilt troligt att Jan Björklund och de andra på utbildningsdepartementet aldrig har hört talas om de individuella utvecklingsplanerna och deras ambitiösa mål när det gäller just att ge tydlig information.

Vi går över till skäl nummer två: att motivera till studier. Enligt motivationsforskarna finns två sorters motivation att ta hänsyn till: inre motivation och yttre motivation. Inre motivation är sådan som är sprungen ur lust, nyfikenhet och glädje. Yttre motivation får vi genom att vi ser ett begärligt mål med det vi gör. Är vi nyfikna och tycker att det är roligt att lära oss så är själva lärandet belöning nog och vi har alltså inre motivation. Tycker vi däremot att det är tråkigt att lära oss saker kan vi behöva morötter för att komma över tröskeln att börja ta in kunskap. Målet för oss är då inte kunskapen i sig utan belöningen vi får för att ha pluggat in kunskapen, vi är yttre motiverade.

Att använda sig av betyg (eller andra saker, som till exempel den bonus som diskuteras för sfi-studenter) skickar tydliga signaler till eleverna: att lära sig är tråkigt och vi utgår från att du är lat och/eller ovillig att lära dig något, därför måste vi ha verktyg för att belöna eller bestraffa dig med. Men det finns fler problem med att använda sig av yttre motivationsredskap. Det finns nämligen en hel del forskning som visar att yttre motivation inte bara dödar inre motivation utan också gör att vi faktiskt får svårare att lära in saker. Det är forskning som går helt på tvärs med mycket av det som vi anser vara så självklart att man lite löst kan hänvisa till ”sunt förnuft” och komma undan med det. Typ: ”Det är klart att ungar lär sig bättre om de får belöningar för det.” Men det är alltså FEL. Både barn och vuxna får svårare att lära in saker både om de har bestraffningar eller belöningar att vänta sig. I sin bok ”Punished by rewards” ger pedagogen och skoldebattören Alfie Kohn en lång rad exempel på studier som visar att vi får svårare att lära oss saker både om vi har bestraffningar eller belöningar att vänta. Vårt mentala fokus skiftar från lärandet till målet (som alltså inte är lärandet i sig utan belöningen). Dessutom börjar vi med betyg (eller andra belöningar) i sikte att lära för betygen i stället för för livet. Vi lär oss bara så mycket som vi behöver för att klara provet eller få ett visst betyg (Kohn exemplifierar med att de flesta som arbetat som lärare i högre klasser antagligen många gånger fått frågorna ”Behöver vi kunna det här” eller ”Kommer det här på provet”). Kohn återberättar också många studier som visar hur barn genom att belönas för något de gör av lust och nyfikenhet förleds att tro att det de gör måste vara tråkigt och lusten efter kunskap dör.

Betyg stör alltså inlärningen och gör den ytligare och kunskapen blir svårare att ta in för eleverna. Och därmed avskriver jag det andra skälet för att ge betyg, som alltså var motivation.

Dags för att ta sig en titt på det tredje skälet: att sortera elever för urval till nästa utbildningsnivå. Rättvisa har, förutom tydlighet, framförts som det viktigaste skälet för att öka antalet betygssteg. I KRUT (Kritisk utbildningstidskrift) nr 128 skriver betygsforskaren Bengt Selghed: ”Ingen forskning om lärande finns som kan belägga att kunskapsutvecklingen, oavsett ämne, kan urskiljas i det antal steg som direktiven anger. Ju fler betygssteg desto större svårigheter att språkligt formulera dessa kriterier på ett såpass entydigt sätt, att likvärdiga tolkningar, oberoende av vilken lärare som gör dessa, kan uppnås.” Enligt Selghed blir det alltså större risk för orättvisor med fler betygssteg än med färre. Lärare är ju också människor och människor filtrerar sina bedömningar av andra genom personliga tolkningar, känslor och fördomar. Följden blir rättsosäkerhet för eleverna (en rättsosäkerhet som naturligtvis finns kvar så länge betyg ges ö h t men fler steg ger ännu större osäkerhet).

Det här kan ju låta konstigt om man hör till dem som anser att kunskap är sådant som man lätt kan mäta med skriftliga prov men de styrdokument som bestämmer hur svensk skola ska arbeta är mycket tydliga med att kunskap är något mycket bredare än så. Kunskap är för det första inte bara kvantitativ utan också kvalitativ. Och i svenska barns utbildning ska inte bara ingå faktainbankande att spotta ur sig på skriftliga prov utan också träning i sådant som samarbete, reflektion, empati, civilkurage och företagsamhet. Och som Selghed konstaterar är det: ”en komplex och grannlaga uppgift att bedöma och betygsätta psykiska förmågor.” Betyg som sorteringsinstrument tycks alltså inte heller fungera så väldigt bra, i alla fall inte så länge man vill behålla läroplaner och andra styrdokument i nuvarande skick och tycker är kunskap är något mer än gångertabellen och tysk grammatik.

Så vad är då egentligen skälen för den nya betygspolitiken?

3 reaktioner på ”Betygskramarnas tre argument. LO-tidningen mars -08

Kommentarer inaktiverade.