Mannens undergång i kvinnans tidsålder. Recension GP oktober -13

Flexkvinnan är en ny superhjälte. Hon har övermänsklig kapacitet att anpassa sig till alla sammanhang och hon blir på så vis alltid en vinnare. Kartongmannen är i sin tur stelbent och rigid. Han är fast i en förfluten tid där hans fysiska styrka var en tillgång och han fungerade som ensam familjeförsörjare. I dagens samhälle är han den stora förloraren.

Hanna Rosin gillar epitet och Flexkvinnan och Kartongmannen är två av dem som förekommer i hennes bok Mannens undergång i kvinnans tidsålder. Enligt Rosin är de typiska för vårt moderna samhälle och ett tecken på det hennes bok handlar om: att kvinnorna springer om männen på alla områden. Genom sin anpassningsförmåga och framåt­anda tar kvinnorna över de traditionella mansrollerna och funktionerna. Kvinnor skaffar sig högre utbildning, har lättare att få och behålla jobb, tar över många av de mest statusfyllda yrkena och tjänar i allt högre utsträckning mer än de män de lever med. Rosin driver tesen att detta är ett fenomen som syns i alla samhällsklasser och inte bara i västvärlden utan också i länder som Indien, Brasilien och Kina.

Hanna Rosin har kallats både radikalfeminist och antifeminist och jo, båda grupperna har anledning att förhålla sig till hennes bok. Samtidigt som den är en enda lång hyllning till kvinnlig styrka, ambition och framgång så är dess skildring av kvinnors situation också djupt problematisk. Rosin beskriver en utveckling mot ett samhälle där kvinnor går om män, men dagens verklighet är ännu en annan. Män får fortfarande bättre betalt för samma arbete och högre tjänster med färre meriter. Kvinnor drar fortfarande det tyngsta lasset när det gäller hemarbete (alldeles oavsett om de dessutom lönearbetar fler timmar) och riskerar diskriminering och sexuella trakasserier i mycket högre utsträckning än män.

Den som läser Rosins bok noga kommer se att hon tar upp detta, men om man nöjer sig med mer ytligt bläddrande kan man få för sig att allt redan slagit över till kvinnors fördel och att vi nu måste rädda männen från förtryck och börja hålla tillbaka kvinnor.

Så vad vill hon då med sin bok? Budskapen är motstridiga. Rosin verkar dels vilja pusha kvinnor att ta för sig ännu mer. Kvinnor måste lära sig att löneförhandla som män, att lägga över hemarbete på sin partner, bli mer aggressiva och visa sina tävlingsinstinkter. De måste använda sin flexibilitet till sin egen fördel i stället för att anpassa sig efter män och barn. Med lirkande och list – och gärna sexiga kläder – kan de lyfta sig uppåt i arbetslivet.

Det självklara målet tycks vara en framgångsrik karriär på något stort företag, med tid för några timmars umgänge med barnen på kvällarna. Samtidigt säger Hanna Rosin sig måna om männen. De behöver lära sig att hantera att kvinnor kan vara mer framgångsrika än dem själva, men också bli mer ambitiösa för att kunna konkurrera med alla framgångsrika kvinnor. De måste sluta vara lata och antingen själva satsa på att ge sig in i karriärtävlingen, eller se till att bli duktiga hemarbetare som stöttar sina framgångsrika fruar.

För Rosin tycks ett samhälle där individualistisk konkurrens är alltings mått och mål självklart. Det gäller att bli framgångsrik, snarare än lycklig. Visst nämner hon att anpassning och framgångar ofta har ett pris i form av utbrändhet och dåliga relationer, men det blir inte stort mer än anmärkningar i marginalen. Hanna Rosins hjälte framför andra är Sheryl Sandberg, toppchef på Face­book, och hon beklagar sig över att alltför många kvinnor hellre vill umgås med vänner och barn än att slåss om liknande jobb.

Rosins ovilja att placera in kvinnors och mäns roller, ambitioner, livsvåndor och förutsättningar i ett större sammanhang blir ofta problematisk. Detta att många (både kvinnor och män) arbetar alldeles för mycket för att må bra framställs som ett verkligt problem främst för kvinnor i Korea, där arbetsdagarna för karriärmänniskor ofta är 16 timmar långa. Att många totalt saknar arbete förvandlas till en fråga om ambitioner att förändra sitt liv och börja studera. De kloka reflektioner som boken ändå är ganska full av skyms tyvärr också av den något flåshurtiga tonen och av lite för många icke underbyggda påståenden av typen: ”den moderna ekonomin håller på att bli en plats där kvinnorna bestämmer reglerna och männen får hänga med så gott de kan”.

I baksidestexten hävdas att en liknande utveckling som den som beskrivs i boken till slut kommer att ha förändrat hela världen. Vad gäller att vi är på väg mot mer jämställdhet kan jag inte annat än jubla, men mycket av de övriga förändringar som Rosin beskriver gör mig inte alltför hoppfull om att världen nödvändigtvis håller på att bli bättre, vare sig för män eller kvinnor.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s