Recension av Spådomen. GP april -15

Hur formas man av att växa upp omgiven av hemligheter, konflikter och kärlekslöshet? I självbiografiska Spådomen berättar Agneta Pleijel om en plågsam barndom och försöker förstå hur den påverkat henne. Inget är överflödigt och inget fattas, tycker Eva-Lotta Hultén

Fadern flydde till arbetet och till en annan kvinna, modern förgiftade både sitt eget och döttrarnas liv med bitterhet och raseriutbrott. Båda var alltför självupptagna för att riktigt se sina barn.

Somligt i Agneta Pleijel självbiografiska barndomsskildring Spådomen känns igen från boken En vinter i Stockholm från 1997 men nu fördjupar hon bilden av föräldrarnas trasiga relation och hur de tornat upp sig över hennes liv. De är sedan länge döda och Pleijel reflekterar över om hon skildrar dem rättvist. Det går naturligtvis aldrig att veta, för objektiva domare saknas, men det är i alla fall en resonerande och sökande bild hon ger – och den är hennes.

Spådomen följer författaren från lillgammal fyra-femåring till dryga tjugo, fortfarande snärjd i föräldrarnas nät av tigande, falskhet och otrohet. I boken finns både ett ”jag”, den vuxna Agneta Pleijel, och en hon: barnet. Den vuxna författaren analyserar och försöker förstå hur flickans erfarenheter bidragit till att göra henne till den hon är. Hur hinnan av is som hon bär under huden har gjort nära relationer besvärliga för henne. Hon är svår att älska, menar hon, eftersom hon av rädsla för att dömas ut som värdelös alltid dolt sig själv.

Hon lärde sig tidigt att allt som har med könet och med kvinnlighet att göra är skamfyllt och började äcklas av sig själv. Hon förstod att man måste behaga för att bli sedd och omtyckt och plågades starkt av att föräldrarna betraktade henne som en utgift. Hon ville inte ligga dem till last, såg till att tidigt klara sig själv och vande sig vid att ingen stod hennes sida. Men fri blev hon inte. Hon slits i sin lojalitet mellan modern och fadern och de drar envist in henne i sina konflikter.

Det är runt mannen moderns liv är koncentrerat, barnen tycks framför allt vara projektionsyta för hennes frustration. När dottern försiktigt försöker ta fadern i försvar förkastar modern även henne som en feg och mesig svikare.

Agneta Pleijel fångar det komplicerade spel som försiggår i hemmet, och vad det gjorde med henne, i några enkla meningar: ” När pappa är borta flyter mammas sinnesstämningar rakt in i henne. Det är nära nog outhärdligt. Kanske inte mammas fel men svårt ändå att stå ut med.”

Fadern framstår i boken som snäll i jämförelse med den häftiga, impulsiva och krävande modern. Han var ljuset och tryggheten i sina döttrars liv. Men hur snällt är det egentligen att ljuga, tiga och bedra? Moderns frustration och ilska är högst begriplig, både för Agneta Pleijel och för läsaren. Plågan i att ha en mamma som mår dåligt och är arg och oberäknelig träder samtidigt fram med smärtsam tydlighet. Den unga flickan känner kylan och likgiltigheten sluta sig om henne.

 

En central gestalt i boken är faster Ricki. Hon är i det mesta moderns motpol, med sitt svala lugn, sin förtröstan och i det att hon är en kvinna som hållit fast vid sitt yrke. Hon arbetar som arkitekt, lever länge som ensamstående och gifter sig först i mogen ålder, och då med en man som föräldrarna ser ner på men som hon har en varmt kärleksfull relation med. Hon visar den unga Agneta Pleijel att det finns andra sätt att vara kvinna och förhålla sig till livet och kärleken på än moderns ångestfyllda, desperata. Insikten om Rickis stora betydelse i hennes liv kommer när Pleijel är ung vuxen. ”Ricki var den enda motvikten som gavs åt mig.” Efter ett sista möte med den då döende fastern fylls hon av tacksamhet över att Ricki visade på lycka som en reell möjlighet, och det vägleder henne till insikten att hon måste lämna barndomen och föräldrarna bakom sig.

I Spådomen har Agneta Pleijel kommit till ro med att föräldrarna inte räckte till för henne och systrarna och förklarar att hon numera oftast tänker på dem med värme. Men det går att förstå att det tagit tid och kraft att nå dit. Det gör boken bra mycket mer intressant än de rasande föräldrauppgörelser där författande barn ännu inte skaffat sig förmåga att se saker också ur föräldrarnas synvinkel.

Självbiografiska uppväxtskildringar om en svår barndom kan ibland bli sentimentala men av det finns inte ett spår i denna bok. Agneta Pleijel känner med den flicka och unga kvinna hon var men blir aldrig gråtmild och det blir heller inte jag som läsare. Spådomen berör mig ändå starkt, både känslomässigt och intellektuellt. Jag tycker mycket om författarens stringens och hennes förmåga att se sig själv både inifrån och utifrån. Agneta Pleijel är en språklig mästare och en skarp psykolog. Inget känns överflödigt, inget fattas.

Spådomen har fått undertiteln En flickas memoarer. Jag hoppas att detta är första delen och att fler memoarböcker är på väg.