Ge handen samma status som huvudet

(…)

Något som också slagit mig som egentligen märkligt är hur viktigt många tycker att det är att alla gymnasieprogram ska vara studieförberedande, alltså ge möjlighet att läsa vidare på högskola; medan ingen propagerar för det omvända: att alla gymnasieprogram ska ge kompetens för att klara ett konkret yrke och bidra till samhället direkt efter gymnasiet. Men varför skulle inte alla som läser exempelvis naturvetenskapligt program också kunna få läsa till en undersköterskebehörighet på köpet, och alla som läser samhällsprogrammet ges kunskaper inom handel eller vaktmästeri?

Vi är uppenbarligen inte särskilt angelägna om att höja statusen för praktiska yrken eller underlätta för alla att få jobb efter gymnasiet, utan nöjer oss med att möjliggöra klassresor. Dock bara åt det håll vi uppfattar som uppåt i hierarkin: från handens till huvudets domäner. Vilket bör tilläggas är en förenkling av hur det ligger till för många mer fysiska yrken kräver naturligtvis också stora doser tankeverksamhet.

I tider av artificiell intelligens spås arbetsmarknaden komma att efterfråga framför allt de specifikt mänskliga förmågorna, som omdöme, samarbetsförmåga eller inlevelseförmåga. Men också kvalificerade hantverkskunskaper och omsorgskunskaper anses ha en lysande framtid. Robotar är dåliga på att efterlikna både mänskliga känslor och rörelser. En förskolepedagogs, rörmokares eller renoverande snickares arbetsuppgifter kommer troligen inte kunna tas över ens av den mest intelligenta maskin.

(…)

Utdrag ur min essä i OBS i P1 idag.

Ny teknik, nya sätt att driva oss till vansinne

Skrev om chatbotar i DN igår:

”Jag klickar och klickar i jakt på ett telefonnummer till någon som kan besvara mina frågor men det enda som står till buds är roboten nere i hörnet av skärmen. Den erbjuder sig att chatta med mig så jag skriver in min fråga och får precis som jag väntat ett goddag yxskaft-svar. Det består av en lång radda länkar men ingen av dem verkar ens i närheten av att erbjuda vettig information.

Jag formulerar om frågan. Samma sak igen. Efter mitt tredje försök med den programmerat artiga roboten, en så kallad chatbot (som jag önskar fanns i fysisk form eftersom jag vill slå sönder den) får jag till sist ett nummer att ringa samt länk till en chatt med en riktig människa. 28 minuters telefonkö.

Jag skriver min fråga i chatten med fem minuters kö men lyckas bli utslängd eftersom jag missar när jag får ett svar. Nu har jag inte bara förhöjd puls utan börjar närma mig det raseri som jag numera känner nästan varenda gång jag försöker få tag på någon som jag inte redan har kontaktuppgifter till.

Samma dag ringer jag till ett annat företags växel och ber att få bli kopplad till en viss person. ”Det finns ingen som heter så här”, blir svaret. Trots att jag vet att det gör det ber jag att få prata med någon kollega med samma funktion men personen jag blir kopplad till jobbar med något helt annat. Detta upprepar sig flera gånger, med viss variation, under en vecka.

Ska det verkligen vara så här svårt att få tag på riktiga människor? Kommuner såväl som företag har plockat bort namn på, och kontaktuppgifter till, medarbetare från hemsidorna. Begreppet ”kontaktcenter” blir allt mer av ironi för inte ens där får man tydlig information om hur man ska få kontakt utan erbjuds i stället en uppsättning förslag på frågor man teoretiskt skulle kunna ha. Allt administrerat med ett språk som antyder att organisationen eller företaget i fråga är oerhört mån om oss som kunder/medborgare/brukare.

Begreppet ’kontaktcenter’ blir allt mer av ironi för inte ens där får man tydlig information om hur man ska få kontakt

Har man tur lyckas man hitta ett telefonnummer till en växel där en riktig människa svarar, utan att man först har tvingats lyssna på förinspelad standardinformation och gjort fem olika knappval. Men receptionisterna har ofta ingen aning om vem som gör vad inom organisationen eller vem den person man söker är – eftersom det är externa företag som sköter kommunikationen. De människor man faktiskt får prata med blir alltså allt mer chatbotlika. De kan bara ge ett visst antal svar eftersom de har en begränsad tillgång till kunskap.

Jag hör ofta människor beskriva sina mellanhavanden med myndigheter eller företag som kafkaartade. I Kafkas roman ”Processen” bollas Joseph K, anklagad för ett brott han inte känner till, runt mellan olika myndighetspersoner. Desperat försöker han få veta både vad han anses vara skyldig till och vad han kan göra för att rädda sitt skinn. Ingen kan ge klara besked. De förslag på lösningar som olika hjälpsamma personer serverar honom är så komplicerade att han inte förstår dem, eller är i själva verket inga lösningar utan bara utsikter att trassla till det ännu mer.

Ny teknik har inneburit nya uppfinningsrika sätt att driva oss till vansinne. Josef K slussades runt mellan fysiska instanser och människor utan att få några vettiga svar. Nu dränks vi lite till mans i information utan substans, ofta i många fler varianter än stackars Josef K hanterade, men mestadels utan att ha fått träffa eller prata med en enda riktig person.

En annan dystopisk och lätt surrealistisk roman som kommer för mig i min jakt på kontakt är Dave Eggers ”The circle”, som kom 2013. Ett gigantiskt nätföretag, The circle, har ensamt tagit över internet. Romanens huvudperson Mae är en av de anställda. Inte bara arbetar hon långa dagar och förmodas dyka upp på så många som möjligt av de sociala aktiviteter som anordnas efter arbetstid; hon uppmanas också att svara på frågor om precis allt, dygnet runt, via telefon och chattande på sociala medier och intranät.

Riktigt så tycks det alltså inte ha blivit och det är ju för väl för ingen vill väl ha en arbetssituation som Maes. Men i stället hänvisas vi till algoritmer. En förklaring är att det finns en stark tro på teknikens förmåga att lösa problem billigare och smartare åt oss. Det är bara det att vi inte är gjorda för att kommunicera med chatbotar och så länge de är så dåliga som de fortfarande är så kommer tekniken som påstås underlätta att i stället kännas som ett fängelse där vi hålls isolerade, med tjocka väggar mellan oss och andra människor.

Det triggar frustration och ilska, vilket i sin tur leder till att de verkliga medarbetare som vi i bästa fall till sist når fram till får ta en massa skit och möjligen också lägga längre tid på oss än de hade behövt annars. För inte länge sedan lät jag nog gråtfärdig på rösten när jag äntligen fick prata med en riktig växeltelefonist för hon pratade med mig med lugnande och tröstande röst. Inom kort kanske en psykologutbildning inte bara är meriterande utan nödvändig när man söker sådana jobb.

Men likheter med ”The circle” finns också. Mae förväntas inte bara betygsätta allt och alla utan blir själv bedömd hela tiden. Mae fjäskar och lismar och blir allt käckare, och allt mindre den självständigt tänkande, ironiska och humoristiska person hon en gång var.

Det triggar frustration och ilska, vilket i sin tur leder till att de verkliga medarbetare som vi i bästa fall till sist når fram till får ta en massa skit

Liksom i ”The circle” förväntas vi i allt högre utsträckning tycka något om precis varenda tjänst, kontakt eller vara vi nyttjar eller köper, och lägga tid på att hjälpa olika företag att förbättra sitt utbud och sin marknadsföring. Kanske för att vi på ett harmlöst vis ska få en chans att få ur oss frustrationen vi försatts i av att sitta i telefonkö i 28 minuter eller chatta med en överartig men inkompetent robot? Om vi får ge sämsta tänkbara betyg i kundundersökningar så kanske vi låter bli att skriva sura inlägg om vår ”upplevelse” i sociala medier, där fler kan se vad vi tycker?

Det fungerar i så fall inte på mig. Jag fylls bara av en lust att vråla ”MEN ÄR NI DUMMA I HUVUDET!?” Varför tror alla dessa företag att jag vill lägga tid på att hjälpa dem att förbättras när de lagt sin grundnivå så lågt att ingen vettig människa kan tro att någon kan bli nöjd med servicen?

Jag brukar följaktligen inte svara på kundundersökningar. Men jag brukar heller inte skriva magsura inlägg på sociala medier. Det skulle bli så många och har redan prövats av andra och det har inte verkat hjälpa. Vi har nog alla sakta vant oss vid att det är så här det är. Överallt.

Det tycks det senaste decenniet eller så ha uppstått en särskild sorts byråkrati som går ut på att hålla medarbetare borta från kontakter med verkliga människor och att dränka alla i uppmaningar om att sätta betyg. Det här är en typ av administration som varit på galopperande uppgång i kölvattnet av new public managements idéer om effektivisering, rationalisering och mätning av precis allt.

Data är den nya hårdvalutan. Mellanmänskliga kontakter är ofta varken rationella, effektiva eller särskilt lätt mätbara men pratar vi med en robot förvandlas informationen till data i samma ögonblick som vi klickar på tangentbordet. Data som kan bli till siffror i tabeller, diagram och redovisningar av hur det går för företaget eller av de individuella medarbetarnas prestationer; data som kan användas för att standardisera och digitalisera ännu mer, med hopp om att effektivisera och tjäna mer pengar; eller data som kan omvandlas till strategier för att marknadsföra sig mot nya kunder. Kanske skulle vi som medborgare och konsumenter börja kräva betalt för det arbete vi nu utför gratis när vi matar in data i företagens system?

På en hemsida för ett företag som säljer chatbotprogram får jag veta att chatbotar kan leda till ökad kundnöjdhet eftersom de svarar på frågor dygnet runt och dessutom inte tappar tålamodet innan uppgiften är slutförd (huruvida kundens tålamod tar stryk av den mer utdragna processen nämns inte). Samt att de samlar in information om kunderna och innebär en kostnadsbesparing.

Ett annat företag förklarar att chatbotar ökar arbetsglädjen hos supportteamet eftersom en dialogrobot aldrig blir uttråkad och därför dygnet runt kan ta hand om rutinmässiga frågor, vilket gör att supportteamet får loss tid för att ta hand om mer komplexa frågor som kräver emotionell intelligens. Men om de lyckliga få som kommer fram till supportteamet först tvingats kommunicera med en chatbot och sedan vänta i kö i en halvtimme, då kanske den emotionella intelligens man får användning för i samtalet inte leder till just ökad arbetsglädje?

På ett ställe hittar jag tips om hur jag som kund bäst kommunicerar med en chatbot: undvik mycket text och siffror, stava rätt och undvik ord som har flera betydelser. Och förvänta dig inte att chatboten ska förstå vilka känslor du uttrycker i ditt meddelande.

Det är alltså inte idén med chatbotar som är problemet utan min bristande förmåga att hantera dem? Kanske är jag inte tillräckligt rationellt lagd för att kommunicera med chatbotar – eller med växeltelefonister som inte kan svara på de enklaste frågor – utan att bli frustrerad. Eller så är idén om rationalitet och effektivitet feltänkt och mänsklig kommunikation något alltför viktigt för att lämnas över till teknik, eller göras stordrift av.

I en undersökning som företaget Trustpilot genomförde uppgav bara 12 procent av de svarande att de var nöjda med sina interaktioner med chatbotar och en dryg femtedel svarade att de föredrar att inte köpa något från företag som kommunicerar med chatbotar.

Jag undrar så vad företag och myndigheter lyckas utläsa av den data de samlar in från mig och alla andra som desperat klickar hit och dit i jakt på kontakt. Kan man hoppas att de ser att vi hädanefter vill få prata med riktiga människor som faktiskt har koll?

Naturen som religion?

Jag hade satt mig på en sten för att vila i skogsbrynet. En ro fyllde mig, tillsammans med en slags förundran över det vackra ljus som nådde in mellan björkar, tallar och granar från de öppna ängarna intill. Medan jag satt där kom ett rådjur trippande mellan träden. Det stannade till och betade några tuggor här och där men kom hela tiden närmare. Jag satt stilla och iakttog. Det fortsatte att närma sig, utan att ha upptäckt mig. Till sist var rådjuret bara ett par meter ifrån mig, fortfarande upptaget av gräset på marken. Så höjde djuret på huvudet och såg plötsligt rakt på mig. Våra ögon möttes en lång sekund innan hon ryckte till och kastade sig iväg mellan stammarna. Magin bröts men för en stund var det som att jag varit så fullt en del av platsen att jag inte längre varit en människa, och det var en underbar känsla. 

                      Religionshistorikern David Thurfjell har intervjuat skogsbesökare om deras upplevelser och känslor i skogen. Många beskriver känslor av jagupplösning och tacksamhet i skogen, liksom upplevelser av skönhet, mening och tillhörighet. En del använder ord som helig och besjälad om naturen men de flesta värjer sig inför att beskriva sina upplevelser som andliga. ”Kom inte här och gegga ner det här nu”, slår till exempel intervjupersonen Sara ifrån sig när David Thurfjell föreslår att den upplevelse hon just beskrivit kan kallas andlig. Hon gillar inte ovetenskaplighet eller religiöst språk. Så hur ska vi förstå detta att vi är många som har existentiella upplevelser i naturen men saknar ett språk vi känner oss bekväma med för att beskriva dessa upplevelser? Religionen har på sätt och vis givits patent på att härbärgera känslor av samhörighet med något som är större än oss själva och många av oss betraktar oss inte som så värst religiösa – i ordets traditionella bemärkelse – och vill heller ogärna uppfattas som irrationella, ens av oss själva. Det kan också finnas en rädsla för att prata sönder starka upplevelser. En av de personer som David Thurfjell intervjuar, Viktor, beskriver sin världsbild som strikt vetenskaplig, men berättar ändå om sinnestillstånd ”utöver det vanliga” i skogen. När Thurfjell frågar varför han viskar när han berättar om detta svarar Viktor: ”jag vill gömma de här grejerna från mitt intellekt”.

 

Precis som det som skrämmer oss kan krympa när vi pratar om det så kan det som uppfyller oss också krympa. Rädsla för att stämplas som flummig blandas kanske med rädsla för att mista de starka upplevelserna om man själv eller andra börjar gå på det med frågor som kräver förnuft och rationalitet.

Personligen skäms jag inte för vare sig mina upplevelser i naturen eller för att kalla dem andliga. Jag har tolkat dem som en naturlig del av att vara människa. Rent rationellt hör vi ju hemma i naturen – det är där vi utvecklats som art — så varför skulle det vara underligt eller pinsamt att det är där vi känner oss existentiellt hemhöriga, känner oss trygga, uppfyllda och hela och ibland upplever stunder av transcendens? Men David Thurfjells bok Granskogsfolk ger mig nya perspektiv på min relation till naturen. Kanske beror mina känslor inte så fullt på en uråldrig anpassning som satt sig i mina gener, eller ens på kulturella bindningar tillbaka till tider då vi levde betydligt närmare naturen än idag. 

Under 1800-talet började vi få ett rationellt jord- och skogsbrukslandskap – uppmätt, kartlagt, styckat efter modernitetens rationella principer med maximal produktivitet som mål. Den svenska vildmarken tämjdes och kontakten med tidigare generationers livsstil bröts. Paradoxalt nog blev samtidigt naturen mer tillgänglig för människor, med utbyggd infrastruktur. Det uppstod en folklig naturturism och de flesta svenskar fick en radikalt förändrad relation till naturen. Med uppdelning av arbete och fritid följde också en uppdelning av förnuft och känsla. Förnuftet hörde till arbetslivet och känslorna till privatlivet. Naturkärlek blev en byggsten i konstruktionen av en känsloladdad intimsfär. I den förnuftsstyrda industrin fanns ingen plats för besjälad natur från folktron, eller tidiga samhällseliters svärmeri för den tuktade naturens skönhet. ”Genombrottet för den naturvetenskapliga världsbilden innebar därför att naturen i offentligheten blev något materiellt, mekaniskt och mätbart och att dess eventuella andra kvaliteter försköts till det privatas sfär”, skriver David Thurfjell. 

Men 1800-talet var också romantikens sekel. Naturen exploaterades och romantiserades samtidigt och det första förutsatte på sätt och vis det senare – naturen var inte längre en självklar del av våra vardagliga liv. 

Det moderna samhället förde med sig individualism och vi blev alltmer självmedvetna. I konst och litteratur började naturen användas som symboler för våra känslor och det förde med sig att naturen besjälades och skogen, vattendragen och markerna började bedömas efter den känslomässiga rörelse de lyckades väcka i oss. Vi förutsattes känna saker i och för naturen och vi började investera tid och pengar i den. En marknad för naturkonsumtion växte fram: ”Vår jaguppfattning och vår natursyn – två erfarenheter som vi gärna betraktar som delar av vår autentiska kärna – faller tillbaka på en kulturell utveckling som ligger senare i historien än man kanske kulle kunna tro,” skriver Thurfjell.

En specifik kristen romantik växte också fram med pilgrimsrörelser, reträttgårdar och naturmotiv i den kristna konsten och i psalmer. Enkätstudier visar att bekännande kristna är de som idag har flest starka andliga upplevelser i naturen. Religiositet som vi känner den idag, förklarar Thurfjell, växte fram samtidigt som naturromantiken och det handlade inte om en förskjutning från kyrka till natur utan om en genomgripande omvandling av samhället och människors förutsättningar att känna och uppleva över huvud taget. Först när religionen blev möjlig att välja bort blev den också ett aktivt och personligt val som kopplades till känslor. ”I denna omvandling romantiserades nationen, religionen och naturen på en och samma gång.”

 Men när kristendomen en gång kom till Norden bröt dess natursyn av kraftigt mot vår tidigare naturtillvända religion. Bibelns ord löd att människan skulle lägga jorden under sig och i takt med kristendomens utbredning fick animismen, uppfattningen att naturen är besjälad, dra sig tillbaka. Vårt tidigare så skogstillvända andliga liv, beskrivet av exempelvis romaren Tacitus och högst påtagligt i eddadikterna, motarbetades aktivt till exempel genom att kultplatser i naturen förbjöds eller byggdes över av kyrkor (KOLLA). Skog och mark slutade vara platser där man mötte och dyrkade gudar; de tömdes på religiöst innehåll och avsakraliserades. Bara om kyrkan välsignat en plats kunde den ses som religiöst betydelsefull men då handlade det om platser som hade något med mänskliga handlingar att göra, snarare än om platsen i sig. Kristendomen förde in en mer människocentrerad, antropocentrisk, kultur än vad som tidigare rått. Vi började se det som vår självklara rätt – och plikt – att exploatera jorden. Men kanske föddes grunden för dessa idéer långt före kristendomen — redan med jordbrukets införande. 

Mänsklighetens äldsta bevarade nedskrivna historia inleds med en skogsskövling. Gilgamesh och hans vän Enkidu ger sig av på en resa till Cederträdskogen där de drabbas av dess skönhet. Ändå väljer de att slåss mot dess väktare Humbada, som är skogen själv. Gilgamesh tvekar inför det dödande slaget för väktaren ber för sitt liv: ”Låt mig leva så ska jag bli din tjänare och låta hugga ner alla träd som du begär.” Men Gilgamesh och Enkidu dödar honom ändå och hugger ner alla träden. Sedan släpar de med sig virket till sin stad Uruk och bygger en 72 alnar hög port som ett monument över sin seger. 

Denna kluvna inställning till naturen har fortsatt att känneteckna människan. Vi förundras inför naturens skönhet men skövlar den ändå, för att vi anser oss behöva den som råvaror men ofta också för att bygga monument över oss själva. Ingen gillar kalhyggen men varje villaägare förtjänar väl ändå ett rejält trädäck?

Kanske är vi nu ändå på väg mot ett mindre antropocentriskt förhållningssätt; bort från både de gammalkristna idéerna om människan som naturens härskare över naturen, industrialismens föreställningar om det rationella i skövla och från romantikens idéer om att naturen som en spegling av människan. Idéer om att naturen har egna rättigheter börjar vinna legitimitet och har skrivits in flera länders lagar och till och med påven har twittrat om det brottsliga i ekocid – alltså att storskaligt förstöra naturen – i en våg av växande kristen opinion för att skydda Guds skapelse. Påven har flaggat för att införa begreppet ”ekologisk synd” och vädjar till alla lagstiftare att skydda ”vårt gemensamma hem”.

Kanske kan vi, men lite ansträngning, ge oss själva en mer rimlig roll och plats i naturen? I den vackra filmen Den inre skogen (SVT Play) får konstnärer berätta om sin relation till, och oro för skogen. Lite smått ironiskt är det att det är i en gammal granplantering som Lars Lerin vandrar fram när han beskriver de känslor skogen väcker hos honom men orden får inte mindre värde för det. Han beskriver hur han i skogen förstår var han kommer ifrån och att han inte är så speciell. Att inte vara speciell ses i vår individualistiska tid normalt inte som positivt men man förstår av Lars Lerins sätt att berätta att det är en lättnad att få inordna sig och ”bli satt på plats”. 

Flera av de andra medverkande pratar om att lyssna på skogen. Broderikonstnären Brita Marakatt-Labba berättar att hon går in i träden och känner trädens känslor och ser hur de gråter och hon säger att slutar vi vara så öppna att vi kan lyssna på skogen när den pratar med oss, ja, då är det slut. Författaren Helena Granström säger att med förlusten av den vilda skogen håller vi också på att förlora någonting utanför oss själva som kan möta vår blick. 

                      Naturen ser och hör oss men ser och hör vi tillbaka? Jo, av David Thurfjells intervjuer tycks det ju faktiskt så. Många av oss verkar ha en upplevelse av att naturen lyssnar och tröstar och vi får känslor av att vilja vårda och vörda. Men om vi fortsätter envisas med att tala tyst om vad vi hör, ser och känner i skogen för att vi tycker det är pinsamt och privat, ja, då är det kanske faktiskt slut. Med naturen och med oss, för utan den kan vi inte leva — varken i existentiell eller konkret mening. Vårt inövade behov av att inför varandra framstå som rationella och känslokalla inför naturen kan bli vår undergång. 

I DN häromdagen.

Idrott – från stenkastande till kommers

Mitt första och enda tjejlopp blev en besvikelse. Jag hade föreställt mig en massa glada kvinnor i en solig park, lite bajamajor och ett informationstält. I stället möttes jag av sammanbitna miner och ett hav av handel. Över alltihop låg en ljudmatta av dånande musik som avbröts då och då när en hurtfrisk kändis försökte övertyga mig om att Helly Hansen hade fantastiska erbjudanden i sitt tält. I mål efteråt fick jag en påse med sponsrade varor – choklad, inkontinensskydd, äckliga chips och en bunt reklamblad. Många reklamblad blev det. En drös kom hem i brevlådan i förväg också. Kommers i stället för folkfest. Hur hamnade vi här?

I boken ”Den svenska idrottens historia” (Natur & Kultur 2020) berättar historieprofessorn Jens Ljunggren om idrottens utveckling i Europa och Sverige. Han beskriver hur folkliga spel och lekar som utvecklades under medeltiden kunde vara mycket våldsamma. Några av spelen bestod helt enkelt i att man kastade sten på varandra eller slogs med svärd. Från 1300-talet och framåt utfärdades i England flera förbud mot våldsam fotboll men utan effekt.

I Sverige var organiserad idrott inte så vanligt förrän betydligt längre fram men här kopplades den under 1800-talet till krigiska ideal. Victor Balck, som kallats för den svenska idrottens fader, menade att ungdomar genom idrotten skulle förberedas för krig och tillvarons kamp. Under andra halvan av 1800-talet ingick vapenövningar i den svenska skolans fysiska fostran. Läroverkselever skulle ägna sig åt övning med gevär och fäktvapen två timmar om dagen och i folkskolan tränade man vapenhandgrepp och marscher.

På 1900-talet inleddes idrottens stora expansion. Staten började stötta idrotten eftersom den ansågs leda till ökad folkhälsa, vara karaktärsdanande, främja nykterheten samt stärka försvaret och minska klassantagonismen. Ändå förekom våld och huliganism redan tidigt. 1906 kastade till exempel publiken sten under en fotbollsmatch mellan IFK Köping och Västerås SK och stormade planen. Matcher mellan IFK Göteborg och Örgryte ledde flera gånger till våldsamma slagsmål och stenkastning mot spelare. Jens Ljunggren konstaterar: ”Sålunda erbjöd fotbollen unga män en arena där de kunde utveckla och upprätthålla en rad olika former av oskötsamhet, vilket gjorde det svårt för idrotten att vinna legitimitet i samhället.” Karaktärsdanande, var det.

I perioder har man kopplat ihop idrotten med våld och menat att det på ett positivt sätt förbereder unga män för att försvara sitt land

I perioder har man öppet kopplat ihop idrotten med våld och menat att det på ett positivt sätt förbereder unga män för att försvara sitt land. Under andra tider har man i stället hävdat att idrotten minskar stridslusten och pacificerar människor. Det är nästan som om idrotten ändrar skepnad med tidsandan. När det råder samhälleliga ideal om nationalism, ja då påstås tävlingsidrotten uppnå det. När idealen i stället är förbrödring över landsgränser, vips så fyller idrotten den funktionen. Efterfrågar staten disciplin så lovar tävlingsidrotten det och när staten vill ha demokrati och gemenskap sägs den leverera det i stället. Idrotten är konstanten men vad den påstås kunna åstadkomma skiftar med samhällsidealen.

Långt in på 1900-talet förekom skarp debatt om idrottandets alla problem och avarter; som att tävlande fostrade till egoism och tog tid från viktigare aktiviteter. Många intellektuella, som Artur Lundkvist, Ivar Lo-Johansson och Eyvind Johnson, engagerade sig i kritiken och använde ord som galenskap, fördumning och mänskligt oförnuft. Arbetarrörelsen var kritisk till tävlingsidrotten som de såg som aggressivt nationalistisk och tävlingsmanisk. De anordnade arbetarolympiader där man försökte tona ner konkurrens och främja internationell samhörighet. Exakt hur man skulle skapa samhörighet med tävlande var nog inte helt klargjort.

Kritiken mot idrotten var alltså spridd och omfattande men idrottandet fortsatte att öka och vändningen nedåt kom inte förrän på 2000-talet. På Centrum för idrottsforsknings hemsida kan man läsa att det råder en hälsotrend bland unga men att antalet som idrottar i en förening ändå minskar. Föreningsidrotten verkar i dag uppfattas främst som en miljö för tävlingsintresserade. De som vill träna för motion och hälsa väljer andra alternativ.

1900-talets idrottshistoria hade kanske kunnat se annorlunda ut om det inte varit tävlingsidrotten som dragit det längsta strået. Under 1800-talet utkämpandes nämligen en strid. Idrotten hade under en lång period utvecklats i två riktningar. Det som blev modern sport föddes i England – med pengar som en viktig drivkraft i form av vadslagning, inträden, priser och kringprodukter. I Tyskland hade man i stället utvecklat gymnastik som tog avstånd från tävlande. Målet var att fostra en ny människa ledd av förnuft och flit och verksam för det allmänna bästa. Gymnastiken ville skapa uppslutning runt nationen och stärka försvarskraften. Det var ideal som låg i tiden och som man delade med tävlingsidrotten. Det kan verka mer sannolikt att tävlingsidrott erbjuder stridsvilja än enskilda gymnastiska övningar men även gymnastiken fylldes alltså med diverse ideal som passade vad som efterfrågades.

Man menade att tävlande riskerade att leda till att människan tappade kontrollen över sig själv som moraliskt väsen, drabbades av självkärlek eller människohat och blev dyster, retlig eller djurisk

I Sverige utvecklades linggymnastiken av fäktmästaren Per Henrik Ling i början av 1800-talet. Målet var en allsidig utveckling av kropp och själ. Läroverken införde gymnastik på schemat och metoderna spreds även utomlands. Inom linggymnastiken menade man att tävlande riskerade att leda till att människan tappade kontrollen över sig själv som moraliskt väsen, drabbades av självkärlek eller människohat och blev dyster, retlig eller djurisk.

Länge var det gymnastiken som hade starkast fäste i Sverige men i slutet av 1800-talet tog friidrotten tog över, med tydliga regler och prestationsideal. Men på sätt och vis har motionsgymnastiken fortfarande ett starkt grepp om Sverige. Friskis och Svettis är en av Sveriges största föreningar och när jag läser om hur Ling i detalj föreskrev hur rörelserna skulle utföras kommer jag att tänka på dagens utbredda yogatrend. Ling talade dessutom om själslig fulländning och harmoni precis som inom yogan. Men idealen om kollektiv styrka och nationell samling är förstås inte gemensamma. Nu handlar gymnastik och yoga om motion för eget välbefinnande. Det är också vad som driver allt fler unga att motionera på egen hand eller i företagsregi. Alla vill helt enkelt inte tävla.

Många barn får med sig positiva erfarenheter och värden från sitt idrottande, men alldeles för många får det inte, och antagligen ännu fler en mix av både negativt och positivt, visar undersökningar av bland andra Friends och Rädda barnen. De senaste åren har Riksidrottsförbundet på olika sätt arbetat för att tona ner tävlingsinriktningen bland yngre barn. Man har regler mot utslagning i cupper, mot seriespel under 13 år och utbildar tränare i att fokusera mindre på resultat och mer på gemenskap. Har vi nått en vändpunkt?

Kanske, men fortfarande jagar stora klubbar talanger bland småbarn och den som satsar inom vissa idrotter kan ha träning flera timmar varje dag i mycket ung ålder. Många föräldrar och tränare motsätter sig eller förlöjligar också utvecklingen mot mindre tävlingsfokus. Ett återkommande argument är att barn minsann mår bra av att lära sig att för att få något så måste man förtjäna det; ett annat att det är bra att lära sig kämpa. Men tänk om det är viktigare att barn lär sig att man visst kan få något utan att ha visat sig vara bäst, att alla har lika värde oavsett prestation och att det ibland är okej att ge upp om målet inte är viktigt eller om man mår dåligt av att sträva mot det?

Jens Ljunggren beskriver hur en ny gym- och träningskultur började växa fram i slutet av 1900-talet. Ideal om samhällsnytta och gemenskap trängdes undan. Tidens ideal löd njutning, självförverkligande och livstillfredsställelse. Tjejloppen som uppstod var till en början motionslopp utan tävlingsinslag. Icke så när jag sprang för några år sedan. I dag sprider sig prestationshetsen uppåt i åldrarna. Man ska inte bara ha en framgångsrik karriär utan också tävla i swimrun, triathlon eller att kräla i lera.

Man ska inte bara ha en framgångsrik karriär utan också tävla i swimrun, triathlon eller att kräla i lera

Filosofen Kutte Jönsson menar att vi under 1900-talet till en början såg idrotten som främst en hälsofråga där den ingick i folkhemsideologins sundhets- och skötsamhetsideal men att den sedan har kommit att kidnappas av kommersiella intressen. Han hänvisar till den franske filosofen Jean Baudrillard som skrivit att vi i dag inte främst eftersträvar förbättrad hälsa utan fitness. En ”kroppens hygieniska strålglans” snarare än kroppens ”organiska jämvikt”.

Vi är våra egna varumärken, som vi stärker genom att prestera och i vår tur konsumera rätt varumärken.

Sedan 1970 har idrotten blivit alltmer kommersialiserad: reklam på tröjor och runt planer, konkurrens från olika tv-kanaler om att få sända och försäljning av spelare. Många klubbar drivs på företagsliknande sätt och medlemsinflytandet minskar. Ändå lever på 2000-talet idrotten ännu i hög utsträckning på offentliga medel. Jens Ljunggren kallar svensk idrottsrörelse för en folkrörelsehybrid. Delvis folkrörelse, delvis företag. Samtidigt erbjuder alltfler verkliga företag motion och tävlingar för både barn och vuxna.

Själv hade jag precis innan pandemin slog till igen bestämt mig för att betala 2000 kronor för en yogakurs. Tidigare har jag några gånger deltagit i yoga för 30 kronor per gång i den lokala ideella gymnastikföreningens regi men den möjligheten finns inte längre. I mitt lilla samhälle finns nu flera yogastudior och två gym. Vem vill behöva engagera sig i en förening när allt man strävar efter är att få en snygg kropp, en harmonisk själ eller åstadkomma prestationer att visa upp på sociala medier?

I DN häromdagen

Och här är min lekessä för DN

När jag behöver en stunds förströelse eller pepp tittar jag ibland på filmklipp av människor som dansar eller leker. Bäst tycker jag om de klipp som visar alldeles vanliga människor, barn som vuxna, som inte i första hand är skickliga på något utan glada. Som pappan och dottern som mimar och dansar till en powerpoplåt, personerna som använder sig själva och vänner för att arrangera bilder som efterliknar kända konstverk eller foton med konstiga yogaposer eller någon av alla de filmer som ett tag florerade på sociala medier där folk gör knäppa och roliga grejer med toalettpapper.

Jag har sett fler sådana klipp än vanligt i mitt flöde de senaste månaderna. Har coronapandemin gett leken ett uppsving? Den där leken som är luststyrd, utan regler eller andra belöningar än leken själv och som uppfyller oss så att vi glömmer tid och rum? Jag tror det. När vi i och med alla restriktioner fått tid över blir vi kreativa (ibland efter att först ha blivit uttråkade men inte nödvändigtvis) och gör vad människor alltid gjort: tager vad vi haver för att roa oss själva och andra. Det är hoppfullt för länge har det lekts alldeles för lite. Jag anklagar ingen annan för jag har själv lekt för lite, jag bara beklagar att det har blivit så. Vi vuxna är så vuxna hela tiden. Istället för att leka presterar vi, oroliga för att det vi gör ska sakna mening. Vi ställer upp mål som ska nås, tävlar med varandra, mäter våra förbättringar och gör bara sådant som har ett syfte. Leker gör vi på sin höjd lite på midsommar med alkohol i kroppen, men oftast även då i form av tävlingar.

Men kanske ännu värre är hur barns lekande hägnats in och begränsats. I en brittisk studie konstaterade man att det område som barn tillåts röra sig fritt på har minskat med över 90 procent sedan 1970. Av rädsla för att något ska hända inskränker vi barns rörelsefrihet och hindar dem från att utveckla självständighet. På samma gång riskerar vi att ge dem känslor av upplevd otrygghet och minskad tillit. Samtidigt har barns fria lek kanaliserats över till regelstyrda aktiviteter ledda av vuxna. Eftermiddagarna tas upp av vuxenstyrd idrott, rasterna på skolan av lärarstyrda aktiviteter och regler för vad man får och inte får göra för att inte skada sig.

En kall vinter för ett par år sedan hade jag diskussioner med mina barns skola om reglerna som sa att man inte fick åka pulka, inte kasta snöboll och inte brottas i snön eftersom man kan skada sig – varpå barnen i stället stod stilla ute i kylan och frös. Världens bästa lekmaterial hade ramlat ner gratis från himlen men det visade sig att kommunen bestämt att varje incident (det vill säga skada) skulle rapporteras vidare till skolnämnden. Vilket fick till följd att skolan gjorde allt den kunde för att få ner siffrorna. Nämnden efterfrågade däremot inte siffror på hur många barn som tyckte att rasterna var tråkiga och begränsade eller som frös. Biverkningarna av de uppställda målen blev osynliga för dem som fattat beslut om dem.

Forskaren Mariana Brussoni är docent i utvecklingspsykologi vid medicinska fakulteten vid universitetet i British Columbia och studerar bland annat barns utomhuslek. Hon pekar på en ytterligare effekt av att vuxna hindrar barn från att leka. När vuxna säger till barn att sluta leka lekar som kan innebära risk att de slår sig hör de att de inte är kapabla, inte klarar sig själva och behöver en vuxen för att veta vad de ska göra. Barn riskerar alltså att passiviseras och bli oföretagsamma. Brussoni ser en utveckling där barn i allt lägre utsträckning tillåts ta risker, som att klättra eller använda verktyg. De missar möjligheter att lära sig att hantera risker och att utveckla koordination, balans och kroppskännedom.

Barn behöver få mer utrymme att tänka ut saker själva, menar Mariana Brussoni. Hennes råd till vuxna är: om det händer något som får dig att vilja ingripa i barns lek, räkna först till 17 och se om situationen hinner lösa sig av sig själv under tiden.

I den fria leken lär sig barn alltså att bedöma och hantera risker men också att lösa problem och förhandla med andra barn, och de lär sig färdigheter av varandra utan att ens tänka på det. När mitt ena barn var yngre ägnade de rasterna på skolan åt att bygga kojor och skapa ett helt litet samhälle, komplett med ett handelssystem där ekollon och kastanjer var valuta. Även om det inte fanns någon medveten avsikt med leken annat än att roa sig fick barnen både fysisk aktivitet, färdigheter i att bygga, övning i att räkna och konfliktlösnings- och förhandlingsträning. Jag har svårt att se att någon lärare hade kunnat tänka ut en mer sinnrik och fullödig inlärningssituation. De konflikter som lärare behövde hantera handlade oftast om att barn som hade andra rasttider tog byggmaterial från kojorna, inte om att de barn som lekte tillsammans inte klarade att komma överens.

Lek i skolan kan både vara helt fri och ledas av vuxna. I boken Let the children play gör Pasi Sahlberg, professor i utbildningspolitik, tillsammans med utbildningsrådgivaren William Doyle följande definition av lek inom utbildning för yngre barn: Det är engagerande aktiviteter som tillåter barnet att använda sin kreativitet, nyfikenhet och fantasi i en process som kan ha starka intellektuella och fysiska fördelar. Aktiviteterna innefattar regelbundna perioder av intellektuell och fysisk frihet, valmöjligheter och lekfull undervisning, både strukturerad och ostrukturerad, både inomhus och utomhus, utan rädsla för att misslyckas eller bestraffas. De skapar känslor av intresse och glädje hos barnet.

Lek är inte en produkt utan en process, betonar de. Exakt vad som ska hända i leken går inte att bestämma i förväg.

Sahlberg och Doyle lutar sig mot 700 granskade forskningsstudier som har visat på en rad positiva effekter av lek på bland annat kognitiv utveckling, fysisk hälsa, förmåga till uppmärksamhet, minne och perspektivtagande, förmåga till förhandling och samarbete, vilja att hjälpa andra och dela med sig, problemlösningsförmåga, beslutsfattande, motivation att lära, förmåga att planera, självkontroll, emotionell stabilitet, empati, språkutveckling och inlärningsförmåga. Lek är det bästa sättet för barn att skaffa sig exekutiv förmåga, det vill säga förmåga att ta initiativ, förstå samband mellan orsak och verkan, övervaka och reglera sina egna handlingar, skapa struktur i vardagen, kunna skjuta upp behovstillfredsställelse, och mycket annat som gör att vi kan fungera väl som inlärare, samhällsvarelser, vänner och subjekt i våra egna liv.

Tänk om barns fritid åter kunde fyllas av fri lek och tänk om vi kunde få en mer lekfull skola där det finns rum både för självstyrd lek – där barn själv kommer överens om regler och syften under lekens gång; lärarstyrd lek – som kan ha syften och mål bestämda av läraren men ändå bygger på lekens moment av kreativitet och fantasi; och lekfull undervisning som innehåller många moment av eget upptäckande och experimenterande? Allt måste eller kan självklart inte vara lekfullt och roligt vare sig i skolan eller på fritiden men det borde vara möjligt att få till en bättre balans än den som råder på många håll idag, med stark stress, fokus på prestation, tävlingshets och utbrett användande av standardiserade tester och rutinartad undervisning.

Den globala rörelse som vi sett under flera decennier mot en mer standardiserad pluggskola är för övrigt ganska underlig eftersom det finns gott om forskning som visar på de goda effekter som lekfullhet och fysisk rörelse har även på akademiska framgångar. Det är som om många har fått för sig att riktigt lärande måste vara stillasittande, tråkigt och slitsamt. Visst finns det en poäng i att kunna tvinga sig igenom också moment som inte är lustfyllda men det betyder inte att sådana moment är bättre på att ge oss kunskaper. Tvärtom blir ett lärande som bygger på inre motivation (det vill säga har lusten att lära som drivkraft) djupare. Däremot kan det jobbiga lärandet ge oss nyttig träning i att härda ut också i sådant som vi upplever som tråkigt och krävande – vilket är en värdefull förmåga i sig men alltså knappast nödvändigt för att lära sig något. Att något är lekfullt betyder heller inte automatiskt att det är lätt. I lek utmanar vi ofta oss själva, pressar våra egna gränser och inspireras av varandra till aktiviteter som ligger bortom vår tidigare förmåga. I en lekfull eller lekvänlig miljö krävs inte piska eller morot för att få vare sig barn eller vuxna att både lära och prestera. Det räcker med rätt förutsättningar, uppmuntran och vid behov ledning.

Och kanske håller det på att vända. Trots den dystra bild som Doyle och Sahlberg målar upp av läget för leken runtom i världen så beskriver de också en parallell och hoppfull utveckling där lek är på väg tillbaka och börjar uppvärderas alltmer. De ger exempel från Kina, Singapore, USA och Japan och citerar framstående forskare från hela världen som sjunger lekens lov.

Själv tänker jag att det visserligen är bra att lek är så nyttigt och att lekens många välgörande effekter är så väldokumenterade men att det egentligen borde räcka med att lek är härligt, lustfyllt, roligt och stimulerande. Att vi borde få leka, och uppmuntras att leka, bara för att det får oss att må bra. Alla däggdjur leker, mest som ungar men ofta också som vuxna. Lek är ett naturligt tillstånd för oss och vad är det för mening med att leva om det inte finns utrymme för att vara, skratta och leka? Jag hoppas att coronapandemin kan hjälpa fler av oss att hitta tillbaka till leken.

 

I DN.

Är världens kulturer på väg att smälta ihop till en enda?

För många år sedan höll jag i en kurs i spanska. En av eleverna var en äldre man som skulle börja bo i Spanien på vintrarna. Han hade aldrig tidigare lärt sig något nytt språk och hans hjärna gjorde motstånd mot de främmande ordföljderna. Frustrerat utbrast han ”Men varför har de orden i en så konstig ordning!” Jag försökte förklara att det inte finns någon ordning som var konstig när det gäller språk, utan bara ordningar som är olika, men det bet inte. Trots hög motivation gick det mycket trögt med inlärningen.

I mötet med det som upplevs som konstigt glömmer vi ofta att ifrågasätta grundvalarna för våra egna föreställningar. De är för oss givna och orubbliga.

Sådana här omedvetna grundantaganden kallade filosofen Maurice Merleau-Ponty för sedimentering.  När stora grupper hyser samma värderingar och trossatser kan de bli inbäddade i kulturens bottenlager. I dagens USA är ’frihet’ ett exempel och i Kina ’harmoni’.

I västvärlden är rationalitet en sedimenterad kulturell grundsats. Vi är starkt övertygade om att vi är rationella, autonoma individer med både förmåga och skyldighet att styra över våra liv. Med det följer ideal om ständig utveckling av självet och en fetischisering av valfrihet, menar Julian Baggini, författare till boken ”How the world thinks”. Dessa föreställningar utmanas numera av psykologer som menar att vi vanligtvis inte är vare sig rationella och autonoma i vårt tänkande utan snarare intuitiva, känslomässiga och starkt påverkade av andra och av miljön. Men vi har byggt vårt moderna samhälle runt föreställningen om den självständiga och rationella individen. Familjen och gruppen har på de flesta håll en mycket starkare ställning än här. Julian Baggini jämför i sin bok Östasien med Europa och USA och menar att man kan göra en distinktion mellan intimitet som ideal i öst och självständighet i väst. Japanska föräldrar fostrar sina barn till att vara lyhörda inför andra och inför sammanhanget medan amerikanska föräldrar fostrar sina till att vara ansvariga för sig själva och leva efter universella principer.

Med idéer om självutveckling och autonomi, sprungna ur bland annat Thomas Hobbes idéer om allas kamp mot alla och skeva tolkningar av Charles Darwins devis om det naturliga urvalet, har vi i väst fått en tävlingsinriktad kultur där individer och institutioner hela tiden ställs emot varandra. Det är läror vi varit duktiga på att sprida över världen. Konkurrens har kommit att ses som något självklart gott och utvecklande, trots att underlaget för att det skulle stämma är skralt när man börjar syna det i sömmarna. Ofta visar det sig i stället vara samarbete som är motorn till utveckling. Historikern Felipe Fernández-Armesto återkommer gång på gång i sin bok ”Out of our minds – what we think and how we came to think it” till att det varit i mötet mellan kulturer som nya och fruktbara tankar uppstått. Han skriver: ”När kulturer kommer i dialog tycks de föda fram idéer och berika varandra och generera nytt tänkande”. Slut citat. Det för många så förhatliga ”kulturberikandet” har alltså länge varit en motor för mänsklighetens utveckling, enligt den konservative Felipe Fernández-Armesto. Konservatism behöver inte betyda att man är skeptisk mot allt som ter sig främmande.

”Kulturberikandet” har pågått under årtusenden. Ibland har mötena visserligen skett genom krig och erövringar men för att idéer ska mötas krävs ändå alltid ett intresse för det som är nytt. Ofta är sammansmältningen en långsam process som kan betraktas som mer konservativ än den radikala nykonservatismens dröm om att snabbt föra oss tillbaka till en idealiserad dåtid.

En av vår tids mest nydanande och spännande idéer, med mycket stor potential att skapa ett nytt tankeparadigm, kommer just ur två distinkt skilda kulturers möte. Jag tänker på naturens rättigheter. Olika naturfolks tankar om naturen som besjälad, levande och släkt med oss människor har mött fyrkantig, västerländsk juridisk tradition. Idéerna har redan fått stor spridning och viss tillämpning – flera floder runt om i världen har fått juridiska rättigheter. I en tid av galopperande artutdöende och miljöförstöring är vi sannerligen i stort behov av en ny syn på naturen och vår relation till den.

Fernández-Armesto befarar att sådana här möten mellan kulturer snart kommer bli omöjliga. Han siar om en framtid då en enda världskultur råder. Efter att vi i tusentals år sett kulturer utveckla sina olika särdrag, både på egen hand och i utbyte med andra, blir vi nu istället alltmer lika varandra. Jag är skeptisk till den föreställningen. Idéer må bli alltmer universella och sprida sig allt snabbare, och på gott och ont blir vi kanske alltmer kulturellt lika varandra över jordklotet men Fernández-Armesto glömmer en sak som borde ligga honom som historiker nära. Vi står inte bara i dialog med varandra, utan med forna tider. I mötet med äldre skrifter sker i varje generation något nytt – vi ser dem från nya horisonter. Och samtidigt som kulturella förhållningssätt blir alltmer globala så blir vi kanske också alltmer olika varandra inom de nationsgränser vi skapat. För den som hyser nördiga specialintressen går det numera lätt att hitta likasinnande. Utbudet av musik- och klädstilar är enormt. Möjligheterna att välja religion, livsstil och värderingar och utbyta tankar med andra ökar. Och nya idéer uppstår också ur ny forskning och kunskap.

Kanske står vi till exempel inför ett sådant kunskapsinitierat paradigmskifte där vi rör oss bort från de destruktiva idéerna om allas kamp mot alla? Tävlande tonas numera ner inom ungdomsidrotten eftersom det faktiskt inte tycks stärka utan tvärtom sänka ungas lust att röra på sig. Evolutionspsykologer och sociologer pekar på människans i grunden sociala och i hög grad samarbetsinriktade natur. Allt fler röster också från forskarhåll höjs mot konkurrensutsättning av allmänna nyttor som ett universalmedel för utveckling och effektivitet och vikten av samarbete hålls numera fram av institutioner som Världsbanken och World Economic Forum. Kanske rör vi oss mot ett mer österländskt förhållningssätt där gruppen stärks och de strängt individualistiska idealen överges. Förhoppningsvis klarar vi i så fall den övergången utan att gå över i en lika strängt kollektivistisk kultur. Enligt lyckoforskaren Ruut Veenhoven finns det två sorters individualism med helt olika effekt på vårt välmående. Individualism som innebär att i konkurrens med andra maximera sina egna vinster är negativ för oss eftersom den leder till ökad isolering och social fragmentering.

Individualism som gör det möjligt för oss att själva välja våra livsmål, våra vänner och vår partner är i stället positiv. Kanske kan idéer om en autonom individ och idéer om gruppen som samhällets bärande enhet gifta sig och skapa nya grundsatser som innebär att vi balanserar kollektivism och individualism på ett sätt som ger utrymme för både egna val, personligt ansvar, hänsyn och starka gemenskaper som håller öppet för omvärlden. En kultur av både pluralism och enhet.

 

I OBS i P1 häromdagen

VARNING!!!!

Att inte säga ifrån riskerar att kraftigt förändra dina värderingar!!!
 
Vi människor fungerar tyvärr på ett sådant sätt att när vi inte säger ifrån så får det allvarliga konsekvenser. Undermedvetet bedömer vi det som att vi inte protesterade för att det hela inte var så farligt trots att det egentligen var feghet eller lättja som gjorde att vi blundade. Vi utgår alltså från våra egna handlingar, eller icke-handlingar, när vi bildar oss uppfattningar.
 
Mod att säga ifrån är alltså något som hela tiden måste tränas annars inte bara förtvinar det utan förvandlas till acceptans av det rådande.
 
Den som vill lära sig mer om sånt här kan läsa min bok Resan från mörkrets hjärta. Finns på många bibliotek, att köpa via nätbokhandlar eller direkt av mig. Eller så kan man läsa t ex Timothy Snyders bok Om tyranni: tjugo lärdomar från det tjugonde århundradet.
 
För den som inte redan börjat rusta sig och säga ifrån så är det myket hög tid nu!

Världen behöver bli mer lokal

Ur min essä i OBS idag:

”Villkoren för en arts överlevnad är lokal anpassning. Det gäller såväl människor som djur, slår Wendell Berry fast och undrar hur vi har kunnat inbilla oss att vi är undantagna.

Att man känner sig hemma i städer världen över men inte i det lokala blir med ett sådant förhållningssätt inte ett tecken på god utbildning och intellektuell förfining utan på en brist på koppling till förutsättningarna för ens egen överlevnad.”

Här är hela texten/inspelningen.

Forskning eller magkänsla?

Forskarna säger en sak men politikerna beslutar en annan. Resultaten är överdokumentation, bristande tillit och tidigare och ändrade betyg på mycket lösa grunder.

 

Svensk utbildning ska enligt skollagen vara evidensbaserad (”vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet”), men den pedagogiska forskningen har låg status­ i Sverige. Den diskurs som har stark medvind inom svensk utbildningspolitik stämmer sällan överens med det forskarna säger. Gammaldags drillning och auktoritär styrning beskrivs som nödvändiga för lärande, kontroll uppifrån ses som rätta vägen för att komma till rätta med en lång rad inbillade eller verkliga problem i skolan.

Joakim Krantz, lektor i pedagogik vid Linnéuniversitetet, har tittat på hur ökade krav på dokumentation, som individuella utvecklingsplaner, åtgärdsprogram och betygsliknande omdömen, påverkat lärares praktiska kunskaper och arbetssituation under 2000-talet. Han konstaterar att en ökad resultatfixering lett till att lärarna upplevt att det blivit för mycket fokus på betyg och för lite på lärande. En juridisk diskurs med externa krav och skolinspektion har tagit över medan lärarna vill sätta pedagogiken och eleverna i centrum.

– De upplever att de har en redovisnings­skyldighet snarare än professionellt ansvar. Skolkommissionen har pratat om en överdokumentation, säger Joakim Krantz.

Lärare han intervjuat uttryckte att arbetet blivit tråkigt och de kände brist på tillit från huvudmannens sida.

Joakim Krantz, lektor i pedagogik.

Detta är effekter som med stor sannolikhet inte var avsedda, utan är biverkningar av det man ville åstadkomma med reformerna: ökad tydlighet och standardisering vad gällde elevers kunskaps­inhämtning. Men det kan förstås också vara så att föreställningen att det inte spelar någon roll hur folk mår i sin dagliga verksamhet gäller lika för lärare och elever. Bara de presterar vad de högre upp i hierarkin kräver av dem så räcker det.

Ett färskt riksdagsbeslut som kan komma att öka lärarnas dokumentationsbörda ytterligare är det om skriftliga ordningsomdömen, som fattades i april i år. Christian Lundahl, professor i pedagogik vid Örebro universitet som forskar på just betyg och bedömning, konstaterar att det inte går att hitta något forskningsstöd för att ordningsomdömen skulle ha positiv verkan.

– Det är inte utrett vad det har för effekter men politikerna höftar lite och säger att ”de flesta länder i Europa har det”, vilket inte stämmer. I de länder där det förekommer beror det mest på att det blivit kvar från tidigare och inte på att det gjorts utredningar i nutid.

Just argumentet att andra länder gör på ett visst sätt återkommer då och då men oftast bara när det stämmer överens med vad politikerna i fråga önskar genomdriva, menar Christian Lundahl. Även när det kommer till förslagen om tidigare betyg har politiker hänvisat till att man gör så i andra länder.

Illustration: Tzenko Stoyanov

När Christian Lundahl för Vetenskapsrådets räkning gjorde en genomgång av forskning kring betyg, där 6 000 artiklar studerades, hittade han inget stöd för att det skulle ha några goda effekter på grundskoleelever. Allianspolitikerna som ville driva igenom beslutet valde då att hänvisa till en enda, icke vetenskapligt granskad rapport och hävdade att ”forskningen inte var entydig”.

En annan betygsreform från senare år är övergången till fler betygssteg, där man från politiskt håll hänvisade till att en sexgradig bokstavsskala används på europeiska universitet och att det därför är en bra förberedelse för elever att bli bedömda på detta sätt. Men i Sverige är det bara Stockholms universitet som anammat systemet.

– Normen på grundskolenivå i Europa är snarare fyra till fem steg med en skala som går från ”otillräckligt” till ”utmärkt” vilket är lättare för lärare att hantera, säger Christian Lundahl.

Det kan med andra ord tyckas som att argumentet ”så gör man i andra länder” används lite som det passar för att matcha de reformförslag man redan bestämt sig för.

Christian Lundahl är också kritisk till att politiska beslut fattas för snabbt. En konsekvens blir att lärare får ansvar för nya områden som de inte fått någon utbildning för.

– Beslutet om betyg från årskurs sex innebar att många lärare skulle sätta betyg utan att ha fått någon utbildning i hur. Politiker behöver tänka mer på att allt som ska göras i skolan är kopplat till lärares kompetens.

Andreas Schleicher, chef för Pisatesterna.

Statsvetaren Olof Pettersson granskade för några år sedan hur statliga utredningar förändrats över tid och konstaterade att det har blivit fler enmans­utredningar än breda parlamentariska, och att de har blivit kortare och görs på mindre tid. Politiker tycks alltså allt mer otåliga att driva igenom sin politik. En sådan enmansutredning var den som Jan Björklund tillsatte för att i efterhand undersöka forskningsstödet för reformerna han genomfört. Utredaren konstaterade på punkt efter punkt att stödet var antingen svagt eller obefintligt eller att det saknades forskning. Ändå hävdade Björklund att rapporten visade på goda reformeffekter och fick stort mediagenomslag för det.

När jag i våras intervjuade högsta chefen för Pisa­testerna, Andreas ­Schleicher, uttryckte han en frustration över att svenska politiker under många år refererat till Pisaresultaten på ett felaktigt sätt och menade att det antagligen gjorts för att förstärka policyidéer som de skulle ha genomfört i vilket fall.

Forskare har kallat fenomenet policy projection: att titta på andra system för idéer, men i själva verket bara välja att se det som kan tyckas understödja det man själv redan tyckte. Svenska elever, menade Andreas Schleicher med stöd i Pisaresultaten, behöver inte en mer faktainriktad undervisning (som nu efterfrågas flitigt av debattörer och politiker i Sverige) eftersom de redan är bra på fakta. Det de behöver är att tillägna sig djupare konceptuell förståelse och att träna på att använda sina kunskaper.

Andreas Schleicher kallar den svenska skolan före reformernas 1990-tal för ”den gyllene standarden” för utbildning och säger att vi undervisade i många av de saker OECD:s utbildningskontor lyfter fram i dag. Det var en skola av värderingar och djupinlärning.

Christian Lundahl, professor i pedagogik.

– Sedan förde idén med skolpeng med sig tanken att man väljer en produkt åt sina barn. Det har fått svensk utbildning att gå i en ytlig riktning där man mest intresserar sig för vilket som är det enklaste sättet att överföra maximal mängd kunskap.

Hur ska vi då komma vidare i en mer konstruktiv riktning från där vi befinner oss i dag? Christian Lundahl har ett förslag. Han skulle gärna se ett arbete med att öka forskningsliteraciteten, alltså förmågan att hitta, tolka och värdera forskning, bland både lärare och politiker.

– I dag hör man alltför ofta ”det är vetenskapligt bevisat” när man kanske refererar bara till en enda enskild studie.

Till det lägger jag själv gärna höjda kunskaper om skolans breda uppdrag och verklighet och mer intresse för fördjupning och verklig internationell utblick hos landets nyhetsjournalister (nej, det finns ingen ”svensk flumskola” – det som beskylls vara flummigt här är tvärtom en trend på stark frammarsch internationellt). Kanske något för Lärarförbundet att arbeta med? Många som bevakar utbildningsområdet behöver bli bättre på att ge en nyanserad och relevant bild av var den svenska skolan befinner sig så vi tillsammans kan tänka klokare kring åt vilket håll den behöver röra sig.

 

I tidningen Specialpedagogik i december.