OECD om lärarrollen i framtiden

Artikel för Skolvärlden:

 

Vad gör en lärare i framtiden? Och hur ser en vanlig skoldag ut? 
– Det kommer bli svårare att vara lärare, men också mycket mer intressant, säger Andreas Schleicher, högste chef för organisationens utbildningskontor, till Skolvärlden.

 

I det öppna kontorslandskapet faller ljuset in från stora glaspartier som vetter mot floden Seine och tennisklubben strax intill. Vid skrivborden sitter experter inom bland annat pedagogik, psykologi, statsvetenskap, statistik och sociologi och arbetar under tystnad vid sina datorer.

Det här är OECD:s utbildningskontor.

Att OECD håller i Pisa-testerna känner de flesta till men färre vet antagligen att Pisa bara är en mindre del av det OECD:s utbildningskontor arbetar med. I den stora sexvåningsbyggnaden i utkanten av Paris är ett helt våningsplan vigt åt utveckling och analys av en rad tester och studier som alla rör undervisning och lärande. Flera av dem handlar om hur framtidens skola och lärarroll ser ut.

Andreas Schleicher är högste chef för OECD:s utbildningskontor och han berättar att ju mer han sett och lärt, desto mer har han kommit att förespråka en skola som satsar på att ge eleverna förmågor och värderingar. Sina tankar utvecklar han bland annat i rapporten ”Schools for 21st-century learners” och boken ”World Class”, som också den handlar om skolans framtid. För dem använder han sig av data som hans kollegor i kontorslandskapet samlat in, sammanställt och analyserat, men också av forskning om både pedagogik och samhällsutveckling och han lutar sig också mot sina egna dryga tjugofem år vid utbildningskontoret.

Andreas Schleicher.

Andreas Schleicher.

Han lever ett liv på ständigt resande fot och besöker skolor och träffar utbildningsministrar och forskare över hela världen.

Andreas Schleicher är en av få på våningsplanet som har eget rum. Det är stort och mycket ljust och har utsikt mot innergården. Han bänkar sig vid konferensbordet och slår fast att en skola som rustar unga för att hantera framtiden behöver ge utrymme för att låta eleverna ta ansvar och bygga social förmåga, nyfikenhet, mod och empati. Han säger också att den allt snabbare teknikutvecklingen gör att vi behöver tänka mycket mer på vad som gör oss mänskliga eftersom det är inom områden som kräver specifikt mänskliga förmågor som framtidens jobb finns. Det andra kan robotarna sköta.

– Det är lätt att utbilda andra klassens robotar, som utbildning för den industriella eran har gjort. Det är mycket svårare att utbilda första klassens människor; sådana som är samvetsgranna, miljömedvetna, som kan tänka runt nästa hörn och vara verkligt geniala. Vi behöver bli bättre på att lära unga att ifrågasätta det vi nu betraktar som etablerad visdom och att lära om.

För att lyckas med det behöver lärarna själva öva sig i precis samma saker, menar Andreas Schleicher. I framtiden kommer lärarna också bli mindre av överförare av kunskap eftersom det tas över av tekniken. Att vara lärare kommer i stället handla mer om att designa miljöer där människor lär och att agera mentorer, vägledare och förebilder.

– Vi vet inte vilken kunskap och vilka förmågor framtiden kommer kräva men sociala och emotionella förmågor kommer alltid att vara viktiga. Det handlar inte om att undervisa om dem utan om att bygga dem hos eleverna, säger han med eftertryck.

Lärare behöver också tänka mer på hur de förmedlar värden till eleverna, så att de vill bidra till världen och till andras välmående. Vill man att unga ska bli demokratiskt och empatiskt sinnade, ja då måste demokrati och empati vara något som utövas aktivt i skolan och främjas av de arbetssätt man väljer.

– Det kommer bli svårare att vara lärare, men också mycket mer intressant, säger Andreas Schleicher.

En bra framtida skoldag, enligt Andreas Schleicher, ger eleverna mycket utrymme för att göra saker och inte bara absorbera kunskap. Det sociala och relationella ges stor plats och lärandet sker ämnesöverskridande, gärna i form av projekt, eller temabaserat. Eleverna tränar på att själva ställa upp mål och lärare övervakar deras inlärningsprocesser och visar att de har höga förväntningar. Eleverna får också känna att det de gör faktiskt ska användas till något.

Ett exempel på hur skolan kan få elever att känna att de deltar på riktigt är enligt Andreas Schleicher ett projekt i Fukushima i Japan, där tsunamin slog till mycket hårt år 2011 och där han personligen var inblandad i att bygga upp skolorna och undervisningen igen.

– Vi skapade ett projekt där eleverna fick hjälpa bönder att marknadsföra nya produkter och lärandet gick verkligen upp genom att eleverna fick göra något, bygga något. De var de mest kreativa, innovativa elever jag någonsin sett, säger han.

När kontexten förändras måste också skolan göra det, och det nya undervisningssättet i Fukushima visar att det inte behöver vara särskilt svårt, menar Andreas Schleicher. Projektet pågår fortfarande och har expanderat så att ett nätverk för innovativa skolor i Japan har bildats.

Alejandro Paniagua.

Alejandro Paniagua.

Hur det nya lärandet ska se ut i praktiken är en fråga som Alejandro Paniagua ägnat sin tid åt de senaste åren. Han är före detta grundskollärare för yngre barn men sedan många år verksam som forskare och analytiker på skolområdet, de senaste åren på OECD där han arbetat inom ett projekt kring innovativ pedagogik. Han är också en av författarna till OECD-rapporten ”Teachers as designers of learning environments”. Alejandro Paniagua har ett intensivt och entusiasmerande sätt och i ett av de små mötesrummen som står som kuber i det öppna kontoret berättar han vad han och kollegorna kommit fram till.

– Att vara innovativ som lärare handlar om att vara öppen för att pröva det som är nytt för en själv, eller för eleverna i klassrummet. Många av idéerna går tillbaka på teorier om alternativ pedagogik som kanske är 80 år gamla.

En del av det som kan se ytterst traditionellt ut kan också räknas som innovativt.

– Jag gillar exemplet storytelling. Att ge elever kunskap i form av berättelser är väldigt kraftfullt och en lärare som är duktig på att berätta kan mycket väl ensam prata i tjugo minuter och hålla sina elever fångade hela tiden, säger Alejandro Paniagua.

I projektet identifierades sex kluster inom vilka mycket nytänkande både behövs och redan sker:

  • Blandade lärmiljöer – ”blended learning”, som till exempel flippat klassrum.
  • Datalogiskt tänkande – som kan beskrivas som problemlösning med hjälp av datorer.
  • Förkroppsligat lärande – ”embodied learning”, vilket innebär att använda sig av kroppsliga och sinnliga aktiviteter som idrott, dans och hantverk.
  • Upplevelsebaserat lärande – som innefattar både praktisk erfarenhet av det man ska lära men också att ställa nya frågor, experimentera och analysera det som händer längs vägen.
  • Spelifiering – som bygger på lärande genom lek, samspel och egen nyfikenhet.
  • Multiliteracies (i brist på heltäckande motsvarande begrepp på svenska används det engelska uttrycket också i Sverige) och diskussionsbaserat lärande – som handlar om att sätta in kunskap i en politisk och kulturell kontext genom diskussioner och samtal.

En del av de skolor och nätverk vi kontaktade om att vara med i vår rapport blev förvånade

Alla lärare behöver inte utvecklas inom alla dessa områden, men alla lärare behöver fundera över hur de kan utvecklas på ett sätt som passar dem, menar Alejandro Paniagua.

– Genom att reflektera över vad man redan gör och hur det kan kopplas till de kluster vi identifierat så kan man få inspiration och kunskap att komma vidare.

En del i Alejandro Paniaguas arbete på OECD har varit att identifiera skolor som redan arbetar innovativt på ett klokt sätt och kan vara förebilder.

– Ett projekt som jag gillar är ”Amico Robot” i Italien, som jobbar med en holistisk infallsvinkel, berättar Alejandro Paniagua.

”Amico Robot” är ett nätverk av skolor som lär ut robotik genom att eleverna får bygga och programmera robotar. Både spelifiering, datalogiskt tänkande och förkroppsligat lärande används. Ett annat exempel Alejandro Paniagua gärna framhåller är spanska ”Amara Berri” där eleverna i de tjugo skolor som ingår i nätverket organiseras efter intressen och behov snarare än efter ålder och man använder sig av aktiv pedagogik med projektbaserat och temainriktat lärande, mycket lek och stor frihet för eleverna.

Alejandro Paniagua är medveten om att den sortens pedagogiskt arbete kanske inte är något som folk naturligt förknippar med OECD som organisation.

– En del av de skolor och nätverk vi kontaktade om att vara med i vår rapport blev förvånade, konstaterar han med ett leende.

Både Alejandro Paniagua och Andreas Schleicher framhåller nätverkande och kunskapsdelning som viktiga verktyg för utveckling. I framtidens skola har lärare både stort ansvar och stor frihet och det kräver öppenhet för att samarbeta, tänka och göra nytt.

Hur känner vi mening? Det är vad utbildning bör handla om.

Ett av Andreas Schleichers senaste projekt är ett globalt utbildningsbibliotek där lärare kan ladda upp lektionsplaner eller projekt så att pedagoger över hela världen kan lära och inspireras av varandra och se att det går att göra saker på många sätt. Skolan behöver också, menar han, vara öppen mot omvärlden och lärare behöver samverka med den för att låta eleverna fungera som volontärer i sociala projekt eller vara medarbetare till olika företag. Att skapa en känsla av samhörighet är också oerhört viktigt.

– Folk pratar mycket om framtiden för arbete nu men jag menar att den mycket större och tuffare frågan är hur vi kommer kunna bidra. Samhället kommer inte bryta samman för att folks jobb automatiseras utan för att samhällsförändringarna är så snabba att de inte längre kan se sin egen roll och hur de kan delta. Det leder till att den största rädslan inför framtiden för många är att inte vara relevant. Så hur känner vi mening? Det är vad utbildning bör handla om.

Lästips

  • I rapporten ”Teachers as designers of learning environments” ger Alejandro Paniagua och David Istance konkreta exempel på innovativ pedagogik från hela världen och lyfter fram nätverk där lärare samarbetar om att utveckla sin undervisning och sin pedagogiska hållning.
  • Rapporten bygger på både forskning och samtal med en lång rad lärare, rektorer och skolutvecklare i länder över hela världen.
  • Läs också rapporten ”Trends shaping education”, OECD 2019. Båda finns på nätet.

 

 

 

Mitt svar på påhoppet

Jag fick ett rätt underligt svar på min essä om PISA i DN. Här kommer min replik ( publiceras i DN idag).

 

Som borde framgå tydligt är varken jag eller PISA-chefen Andreas Schleicher emot faktakunskaper – men det blir naturligtvis enklare för Isak Skogstad att argumentera och raljera när han väljer att låtsas det.

Precis som Skogstad skriver presterar Singapore, Japan och Korea till skillnad från Sverige bra på problemlösningsområdet. Både svenska elever och dessa asiatiska är alltså bra på fakta, men de svenska är dåliga på problemlösning (som kräver kreativt tänkande). Vad kan man, med lite tankeverksamhet, dra för slutsats av det?

Faktakunskaper är nödvändiga och bra – men de räcker inte.

Skogstad skriver, men en ton som dryper av nedlåtenhet och förakt, att jag ”farit ner till Paris” och okritiskt sugit åt mig allt Andreas Schleicher sagt, trots att det saknar vetenskapligt underlag. I Schleichers bok World class. How to build a 21st-century school system och hans rapport Schools for 21st century learners listas gott om forskning och statistik som jag föreslår att Skogstad tar en titt på.

Sedan, skriver Skogstad, har jag ”suttit bakom min datorskärm” och ”på min kammare” och ”målat upp en falsk bild av verkligheten”. Ett fult sätt att argumentera. Jag har de senaste 12 åren ägnat en stor del av min arbetstid åt att göra reportage från skolor, intervjua lärare, rektorer och forskare och läsa forskning kopplat till utbildning och inlärning – svensk såväl som internationell (lätt att faktakolla för den som bara gör en nätsökning på mitt namn). Denna vår har jag inte bara intervjuat en rad experter på OECD:s utbildningskontor utan också talat med Stefania Giannini, högsta ansvariga för UNESCO:s utbildningskontor, samt Akustina Morni, som är ansvarig för IOE:s arbete med att undersöka vilka förmågor och kompetenser som näringslivet efterfrågar och tror kommer behövas i framtiden. De säger intressant nog ungefär samma saker som Andreas Schleicher trots sina något andra infallsvinklar på meningen med utbildning.

Skogstad nämner sedan ny kognitionsvetenskap och hävdar att jag inte skulle ha beaktat den. Vad bygger han det på? Jag har i själva verket länge haft svårt att förstå den starka skepsis mot kognitionsvetenskap som förekommer i delar av skolans värld. Självklart har den som vill undervisa nytta av kunskaper om hur hjärnan fungerar. Men lika svårt har jag att förstå somligas referenser till kognitionsvetenskapen som något slags facit för hur man ska arbeta i skolan. Att man exempelvis lär sig fakta bättre med repetition är helt enkelt inte ett argument för att skolan borde ägna mer tid åt det på bekostnad av, säg, att låta eleverna träna upp sin förmåga till samarbete och ansvarstagande genom att grupparbeta. Skolans mål är, tack och lov, mycket större och vidare än att fungera som effektivast möjliga faktaförmedling.

Överdrivet bruk av repetition är för övrigt uselt för motivationen och sänker därmed lärandet, enligt en av de kognitionsforskare jag uppskattar: Daniel T Willingham, professor i kognitionspsykologi. Lagom, och på ett varierat sätt är bäst. Samme professor konstaterar i sin nya bok Varför gillar elever inte skolan? också att faktakunskaper måste komma före färdigheter. Det betyder emellertid inte, som somliga i svensk skoldebatt vill ha det till, att eleverna behöver ägna sig enkom åt faktainhämtande i flera år innan de till sist kan få börja resonera och ifrågasätta. I stället, säger Willingham, kan vi se till att bakgrundskunskaper ges parallellt med att eleverna får öva på kritiskt tänkande. Eleverna kan till exempel ges fördjupade kunskaper inom begränsade områden för att sedan få möjlighet att träna sina färdigheter på just dessa.

Till sist: det är intressant att Skogstad så ivrigt påtalar att min kamp för skolan är ideologisk. Självklart är den det! Jag vill se en skola som ger människor en meningsfull barn- och ungdom och rustar dem för att bli aktiva och välfungerande medborgare i ett solidariskt samhälle. Jag har med andra ord en demokratisk och holistisk syn på skolans uppgift.

 

 

 

 

 

PUCKO-metoden införs på landets ledarredaktioner

Låt oss för en stund prata om vuxna ledarskribenters arbetssituation på samma sätt som somliga av dem pratar om barns …

Från och med nästa vecka kommer en rad borgerliga tidningar införa den så kallade PUCKO-metoden på sina ledarredaktioner. Akronymen står för ”Pisk, Uthängning, Chock, Knivhuggning, Ovett” Metoden innebär att alla skribenter när som helst kan utsättas för något av det nämnda, som ett led i kvalitetshöjningen av deras arbetsinsatser.

– PUCKO ska inte ses som en trappa, utan bara som en palett av konsekvenser att ta till när medarbetare underpresterar, säger hjärnan bakom metoden, managementkonsulten Carl Andh (tillika nationalekonom och hjärnforskare).

 På frågan om inte PUCKO-metoden bryter mot såväl svensk lag som FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna svarar han att det hela är för ledarskribenternas eget bästa.

– Forskning visar att ju mer plågsam de upplever sin arbetsdag desto mer surmagat konservativa texter kommer de producera, och det är trots allt därför de är på sina jobb åtta timmar om dagen. Några andra skäl har i alla fall inte jag kunnat se.

Gunilla de Ville, vd för Morgondagens nyheter, ser inte heller hon några problem med den nya hårdare linjen.

– Hur våra medarbetare mår eller har det på arbetsplatsen är faktiskt helt irrelevant. För övrigt kommer de att tacka oss när de slutar här och inser att de har fått lära sig arbetsdisciplin och underkastelse. Då kan de lätt kan få jobb i till exempel en sweatshop när Kina invaderar och vi inte längre har behov av människor med egen ryggrad.

Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson är försiktigt positiv.

– Vi på departementet har med oro sett hur svenska ledarskribenter halkar efter internationellt. Det här kan komma att få fart på dem.

 

fast lite hårdraget för poängens skull, förstås.

En skola fixerad vid mätbara resultat är farlig

Sedan den kom i höstas har Jonna Bornemarks bok Det omätbaras renässans fått mycket uppmärksamhet och jag har hamnat i spontana samtal om den flera gånger, med människor som läst den. Det är intressant eftersom det här inte är någon lättläst text utan en som innehåller en hel del svåra begrepp och snåriga resonemang. Hennes tankar verkar helt enkelt vara något som många är nyfikna på, vilket känns hoppfullt! Folk kanske rentav längtar efter en annan förståelse av, och förhållningssätt till världen än den/det som erbjuds av siffror. Nedan följer min recension av boken för Pedagogiska magasinet.

Filosofen Jonna Bornemark menar att offentlig verksamhet i dag drabbats av ”förpappring”. I stället för att syssla med den verkliga verksamheten hanterar man papper om verksamheten, som inte sällan börjar upplevas som både verkligare och viktigare än det man faktiskt sysslar med. Det personliga omdömet hos personalen rationaliseras bort och de görs till kuggar i ett maskineri, vilket kan leda till etisk stress.

I boken Det omätbaras renässans propagerar Jonna Bornemark för mindre mätande och mindre kontroll. Hon gör det utifrån samtal med människor verksamma inom en rad yrken, framför allt inom offentlig sektor. Hon tar också hjälp av de medeltida filosoferna Nicolas Cusanus och Giordano Bruno samt renässansfilosofen René Descartes. De båda förstnämnda får fungera som vägvisare till insikten att det går att se världen, människan och det mellanmänskliga på andra sätt än vi gör i dag. René Descartes står i stället för urversionen av vårt moderna sätt att betrakta världen, som tydligt uppdelad i kategorier som kan mätas och kontrolleras, där män­niskan och naturen är ett slags maskiner och där kropp och själ, eller förnuft och känsla, är tydligt åtskilda.

Boken rör sig med många och ofta krångliga filosofiska begrepp och Bornemark hade kunnat göra sin bok betydligt mer läsbar genom att nöja sig med att nämna dem och sedan hellre satsa på att förmedla innebörden av dem med andra ord.

Två begrepp är emellertid bärande för hela resonemanget: 1400-talsfilosofen Cusanus’ ratio och intellectus. Ratio är den del av vårt tänkande som hanterar fakta, samband och logik. Intellectus kretsar i stället kring sådant som omdöme, empati, mening, värderingar: allt det som vi inte kan mäta, räkna fram eller läsa oss till i en manual. I vår tid har intellectus trängts undan till förmån för ratio, men intellectus krävs för att ratio ska kunna arbeta väl.

I debatten ligger ofta som ett grundantagande att målet för skolan är att eleverna ska få höga betyg och prestera väl i internationella mätningar, och att allt som inte höjer resultaten därför är bortkastad tid och möda. Men med ett alltför starkt ratio och ett försvagat intellectus kommer ofta dogmatism och fanatism, menar Bornemark. Då blir det plötsligt inte bara trivialt och instrumentellt med en skola fixerad vid mätbara resultat utan också farligt.

Avdamningen av begreppet bildning under 2000-talet är, menar Bornemark, en protest mot att humaniora underordnas krav på kortsiktig ekonomisk nytta. Hon skriver: ”Lärande får betyda resultat eller betyg snarare än bildning. Andra begrepp, som empati, som inte låter sig ratiofieras, försvinner ur fokus. Och med språket utarmas praktikerna.”

Bildning anknyter till intellectus, snarare än ratio. Den som använder sig av sitt intellectus för att resonera kring kunskap och utbildning skulle snarare börja med frågan vad det är skolan ska åstadkomma på ett övergripande plan.

Det omätbaras renässans skulle i sig kunna sägas vara en träning för läsarnas intellectus. Här finns inte ett enda diagram och mycket få siffror. I stället rymmer den ifrågasättande av det rådande, både av samhället och av själva vårt tänkande, och Bornemark räds inte för att dra in vare sig konst eller religion i sina resonemang, trots att flumsmockan ständigt hänger i luften när man vägrar inordna sig under de aggressiva ratioförespråkarnas regim. För den som vill få hjälp att få syn på vår samtid, och verktyg att ­ifrågasätta den, rekommenderas varmt denna bok.

Den långsiktiga lösningen stavas jämlikhet och gemenskap

I boken Den inre ojämlikheten, visar de båda brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett med en stor mängd forskning och statistik hur negativ ojämlikhet är för vår psykiska hälsa och vårt välbefinnande. Bland mycket annat skriver de väldigt intressant om det problematiska med begreppet självkänsla och ifrågasätter vurmen för den. De refererar till en studie som visar att ångestnivåerna stigit radikalt bland amerikanska tonåringar parallellt med att självkänslan tycks ha exploderat. Andra studier visar att människor utsatta för diskriminering och fördomar har högre självkänsla än människor som tillhör grupper med högre status. De menar att vi måste göra skillnad på ”säker självkänsla” som bygger på en realistisk syn på den egna kraften och förmågan och en osäker självkänsla, som i stället är ett resultat av försök att pumpa upp det egna egot i en värld som framstår som negativt inställd till en, eller där vi hela tiden riskerar att falla i status.

I mer ojämlika samhällen ökar denna uppblåsta självbild, och så länge vi inte gör skillnad på den självkänsla denna falska uppfattning om jaget föder och den som kommer ur självkännedom och trygg förvissning om andras omsorg, kan psykisk ohälsa växa parallellt med ökad rapportering om allt högre självkänsla.

Det här har väldigt stark koppling till det jag talade om i min essä, som sändes i OBS i P1 häromdagen. Såhär avslutade jag den:

”När en Facebookbekant för ett tag sedan deppade och tvivlade på sitt eget värde skyndade genast många till och intygade att hen var unik och fantastisk. Jag tänker att räddningen när man är nere kanske inte är att tänka ‘jag är unik och fantastisk’ utan snarare ‘jag behöver inte vara unik och fantastisk. Jag är en liten del av allt och allt jag verkligen behöver göra är att vara snäll och visa hänsyn’. Det skulle kanske inte bara kunna hjälpa oss att bli mindre statusstressade och dämpa vårt för miljön så destruktiva belönings- och tröstshoppande (because we’re worth it). Det skulle också kunna ge oss en större känsla av samhörighet med världen och mer lust att engagera oss inte bara i vår egen framgång utan också i andras välmående och i de hotade ekosystem vi alla är beroende av.”

Det vi behöver för att må bra på riktigt, och för att agera på ett gott sätt mot andra, är helt enkelt inte en uppblåst men osäker självkänsla, utan en trygg förvissning om att befinna oss i en gemenskap där vår status och vårt värde inte hela tiden står på spel eller ifrågasätts. De auktoritära vindar som nu blåser över världen, där vägen till ordning och trygghet sägs vara hårda tag och repression, är destruktiva inte bara för de som befinner sig i utkanten av vår redan alltför osäkra samhällsgemenskap, utan för oss alla. Boostade egon kan lätt explodera när de blir kritiserade eller ifrågasatta. En negativ spiral kan lätt skapas, när dessa sårade egon tar till våld, vilket leder till en än mer negativ syn på dem och ökade krav på hårda tag, vilket leder till ännu större behov för dem av att boosta självkänslan, vilket leder till än större känsla av att man har rätt till respekt, prylar, upphöjning – och större känslighet för kritik och ifrågasättande, och så vidare.

En kortsiktig lösning vid akuta problem kan mycket väl vara hårdhet men den långsiktiga lösningen stavas jämlikhet och gemenskap.

En annan relation till världen är möjlig!

Vågar man ifrågasätta betydelsen av ”förnuft” och ”fakta” i dessa tider? I den här essän för OBS i P1 gör jag ett försök att ge lite perspektiv på dessa, och ett antal andra, begrepp. Bland annat säger jag såhär:

”Det finns ingen anledning att vara emot rationellt tänkande och vetenskapliga fakta, men ibland kan vi kanske behöva påminna varandra om att förnuft och fakta aldrig ensamma kan användas som domare för vad som är bra eller dåligt. Någonstans i den processen måste känslor och värderingar in. Det finns inget neutralt förnuft. Vad som är rationellt och förnuftigt beror helt enkelt på vilka ideal och mål vi har. Vilket i sin tur beror på kulturellt betingade världsbilder och värdesystem. Med annan grundsyn på vad som är värdefullt och eftersträvansvärt, förändras också vår syn på vilka fakta som har betydelse och vilka vägar som är mest rationella att välja.”

Och så problematiserar jag vår förkärlek för dualistiskt tänkande, där vi ställer begrepp och företeelser i motsats till varandra och missar alla andra möjliga sätt att se på saken, eller för den delen hur de två föreställda motpolerna också hänger ihop och samspelar med varandra:

”Grekiska filosofer delade upp kosmos i en himmelsk och en jordisk värld och människan i en kropp och en själ, och ansåg att det himmelska och det själsliga stod över det jordiska och kroppsliga. I spåren av denna dualism följde både förakt för sinnlighet och kroppsliga behov och en känsla av att stå över allt annat i naturen, upphöjd, men också avskild. Jeremy Lent jämför detta med den kinesiska taoismens framväxt, där idén om yin och yang visserligen också kan ses som två poler men där ingen står över den andra utan de båda fungerar som komplement. Taoismen gav uttryck för ett holistiskt systemtänkande. Världen sågs som en sammanhängande, levande organism. I den neokonfucianska filosofin, med start på 1000-talet, fortsatte kineserna att utveckla sitt synsätt att det kroppsliga och det andliga är integrerade och att ting och levande organismer samverkar med och beror av varandra. Samspel mellan moral, känsla och förnuft sågs som idealet.

De västerländska föreställningarna om begrepp som stod i opposition till varandra förstärktes i stället under medeltiden: gott och ont, manligt och kvinnligt, högt och lågt, kunskap och njutning, förnuft och känsla. Tydligt uppdelat, aldrig blandat, det ena i huvudsak bra, det andra i huvudsak dåligt. En stark kraft för det dualistiska tänkandet var 1600-talsfilosofen Descartes. Vid denna tid började vi alltmer också betrakta världen som en maskin behärskad av människan, och förnuft och rationalitet som de enda sätten att förstå världen och tillvaron. Under 1700-talet fick sedan känslorna visserligen ett uppsving med romantiken men det får kanske betraktas som en tillfällig avvikelse. De västerländska tankemönstren med rötter hos de gamla grekerna dominerar fortfarande i vår del av världen och sprider sig stadigt.”

Om vi ska kunna förändra världen, så här under hotet från klimatkatastrofens bila, behöver vi kanske förändra hur vi förhåller oss till världen på ett värderingsmässigt plan, och hur vi förstår den och vår roll i den. Vi är en liten del i en mycket komplex väv av sammanhang och relationer. Kanske den insikten rentav kan hjälpa oss i kampen mot den galopperande psykiska ohälsan? Lyssna här!

 

Vem är monstret? Det är ju du!

Idag pratar jag lite om monster i OBS i P1. Borde väl passa bra såhär på halloween.

 

”I en studie från 2002 försökte socialpsykologen Philip Zimbardo, sociologen Martha Huggins och psykologen Mika Haritos-Fatouros ta reda på vad det var för människor som valde att bli torterare. De intervjuade ett antal personer som haft detta som yrke under diktaturen i Brasilien. Forskarna fann att torterarnas beteenden var helt beroende av de samhälleliga krafter som de varit del av. De anslöt sig till det rådande systemets värderingar och accepterade att människorna som de torterade utgjorde ett hot mot landet. De kände att det de gjorde var nödvändigt. Forskarnas slutsats var att de intervjuade var helt normala människor utan några särskilda psykiska diagnoser.

Hur monstruösa exempelvis torterares dåd än ter sig är det högst troligt att de själva bara betraktar sina gärningar som en del av sitt jobb. Tortyren sker på vanliga arbetstider och när torterarna slutar för dagen går de hem till sin familj och är alldeles vanliga föräldrar med alldeles vanliga vänner och intressen.

De som gör ont endast för att de vill ont är få men de finns. Samtidigt är gränserna otydliga.

När människor begår riktigt bestialiska handlingar kallar vi dem ibland för monster, eller beskriver gärningarna som monstruösa. Ordvalen signalerar ’ondska som vi inte kan förstå’ men kanske handlar det snarare om att vi inte vill förstå.”

Lyssna på/läs hela här.