Världen behöver bli mer lokal

Ur min essä i OBS idag:

”Villkoren för en arts överlevnad är lokal anpassning. Det gäller såväl människor som djur, slår Wendell Berry fast och undrar hur vi har kunnat inbilla oss att vi är undantagna.

Att man känner sig hemma i städer världen över men inte i det lokala blir med ett sådant förhållningssätt inte ett tecken på god utbildning och intellektuell förfining utan på en brist på koppling till förutsättningarna för ens egen överlevnad.”

Här är hela texten/inspelningen.

Forskning eller magkänsla?

Forskarna säger en sak men politikerna beslutar en annan. Resultaten är överdokumentation, bristande tillit och tidigare och ändrade betyg på mycket lösa grunder.

 

Svensk utbildning ska enligt skollagen vara evidensbaserad (”vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet”), men den pedagogiska forskningen har låg status­ i Sverige. Den diskurs som har stark medvind inom svensk utbildningspolitik stämmer sällan överens med det forskarna säger. Gammaldags drillning och auktoritär styrning beskrivs som nödvändiga för lärande, kontroll uppifrån ses som rätta vägen för att komma till rätta med en lång rad inbillade eller verkliga problem i skolan.

Joakim Krantz, lektor i pedagogik vid Linnéuniversitetet, har tittat på hur ökade krav på dokumentation, som individuella utvecklingsplaner, åtgärdsprogram och betygsliknande omdömen, påverkat lärares praktiska kunskaper och arbetssituation under 2000-talet. Han konstaterar att en ökad resultatfixering lett till att lärarna upplevt att det blivit för mycket fokus på betyg och för lite på lärande. En juridisk diskurs med externa krav och skolinspektion har tagit över medan lärarna vill sätta pedagogiken och eleverna i centrum.

– De upplever att de har en redovisnings­skyldighet snarare än professionellt ansvar. Skolkommissionen har pratat om en överdokumentation, säger Joakim Krantz.

Lärare han intervjuat uttryckte att arbetet blivit tråkigt och de kände brist på tillit från huvudmannens sida.

Joakim Krantz, lektor i pedagogik.

Detta är effekter som med stor sannolikhet inte var avsedda, utan är biverkningar av det man ville åstadkomma med reformerna: ökad tydlighet och standardisering vad gällde elevers kunskaps­inhämtning. Men det kan förstås också vara så att föreställningen att det inte spelar någon roll hur folk mår i sin dagliga verksamhet gäller lika för lärare och elever. Bara de presterar vad de högre upp i hierarkin kräver av dem så räcker det.

Ett färskt riksdagsbeslut som kan komma att öka lärarnas dokumentationsbörda ytterligare är det om skriftliga ordningsomdömen, som fattades i april i år. Christian Lundahl, professor i pedagogik vid Örebro universitet som forskar på just betyg och bedömning, konstaterar att det inte går att hitta något forskningsstöd för att ordningsomdömen skulle ha positiv verkan.

– Det är inte utrett vad det har för effekter men politikerna höftar lite och säger att ”de flesta länder i Europa har det”, vilket inte stämmer. I de länder där det förekommer beror det mest på att det blivit kvar från tidigare och inte på att det gjorts utredningar i nutid.

Just argumentet att andra länder gör på ett visst sätt återkommer då och då men oftast bara när det stämmer överens med vad politikerna i fråga önskar genomdriva, menar Christian Lundahl. Även när det kommer till förslagen om tidigare betyg har politiker hänvisat till att man gör så i andra länder.

Illustration: Tzenko Stoyanov

När Christian Lundahl för Vetenskapsrådets räkning gjorde en genomgång av forskning kring betyg, där 6 000 artiklar studerades, hittade han inget stöd för att det skulle ha några goda effekter på grundskoleelever. Allianspolitikerna som ville driva igenom beslutet valde då att hänvisa till en enda, icke vetenskapligt granskad rapport och hävdade att ”forskningen inte var entydig”.

En annan betygsreform från senare år är övergången till fler betygssteg, där man från politiskt håll hänvisade till att en sexgradig bokstavsskala används på europeiska universitet och att det därför är en bra förberedelse för elever att bli bedömda på detta sätt. Men i Sverige är det bara Stockholms universitet som anammat systemet.

– Normen på grundskolenivå i Europa är snarare fyra till fem steg med en skala som går från ”otillräckligt” till ”utmärkt” vilket är lättare för lärare att hantera, säger Christian Lundahl.

Det kan med andra ord tyckas som att argumentet ”så gör man i andra länder” används lite som det passar för att matcha de reformförslag man redan bestämt sig för.

Christian Lundahl är också kritisk till att politiska beslut fattas för snabbt. En konsekvens blir att lärare får ansvar för nya områden som de inte fått någon utbildning för.

– Beslutet om betyg från årskurs sex innebar att många lärare skulle sätta betyg utan att ha fått någon utbildning i hur. Politiker behöver tänka mer på att allt som ska göras i skolan är kopplat till lärares kompetens.

Andreas Schleicher, chef för Pisatesterna.

Statsvetaren Olof Pettersson granskade för några år sedan hur statliga utredningar förändrats över tid och konstaterade att det har blivit fler enmans­utredningar än breda parlamentariska, och att de har blivit kortare och görs på mindre tid. Politiker tycks alltså allt mer otåliga att driva igenom sin politik. En sådan enmansutredning var den som Jan Björklund tillsatte för att i efterhand undersöka forskningsstödet för reformerna han genomfört. Utredaren konstaterade på punkt efter punkt att stödet var antingen svagt eller obefintligt eller att det saknades forskning. Ändå hävdade Björklund att rapporten visade på goda reformeffekter och fick stort mediagenomslag för det.

När jag i våras intervjuade högsta chefen för Pisa­testerna, Andreas ­Schleicher, uttryckte han en frustration över att svenska politiker under många år refererat till Pisaresultaten på ett felaktigt sätt och menade att det antagligen gjorts för att förstärka policyidéer som de skulle ha genomfört i vilket fall.

Forskare har kallat fenomenet policy projection: att titta på andra system för idéer, men i själva verket bara välja att se det som kan tyckas understödja det man själv redan tyckte. Svenska elever, menade Andreas Schleicher med stöd i Pisaresultaten, behöver inte en mer faktainriktad undervisning (som nu efterfrågas flitigt av debattörer och politiker i Sverige) eftersom de redan är bra på fakta. Det de behöver är att tillägna sig djupare konceptuell förståelse och att träna på att använda sina kunskaper.

Andreas Schleicher kallar den svenska skolan före reformernas 1990-tal för ”den gyllene standarden” för utbildning och säger att vi undervisade i många av de saker OECD:s utbildningskontor lyfter fram i dag. Det var en skola av värderingar och djupinlärning.

Christian Lundahl, professor i pedagogik.

– Sedan förde idén med skolpeng med sig tanken att man väljer en produkt åt sina barn. Det har fått svensk utbildning att gå i en ytlig riktning där man mest intresserar sig för vilket som är det enklaste sättet att överföra maximal mängd kunskap.

Hur ska vi då komma vidare i en mer konstruktiv riktning från där vi befinner oss i dag? Christian Lundahl har ett förslag. Han skulle gärna se ett arbete med att öka forskningsliteraciteten, alltså förmågan att hitta, tolka och värdera forskning, bland både lärare och politiker.

– I dag hör man alltför ofta ”det är vetenskapligt bevisat” när man kanske refererar bara till en enda enskild studie.

Till det lägger jag själv gärna höjda kunskaper om skolans breda uppdrag och verklighet och mer intresse för fördjupning och verklig internationell utblick hos landets nyhetsjournalister (nej, det finns ingen ”svensk flumskola” – det som beskylls vara flummigt här är tvärtom en trend på stark frammarsch internationellt). Kanske något för Lärarförbundet att arbeta med? Många som bevakar utbildningsområdet behöver bli bättre på att ge en nyanserad och relevant bild av var den svenska skolan befinner sig så vi tillsammans kan tänka klokare kring åt vilket håll den behöver röra sig.

 

I tidningen Specialpedagogik i december.

Sorg och hopp i klimatförändringarnas tid

Skriver om klimatsorg och hopp i DN idag. En hel del om skolan och Keri Facers spännande tankar.

”Ofta när jag går över träbron till ön där jag bor tänker jag på hur nästa bro kommer behöva byggas högre upp för att inte hamna under vatten med tiden. Den lilla strand där vi badar kommer att försvinna. Och alla blommor och andra växter på land och i havet som jag älskar, och på senare år tyckt så mycket om att lära mig namnen på – kommer jag att kunna peka ut dem för mina barnbarn eller kommer dessa växter vara försvunna då? Varje dag tänker jag på alla sådana pågående och kommande förluster.

(…)

Så vad innebär det på djupet för oss som tänkande, kännande varelser att leva i en värld med klimatförändringar? Keri Facer har inga svar men det är en fråga hon menar att vi alla behöver ställa oss och hon trycker inte minst på utbildningens och skolans roll för att lyfta den. En viktig uppgift för lärare är att stödja sina elever i att lyssna till och själva framställa berättelser som gör dem förmögna att artikulera sina önskemål, drömmar och rädslor kring framtiden och får dem att tillsammans med andra engagera sig i vår komplexa nutid.

Keri Facer vill att skolan ska vara ett centrum i sitt lokalsamhälle, där människor i alla åldrar möts och samverkar med varandra. Där alla ges chans att lära nytt, skapa och genomföra gemensamma projekt. I sin bok ”Learning futures. Education, technology and social change” från 2011 skissar hon på en skola där delar av byggnaden är främst för lärare och elever medan andra är öppna för alla närboende. Jag frågar henne om det verkligen skulle vara möjligt att genomföra med tanke på all rädsla, men också verkliga risker, för att människor som vill skada barn kommer in i skolan. Hon svarar att det naturligtvis kräver att alla vuxna känner sig ansvariga för alla barn och håller ögonen öppna men att det som är verkligt farligt är rädsla. Dåliga saker kan alltid hända men om vi börjar leva våra liv i ständig oro så kommer garanterat dåliga saker att hända som en följd av det. Ur rädslan växer både terrorism, ensamhet och psykisk ohälsa. I den skola Keri Facer vill se får barn möta världen. Skolan utvidgas till att bli ett laboratorium för en ekonomiskt och socialt hållbar framtid. ”

Hela texten här.

Att åka tåg är politik

Det senaste året har alltfler, för klimatets skull, börjat ta tåget istället för flyget. Många minskar också på köttintaget, kör mindre bil, konsumerar färre prylar. Det väcker inte sällan hån och löje: ”Det är ingen idé som enskild individ att göra något: klimathotet måste hanteras med politik.” Och jo, klimathotet måste hanteras politiskt. Men det privata är politiskt. Det vill säga: vad vi gör privat påverkas av politiken men påverkar också politiken .

Att ta tåget istället för flyget ÄR en politisk handling. Det är att säga till politiker ”Jag har förstått allvaret och jag är beredd att göra vad jag kan för att hantera det. Varsågoda att lagstifta så att det blir svårare att flyga, jag är med på tåget.”

Politiker kan inte åstadkomma mer förändring än vad väljarna vill ha. Då blir de bortröstade i nästa val. Det går alltså inte att tycka att politikerna ska göra något åt klimathotet om man själv varit med och röstat fram fel politiker, eller byter parti i nästa val om ens överkonsumtion hotas. Det är vi medborgare som skapar politiken.

Att håna människor som väljer bort flyg och onödig konsumtion och själv fortsätta okynnesflyga hit och dit, beställa postorderskit från Kina, byta kök i onödan, köpa jättebilar och -båtar, lassa över allt ansvar för klimat- och miljöfrågor på politiker och samtidigt rösta på partier som inte ger klimatfrågan den tyngd den kräver, det flyger helt enkelt inte. För att tro att en sådan ekvation går ihop är man antingen okunnig, egoistisk eller dålig på att tänka (eller flera av dessa saker samtidigt).

När jag tar tåget är det inte för att jag tror att jag ensam kan göra någon större skillnad. Jag vill att fler ska göra som jag. Helst vill jag inspirera på ett positivt sätt men om mina val ger andra dåligt samvete så skäms jag inte längre över det. Läget är akut. Klimatförändringarna går snabbare än man tidigare trott och vi har bara några få år på oss att dra ner på utsläppen till en nivå där de inte leder blir total katastrof. Dåligt samvete är ofta en motor för förändring. Vill vi slippa skämmas så måste vi ju ändra vårt beteende.

Nu ger jag mig ut i Europa igen. Jag ska besöka tre skolor, två i Spanien och en i Tyskland, för att få nya tankar kring hur framtidens skola kan se ut. Och jag reser med tåg. Inte för att jag älskar att resa långt med tåg (jag gillar visserligen att åka tåg men får också ont i ryggen av allt sittande), eller för att jag vill verka god eller för att jag tror att min egen lilla utsläppsminskning har någon större betydelse i det stora hela utan för att jag tror att politik har betydelse. Och människors manifesterade vilja och val utgör grunden för vilken politik vi får.

Om skolan, och min essä, i Filosofiska rummet

Lite kul att min OBS-essä om meningen med skolan igår diskuterades i Filosofiska rummet. Några reflektioner:

Det går inte att INTE befatta sig med värderingsöverföring i skolan. Värderingar överförs alltid, vare sig man vill eller inte. Bättre då att göra det på ett genomtänkt sätt än helt oreflekterat. Det är särskilt viktigt i dessa tider då diverse grupperingar erbjuder unga, vilsna människor gemenskap och gärna förser dem med extrema värderingar på köpet. Det är alltså inte farligt att syssla med värderingar i skolan, däremot är det farligt att låta bli.

Att sådant som företagsamhet och annat som jag gillar också kan kopplas till nyliberala idéer betyder inte att de automatiskt är dåliga (även om nyliberalismen är det som helhet). Samma gäller för vegetarianism – det är inte dåligt att äta vegetariskt bara för att Hitler var vegetarian. Varken jag, Nel Noddings eller Gert Biesta är i närheten av att vara nyliberala – ändå tycker vi att samarbete, kritiskt tänkande och kreativitet är viktiga förmågor att träna upp i skolan. Så enkelt är det med det.

Jag hade uppskattat om journalister började ställa följdfrågan ”Hur vet du att det är så?” när någon hävdar att faktakunskap i sig leder till förmåga att tänka självständigt och bli en fri individ. Faktakunskaper är nödvändiga och bra men räcker inte.

I övrigt tycker jag att Johan Wickström och Jenny Maria Nilsson sa en del kloka saker. Vad jag tycker om den tredje medverkande inbegriper en del mindre smickrande omdömen. Låter det räcka med att meddela det.

Ibland måste man söka nya vägar

Jag har arbetat som kulturskribent och journalist sedan 1997 och alltid älskat mitt jobb. Det gör jag fortfarande och ändå har jag tagit beslutet att på deltid också börja arbeta med något helt annat.

Ett av mina bevakningsområden som journalist har varit skogsfrågor. Jag har skrivit två böcker som handlar om skog och skogsbruk (Skogen vi ärvde och Skogspraktikan) och skrev under många år för Skogsstyrelsens tidning SkogsEko (som går ut till alla skogsägare i Sverige). Jag har alltså hunnit skaffa mig en hel del kunskap om skog och skogsbruk och är väl insatt i de förutsättningar som råder för det svenska skogsbruket och vilka problem det brottas med – och vilka det genererar. Till sist kändes det alltmer angeläget att inte bara skriva om det utan också försöka göra något för att förbättra situationen. 1800 skogslevande arter är hotade i Sverige, 92 procent av den produktiva skogen har någon gång varit kalhuggen yta och jorden har gått in i ett skede som kallas antropocen eftersom människan nu är den kraft som påverkar jordens ekosystem allra mest. Dessutom lever vi tiden för det sjätte massutdöende av arter. I sin senaste klimatrapport framhåller FN:s klimatpanel IPCC vår markanvändning som en av de viktigaste faktorerna att arbeta med för att komma tillrätta med klimatuppvärmningen: vi måste börja bruka vår mark på ett mer hållbart sätt; läget för att komma tillrätta med klimatproblematik och artutrotning är helt enkelt akut!

Trä anses ofta vara en hållbar råvara oavsett hur det producerats och efterfrågan på virke bara ökar. Underligt nog får dagens skogsägare samtidigt allt sämre betalt för sitt virke. Det händer till och med att nettot blir negativt (när alla kostnader är inräknade överstiger de vad skogsägare fått betalt för virket)! Det är därför viktigt att förstå att trä bara är ett hållbart material om det kommer från ett hållbart skogsbruk, såväl ekologiskt som ekonomiskt.

Så här i klimatförändringarnas, massutdöendets och landsbygdsdödens tid har jag därför valt att bli företagare. Tillsammans med kloka och kunniga människor (jägmästare, ingenjörer och miljövetare än så länge) ska jag nu arbeta för att göra skogsbruket hållbart på riktigt genom att skapa en marknad för virke som skördats på ett för ekosystemen hållbart sätt.

Vårt företag Plockhugget handlar bara med virke från skogar som inte kalhuggs. Vi tillåter inte nyplantering av främmande arter (som contortatall eller sitkagran), gödsling eller användning av pesticider hos våra leverantörer. Vi samarbetar med små och medelstora entreprenörer och sågverk så nära avverkningsplatsen som möjligt för att minska transporter och låta pengarna från skogsbruket stanna på landsbygden. Våra kunder är kommuner och miljömedvetna företag, främst inom möbelindustri, snickeri och husbyggnad. Vi arbetar också med kurser och utbildningar. Bara de senaste veckorna har vi hållit workshop och exkursion för en grupp arkitekter och byggnadsingenjörer, föreläst för naturbrukselever och pratat om hållbart skogsbruk på ett seminarium om hållbar tillverkning i trä och nästa vecka anordnar vi kurs i Göteborg. Det händer enormt mycket på det område jag gett mig in i! Nyfikenheten är stor och kunskap sprids och växer. Det är väldigt spännande att vara med och förändra världen till det bättre på ett så här konkret sätt.

Detta innebär förstås att jag har slutat att skriva om skogsbruk. Man kan inte både vara företagare i skogsbranschen och skriva om den. Jag kommer däremot fortsätta att skriva och föreläsa om vår relation till naturen och om hållbarhet och miljöfrågor generellt. Naturligtvis kommer jag också att fortsätta skriva om mitt andra stora bevakningsområde: skola och utbildning, och om mycket annat.

Vad ska vi ha skolan till?

I OBS i P1 igår pratade jag om meningen med att gå i skolan. Hur ser den ut?

 

I den svenska skoldebatten framförs inte sällan åsikten att skolan inte ska fostra eleverna utan att det är ett jobb för föräldrarna. Det är en underlig idé eftersom det faktiskt inte går att interagera med andra människor utan att överföra normer och förmedla idéer om önskvärda beteenden. Att skolan också ska fostra och inte bara förmedla faktakunskaper har dessutom en lång tradition. Karaktärsdaning har varit ett viktigt inslag i både teori och praktik inom undervisning sedan det antika Grekland. Ofta har det handlat om att fostra till disciplin och underkastelse under auktoritet men tankarna om att genom utbildningen ge människor förmåga att leva i frihet och samförstånd med andra och känna ansvarskänsla är minst lika gamla.

I Sverige kom kristen fostran att få en framträdande roll i den svenska folkskola som växte fram under 1800-talet. Barn skulle läras vad som ur kristen synvinkel var rätt och fel, eller gott och ont, men också vad som var svenskt och osvenskt. Skolan fostrade enligt Herbert Tingsten under denna tid ”för Gud och fosterlandet”. Det var inte kunskap för frigörelse eller ens för yrkeslivet utan kontroll över de lägre samhällsskikten som var det främsta målet med denna tids utbildning, skriver idéhistorikern Anders Burman i boken ”Pedagogikens idéhistoria”. Dessutom fick skolan en viktig betydelse som praktisk barnförvaring när föräldrar fick arbete i den framväxande industrin. Läs mer