Skola för arbetarklassens barn

Återkommande får jag höra att de som förlorar mest på en skola utan mycket plugg och disciplin är arbetarklassens barn. Det får mig att slå bakut. 

För det första tycks man utgå från att skolans enda mål är att förbereda alla för ett yrkesliv som kräver högskola (vilket antas innebära att man redan som mycket liten ska kunna sådant som att sitta still, lyssna länge, prata på ett visst sätt och alltid reglera sitt humör).  

För det andra verkar man ha missat att ställa frågor av mer övergripande art: i vilket samhälle gynnas barn av att tränas till att bara göra som de blir tillsagda utan att tänka, känna och göra saker själva? 

Är det i så fall ett samhälle som det i sin helhet är positivt att vara arbetarklass i? Eller människa över huvud taget? 

Och vilka yrken är det egentligen vi behöver utbilda människor för? Enligt stora organisationer som OECD, UNESCO och IOE (internationella samarbetsorganisationen för arbetsgivare världen över) innebär robotisering och AI att många yrken kommer försvinna eller förändras kraftigt. 

De arbeten som robotar och AI inte kan ta över är de som kräver mänskligt omdöme, empati och icke regelstyrda rörelser. 

Att trösta eller undervisa barn, dra rör i folks badrum, renovera fönster eller hjälpa en senil åldring är saker som datorer och robotar inte kan klara lika bra som människor. 

Typiska arbetaryrken är alltså framtidsyrken. Samtidigt blir sådant som social förmåga, kritiskt tänkande, demokratisk förmåga, initiativkraft och känsla av gemenskap och tillit generellt allt viktigare att skicka med unga ut i den värld av globalisering, galopperande miljöförstöring, fake news och ökande fascism vi lämnar över åt dem.

Vi behöver fundera över hur en skola ser ut som ger nödvändiga faktakunskaper till alla utan att skada de förmågor och värden vi också vill skicka med barn och unga.

Om målet är ett samhälle där det står oss alla fritt att välja yrke oavsett bakgrund, där vi vill att folk ska må bra och där allas potential tas till vara på bästa sätt bör vi fostras till att tänka fritt, och handla med förstånd inte till att underkasta oss andras vilja eller bara leva upp till mål andra satt upp. 

Problemet är alltså inte att alla unga inte går på högskola. Problemet är att pluggyrken fortfarande ses som mycket finare. 

Vad gör det med unga med praktisk begåvning och drömmar om ett hantverksyrke om de ideal som ständigt förmedlas är långa studier? 

En syn som också bidrar till att göra en massa människor olyckliga på kontor eftersom de skulle trivts bättre med ett praktiskt yrke men valde status framför välbefinnande. 

Det här underförstådda föraktet för arbetaryrken syns även i synen på de olika gymnasieprogrammen. Många vill att alla gymnasieprogram ska vara studieförberedande. 

Ingen propagerar för det omvända: att alla gymnasieprogram ska ge kompetens för ett konkret yrke direkt efter gymnasiet. 

Någon som läser samhällsprogrammet skulle ju till exempel kunna ges kunskaper inom handel eller vaktmästeri, naturprogrammet ge undersköterskekompetens. 

Men vi tycks inte särskilt angelägna om att genom skolsystemet höja statusen för praktiska yrken eller underlätta för alla att få jobb efter gymnasiet, utan nöjer oss med att möjliggöra klassresor. Dock bara åt det håll vi uppfattar som uppåt i hierarkin. 

Låt mig slå fast: det är hierarkin, och en skola som bidrar till att bevara den, som är problemet. I stället för att pressa alla elever genom samma fyrkantiga hål skulle skolan (och samhället) kunna se, ta vara på och uppmuntra alla sorters begåvningar. 

Dagens barn och unga skulle kunna ges en chans att uppfatta utbildning som en väg som leder till en plats dit man vill komma – och till ett samhälle som man vill leva i. Den känslan kommer inte genom yttre disciplinering. 

Arbetarklassens barn behöver samma saker som alla andra barn: stöd att lära på sina villkor, hjälp att ställa upp mål och lyhördhet inför vilka de är.

Arbetets kultursida häromveckan

Det är bara sunt förnuft

”Det förstår väl alla med sunt förnuft!”

Frasen får det alltid att krypa i kroppen på mig. Det spelar ingen roll om jag håller med i sakfrågan eller inte. Det är den inbyggda premissen som sätter fart på mina invärtes myror: att alla som kan tänka skulle komma fram till samma slutsats. Men vad som är förnuftigt att göra hänger ihop med vilka mål vi har. Och vilka mål vi har beror på vilka egenintressen, värderingar och föreställningar om världen vi har.

Det är samma sak med det sunda förnuftets systerbegrepp: rationaliteten. Risken är att man glömmer de grundvalar som den vilar på.

Under andra världskriget dödades judar, romer, homosexuella, kommunister och handikappade för att de inte föreställdes kunna passa in i det fulländade samhälle man eftersträvade. Nazisterna ansåg det vara förnuftigt att döda dem och rationellt att göra det med gas.

Ett mindre drastiskt och mer nutida exempel är miljöfrågor och ekonomi. Många anser det rationellt med fortsatt ekonomisk tillväxt trots att den riskerar att underminera den biologiska tillväxten – som är grunden inte bara för ekonomin utan för fortsatt liv på den här planeten.

Det gäller att vara vaksam för det är svårt att argumentera med dem som anser sig företräda förnuft och rationalitet. Ofta finns anledning att tolka det som kodord för en instrumentell syn på världen, och brist på föreställningsförmåga. Idéer om det rationella riskerar att skymma sikten för andra möjliga vägar att gå och för ifrågasättande av de gränser som upprättats runt rationaliteten. Som sociologen Zygmunt Bauman konstaterar i Auschwitz och det moderna samhället: ”Ju mer rationellt organiserat handlandet är, desto lättare är det att vålla lidande – och fortfarande behålla sinnesron.”

Med upplevd rationalitet riskerar likgiltigheten att slå följe: ”jag handlar rationellt, alltså är jag ansvarsfull, oavsett vilka konsekvenser mina handlingar får.”

På ett mer vardagligt plan stör pratet om förnuft och rationalitet mig också eftersom många som hänvisar till det tycks anse inte bara att just deras ståndpunkter är de förnuftiga och rationella utan också att just deras premisser är neutrala eller på något sätt objektiva. De ser helt enkelt sig själva som måttstocken för sunt förnuft. Andra har kommit fram till sina slutsatser för att de är känslomässiga, skygglappade, ideologiskt styrda, okunniga eller har fastnat i grupptänk. Själva står de över sådant.

Ett närmast övertydligt exempel är filosofen och författaren Ayn Rand, en av nyliberalismens förgrundsgestalter och en stark förespråkare för förnuft och rationalitet, som döpte sina filosofiska läror till objektivism. Rands åsikter är att egoism är något gott, att beskattning och omfördelning är stöld och att konkurrens är det högsta goda. Ett av hennes stridsrop lyder ”Kontrollera dina premisser!” Men själv har hon naturligtvis inga.

Hennes roman ”Och världen skälvde” ger en bra bild. När svaga människor misslyckas är det deras eget fel, när de överlägsna misslyckas är det de underlägsnas fel. När egoister samarbetar är det ädelt, när altruister eller fattiga gör det är det farligt. När arbetare tar till våld är det avskyvärt, när kapitalister gör det är det föredömligt. När en företagsledare bestämmer lönerna så blir de automatiskt rättvisa, om facket blandar sig i blir de automatiskt orättvisa.

Här och var hemfaller Rand åt ren komik. Som när hon hävdar att guld och silver är ”objektiva värden” och att det är därför som bara de gäller som betalningsmedel i den dal dit de överlägsna människorna i Och världen skälvde dragit sig undan. Men vilket objektivt värde representerar egentligen guld? I samma stund som människor slutar hålla guld högt så mister det ju allt värde utöver bruksvärdet. Och guld är inte en särskilt användbar metall eftersom den är så mjuk. Att guld och silver ansetts mer värdefulla än många andra metaller har alltid främst handlat om människors tro på deras värde.

Det var Aristoteles som kategoriserade människan som det förnuftiga djuret. Descartes tog föreställningen in i den moderna tiden. Vi kunde, menade han, genom vår tankeförmåga kasta loss från vår kultur, våra medmänniskor och våra egna känslor och behov och utifrån givna data fatta klartänkt rationella beslut.

Andra har påpekat att vi snarare utmärker oss i djurvärlden som det självbedrägliga djuret. Det är kanske lite väl hårt för nog har vi förmåga till förnuft. Vi kan väga fakta, resonera och dra slutsatser. Men vårt förnuft har många fläckar. Att vi alla lider av bekräftelsebias är väl belagt i forskningen. Vi ser det vi vill se, eller förväntar oss att se. Det hjälper inte att vi är aldrig så högutbildade. Naturligtvis sker det helt omedvetet, vilket gör det möjligt för oss att tro att vi dragit våra slutsatser enkom efter moget och objektivt övervägande.

Vi är också lättmanipulerade. Ett kul experiment är det där man visade försökspersoner bilder av två personer och lät dem välja vem de tyckte var mest attraktiv. Sedan gav man dem bilden på den de rankat som nummer två och bad dem förklara varför de tyckt denna person var vackrast. De allra flesta gav glatt sina skäl till valet — som de alltså inte gjort. Mindre komisk är den forskning som visar hur vi bildar oss åsikter genom att dras med av flocken. Den som i stunden tanklöst skrattar åt det den egentligen uppfattar som ett fördomsfullt skämt känner efteråt ofta behov av att rättfärdiga snarare än att rannsaka sig själv. Jag skrattade för att jag faktiskt håller med, blir slutsatsen.

De båda kognitionsforskarna Hugo Mercier och Dan Sperber har lanserat idén att vår förmåga till förnuft är utvecklad för att användas tillsammans med andra. Vi klarar inte att ensamma på våra kammare lägga pannan i djupa veck och självständigt tänka fram det förnuftiga och rationella. Visst kan vi själva väga för- och nackdelar i våra egna resonemang men vi är flockdjur och gjorda för att möta mothugg på vår väg mot klokskap.

Ett ord jag tycker mycket bättre om än förnuft — särskilt om det behäftas med epitetet ”sunt” — är omdöme. I omdömet, menar filosofen Jonna Bornemark i sin bok ”Horisonten finns alltid kvar”, ingår förmåga att förhålla sig till det vi inte vet, att se och erkänna våra känslomässiga kopplingar, att så rationellt som möjligt överväga, vrida och vända; och inte minst att handla lyhört och eftertänksamt. Vårt omdöme utvecklas, menar Bornemark, genom samtal om konkreta händelser som utspelat sig i gråzoner.

Med vårt omdöme kan vi till exempel ta ett helhetsgrepp om ekonomi och ekologi och se att de hänger ihop, och att vi ännu inte vet allt om de komplexa samspelen i naturen och därför måste vara varsamma om dem.

Omdömet har en koppling till verkliga situationer, människor och relationer. Till själva livet och inte till teorierna om det. Sunt förnuft är kanske däremot mest något vi slänger i ansiktet på varandra när vi är frustrerade — för att vi inte förmår nå varandra eller för att vi inte är riktigt förankrade i den värld vi lever i.

Som essä i OBS i P1 häromdagen

Om bara några veckor kommer min nya bok från tryckeriet!

Vad ska vi ha skolan till i framtiden? Och hur kommer den se ut då?

I snart femton år har jag skrivit om skolan på olika sätt: gjort reportage både från svenska och europeiska skolor, intervjuat lärare, rektorer, forskare och skolmakthavare både i Sverige och utomlands, läst och recenserat doktorsavhandlingar, debatt- och reportageböcker och skrivit essäer och krönikor om utbildning. Det går att se två linjer i mitt skrivande: jag har försökt lyfta fram de goda exemplen och konstruktiva idéerna och jag har försökt att ta ett holistiskt grepp på frågor som rör skolan, dess roll i samhället och dess betydelse för individens utveckling.

”Vi måste inte ha en skola. Jag tror det kan vara nyttigt att tänka den tanken ibland så vi kommer ihåg att vi bestämmer själva vad vi ska ha skolan till och hur den ska fungera. ”

Att ha en grundskola är ett praktiskt sätt att ordna så att vi alla får de kunskaper vi behöver för att klara oss. I skolan får vi också möta människor som är helt olika oss själva och träna på att leva tillsammans. Skolan erbjuder dessutom barn en plats att vara på när deras föräldrar arbetar. Men vi kan ge och få kunskaper på andra sätt, få social träning på andra ställen än i skolan, och tillsyn kan ges av mor- eller farföräldrar eller grannar. Vi måste inte ha en skola. Jag tror det kan vara nyttigt att tänka den tanken ibland så vi kommer ihåg att vi bestämmer själva vad vi ska ha skolan till och hur den ska fungera. Skolan är det bästa sättet att åstadkomma en rad för samhället och individen eftersträvansvärda effekter men fyller den inte de syften vi har så kan vi förändra den. 

Att ha ett holistiskt perspektiv innebär att se till helheten i stället för att bara intressera sig för en sak i taget. Jag vill se en skola som utvecklar eleverna kunskapsmässig, känslomässigt, moraliskt och socialt. En sådan skola gör världen mer begriplig för dem som vistas i den och bidrar till att ge dem rika liv där de både mår bra och kan arbeta för andras vällevnad och ett bättre och mer hållbart samhälle. 

På många håll pratas det redan mycket om detta. I material från OECD:s utbildningskontor (som exempelvis ligger bakom PISA-testerna) är det slående hur noga de är med att lyfta fram utbildningens många betydelser för människors och samhällets utveckling — och just ordet ”holistisk” nämns ofta. Också UNESCO, FN-organet för kultur, vetenskap och utbildning skriver att utbildning måste betraktas holistiskt, liksom Världsbanken och många andra organ som diskuterar vikten av utbildning. Hur man bäst ger unga goda faktakunskaper är en viktig fråga men det är inte den man ska inleda med, eller stanna vid.

I denna bok vill jag vara konstruktiv och framtidsinriktad men jag börjar ändå med att säga några ord om vad som är fel med dagens skola. Den är i hög grad inriktad på mätbara resultat. Den vackra idén om likvärdighet — samma möjligheter för alla barn — har urvattnats till en idé om likriktning — alla gör och klarar ungefär samma saker. Lärare pressas av detaljstyrning och kontroll uppifrån och har svårt att agera utifrån sitt eget professionella omdöme, vilket drabbar både dem och eleverna. Konkurrens pressar elever, lärare, skolor och kommuner och kortsiktiga mål tillåts skymma de mer långsiktiga, som att vägleda elever till meningsfulla liv och låta utbildning forma samhället. Samtidigt finns starka föreställningar om att det inte gör något om lust och mening i stunden saknas bara eleverna lär sig så mycket fakta som möjligt. Höga betyg och goda resultat på olika tester ses bland många makthavare som skolans främsta mål. Meningen med att gå i skolan har reducerats till att bli bra på sånt som man lär sig i skolan. Så hur kan vi göra istället?

Den här boken är uppdelad i tre delar där jag resonerar kring tre frågor. Den första är: Vad ska vi ha skolan till? Om vi inte vet vad vi vill åstadkomma kan vi ju inte avgöra vad som är rätt att göra. Först när vi har fått klart för oss vilka övergripande mål vi har för skolan kan vi gå vidare till frågan Vilket innehåll ska skolan ha? Vad behöver man lära sig för att nå de där övergripande målen? Till sist är det dags att försöka besvara frågan Hur ska skolan arbeta? Alltså, när vi vet vad vi vill uppnå ochvad vi vill förmedla – hur gör vi? 

Jag kan berätta redan nu att det mesta jag föreslår ryms inom vad de rådande styrdokumenten stadgar. Det finns alltså ganska gott om utrymme att förändra skolan utan att invänta nya styrdokument.

Utbildning har en extremt viktig roll att spela de närmast kommande decennierna. Vi lever i en tid av galopperande miljöförstöring, klimatuppvärmning, ökande fascism och extremism, fake news och propaganda. Att lära unga att orientera sig i allt detta, finna sig en roll och känna vilja att bidra till att göra världen till en bättre plats ser jag som skolans allra viktigaste uppgifter. Det är utgångspunkten för den här boken. 

Ovanstående är bokens inledning.

Om Tora Dahl och barnen

Under många år tänkte jag att jag någon gång skulle skriva en biografi över Tora Dahl. Hennes serie om flickan Gunborgs uppväxt var en av min ungdoms stora läsupplevelser och jag tyckte att Tora Dahl blivit orättvist bortglömd. Men andra hann före. 

                Tora Dahl hade en särskild förmåga att skildra inte minst det lilla barnets känslor. Jag var i tonåren när jag läste hennes sju böcker långa svit om fosterbarnet Gunborg, byggd på Tora Dahls uppväxt, och jag hade min egen barndom i hyfsat färskt minne. Själv var Tora Dahl 68 år när första delen kom ut, men hon verkade minnas allt med skärpa och jag kände igen mig själv: nyfikenheten, förundran inför de vuxnas ofta obegripliga ord och handlingar, känslan av att bli missförstådd och inte tagen på allvar. 

                I sin biografi ”Jag vill skriva sant. Tora Dahl och poeterna på Parkvägen” använder sig Jesper Högström av Tora Dahls dagböcker och det blir tydligt att känslor av att inte bli förstådd eller lyssnad till fortsatte att följa henne. Hennes egen man nedvärderade henne som författare och tänkare, liksom flera i den litterära umgängeskrets de tillhörde och där bland andra Artur Lundkvist, Gunnar Ekelöf och Erik Lindegren ingick. En scen som särskilt fastnar är den där Tora Dahl, som själv är mycket förtjust i barn men inte har några egna, bevittnar ett samspel mellan en mor och ett spädbarn som hon sedan återberättar för några av de andra och får veta att hon sett i syne. Bebisar kan inte samspela, de är tomma blad, vet dessa andra barnlösa personer att berätta för henne.

Också en annan scen återger hur hon blir nedlåtande bemött för att hon vill prata om barn. En liten pojke hon träffat visade henne sina bokmärken och hon är glad över det korta mötet. Artur Lundqvist tittar på henne som hon inte är riktigt klok när hon berättar och maken, kritikern och essäisten Knut Jaensson, blir generad över att hon vill ta upp deras tid med detta. Barn är ju så ointressanta!

Jesper Högström konstaterar på något ställe i sin biografi att Tora Dahl fyller sida efter sida i sin dagbok med tankar om hur vår uppfostran formar barn men han skriver ganska lite om vad det är hon faktiskt tänker om detta. 

                Barns liv och föreställningsvärld är centrala inte bara i hennes dagböcker utan också i flera av hennes publicerade verk. Jag söker i en av hennes essäböcker, också den en viktig läsupplevelse i min ungdom, efter mer av hennes tankar på området. ”Om växande och om förtryck” heter boken. I den kopplar Tora Dahl föraktet för barn till föraktet för allt som växer. Hon ondgör sig över hur vi vänder oss till det levande och säger att det ingenting är värt i sig självt utan får sitt värde av den som formar eller nyttjar det. Hon kopplar också förtrycket av barn till andra sorters förtryck. Tyranner finns både i form av totalitära diktatorer och föräldrar som trycker ner och omformar sina barn med straff, hot eller belöningar. Alla varelser har rätt till sin egenart, menar Tora Dahl.            

                Hennes reflektioner får mig att tänka på hur ett par äldre kvinnor, när jag var nybliven mamma, oberoende av varandra berättade för mig att de var avundsjuka på dagens unga föräldrar som kelade med eller ammade sina barn när barnen påkallade att de behövde det. Själva hade de hållit sig till sin tids råd: barnet skulle bara plockas upp när det skulle äta eller bytas på – och tiderna för det var strikt reglerade. Mat högst var fjärde timme så inte barnen blev bortskämda eller klemiga. Däremellan kunde de gott skrika sig till sömns. Dessa äldre kvinnor hade lytt råden trots att det värkt i själen på dem.

                Det var så man såg på barn och barnuppfostran när Tora Dahl blev näpst för att hon visade intresse för barns känsloliv och kommunikation. Idag tänker vi väl inte längre så?

Medan jag läser Tora Dahls essäer snubblar jag över en artikel i Riksförbundet Attentions medlemstidning. Den handlar om en pappa till ett barn som under flera år vägrade att gå till skolan. Mannen var, samtidigt som sonen skolstrejkade, utbildningschef i en kommun i Värmland. Han berättar hur alla, när sonen slutade gå till skolan, försökte få honom dit igen. Men pappan ångrar att han var med och pushade. För, som han säger i intervjun, ”alla tittade på sonen, ingen tittade på skolan.” Det var ju skolan som gjort sonen sjuk, ändå förväntades han böja sig krokig för att passa in där. Och pappan skäms över att han själv pressat sonen med ”Man kan inte ha roligt jämt”, och ”Du vänjer dig”. Nu försöker pappan skapa den skola hans barn hade behövt, där det finns avskildhet för dem som är i behov av det och där varken barn eller föräldrar ombeds skärpa sig när skolgången blir övermäktig. 

                De här förväntningarna om att alla barn ska klara samma saker och trivas i samma miljöer, och hårdheten som hela tiden hörs i debatten – de ständiga kraven på mer krav och gnället över att dagens barn är bortskämda och överkänsliga – är det inte samma gamla förakt för det som lever och växer som också Tora Dahl försökte göra upp med? Vad händer med den som aldrig får känna att den duger eller att det den gör räcker? Hur långt ska vi egentligen gå i våra försök att forma barnen efter samhällsinstitutionerna istället för tvärtom? Hur mycket psykisk ohälsa bland unga tål Sverige? 

                Tora Dahl såg hur föraktet för barn internaliserades och fördes vidare mellan generationerna. Den som mötts med hårdhet blev själv hård och hon skriver: ”Vi har både tyrannen och barnet inom oss, det frågande och rättframma barnet och tyrannen som föraktar detta barn därför att det ingenting har att komma med som kan göra sig gällande.” Hon citerar poeten Wordsworth som skrivit att ’Barnet är mannens fader’. I oss alla finns det barn vi en gång var kvar och fortsätter forma vilka vi är som vuxna.

Jag samåkte en gång med en engelsman i någon timme. Det var när mina egna barn var små och jag precis hade börjat arbeta igen. Mannen ville berätta för mig om sin egen frus tid hemma med barnen. Hur frustrerande han tyckte det var att se denna framgångsrika yrkeskvinna degradera sig själv – i hans tycke – till att bara prata om blöjbyten och matning. Jag svarade syrligt att det här var ett av skälen till att jag var glad att min egen man delat tiden hemma med våra barn med mig: att han begrep att blöjbyten och matning faktiskt är mycket viktiga saker när man har med små människor att göra. Det blev alldeles tyst i bilen och jag undvek avsiktligt att lätta upp stämningen genom att börja prata om annat. Det är få saker jag har så svårt för som människor som nedvärderar barns behov och upplevelser. Men om jag varit klokare och mer storsint hade jag kanske i hans barnförakt kunnat se det förtryckta barn han möjligen varit själv en gång.

Som essä i OBS häromdagen.

Det akuta behovet av en demokratisk skola

I DN häromdagen:

”Det är fullkomligt oacceptabelt!” Mannen framför mig var anställd av en kommun för att stävja våldsbejakande extremism i skolorna. Jag var inbjuden för att prata om vad det är som driver unga in i våldsbejakande extremism och hur man kan förebygga det. En annan person i sällskapet hade just berättat om något rasistiskt som en elev på skolan sagt och det vilade en energisk aggressivitet över hans kraftiga fördömande. Han var stridslysten. Inga snorungar skulle tillåtas gå och bli högerextremister under hans auktoritära överinseende. 

Utvecklingen i samhället ropar efter människor med demokratiska värderingar som kan och vill ifrågasätta och handla och som vet att de har rätt att göra det. Demokrater formas knappast i en auktoritär institution, under auktoritära ledare. Därför behöver unga människor få känna vad demokratin innebär för dem. De behöver skolas in i den och se och förstå både de privilegier och det ansvar som följer med att tas på allvar som en demokratisk varelse. 

Utbildningsfilosofen Gert Biesta skiljer på utbildning för demokrati och utbildning genom demokrati. Det första är att förbereda barn för ett framtida deltagande i demokratiskt liv genom att lära dem om demokrati: låta dem öva på rådslag, kollektivt beslutsfattande och hantering av olikhet och att främja en positiv inställning till demokrati. Utbildning genom demokrati innebär istället att ge eleverna reella demokratiska erfarenheter i en skola som genomsyras av ett demokratiskt förhållningssätt och styrelsesätt. Men Biesta menar att det finns likheter mellan dessa synsätt. Båda handlar om att förbereda eleverna för ett framtida liv. Han menar att den fråga vi också bör ställa oss lyder: Vilken form av skolor behöver vi för att barn och elever ska kunna handla? För det krävs lärare som visar ett verkligt intresse för sina elevers initiativ och steg i världen. På en plats där människor inte ges utrymme att handla kan vi inte vänta oss att alla ska fortsätta bete sig på ett riktigt demokratiskt sätt. 

Sedan några år tillbaka har man på Jenaplanschule i staden Jena i östra Tyskland infört ett nytt ämne som kort och gott kallas Ansvar. På ansvarslektionerna blandas elever från alla årskurser för att diskutera hur man kan förbättra saker på skolan och se till att de blir gjorda. Det kan handla om att minska matsvinn, fixa ett regnskydd över cykelställen eller få till egen honungsproduktion på skolan. Man har också en partnerskola i Nicaragua som ett företag lett av elever arbetar med att stötta på olika sätt. I årskurs 7-9 har man ytterligare ansvarslektioner då man jobbar med att påverka och förbättra saker utanför skolan, som att utsmycka den nya idrottshallen i Jena. 

”Det är ett sätt att utbilda i demokrati och i hur man deltar i samhället”, förklarar skolans rektor Frank Ahrens för mig när jag är där på besök.

Ett av en demokratis allra viktigaste tillgångar är tillit. I ett samhälle med låg tillit till institutioner och andra människor fungerar demokratin sämre än i ett med högre tillit och människor upplever lägre livskvalitet. Idag jobbar starka krafter för att underminera tilliten i samhället. Att förstå hur samhället fungerar och känna sig trygg är viktigt för tilliten, men det är mellanmänskliga relationer som ger oss våra konkreta erfarenheter. För de flesta unga människor är skolan den mest påtagliga representanten för samhället i deras liv. Eleverna behöver genom skolans personal få känna att samhället bryr sig om dem, deras utveckling, behov och tankar.

                                 Tillit hänger också ihop med solidaritet ‑ förmågan att känna sig vara del i ett vi som är värt att kämpa för. Tillit och solidaritet är grundläggande värden som elever bör få chans att utveckla i skolans hägn, både för sin egen skull och för vår demokratis. Om vi misslyckas med att ge unga dessa värderingar är de öppna för diverse konspirationsteorier och fördomar mot människor som avviker. 

 Idag rekryterar extrema rörelser unga på nätet och ibland utanför skolor. Radikaliserade elever finns redan innanför skolans väggar, påverkar andra elever och gör undervisningen svårare för många lärare. Att fördöma extrema, antidemokratiska idéer eller skälla på dessa elever fungerar inte. Det som har effekt mot extremism och antidemokrati är inte ännu mer strikt auktoritet utan mer demokrati. 

Tyvärr tenderar skolan att tysta ner och negligera extrema åsikter snarare än att möta dem men för att förebygga och motverka extremism måste lärare vara öppna för att lyssna, hjälpa sina elever att själva pröva och ifrågasätta sina tankar och vare sig rygga eller slå bakut när unga uttrycker värderingar som ligger långt från de egna. 

I rapporten Review of Educational initiatives in Counter-extremism Internationally. What works? framhåller Lynn Davies, professor i internationell utbildning, också vikten av att fokusera på vad eleverna bör bli, och mindre på vad de inte bör bli. Förbjuda mindre, puffa och uppmuntra mer. Ha de stora målen för ögonen hellre än flit och gott uppförande på stubben. Civilkurage, samförstånd, respekt, källkritik, tolerans och kritiskt tänkande måste genomsyra undervisningen och vara en naturlig del av elevernas liv i skolan. 

Att lära sig leva tillsammans är ett lärande som alla andra. Man behöver få öva, tillåtas att göra fel och få ledning av dem som kan mer.  

På Jenaplanskolan är lärarna tydliga auktoriteter. I Tyskland tituleras fortfarande lärare med herr/fru och efternamn och så även på Jenaplanskolan. Men samtidigt finns en enorm tillit till elevernas egna förmågor och klokskap. Skolan har ett mycket aktivt skolråd där representanter från årskurs fyra till och med gymnasiet möts för att diskutera och fatta beslut. Regler för mobilanvändning och rastaktiviteter har fattats där. Rådet är också remissinstans för alla viktiga beslut som fattas av skolledningen och har ansvar exempelvis för den stora gemensamma temavecka då elever från hela skolan arbetar tillsammans kring olika projekt, som att sätta upp en musikal, lära sig mer om tolerans eller fylla Jenas buss- och tågstationer med kultur av olika slag. 

                Elever ges i hög utsträckning ansvar för både sitt eget lärande, att hjälpa varandra och att planera delar av undervisningen. De tillfrågas på ett självklart sätt vad de tycker om både sina egna insatser och lärarnas. Vid mitt besök på skolan var det en elev, Alba Dunbar som gick i årskurs 10, som hade huvudansvaret för att guida mig runt och berätta om skolan, vilket hon gjorde på ett alldeles utmärkt vis.

När elever tillåts vara delaktiga i beslutprocesser utvecklar de ansvarskänsla, ledaregenskaper, kommunikationsförmåga, förmåga att lyssna på andra och att uttrycka sig. Engagemanget för skolan ökar och mobbning och rasism minskar, enligt rapporten Delaktighet för lärande, från Skolverket. 

Skolans arbetsformer inverkar dessutom på hur eleverna ser på sig själva, sin egen kapacitet och sitt värde. Vill vi att de ska förvänta sig demokrati och möjligheter till inflytande i olika sammanhang de kommer möta i livet? Eller vill vi skicka med dem att de ska köpa läget, oavsett vad?  

Värderingar och handlingsmönster överförs inte bäst genom att man talar om vilka som är de goda och rätta, utan genom hur skolan arbetar, hur vuxna bemöter varandra och eleverna, vilka beteenden som uppmuntras, vilka arbetsformer som främjas. Elevdemokrati betyder inte att eleverna ska ges sista ordet om allt, bara att de i demokratisk ordning får rätt att höras och påverka. 

                För den som fått med sig att man själv och alla andra har både rätt och möjlighet att tänka och handla annorlunda än gruppen ter sig världen på ett helt annat sätt än för den som tränats i att vara till lags och lyda och lärt sig att makt ger rätt.  

Psykoanalytikern Erich Fromm menade att vi måste skilja på rationella och irrationella auktoriteter. Den rationella auktoriteten står på en grund av kompetens. Den ger effektiv hjälp utan att kräva irrationell eller skräckfylld beundran i gengäld. Relationen präglas av jämlikhet, utom i det avseende där den rationella auktoriteten besitter mer kunskaper eller större duglighet.  

Den irrationella auktoriteten bygger sin överhöghet på makt av fysisk eller psykisk art och kan använda sig av reella maktbefogenheter eller spela på ängslan och hjälplöshet hos dem den möter.  

Irrationell makt kan till exempel vara att som lärare säga att elever inte får ha mössor på sig inomhus, utan att kunna ange ett bra skäl (”jag ser inte ditt ansikte” är ofta helt enkelt inte sant). Allt vi säger åt andra att göra som vi inte kan motivera klokt när vi ifrågasätts är irrationell makt.  

Den som istället utövar rationell makt hänvisar till sin större erfarenhet och kunskap och kan ge konkreta skäl när den vill att andra ska bete sig på ett visst sätt eller ta in viss kunskap. I ett demokratiskt klassrum använder läraren rationell makt och låter elever få träna på makt och ansvar utifrån sina förmågor. 

De yttre förutsättningarna för en demokratisk skola kan bli mycket bättre. Vi behöver få bukt med växande bostads- och utbildningssegregation. Men skälen till att jobba demokratiskt i skolan är akuta. Vi vill väl inte fostra till passivitet och anpasslighet och riskera att åstadkomma människor som, hur kunniga de än må vara, skulle bli utmärkta kuggar i vilket fascistiskt maskineri som helst? 

Skolan är den enda plats där vi gemensamt har möjlighet att utmana och utveckla människors tankar, känsloliv och förmåga att leva och fungera tillsammans med alla sorters människor. Skoldemokratin behövs nu, och den behöver vara på riktigt. 

Eva-Lotta Hultén

Skolverket (Eva Algerby och Ulrika Bergmark): Delaktighet för lärande 2015

Gert Biesta: Bortom lärandet. Demokratisk utbildning för en mänsklig framtid. 2006

Rothstein, Bo Social tillit, lycka, korruption och välfärdsstat (i antologin Lycksalighetens ö). SOM-institutet, Göteborgs universitet 2011. 

Davies, Lynn: Review of Educational initiatives in Counter-extremism Internationally. What works?  

Herz Marcus: Socialt arbete, pedagogik och arbetet mot så kallad våldsbejakande extremism.  2016

UNESCO: A Teachers Guide on the Prevention of Violent Extremism 2016

De utvalda barnen

Nu har jag sett alla tre delarna av De utvalda barnen (SVT Dokument inifrån om waldorfskolan Solvik). Oerhört upprörande och omskakande. Att de fick hållas så länge. Att det blev som en sekt där även de som var offer var lojala och försökte göra vad de uppfattade att skolan tyckte var rätt. Vi människor är så komplexa och så utsatta i all vår längtan efter att höra till och passa in. 

Jag är oerhört tacksam att mina föräldrar inte satte mig i någon Waldorfskola. Jag uppfattar det som en rätt auktoritär pedagogik, i en konstig kombination med andlighet och mystik, och har aldrig varit förtjust. Ännu mindre så efter att ha sett denna granskning (även om Solvik var extrem). 

Men jag har medan jag tittat tänkt mycket på min egen skoltid också. I alldeles vanliga kommunala skolor. På alla som for illa där, på grund av mobbning, utfrysning, känslor av att inte vara värd något. På vilka barn som ansågs som idealbarn och höjdes till skyarna, vilka som inte blev sedda och vilka som betraktades som besvärliga och misslyckade. Nej, inte alls lika extremt uttalat, och inte alls med de konstiga, esoteriska underströmmarna, och kanske med färre offer (och de flesta fick i alla fall vettiga grundläggande kunskaper med sig) men allt kanske inte är bara bra med mainstreamskolorna heller. Och om Solvik gått åt rätt håll de senaste åren så uppfattar jag tyvärr att många vanliga skolor gått åt fel håll, med mer skuldbeläggande av barn, mer hårdhet, mer krav, mindre stöd, mindre resurser, mer press, mer fyrkantighet. 

Så vilka är idealbarnen i dagens alldeles vanliga skola? Vilka sorters begåvning räknas, vilka ses som mindre värda? Vilka är de som far illa? Och vad gör vi åt det? 

Om kor och människor

När min bror och jag skickades att hämta posten några hundra meter från sommarstugan kom vi ibland före brevbäraren. Då satt vi på mjölkpallen med ryggarna lutade mot iskalla mjölkkrukor medan vi väntade. Det här var runt 1980 och mjölkpallar och mjölkkrukor var ännu i dagligt bruk och inte nostalgiska trädgårdsdekorationer. Storbonden vars mjölk fanns i de flesta krukorna hade ett tiotal kor. Långt inne i skogen, som mitt barnajag uppfattade det (i själva verket några hundra meter från landsvägen) bodde Pelle och Gullan med sin enda ko. Också de fick ställa sin mjölk på mjölkpallen.

I kohagen nedanför vår stuga lunkade storbondens svartvita och rödbrokiga kor omkring och åt och lät sig ibland klappas. Jag tänkte naturligtvis inte på det då, men de var medskapare till hela den värld jag levde i om somrarna. Det varierade landskapet med hagar varvade med skogsmark var deras förtjänst. En del hagar var inte mer än stora gläntor i skogen, omgivna av stengärdsgårdar. Alla de blombuketter jag plockade på väg hem från brevlådan var också formade av djurhållningens effekter på landskapet: käringtand, rödklöver, blåklocka, smörblomma, ängsvädd, prästkrage, röllika, baldersbrå, humleblomster och andra växter som trivs på mark som betas eller slås. Mina barn har mest fått plocka lupiner – en invasiv art som rymt från våra trädgårdar och nu konkurrerar ut inhemsk flora.

När jag berättar för barnen om min barndoms jordbrukslandskap känner jag mig mycket äldre än jag är. Utvecklingen under de 40 år som gått sedan jag plockade mina blombuketter har varit extrem.

Betade hagar och ängar är några av de mest artrika miljöer vi har i Sverige. I tusentals år har våra ekosystem formats av gräsbetande klövdjur. Innan vi människor bredde ut oss över södra Skandinavien strövade stora flockar av uroxar och visenter genom vårt landskap och bidrog till savannliknande miljöer. De skandinaviska uroxarna dog ut för flera tusen år sedan och den sista visenten dödades någon gång på 1000-talet. Sedan dess har tamboskap fyllt de vilda gräsbetarnas funktion. Men dagens kor, framavlade för att avkasta så mycket mjölk som möjligt, klarar sig inte på traditionellt bete. Hagarna plöjs och sås med mer energirika gräsarter. Till det kommer kraftfoder för att hålla produktionen uppe: vete, majs och soja. Inte heller duger hö från traditionella ängar som vinterföda. Magra marker slås inte längre utan växer igen eller planteras med täta granskogar utan annat liv på marken än några olika sorters mossa.

Läs hela texten i DN idag!

…….

Ge handen samma status som huvudet

(…)

Något som också slagit mig som egentligen märkligt är hur viktigt många tycker att det är att alla gymnasieprogram ska vara studieförberedande, alltså ge möjlighet att läsa vidare på högskola; medan ingen propagerar för det omvända: att alla gymnasieprogram ska ge kompetens för att klara ett konkret yrke och bidra till samhället direkt efter gymnasiet. Men varför skulle inte alla som läser exempelvis naturvetenskapligt program också kunna få läsa till en undersköterskebehörighet på köpet, och alla som läser samhällsprogrammet ges kunskaper inom handel eller vaktmästeri?

Vi är uppenbarligen inte särskilt angelägna om att höja statusen för praktiska yrken eller underlätta för alla att få jobb efter gymnasiet, utan nöjer oss med att möjliggöra klassresor. Dock bara åt det håll vi uppfattar som uppåt i hierarkin: från handens till huvudets domäner. Vilket bör tilläggas är en förenkling av hur det ligger till för många mer fysiska yrken kräver naturligtvis också stora doser tankeverksamhet.

I tider av artificiell intelligens spås arbetsmarknaden komma att efterfråga framför allt de specifikt mänskliga förmågorna, som omdöme, samarbetsförmåga eller inlevelseförmåga. Men också kvalificerade hantverkskunskaper och omsorgskunskaper anses ha en lysande framtid. Robotar är dåliga på att efterlikna både mänskliga känslor och rörelser. En förskolepedagogs, rörmokares eller renoverande snickares arbetsuppgifter kommer troligen inte kunna tas över ens av den mest intelligenta maskin.

(…)

Utdrag ur min essä i OBS i P1 idag.