Att åka tåg är politik

Det senaste året har alltfler, för klimatets skull, börjat ta tåget istället för flyget. Många minskar också på köttintaget, kör mindre bil, konsumerar färre prylar. Det väcker inte sällan hån och löje: ”Det är ingen idé som enskild individ att göra något: klimathotet måste hanteras med politik.” Och jo, klimathotet måste hanteras politiskt. Men det privata är politiskt. Det vill säga: vad vi gör privat påverkas av politiken men påverkar också politiken .

Att ta tåget istället för flyget ÄR en politisk handling. Det är att säga till politiker ”Jag har förstått allvaret och jag är beredd att göra vad jag kan för att hantera det. Varsågoda att lagstifta så att det blir svårare att flyga, jag är med på tåget.”

Politiker kan inte åstadkomma mer förändring än vad väljarna vill ha. Då blir de bortröstade i nästa val. Det går alltså inte att tycka att politikerna ska göra något åt klimathotet om man själv varit med och röstat fram fel politiker, eller byter parti i nästa val om ens överkonsumtion hotas. Det är vi medborgare som skapar politiken.

Att håna människor som väljer bort flyg och onödig konsumtion och själv fortsätta okynnesflyga hit och dit, beställa postorderskit från Kina, byta kök i onödan, köpa jättebilar och -båtar, lassa över allt ansvar för klimat- och miljöfrågor på politiker och samtidigt rösta på partier som inte ger klimatfrågan den tyngd den kräver, det flyger helt enkelt inte. För att tro att en sådan ekvation går ihop är man antingen okunnig, egoistisk eller dålig på att tänka (eller flera av dessa saker samtidigt).

När jag tar tåget är det inte för att jag tror att jag ensam kan göra någon större skillnad. Jag vill att fler ska göra som jag. Helst vill jag inspirera på ett positivt sätt men om mina val ger andra dåligt samvete så skäms jag inte längre över det. Läget är akut. Klimatförändringarna går snabbare än man tidigare trott och vi har bara några få år på oss att dra ner på utsläppen till en nivå där de inte leder blir total katastrof. Dåligt samvete är ofta en motor för förändring. Vill vi slippa skämmas så måste vi ju ändra vårt beteende.

Nu ger jag mig ut i Europa igen. Jag ska besöka tre skolor, två i Spanien och en i Tyskland, för att få nya tankar kring hur framtidens skola kan se ut. Och jag reser med tåg. Inte för att jag älskar att resa långt med tåg (jag gillar visserligen att åka tåg men får också ont i ryggen av allt sittande), eller för att jag vill verka god eller för att jag tror att min egen lilla utsläppsminskning har någon större betydelse i det stora hela utan för att jag tror att politik har betydelse. Och människors manifesterade vilja och val utgör grunden för vilken politik vi får.

Om skolan, och min essä, i Filosofiska rummet

Lite kul att min OBS-essä om meningen med skolan igår diskuterades i Filosofiska rummet. Några reflektioner:

Det går inte att INTE befatta sig med värderingsöverföring i skolan. Värderingar överförs alltid, vare sig man vill eller inte. Bättre då att göra det på ett genomtänkt sätt än helt oreflekterat. Det är särskilt viktigt i dessa tider då diverse grupperingar erbjuder unga, vilsna människor gemenskap och gärna förser dem med extrema värderingar på köpet. Det är alltså inte farligt att syssla med värderingar i skolan, däremot är det farligt att låta bli.

Att sådant som företagsamhet och annat som jag gillar också kan kopplas till nyliberala idéer betyder inte att de automatiskt är dåliga (även om nyliberalismen är det som helhet). Samma gäller för vegetarianism – det är inte dåligt att äta vegetariskt bara för att Hitler var vegetarian. Varken jag, Nel Noddings eller Gert Biesta är i närheten av att vara nyliberala – ändå tycker vi att samarbete, kritiskt tänkande och kreativitet är viktiga förmågor att träna upp i skolan. Så enkelt är det med det.

Jag hade uppskattat om journalister började ställa följdfrågan ”Hur vet du att det är så?” när någon hävdar att faktakunskap i sig leder till förmåga att tänka självständigt och bli en fri individ. Faktakunskaper är nödvändiga och bra men räcker inte.

I övrigt tycker jag att Johan Wickström och Jenny Maria Nilsson sa en del kloka saker. Vad jag tycker om den tredje medverkande inbegriper en del mindre smickrande omdömen. Låter det räcka med att meddela det.

Ibland måste man söka nya vägar

Jag har arbetat som kulturskribent och journalist sedan 1997 och alltid älskat mitt jobb. Det gör jag fortfarande och ändå har jag tagit beslutet att på deltid också börja arbeta med något helt annat.

Ett av mina bevakningsområden som journalist har varit skogsfrågor. Jag har skrivit två böcker som handlar om skog och skogsbruk (Skogen vi ärvde och Skogspraktikan) och skrev under många år för Skogsstyrelsens tidning SkogsEko (som går ut till alla skogsägare i Sverige). Jag har alltså hunnit skaffa mig en hel del kunskap om skog och skogsbruk och är väl insatt i de förutsättningar som råder för det svenska skogsbruket och vilka problem det brottas med – och vilka det genererar. Till sist kändes det alltmer angeläget att inte bara skriva om det utan också försöka göra något för att förbättra situationen. 1800 skogslevande arter är hotade i Sverige, 92 procent av den produktiva skogen har någon gång varit kalhuggen yta och jorden har gått in i ett skede som kallas antropocen eftersom människan nu är den kraft som påverkar jordens ekosystem allra mest. Dessutom lever vi tiden för det sjätte massutdöende av arter. I sin senaste klimatrapport framhåller FN:s klimatpanel IPCC vår markanvändning som en av de viktigaste faktorerna att arbeta med för att komma tillrätta med klimatuppvärmningen: vi måste börja bruka vår mark på ett mer hållbart sätt; läget för att komma tillrätta med klimatproblematik och artutrotning är helt enkelt akut!

Trä anses ofta vara en hållbar råvara oavsett hur det producerats och efterfrågan på virke bara ökar. Underligt nog får dagens skogsägare samtidigt allt sämre betalt för sitt virke. Det händer till och med att nettot blir negativt (när alla kostnader är inräknade överstiger de vad skogsägare fått betalt för virket)! Det är därför viktigt att förstå att trä bara är ett hållbart material om det kommer från ett hållbart skogsbruk, såväl ekologiskt som ekonomiskt.

Så här i klimatförändringarnas, massutdöendets och landsbygdsdödens tid har jag därför valt att bli företagare. Tillsammans med kloka och kunniga människor (jägmästare, ingenjörer och miljövetare än så länge) ska jag nu arbeta för att göra skogsbruket hållbart på riktigt genom att skapa en marknad för virke som skördats på ett för ekosystemen hållbart sätt.

Vårt företag Plockhugget handlar bara med virke från skogar som inte kalhuggs. Vi tillåter inte nyplantering av främmande arter (som contortatall eller sitkagran), gödsling eller användning av pesticider hos våra leverantörer. Vi samarbetar med små och medelstora entreprenörer och sågverk så nära avverkningsplatsen som möjligt för att minska transporter och låta pengarna från skogsbruket stanna på landsbygden. Våra kunder är kommuner och miljömedvetna företag, främst inom möbelindustri, snickeri och husbyggnad. Vi arbetar också med kurser och utbildningar. Bara de senaste veckorna har vi hållit workshop och exkursion för en grupp arkitekter och byggnadsingenjörer, föreläst för naturbrukselever och pratat om hållbart skogsbruk på ett seminarium om hållbar tillverkning i trä och nästa vecka anordnar vi kurs i Göteborg. Det händer enormt mycket på det område jag gett mig in i! Nyfikenheten är stor och kunskap sprids och växer. Det är väldigt spännande att vara med och förändra världen till det bättre på ett så här konkret sätt.

Detta innebär förstås att jag har slutat att skriva om skogsbruk. Man kan inte både vara företagare i skogsbranschen och skriva om den. Jag kommer däremot fortsätta att skriva och föreläsa om vår relation till naturen och om hållbarhet och miljöfrågor generellt. Naturligtvis kommer jag också att fortsätta skriva om mitt andra stora bevakningsområde: skola och utbildning, och om mycket annat.

Vad ska vi ha skolan till?

I OBS i P1 igår pratade jag om meningen med att gå i skolan. Hur ser den ut?

 

I den svenska skoldebatten framförs inte sällan åsikten att skolan inte ska fostra eleverna utan att det är ett jobb för föräldrarna. Det är en underlig idé eftersom det faktiskt inte går att interagera med andra människor utan att överföra normer och förmedla idéer om önskvärda beteenden. Att skolan också ska fostra och inte bara förmedla faktakunskaper har dessutom en lång tradition. Karaktärsdaning har varit ett viktigt inslag i både teori och praktik inom undervisning sedan det antika Grekland. Ofta har det handlat om att fostra till disciplin och underkastelse under auktoritet men tankarna om att genom utbildningen ge människor förmåga att leva i frihet och samförstånd med andra och känna ansvarskänsla är minst lika gamla.

I Sverige kom kristen fostran att få en framträdande roll i den svenska folkskola som växte fram under 1800-talet. Barn skulle läras vad som ur kristen synvinkel var rätt och fel, eller gott och ont, men också vad som var svenskt och osvenskt. Skolan fostrade enligt Herbert Tingsten under denna tid ”för Gud och fosterlandet”. Det var inte kunskap för frigörelse eller ens för yrkeslivet utan kontroll över de lägre samhällsskikten som var det främsta målet med denna tids utbildning, skriver idéhistorikern Anders Burman i boken ”Pedagogikens idéhistoria”. Dessutom fick skolan en viktig betydelse som praktisk barnförvaring när föräldrar fick arbete i den framväxande industrin. Läs mer

OECD om lärarrollen i framtiden

Artikel för Skolvärlden:

 

Vad gör en lärare i framtiden? Och hur ser en vanlig skoldag ut? 
– Det kommer bli svårare att vara lärare, men också mycket mer intressant, säger Andreas Schleicher, högste chef för organisationens utbildningskontor, till Skolvärlden.

 

I det öppna kontorslandskapet faller ljuset in från stora glaspartier som vetter mot floden Seine och tennisklubben strax intill. Vid skrivborden sitter experter inom bland annat pedagogik, psykologi, statsvetenskap, statistik och sociologi och arbetar under tystnad vid sina datorer.

Det här är OECD:s utbildningskontor.

Att OECD håller i Pisa-testerna känner de flesta till men färre vet antagligen att Pisa bara är en mindre del av det OECD:s utbildningskontor arbetar med. I den stora sexvåningsbyggnaden i utkanten av Paris är ett helt våningsplan vigt åt utveckling och analys av en rad tester och studier som alla rör undervisning och lärande. Flera av dem handlar om hur framtidens skola och lärarroll ser ut.

Andreas Schleicher är högste chef för OECD:s utbildningskontor och han berättar att ju mer han sett och lärt, desto mer har han kommit att förespråka en skola som satsar på att ge eleverna förmågor och värderingar. Sina tankar utvecklar han bland annat i rapporten ”Schools for 21st-century learners” och boken ”World Class”, som också den handlar om skolans framtid. För dem använder han sig av data som hans kollegor i kontorslandskapet samlat in, sammanställt och analyserat, men också av forskning om både pedagogik och samhällsutveckling och han lutar sig också mot sina egna dryga tjugofem år vid utbildningskontoret.

Andreas Schleicher.

Andreas Schleicher.

Han lever ett liv på ständigt resande fot och besöker skolor och träffar utbildningsministrar och forskare över hela världen.

Andreas Schleicher är en av få på våningsplanet som har eget rum. Det är stort och mycket ljust och har utsikt mot innergården. Han bänkar sig vid konferensbordet och slår fast att en skola som rustar unga för att hantera framtiden behöver ge utrymme för att låta eleverna ta ansvar och bygga social förmåga, nyfikenhet, mod och empati. Han säger också att den allt snabbare teknikutvecklingen gör att vi behöver tänka mycket mer på vad som gör oss mänskliga eftersom det är inom områden som kräver specifikt mänskliga förmågor som framtidens jobb finns. Det andra kan robotarna sköta.

– Det är lätt att utbilda andra klassens robotar, som utbildning för den industriella eran har gjort. Det är mycket svårare att utbilda första klassens människor; sådana som är samvetsgranna, miljömedvetna, som kan tänka runt nästa hörn och vara verkligt geniala. Vi behöver bli bättre på att lära unga att ifrågasätta det vi nu betraktar som etablerad visdom och att lära om.

För att lyckas med det behöver lärarna själva öva sig i precis samma saker, menar Andreas Schleicher. I framtiden kommer lärarna också bli mindre av överförare av kunskap eftersom det tas över av tekniken. Att vara lärare kommer i stället handla mer om att designa miljöer där människor lär och att agera mentorer, vägledare och förebilder.

– Vi vet inte vilken kunskap och vilka förmågor framtiden kommer kräva men sociala och emotionella förmågor kommer alltid att vara viktiga. Det handlar inte om att undervisa om dem utan om att bygga dem hos eleverna, säger han med eftertryck.

Lärare behöver också tänka mer på hur de förmedlar värden till eleverna, så att de vill bidra till världen och till andras välmående. Vill man att unga ska bli demokratiskt och empatiskt sinnade, ja då måste demokrati och empati vara något som utövas aktivt i skolan och främjas av de arbetssätt man väljer.

– Det kommer bli svårare att vara lärare, men också mycket mer intressant, säger Andreas Schleicher.

En bra framtida skoldag, enligt Andreas Schleicher, ger eleverna mycket utrymme för att göra saker och inte bara absorbera kunskap. Det sociala och relationella ges stor plats och lärandet sker ämnesöverskridande, gärna i form av projekt, eller temabaserat. Eleverna tränar på att själva ställa upp mål och lärare övervakar deras inlärningsprocesser och visar att de har höga förväntningar. Eleverna får också känna att det de gör faktiskt ska användas till något.

Ett exempel på hur skolan kan få elever att känna att de deltar på riktigt är enligt Andreas Schleicher ett projekt i Fukushima i Japan, där tsunamin slog till mycket hårt år 2011 och där han personligen var inblandad i att bygga upp skolorna och undervisningen igen.

– Vi skapade ett projekt där eleverna fick hjälpa bönder att marknadsföra nya produkter och lärandet gick verkligen upp genom att eleverna fick göra något, bygga något. De var de mest kreativa, innovativa elever jag någonsin sett, säger han.

När kontexten förändras måste också skolan göra det, och det nya undervisningssättet i Fukushima visar att det inte behöver vara särskilt svårt, menar Andreas Schleicher. Projektet pågår fortfarande och har expanderat så att ett nätverk för innovativa skolor i Japan har bildats.

Alejandro Paniagua.

Alejandro Paniagua.

Hur det nya lärandet ska se ut i praktiken är en fråga som Alejandro Paniagua ägnat sin tid åt de senaste åren. Han är före detta grundskollärare för yngre barn men sedan många år verksam som forskare och analytiker på skolområdet, de senaste åren på OECD där han arbetat inom ett projekt kring innovativ pedagogik. Han är också en av författarna till OECD-rapporten ”Teachers as designers of learning environments”. Alejandro Paniagua har ett intensivt och entusiasmerande sätt och i ett av de små mötesrummen som står som kuber i det öppna kontoret berättar han vad han och kollegorna kommit fram till.

– Att vara innovativ som lärare handlar om att vara öppen för att pröva det som är nytt för en själv, eller för eleverna i klassrummet. Många av idéerna går tillbaka på teorier om alternativ pedagogik som kanske är 80 år gamla.

En del av det som kan se ytterst traditionellt ut kan också räknas som innovativt.

– Jag gillar exemplet storytelling. Att ge elever kunskap i form av berättelser är väldigt kraftfullt och en lärare som är duktig på att berätta kan mycket väl ensam prata i tjugo minuter och hålla sina elever fångade hela tiden, säger Alejandro Paniagua.

I projektet identifierades sex kluster inom vilka mycket nytänkande både behövs och redan sker:

  • Blandade lärmiljöer – ”blended learning”, som till exempel flippat klassrum.
  • Datalogiskt tänkande – som kan beskrivas som problemlösning med hjälp av datorer.
  • Förkroppsligat lärande – ”embodied learning”, vilket innebär att använda sig av kroppsliga och sinnliga aktiviteter som idrott, dans och hantverk.
  • Upplevelsebaserat lärande – som innefattar både praktisk erfarenhet av det man ska lära men också att ställa nya frågor, experimentera och analysera det som händer längs vägen.
  • Spelifiering – som bygger på lärande genom lek, samspel och egen nyfikenhet.
  • Multiliteracies (i brist på heltäckande motsvarande begrepp på svenska används det engelska uttrycket också i Sverige) och diskussionsbaserat lärande – som handlar om att sätta in kunskap i en politisk och kulturell kontext genom diskussioner och samtal.

En del av de skolor och nätverk vi kontaktade om att vara med i vår rapport blev förvånade

Alla lärare behöver inte utvecklas inom alla dessa områden, men alla lärare behöver fundera över hur de kan utvecklas på ett sätt som passar dem, menar Alejandro Paniagua.

– Genom att reflektera över vad man redan gör och hur det kan kopplas till de kluster vi identifierat så kan man få inspiration och kunskap att komma vidare.

En del i Alejandro Paniaguas arbete på OECD har varit att identifiera skolor som redan arbetar innovativt på ett klokt sätt och kan vara förebilder.

– Ett projekt som jag gillar är ”Amico Robot” i Italien, som jobbar med en holistisk infallsvinkel, berättar Alejandro Paniagua.

”Amico Robot” är ett nätverk av skolor som lär ut robotik genom att eleverna får bygga och programmera robotar. Både spelifiering, datalogiskt tänkande och förkroppsligat lärande används. Ett annat exempel Alejandro Paniagua gärna framhåller är spanska ”Amara Berri” där eleverna i de tjugo skolor som ingår i nätverket organiseras efter intressen och behov snarare än efter ålder och man använder sig av aktiv pedagogik med projektbaserat och temainriktat lärande, mycket lek och stor frihet för eleverna.

Alejandro Paniagua är medveten om att den sortens pedagogiskt arbete kanske inte är något som folk naturligt förknippar med OECD som organisation.

– En del av de skolor och nätverk vi kontaktade om att vara med i vår rapport blev förvånade, konstaterar han med ett leende.

Både Alejandro Paniagua och Andreas Schleicher framhåller nätverkande och kunskapsdelning som viktiga verktyg för utveckling. I framtidens skola har lärare både stort ansvar och stor frihet och det kräver öppenhet för att samarbeta, tänka och göra nytt.

Hur känner vi mening? Det är vad utbildning bör handla om.

Ett av Andreas Schleichers senaste projekt är ett globalt utbildningsbibliotek där lärare kan ladda upp lektionsplaner eller projekt så att pedagoger över hela världen kan lära och inspireras av varandra och se att det går att göra saker på många sätt. Skolan behöver också, menar han, vara öppen mot omvärlden och lärare behöver samverka med den för att låta eleverna fungera som volontärer i sociala projekt eller vara medarbetare till olika företag. Att skapa en känsla av samhörighet är också oerhört viktigt.

– Folk pratar mycket om framtiden för arbete nu men jag menar att den mycket större och tuffare frågan är hur vi kommer kunna bidra. Samhället kommer inte bryta samman för att folks jobb automatiseras utan för att samhällsförändringarna är så snabba att de inte längre kan se sin egen roll och hur de kan delta. Det leder till att den största rädslan inför framtiden för många är att inte vara relevant. Så hur känner vi mening? Det är vad utbildning bör handla om.

Lästips

  • I rapporten ”Teachers as designers of learning environments” ger Alejandro Paniagua och David Istance konkreta exempel på innovativ pedagogik från hela världen och lyfter fram nätverk där lärare samarbetar om att utveckla sin undervisning och sin pedagogiska hållning.
  • Rapporten bygger på både forskning och samtal med en lång rad lärare, rektorer och skolutvecklare i länder över hela världen.
  • Läs också rapporten ”Trends shaping education”, OECD 2019. Båda finns på nätet.

 

 

 

Mitt svar på påhoppet

Jag fick ett rätt underligt svar på min essä om PISA i DN. Här kommer min replik ( publiceras i DN idag).

 

Som borde framgå tydligt är varken jag eller PISA-chefen Andreas Schleicher emot faktakunskaper – men det blir naturligtvis enklare för Isak Skogstad att argumentera och raljera när han väljer att låtsas det.

Precis som Skogstad skriver presterar Singapore, Japan och Korea till skillnad från Sverige bra på problemlösningsområdet. Både svenska elever och dessa asiatiska är alltså bra på fakta, men de svenska är dåliga på problemlösning (som kräver kreativt tänkande). Vad kan man, med lite tankeverksamhet, dra för slutsats av det?

Faktakunskaper är nödvändiga och bra – men de räcker inte.

Skogstad skriver, men en ton som dryper av nedlåtenhet och förakt, att jag ”farit ner till Paris” och okritiskt sugit åt mig allt Andreas Schleicher sagt, trots att det saknar vetenskapligt underlag. I Schleichers bok World class. How to build a 21st-century school system och hans rapport Schools for 21st century learners listas gott om forskning och statistik som jag föreslår att Skogstad tar en titt på.

Sedan, skriver Skogstad, har jag ”suttit bakom min datorskärm” och ”på min kammare” och ”målat upp en falsk bild av verkligheten”. Ett fult sätt att argumentera. Jag har de senaste 12 åren ägnat en stor del av min arbetstid åt att göra reportage från skolor, intervjua lärare, rektorer och forskare och läsa forskning kopplat till utbildning och inlärning – svensk såväl som internationell (lätt att faktakolla för den som bara gör en nätsökning på mitt namn). Denna vår har jag inte bara intervjuat en rad experter på OECD:s utbildningskontor utan också talat med Stefania Giannini, högsta ansvariga för UNESCO:s utbildningskontor, samt Akustina Morni, som är ansvarig för IOE:s arbete med att undersöka vilka förmågor och kompetenser som näringslivet efterfrågar och tror kommer behövas i framtiden. De säger intressant nog ungefär samma saker som Andreas Schleicher trots sina något andra infallsvinklar på meningen med utbildning.

Skogstad nämner sedan ny kognitionsvetenskap och hävdar att jag inte skulle ha beaktat den. Vad bygger han det på? Jag har i själva verket länge haft svårt att förstå den starka skepsis mot kognitionsvetenskap som förekommer i delar av skolans värld. Självklart har den som vill undervisa nytta av kunskaper om hur hjärnan fungerar. Men lika svårt har jag att förstå somligas referenser till kognitionsvetenskapen som något slags facit för hur man ska arbeta i skolan. Att man exempelvis lär sig fakta bättre med repetition är helt enkelt inte ett argument för att skolan borde ägna mer tid åt det på bekostnad av, säg, att låta eleverna träna upp sin förmåga till samarbete och ansvarstagande genom att grupparbeta. Skolans mål är, tack och lov, mycket större och vidare än att fungera som effektivast möjliga faktaförmedling.

Överdrivet bruk av repetition är för övrigt uselt för motivationen och sänker därmed lärandet, enligt en av de kognitionsforskare jag uppskattar: Daniel T Willingham, professor i kognitionspsykologi. Lagom, och på ett varierat sätt är bäst. Samme professor konstaterar i sin nya bok Varför gillar elever inte skolan? också att faktakunskaper måste komma före färdigheter. Det betyder emellertid inte, som somliga i svensk skoldebatt vill ha det till, att eleverna behöver ägna sig enkom åt faktainhämtande i flera år innan de till sist kan få börja resonera och ifrågasätta. I stället, säger Willingham, kan vi se till att bakgrundskunskaper ges parallellt med att eleverna får öva på kritiskt tänkande. Eleverna kan till exempel ges fördjupade kunskaper inom begränsade områden för att sedan få möjlighet att träna sina färdigheter på just dessa.

Till sist: det är intressant att Skogstad så ivrigt påtalar att min kamp för skolan är ideologisk. Självklart är den det! Jag vill se en skola som ger människor en meningsfull barn- och ungdom och rustar dem för att bli aktiva och välfungerande medborgare i ett solidariskt samhälle. Jag har med andra ord en demokratisk och holistisk syn på skolans uppgift.

 

 

 

 

 

PUCKO-metoden införs på landets ledarredaktioner

Låt oss för en stund prata om vuxna ledarskribenters arbetssituation på samma sätt som somliga av dem pratar om barns …

Från och med nästa vecka kommer en rad borgerliga tidningar införa den så kallade PUCKO-metoden på sina ledarredaktioner. Akronymen står för ”Pisk, Uthängning, Chock, Knivhuggning, Ovett” Metoden innebär att alla skribenter när som helst kan utsättas för något av det nämnda, som ett led i kvalitetshöjningen av deras arbetsinsatser.

– PUCKO ska inte ses som en trappa, utan bara som en palett av konsekvenser att ta till när medarbetare underpresterar, säger hjärnan bakom metoden, managementkonsulten Carl Andh (tillika nationalekonom och hjärnforskare).

 På frågan om inte PUCKO-metoden bryter mot såväl svensk lag som FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna svarar han att det hela är för ledarskribenternas eget bästa.

– Forskning visar att ju mer plågsam de upplever sin arbetsdag desto mer surmagat konservativa texter kommer de producera, och det är trots allt därför de är på sina jobb åtta timmar om dagen. Några andra skäl har i alla fall inte jag kunnat se.

Gunilla de Ville, vd för Morgondagens nyheter, ser inte heller hon några problem med den nya hårdare linjen.

– Hur våra medarbetare mår eller har det på arbetsplatsen är faktiskt helt irrelevant. För övrigt kommer de att tacka oss när de slutar här och inser att de har fått lära sig arbetsdisciplin och underkastelse. Då kan de lätt kan få jobb i till exempel en sweatshop när Kina invaderar och vi inte längre har behov av människor med egen ryggrad.

Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson är försiktigt positiv.

– Vi på departementet har med oro sett hur svenska ledarskribenter halkar efter internationellt. Det här kan komma att få fart på dem.

 

fast lite hårdraget för poängens skull, förstås.