En skola fixerad vid mätbara resultat är farlig

Sedan den kom i höstas har Jonna Bornemarks bok Det omätbaras renässans fått mycket uppmärksamhet och jag har hamnat i spontana samtal om den flera gånger, med människor som läst den. Det är intressant eftersom det här inte är någon lättläst text utan en som innehåller en hel del svåra begrepp och snåriga resonemang. Hennes tankar verkar helt enkelt vara något som många är nyfikna på, vilket känns hoppfullt! Folk kanske rentav längtar efter en annan förståelse av, och förhållningssätt till världen än den/det som erbjuds av siffror. Nedan följer min recension av boken för Pedagogiska magasinet.

Filosofen Jonna Bornemark menar att offentlig verksamhet i dag drabbats av ”förpappring”. I stället för att syssla med den verkliga verksamheten hanterar man papper om verksamheten, som inte sällan börjar upplevas som både verkligare och viktigare än det man faktiskt sysslar med. Det personliga omdömet hos personalen rationaliseras bort och de görs till kuggar i ett maskineri, vilket kan leda till etisk stress.

I boken Det omätbaras renässans propagerar Jonna Bornemark för mindre mätande och mindre kontroll. Hon gör det utifrån samtal med människor verksamma inom en rad yrken, framför allt inom offentlig sektor. Hon tar också hjälp av de medeltida filosoferna Nicolas Cusanus och Giordano Bruno samt renässansfilosofen René Descartes. De båda förstnämnda får fungera som vägvisare till insikten att det går att se världen, människan och det mellanmänskliga på andra sätt än vi gör i dag. René Descartes står i stället för urversionen av vårt moderna sätt att betrakta världen, som tydligt uppdelad i kategorier som kan mätas och kontrolleras, där män­niskan och naturen är ett slags maskiner och där kropp och själ, eller förnuft och känsla, är tydligt åtskilda.

Boken rör sig med många och ofta krångliga filosofiska begrepp och Bornemark hade kunnat göra sin bok betydligt mer läsbar genom att nöja sig med att nämna dem och sedan hellre satsa på att förmedla innebörden av dem med andra ord.

Två begrepp är emellertid bärande för hela resonemanget: 1400-talsfilosofen Cusanus’ ratio och intellectus. Ratio är den del av vårt tänkande som hanterar fakta, samband och logik. Intellectus kretsar i stället kring sådant som omdöme, empati, mening, värderingar: allt det som vi inte kan mäta, räkna fram eller läsa oss till i en manual. I vår tid har intellectus trängts undan till förmån för ratio, men intellectus krävs för att ratio ska kunna arbeta väl.

I debatten ligger ofta som ett grundantagande att målet för skolan är att eleverna ska få höga betyg och prestera väl i internationella mätningar, och att allt som inte höjer resultaten därför är bortkastad tid och möda. Men med ett alltför starkt ratio och ett försvagat intellectus kommer ofta dogmatism och fanatism, menar Bornemark. Då blir det plötsligt inte bara trivialt och instrumentellt med en skola fixerad vid mätbara resultat utan också farligt.

Avdamningen av begreppet bildning under 2000-talet är, menar Bornemark, en protest mot att humaniora underordnas krav på kortsiktig ekonomisk nytta. Hon skriver: ”Lärande får betyda resultat eller betyg snarare än bildning. Andra begrepp, som empati, som inte låter sig ratiofieras, försvinner ur fokus. Och med språket utarmas praktikerna.”

Bildning anknyter till intellectus, snarare än ratio. Den som använder sig av sitt intellectus för att resonera kring kunskap och utbildning skulle snarare börja med frågan vad det är skolan ska åstadkomma på ett övergripande plan.

Det omätbaras renässans skulle i sig kunna sägas vara en träning för läsarnas intellectus. Här finns inte ett enda diagram och mycket få siffror. I stället rymmer den ifrågasättande av det rådande, både av samhället och av själva vårt tänkande, och Bornemark räds inte för att dra in vare sig konst eller religion i sina resonemang, trots att flumsmockan ständigt hänger i luften när man vägrar inordna sig under de aggressiva ratioförespråkarnas regim. För den som vill få hjälp att få syn på vår samtid, och verktyg att ­ifrågasätta den, rekommenderas varmt denna bok.

Den långsiktiga lösningen stavas jämlikhet och gemenskap

I boken Den inre ojämlikheten, visar de båda brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett med en stor mängd forskning och statistik hur negativ ojämlikhet är för vår psykiska hälsa och vårt välbefinnande. Bland mycket annat skriver de väldigt intressant om det problematiska med begreppet självkänsla och ifrågasätter vurmen för den. De refererar till en studie som visar att ångestnivåerna stigit radikalt bland amerikanska tonåringar parallellt med att självkänslan tycks ha exploderat. Andra studier visar att människor utsatta för diskriminering och fördomar har högre självkänsla än människor som tillhör grupper med högre status. De menar att vi måste göra skillnad på ”säker självkänsla” som bygger på en realistisk syn på den egna kraften och förmågan och en osäker självkänsla, som i stället är ett resultat av försök att pumpa upp det egna egot i en värld som framstår som negativt inställd till en, eller där vi hela tiden riskerar att falla i status.

I mer ojämlika samhällen ökar denna uppblåsta självbild, och så länge vi inte gör skillnad på den självkänsla denna falska uppfattning om jaget föder och den som kommer ur självkännedom och trygg förvissning om andras omsorg, kan psykisk ohälsa växa parallellt med ökad rapportering om allt högre självkänsla.

Det här har väldigt stark koppling till det jag talade om i min essä, som sändes i OBS i P1 häromdagen. Såhär avslutade jag den:

”När en Facebookbekant för ett tag sedan deppade och tvivlade på sitt eget värde skyndade genast många till och intygade att hen var unik och fantastisk. Jag tänker att räddningen när man är nere kanske inte är att tänka ‘jag är unik och fantastisk’ utan snarare ‘jag behöver inte vara unik och fantastisk. Jag är en liten del av allt och allt jag verkligen behöver göra är att vara snäll och visa hänsyn’. Det skulle kanske inte bara kunna hjälpa oss att bli mindre statusstressade och dämpa vårt för miljön så destruktiva belönings- och tröstshoppande (because we’re worth it). Det skulle också kunna ge oss en större känsla av samhörighet med världen och mer lust att engagera oss inte bara i vår egen framgång utan också i andras välmående och i de hotade ekosystem vi alla är beroende av.”

Det vi behöver för att må bra på riktigt, och för att agera på ett gott sätt mot andra, är helt enkelt inte en uppblåst men osäker självkänsla, utan en trygg förvissning om att befinna oss i en gemenskap där vår status och vårt värde inte hela tiden står på spel eller ifrågasätts. De auktoritära vindar som nu blåser över världen, där vägen till ordning och trygghet sägs vara hårda tag och repression, är destruktiva inte bara för de som befinner sig i utkanten av vår redan alltför osäkra samhällsgemenskap, utan för oss alla. Boostade egon kan lätt explodera när de blir kritiserade eller ifrågasatta. En negativ spiral kan lätt skapas, när dessa sårade egon tar till våld, vilket leder till en än mer negativ syn på dem och ökade krav på hårda tag, vilket leder till ännu större behov för dem av att boosta självkänslan, vilket leder till än större känsla av att man har rätt till respekt, prylar, upphöjning – och större känslighet för kritik och ifrågasättande, och så vidare.

En kortsiktig lösning vid akuta problem kan mycket väl vara hårdhet men den långsiktiga lösningen stavas jämlikhet och gemenskap.

En annan relation till världen är möjlig!

Vågar man ifrågasätta betydelsen av ”förnuft” och ”fakta” i dessa tider? I den här essän för OBS i P1 gör jag ett försök att ge lite perspektiv på dessa, och ett antal andra, begrepp. Bland annat säger jag såhär:

”Det finns ingen anledning att vara emot rationellt tänkande och vetenskapliga fakta, men ibland kan vi kanske behöva påminna varandra om att förnuft och fakta aldrig ensamma kan användas som domare för vad som är bra eller dåligt. Någonstans i den processen måste känslor och värderingar in. Det finns inget neutralt förnuft. Vad som är rationellt och förnuftigt beror helt enkelt på vilka ideal och mål vi har. Vilket i sin tur beror på kulturellt betingade världsbilder och värdesystem. Med annan grundsyn på vad som är värdefullt och eftersträvansvärt, förändras också vår syn på vilka fakta som har betydelse och vilka vägar som är mest rationella att välja.”

Och så problematiserar jag vår förkärlek för dualistiskt tänkande, där vi ställer begrepp och företeelser i motsats till varandra och missar alla andra möjliga sätt att se på saken, eller för den delen hur de två föreställda motpolerna också hänger ihop och samspelar med varandra:

”Grekiska filosofer delade upp kosmos i en himmelsk och en jordisk värld och människan i en kropp och en själ, och ansåg att det himmelska och det själsliga stod över det jordiska och kroppsliga. I spåren av denna dualism följde både förakt för sinnlighet och kroppsliga behov och en känsla av att stå över allt annat i naturen, upphöjd, men också avskild. Jeremy Lent jämför detta med den kinesiska taoismens framväxt, där idén om yin och yang visserligen också kan ses som två poler men där ingen står över den andra utan de båda fungerar som komplement. Taoismen gav uttryck för ett holistiskt systemtänkande. Världen sågs som en sammanhängande, levande organism. I den neokonfucianska filosofin, med start på 1000-talet, fortsatte kineserna att utveckla sitt synsätt att det kroppsliga och det andliga är integrerade och att ting och levande organismer samverkar med och beror av varandra. Samspel mellan moral, känsla och förnuft sågs som idealet.

De västerländska föreställningarna om begrepp som stod i opposition till varandra förstärktes i stället under medeltiden: gott och ont, manligt och kvinnligt, högt och lågt, kunskap och njutning, förnuft och känsla. Tydligt uppdelat, aldrig blandat, det ena i huvudsak bra, det andra i huvudsak dåligt. En stark kraft för det dualistiska tänkandet var 1600-talsfilosofen Descartes. Vid denna tid började vi alltmer också betrakta världen som en maskin behärskad av människan, och förnuft och rationalitet som de enda sätten att förstå världen och tillvaron. Under 1700-talet fick sedan känslorna visserligen ett uppsving med romantiken men det får kanske betraktas som en tillfällig avvikelse. De västerländska tankemönstren med rötter hos de gamla grekerna dominerar fortfarande i vår del av världen och sprider sig stadigt.”

Om vi ska kunna förändra världen, så här under hotet från klimatkatastrofens bila, behöver vi kanske förändra hur vi förhåller oss till världen på ett värderingsmässigt plan, och hur vi förstår den och vår roll i den. Vi är en liten del i en mycket komplex väv av sammanhang och relationer. Kanske den insikten rentav kan hjälpa oss i kampen mot den galopperande psykiska ohälsan? Lyssna här!

 

Vem är monstret? Det är ju du!

Idag pratar jag lite om monster i OBS i P1. Borde väl passa bra såhär på halloween.

 

”I en studie från 2002 försökte socialpsykologen Philip Zimbardo, sociologen Martha Huggins och psykologen Mika Haritos-Fatouros ta reda på vad det var för människor som valde att bli torterare. De intervjuade ett antal personer som haft detta som yrke under diktaturen i Brasilien. Forskarna fann att torterarnas beteenden var helt beroende av de samhälleliga krafter som de varit del av. De anslöt sig till det rådande systemets värderingar och accepterade att människorna som de torterade utgjorde ett hot mot landet. De kände att det de gjorde var nödvändigt. Forskarnas slutsats var att de intervjuade var helt normala människor utan några särskilda psykiska diagnoser.

Hur monstruösa exempelvis torterares dåd än ter sig är det högst troligt att de själva bara betraktar sina gärningar som en del av sitt jobb. Tortyren sker på vanliga arbetstider och när torterarna slutar för dagen går de hem till sin familj och är alldeles vanliga föräldrar med alldeles vanliga vänner och intressen.

De som gör ont endast för att de vill ont är få men de finns. Samtidigt är gränserna otydliga.

När människor begår riktigt bestialiska handlingar kallar vi dem ibland för monster, eller beskriver gärningarna som monstruösa. Ordvalen signalerar ’ondska som vi inte kan förstå’ men kanske handlar det snarare om att vi inte vill förstå.”

Lyssna på/läs hela här.

Tack och lov för alla kloka lärare!

För några veckor sedan satt jag bredvid två lärare på tåget. I en halvtimme hörde jag dem prata skit om sina elever, som de beskrev som lata, bortskämda och odrägliga. Det dröp av förakt och samtidigt av självömkan om deras röster. Usch så synd det var om dem som hade fått så hemska elever! Själv satt jag och tyckte synd om eleverna som hade så gräsliga lärare. Tillsist ville jag gå fram till dem och ryta att det kanske faktiskt inte var eleverna det var fel på utan dem själva (men jag lät bli – jag var så arg och när man är det kan folk sällan ta till sig vad man säger).

Några dagar senare hamnade jag åter bredvid några lärare på tåget och också de pratade om sina elever: med ömhet och medkänsla – och de diskuterade hur de bäst kunde hjälpa dem framåt.

Tack och lov för alla kloka lärare som dagligen gör fantastiska jobb med alla barn och unga! Tänk om personer som de, och som mannen i den här artikeln, fått mer utrymme i det offentliga samtalet om skolan i stället för alla fyrkantiga förståsigpåare.

”Vilka är dina egna drivkrafter?
– Den största drivkraften för mig är att se när elever som tvivlat på sin förmåga lyckas med någonting.”

Klassförakt kamouflerat som omsorg

Isak Skogstads krönika om skolan i GP idag är så ytlig och förvrängd att jag storknar.

Idéer om att utgå från elevernas motivation, låta dem upptäcka och göra grupparbeten och att se läraren som en guide (progressivistiska tankar) härrör INTE från 1990-talet. Det var tankar som dök upp på allvar i samtalet om svensk skola redan kring förra sekelskiftet. De har varit en viktig faktor för hur skolan utvecklats ända sedan dess. I exempelvis betänkandet som låg till grund för 1962 års läroplan beskrivs de pedagogiska grundidéerna vara motivation, aktivitet, konkretion, individualisering och samarbete (förkortat MAKIS).

Att sammanfatta vänsterns syn på skolan under 1900-talet med ”bildningsideal och en syn på att ansträngning ska löna sig” är verkligen att välja vad som passar för den tes han vill föra fram. Japp, bildningsidealet har varit starkt (bra) men att tillsammans med det lyfta upp ”att ansträngning ska löna sig” och inget annat (som att fostra till solidaritet eller utjämna klassklyftor, eller ge alla lika förutsättningar) skapar en helt skev bild.

Påståendet att skolans förfall på 90-talet beror på den progressiva pedagogiken går bara ihop om den progressiva pedagogiken verkligen slog igenom på 90-talet, vilket den alltså inte gjorde. De som hade liknande syn på skolan som Skogstad under 80-talet sa exakt samma sak om 70-talet …

Och så har vi det här med att arbetarklassens barn skulle må särskilt väl av en skola som fokuserar på faktakunskaper, katederundervisning och lärare som har all makt (som han förespråkat i en annan text). Behöver inte arbetarklassens barn också kunna samarbeta med andra (som grupparbeten tränar), reglera sig själva, ta eget ansvar och söka kunskap (som eget arbete tränar), ifrågasätta och bilda sig egna uppfattningar (som diskussioner och demokratiskt inflytande övar upp)? Varför påstås det hela tiden att arbetarklassens barn behöver helt andra saker än medel- och överklassens? För mig lyser det klassförakt ur ett sådant synsätt: arbetarklassen måste minsann styras och regleras och det är skit samma om skolan lär dem att fungera som aktiva medborgare – bara de blir lydiga produktionsenheter i samhällsmaskineriet och inte stör medelklassens barn i klassrummen. Men kamouflerat som omsorg då.

Arbetarklassens barn gynnas av att få öva upp samma förmågor som alla andra barn, och alla barn bör, oavsett klassbakgrund, få det stöd och den hjälp de behöver för att utveckla dem!

Med hopp om mer hopp i världen

Några journalistkollegor och jag satt på en pub och pratade lite skit om en tidning flera av oss skrev för. Samtalet kom in på vad en chef för tidningen nyligen proklamerat: att de skulle satsa mer på positiva nyheter. De andra fnös. Så fånigt och oseriöst, när det finns så mycket problem som behöver belysas. Jag satt tyst, för feg för att höja min röst och säga att jag tyckte att tidningen gjorde rätt.

Det här är många år sedan men minnet etsade sig fast och har fortsatt göra sig påmint. Det störde mig verkligen på djupet att människor med en position att beskriva, förklara och analysera världen för andra var så djupt ointresserade av att skildra också det som går bra. Det är ju det som ger oss kunskaper och vägledning för hur vi kan förbättra vår omgivning; som visar att det är möjligt att förändra och därmed ger oss ork att engagera oss.

Somliga stärker sin identitet genom att ständigt peka ut fiender och allt som går snett. På så vis visar de upp den egna dygden

I sin essäbok ”Hopp” återkommer författaren Rebecca Solnit flera gånger till just detta problem: att så många vill uppehålla sig uteslutande vid problemen, och snabbt placera framgångar i glömskans arkiv.  Hon skriver ur ett perspektiv som aktivist på vänsterkanten och hon kritiserar särskilt några mentaliteter hon ser i de egna kretsarna. Somliga stärker sin identitet genom att ständigt peka ut fiender och allt som går snett. På så vis visar de upp den egna dygden och uppoffrandet – vilket blir viktigare än att verkligen åstadkomma något. Andra har bara svårt att hålla flera berättelser samtidigt i sina huvuden: eftersom de tror att precis allt måste vara på väg åt samma håll, och allt uppenbarligen inte är bra, så måste allt vara dåligt. Ytterligare andra tror att enda sättet att visa solidaritet med utsatta är att känna misströstan – ingen ska få uppleva glädje förrän alla gör det – men det är inte mycket till gåva, konstaterar Solnit. Och jag kommer att tänka på Tage Danielssons fina versrader:

… du sorgset kvidande.

Se här din svåra roll:

att inse världens lidande

med glädjen i behåll.”

I sin bok ”Omställningen” skriver vetenskapsjournalisten Jens Ergon om det akuta hot mot mänskligheten som klimatförändringarna utgör. Första delen, som handlar om problemen, gör mig rädd och uppgiven, trots att jag kände till det mesta redan. I den andra delen berättar han i stället om all utveckling i positiv riktning som faktiskt också sker, både var gäller teknik, politik och attityder. Ergon är tydlig med att hoten fortfarande är mycket stora och akuta, men visar på strimmor av hopp. Jag kom att tänka på hans bok när jag i tidningen ETC läste om det möte i Mölndal som nätverket Klimatsans ordnade i februari 2018. Klimatsans låter som en bra sak, något vi alla skulle behöva, men föreningen menar inte att vi ska sänka våra klimatutsläpp utan att vi ska sluta tro på FN:s klimatpanel IPCC. Nätverkets grundare påstår i tidningen att IPCC är en politisk organisation som inte vet vad vetenskap är, trots att många hundratals forskare från hela världen bidar till panelens rapporter. En annan företrädare menar att polarisarna inte ens kan smälta och en tredje att den ökade koldioxidhalten i luften är naturlig och inget vi kan göra något åt men att havsnivåerna i vilket fall inte kommer stiga. Jag är inte expert på klimatet, långt därifrån, men jag väljer att lita på vad den absoluta majoriteten forskare med relevanta kunskaper i ämnet vid det här laget anser sig ha ovedersägliga belägg för – att människan påverkar uppvärmningen av jorden och att följderna kommer bli katastrofala för mänskligheten om vi inte gör något åt saken. Så varför tror inte Klimatsans medlemmar på det? Själva skulle de gissningsvis hävda att det beror på sunt förnuft och kunskaper som alla andra missat, men jag finner det troligare att det har att göra med en brist på hopp. När vi människor inte tror oss om att kunna göra något åt svåra problem har vi nämligen en tendens att stävja rädslan genom förnekelse, bortförklaringar eller konspirationsteorier. Brist på hopp om lösningar kan helt enkelt leda till att vi väljer att blunda för, eller förvanska det som väcker vår oro. Jens Ergons bok skulle alltså kunna göra stor skillnad för hur klimatskeptiker tar till sig problematiken och hur de väljer att arbeta med den. Om de förstår att det går att göra något skulle de kanske acceptera forskningsresultaten.

Rebecca Solnits bok är full av berättelser som inger hopp. Det finns en föreställning om att katastrofer driver fram det värsta i människan och leder till grymhet och plundringar men i själva verket är det ofta precis tvärtom, visar Solnit. Vi blir hjälpsamma och solidariska, och hon exemplifierar bland annat med när orkanen Katrina förstörde New Orleans. Från stora avstånd kom människor körande till New Orleans med sina båtar på en trailer bakom bilen, för att undsätta medmänniskor i nöd. Vi drabbas sällan av panik, oftare av handlingskraft när kriser kommer. Se bara på alla de människor som i Stockholm öppnade sina hem för, eller gav skjuts åt okända när Stockholms kollektivtrafik slutade fungera efter terrordådet på Kungsgatan 2017. Vi vill varandra väl. Solnit skriver: ”Tillsammans är vi oerhört starka, och vi har en sällan berättad, sällan ihågkommen historia av segrar och omvälvningar som kan ge oss förtröstan på att ja, vi kan förändra världen, för vi har gjort det många gånger förut. Man tittar bakåt när man ror framåt, och att berätta den här historien är ett led i att hjälpa människor att sätta kurs mot framtiden.” Slut citat.

Personligen betraktar jag det till exempel som naivt att hoppas på en kraftig flygskatt om inte många av oss först gjort tydligt att det är något vi kommer stödja.

Den som tror att saker kommer lösa sig skylls ofta för att vara naiv. Och ja, att hoppas kan vara naivt. Ibland finns ingen grund för att känna hopp och att ändå göra det kan bli ett hinder från att se verkligheten som den faktiskt är och anpassa sig till den. Att hoppas kan också vara att vända sig bort och tro att allt kommer lösa sig utan mig. Ny teknik kommer fixa klimatet, jag behöver inte göra något. Någon annan, eller kanske en gudomlig makt, ordnar det. Ett sådant hopp kan lätt slå över i bittra anklagelser mot staten, mot politikerna, mot makten: varför gör de ingenting! Men politiskt valda makthavare har inte större svängrum än vad opinionen tillåter dem, om de vill sitta kvar efter nästa val. Därför måste vi alla visa vad det är vi hoppas på, och det gör vi kanske allra bäst genom våra egna livsval och handlingar. Personligen betraktar jag det till exempel som naivt att hoppas på en kraftig flygskatt om inte många av oss först gjort tydligt att det är något vi kommer stödja. Att välja att sluta flyga, att minska sin konsumtion, manifestera mot krig eller lägga fritid på att hjälpa nyanlända är att uttrycka en sorts hopp, som också blir en politisk vilja, om vi vågar prata om våra val och varför vi gör dem.

Hoppet blir då personligt, inte abstrakt. Det vill säga: jag hoppas att mina val och mina handlingar kommer påverka andra, och att vi tillsammans blir många. Jag hoppas att vi kan göra världen bättre.

 

I OBS i P1 häromdagen.