Tack och lov för alla kloka lärare!

För några veckor sedan satt jag bredvid två lärare på tåget. I en halvtimme hörde jag dem prata skit om sina elever, som de beskrev som lata, bortskämda och odrägliga. Det dröp av förakt och samtidigt av självömkan om deras röster. Usch så synd det var om dem som hade fått så hemska elever! Själv satt jag och tyckte synd om eleverna som hade så gräsliga lärare. Tillsist ville jag gå fram till dem och ryta att det kanske faktiskt inte var eleverna det var fel på utan dem själva (men jag lät bli – jag var så arg och när man är det kan folk sällan ta till sig vad man säger).

Några dagar senare hamnade jag åter bredvid några lärare på tåget och också de pratade om sina elever: med ömhet och medkänsla – och de diskuterade om hur de bäst kunde hjälpa dem framåt.

Tack och lov för alla kloka lärare som dagligen gör fantastiska jobb med alla barn och unga! Tänk om personer som de, och som mannen i den här artikeln, fått mer utrymme i det offentliga samtalet om skolan i stället för alla fyrkantiga förståsigpåare.

”Vilka är dina egna drivkrafter?
– Den största drivkraften för mig är att se när elever som tvivlat på sin förmåga lyckas med någonting.”

Klassförakt kamouflerat som omsorg

Isak Skogstads krönika om skolan i GP idag är så ytlig och förvrängd att jag storknar.

Idéer om att utgå från elevernas motivation, låta dem upptäcka och göra grupparbeten och att se läraren som en guide (progressivistiska tankar) härrör INTE från 1990-talet. Det var tankar som dök upp på allvar i samtalet om svensk skola redan kring förra sekelskiftet. De har varit en viktig faktor för hur skolan utvecklats ända sedan dess. I exempelvis betänkandet som låg till grund för 1962 års läroplan beskrivs de pedagogiska grundidéerna vara motivation, aktivitet, konkretion, individualisering och samarbete (förkortat MAKIS).

Att sammanfatta vänsterns syn på skolan under 1900-talet med ”bildningsideal och en syn på att ansträngning ska löna sig” är verkligen att välja vad som passar för den tes han vill föra fram. Japp, bildningsidealet har varit starkt (bra) men att tillsammans med det lyfta upp ”att ansträngning ska löna sig” och inget annat (som att fostra till solidaritet eller utjämna klassklyftor, eller ge alla lika förutsättningar) skapar en helt skev bild.

Påståendet att skolans förfall på 90-talet beror på den progressiva pedagogiken går bara ihop om den progressiva pedagogiken verkligen slog igenom på 90-talet, vilket den alltså inte gjorde. De som hade liknande syn på skolan som Skogstad under 80-talet sa exakt samma sak om 70-talet …

Och så har vi det här med att arbetarklassens barn skulle må särskilt väl av en skola som fokuserar på faktakunskaper, katederundervisning och lärare som har all makt (som han förespråkat i en annan text). Behöver inte arbetarklassens barn också kunna samarbeta med andra (som grupparbeten tränar), reglera sig själva, ta eget ansvar och söka kunskap (som eget arbete tränar), ifrågasätta och bilda sig egna uppfattningar (som diskussioner och demokratiskt inflytande övar upp)? Varför påstås det hela tiden att arbetarklassens barn behöver helt andra saker än medel- och överklassens? För mig lyser det klassförakt ur ett sådant synsätt: arbetarklassen måste minsann styras och regleras och det är skit samma om skolan lär dem att fungera som aktiva medborgare – bara de blir lydiga produktionsenheter i samhällsmaskineriet och inte stör medelklassens barn i klassrummen. Men kamouflerat som omsorg då.

Arbetarklassens barn gynnas av att få öva upp samma förmågor som alla andra barn, och alla barn bör, oavsett klassbakgrund, få det stöd och den hjälp de behöver för att utveckla dem!

Med hopp om mer hopp i världen

Några journalistkollegor och jag satt på en pub och pratade lite skit om en tidning flera av oss skrev för. Samtalet kom in på vad en chef för tidningen nyligen proklamerat: att de skulle satsa mer på positiva nyheter. De andra fnös. Så fånigt och oseriöst, när det finns så mycket problem som behöver belysas. Jag satt tyst, för feg för att höja min röst och säga att jag tyckte att tidningen gjorde rätt.

Det här är många år sedan men minnet etsade sig fast och har fortsatt göra sig påmint. Det störde mig verkligen på djupet att människor med en position att beskriva, förklara och analysera världen för andra var så djupt ointresserade av att skildra också det som går bra. Det är ju det som ger oss kunskaper och vägledning för hur vi kan förbättra vår omgivning; som visar att det är möjligt att förändra och därmed ger oss ork att engagera oss.

Somliga stärker sin identitet genom att ständigt peka ut fiender och allt som går snett. På så vis visar de upp den egna dygden

I sin essäbok ”Hopp” återkommer författaren Rebecca Solnit flera gånger till just detta problem: att så många vill uppehålla sig uteslutande vid problemen, och snabbt placera framgångar i glömskans arkiv.  Hon skriver ur ett perspektiv som aktivist på vänsterkanten och hon kritiserar särskilt några mentaliteter hon ser i de egna kretsarna. Somliga stärker sin identitet genom att ständigt peka ut fiender och allt som går snett. På så vis visar de upp den egna dygden och uppoffrandet – vilket blir viktigare än att verkligen åstadkomma något. Andra har bara svårt att hålla flera berättelser samtidigt i sina huvuden: eftersom de tror att precis allt måste vara på väg åt samma håll, och allt uppenbarligen inte är bra, så måste allt vara dåligt. Ytterligare andra tror att enda sättet att visa solidaritet med utsatta är att känna misströstan – ingen ska få uppleva glädje förrän alla gör det – men det är inte mycket till gåva, konstaterar Solnit. Och jag kommer att tänka på Tage Danielssons fina versrader:

… du sorgset kvidande.

Se här din svåra roll:

att inse världens lidande

med glädjen i behåll.”

I sin bok ”Omställningen” skriver vetenskapsjournalisten Jens Ergon om det akuta hot mot mänskligheten som klimatförändringarna utgör. Första delen, som handlar om problemen, gör mig rädd och uppgiven, trots att jag kände till det mesta redan. I den andra delen berättar han i stället om all utveckling i positiv riktning som faktiskt också sker, både var gäller teknik, politik och attityder. Ergon är tydlig med att hoten fortfarande är mycket stora och akuta, men visar på strimmor av hopp. Jag kom att tänka på hans bok när jag i tidningen ETC läste om det möte i Mölndal som nätverket Klimatsans ordnade i februari 2018. Klimatsans låter som en bra sak, något vi alla skulle behöva, men föreningen menar inte att vi ska sänka våra klimatutsläpp utan att vi ska sluta tro på FN:s klimatpanel IPCC. Nätverkets grundare påstår i tidningen att IPCC är en politisk organisation som inte vet vad vetenskap är, trots att många hundratals forskare från hela världen bidar till panelens rapporter. En annan företrädare menar att polarisarna inte ens kan smälta och en tredje att den ökade koldioxidhalten i luften är naturlig och inget vi kan göra något åt men att havsnivåerna i vilket fall inte kommer stiga. Jag är inte expert på klimatet, långt därifrån, men jag väljer att lita på vad den absoluta majoriteten forskare med relevanta kunskaper i ämnet vid det här laget anser sig ha ovedersägliga belägg för – att människan påverkar uppvärmningen av jorden och att följderna kommer bli katastrofala för mänskligheten om vi inte gör något åt saken. Så varför tror inte Klimatsans medlemmar på det? Själva skulle de gissningsvis hävda att det beror på sunt förnuft och kunskaper som alla andra missat, men jag finner det troligare att det har att göra med en brist på hopp. När vi människor inte tror oss om att kunna göra något åt svåra problem har vi nämligen en tendens att stävja rädslan genom förnekelse, bortförklaringar eller konspirationsteorier. Brist på hopp om lösningar kan helt enkelt leda till att vi väljer att blunda för, eller förvanska det som väcker vår oro. Jens Ergons bok skulle alltså kunna göra stor skillnad för hur klimatskeptiker tar till sig problematiken och hur de väljer att arbeta med den. Om de förstår att det går att göra något skulle de kanske acceptera forskningsresultaten.

Rebecca Solnits bok är full av berättelser som inger hopp. Det finns en föreställning om att katastrofer driver fram det värsta i människan och leder till grymhet och plundringar men i själva verket är det ofta precis tvärtom, visar Solnit. Vi blir hjälpsamma och solidariska, och hon exemplifierar bland annat med när orkanen Katrina förstörde New Orleans. Från stora avstånd kom människor körande till New Orleans med sina båtar på en trailer bakom bilen, för att undsätta medmänniskor i nöd. Vi drabbas sällan av panik, oftare av handlingskraft när kriser kommer. Se bara på alla de människor som i Stockholm öppnade sina hem för, eller gav skjuts åt okända när Stockholms kollektivtrafik slutade fungera efter terrordådet på Kungsgatan 2017. Vi vill varandra väl. Solnit skriver: ”Tillsammans är vi oerhört starka, och vi har en sällan berättad, sällan ihågkommen historia av segrar och omvälvningar som kan ge oss förtröstan på att ja, vi kan förändra världen, för vi har gjort det många gånger förut. Man tittar bakåt när man ror framåt, och att berätta den här historien är ett led i att hjälpa människor att sätta kurs mot framtiden.” Slut citat.

Personligen betraktar jag det till exempel som naivt att hoppas på en kraftig flygskatt om inte många av oss först gjort tydligt att det är något vi kommer stödja.

Den som tror att saker kommer lösa sig skylls ofta för att vara naiv. Och ja, att hoppas kan vara naivt. Ibland finns ingen grund för att känna hopp och att ändå göra det kan bli ett hinder från att se verkligheten som den faktiskt är och anpassa sig till den. Att hoppas kan också vara att vända sig bort och tro att allt kommer lösa sig utan mig. Ny teknik kommer fixa klimatet, jag behöver inte göra något. Någon annan, eller kanske en gudomlig makt, ordnar det. Ett sådant hopp kan lätt slå över i bittra anklagelser mot staten, mot politikerna, mot makten: varför gör de ingenting! Men politiskt valda makthavare har inte större svängrum än vad opinionen tillåter dem, om de vill sitta kvar efter nästa val. Därför måste vi alla visa vad det är vi hoppas på, och det gör vi kanske allra bäst genom våra egna livsval och handlingar. Personligen betraktar jag det till exempel som naivt att hoppas på en kraftig flygskatt om inte många av oss först gjort tydligt att det är något vi kommer stödja. Att välja att sluta flyga, att minska sin konsumtion, manifestera mot krig eller lägga fritid på att hjälpa nyanlända är att uttrycka en sorts hopp, som också blir en politisk vilja, om vi vågar prata om våra val och varför vi gör dem.

Hoppet blir då personligt, inte abstrakt. Det vill säga: jag hoppas att mina val och mina handlingar kommer påverka andra, och att vi tillsammans blir många. Jag hoppas att vi kan göra världen bättre.

 

I OBS i P1 häromdagen.

Varför så extrem?

Igår kväll var jag på teaterpremiär! Pjäsen heter Varför så extrem? (och teatern Ung utan pung) och ska spelas för unga och personal i skolor, på fritidsgårdar och på ungdomsorganisationer. Pjäsen ger ett underlag för att arbeta förebyggande mot våldsbejakande extremism och till pjäsen hör en lärarhandledning som jag har gjort. Den kan hämtas här och projektbeskrivning hittar man här.

Jag kanske kan räknas som lite partisk – men pjäsen är fantastiskt bra! Rolig, allvarlig, medryckande (det är musikteater med jättebra musik!) och smart upplagd, så att många både kan känna igen sig och samtidigt få syn på det psykologiska spel som kan leda oss mot extrema värderingar eller extrema handlingar.

I lärarhandledningen beskriver jag dels en rad av de faktorer som kan styra in oss mot våldsbejakande extremism, men även faktorer som bidrar till att stärka vår motståndskraft. I häftet finns också ett femtontal övningar att göra för att öva upp förmågan att tänka och handla självständigt, känna, ta eget ansvar, sätta gränser för sig själv och att förhålla sig empatisk och solidariskt till andra människor.

Pjäsen går att boka på info@ungutanpung.se!

 

Gärna konsekvenser men inte straff

I lördags publicerade DN en debattartikel som förespråkade mindre elevdemokrati och mer straff i skolan. Debattörerna lyckades också med konststycket att hävda att de vill ge lärare mer makt, samtidigt som de föreslår långtgående inskränkningar i lärares möjlighet att själva välja hur de vill hantera viktiga delar i sitt uppdrag. Liza Haglund, Brian Palmer och jag har svarat:

”Liksom Isak Skogstad och Carl Hellström vill vi se ökad arbetsro och trygghet i skolan. Men som bekant finns det nästan alltid många vägar till samma mål och vid val av metoder måste man fråga sig vilka effekter de får utöver de önskade.

Vanan att förr ge skrikiga barn en tuss indränkt i brännvin gav önskad effekt: barnen somnade snällt. Idag inser vi att det var till priset av otäcka biverkningar. Detsamma gäller för de metoder Skogstad och Hellström förespråkar.

Vi väljer att kommentera Skogstads och Hellströms tre förslag punkt för punkt. Det första handlar om att elever inte längre ska få vara med och utforma skolans regler. De skriver att tanken ”bygger på en felaktig idé om att barn besitter den kognitiva och sociala mognad som krävs för att förstå vilka regler som måste finnas för att studiemiljön i skolan ska säkras.”

Man skulle istället kunna tänka att eftersom barn inte från födseln har förmåga att avgöra vilka normer och regler som är lämpliga i sociala sammanhang så behöver de få tillfälle att träna på det. Ingen skulle komma på idén att säga att eftersom barn inte redan kan avancerad matematik så ska de slippa öva på matte, (och sedan tro att de på något magiskt vis lär sig ändå bara man talar om slutsummorna i några besvärliga uträkningar), men när det gäller socialt samspel är det tyvärr annorlunda. (…)”

Läs hela här.

Vår överlevnad hänger på några decimeter jord

”Jord som i jorden vår planet och jord som i den substans där växter kan slå rot. Det finns något både vackert och klokt i att det är samma ord vi använder för dessa två. Utan jord, eller mer exakt, utan matjord, kan jorden inte längre vara vårt hem. Matjorden är det tunna översta lagret där maskar, bakterier, svampar och andra nedbrytare får marken att leva. Namnet Adam, den första människan, är kopplat till hebreiskans ord för jord och ‘homo’ kan härledas till ‘humus’, latin för levande jord. Av jord är vi komna. Matjordens undergång är människans undergång. När de första bilderna av jorden utifrån rymden kom bidrog de till att få många att förstå hur sårbar den är och därmed också hur skör vår tillvaro. Jag tänker att en vanlig genomskärningsbild av jordlagren egentligen borde kunna ha samma effekt om vi bara förstår dess innebörd. Vår överlevnad hänger på bara några decimeter!”

Igår sändes min essä om matjorden i repris i OBS i P1.