Vem är monstret? Det är ju du!

Idag pratar jag lite om monster i OBS i P1. Borde väl passa bra såhär på halloween.

 

”I en studie från 2002 försökte socialpsykologen Philip Zimbardo, sociologen Martha Huggins och psykologen Mika Haritos-Fatouros ta reda på vad det var för människor som valde att bli torterare. De intervjuade ett antal personer som haft detta som yrke under diktaturen i Brasilien. Forskarna fann att torterarnas beteenden var helt beroende av de samhälleliga krafter som de varit del av. De anslöt sig till det rådande systemets värderingar och accepterade att människorna som de torterade utgjorde ett hot mot landet. De kände att det de gjorde var nödvändigt. Forskarnas slutsats var att de intervjuade var helt normala människor utan några särskilda psykiska diagnoser.

Hur monstruösa exempelvis torterares dåd än ter sig är det högst troligt att de själva bara betraktar sina gärningar som en del av sitt jobb. Tortyren sker på vanliga arbetstider och när torterarna slutar för dagen går de hem till sin familj och är alldeles vanliga föräldrar med alldeles vanliga vänner och intressen.

De som gör ont endast för att de vill ont är få men de finns. Samtidigt är gränserna otydliga.

När människor begår riktigt bestialiska handlingar kallar vi dem ibland för monster, eller beskriver gärningarna som monstruösa. Ordvalen signalerar ’ondska som vi inte kan förstå’ men kanske handlar det snarare om att vi inte vill förstå.”

Lyssna på/läs hela här.

Är främlingsrädsla naturligt?

När vi ser bilder av människor med annan hudfärg eller etnicitet så reagerar vår amygdala. Amygdalan är den del av hjärnan som bland annat reglerar rädsla och aggression. Det skulle kunna vara ett tecken på att främlingsrädsla är något nedärvt hos oss.

Sådana här instinktiva reaktioner kallar vi ofta för ”magkänsla”. Det handlar om ståndpunkter som vi inte resonerat oss fram till utan som vi tycker oss bara känna är rätt. Men vår magkänsla är ytterst opålitlig.

I en intressant studie fick fem elvaåriga flickor se bilder av ett antal människor och sedan ge ett omdöme om hur snälla eller elaka de trodde personerna vara. Efter att ha blivit uppskrämda fick de avge nya omdömen. Resultatet blev att de bedömde personerna som elakare efter att de blivit rädda. Rädslan hängde kvar och flickorna sökte helt enkelt efter något som kunde förklara deras obehag.

En sådan känsla av allmän rädsla kan få oss att se människor i mer negativ dager än vi annars skulle göra: ”om jag är rädd så måste det vara någons fel”. Det vill säga: det är den andre som har ansvaret för att ändra på sitt beteende; inte jag som har ansvar för att ändra mina fördomar eller fundera över om det egentligen är något helt annat som är problemet. Den som är rädd kommer att söka efter skäl till det och rädslan kan mycket väl komma först, skälen uppfinnas senare.

Vi är dessutom mer benägna att se hot i individer än i mer diffusa företeelser. Det är helt enkelt lättare för oss att vara rädd för andra människor än för klimatförändringar och miljöförstöring eftersom det förstnämnda är mer greppbart. Därför projicerar vi ofta diffus rädsla på människor i stället för att se dess verkliga orsaker.

Det här låter ju inte så bra, men studier visar också att amygdalan hos de av oss som är vana vid att interagera med människor från andra kulturer inte reagerar på bilder av främmande ansikten. En studie från 2005 av forskarna Mary Wheeler och Susan Fiske, visar att det rentav räcker att före testet uppmana försökspersonerna att tänka på människorna på bilderna som individer i stället för som representanter för en grupp. Vi kan alltså väldigt lätt träna oss till mindre fördomsfulla reaktioner. Andra studier (se t ex gärna Michael Tomasellos filmklipp från hans studier av hur små barn hjälper främlingar), visar att vi också har en oerhörd förmåga till altruism och empati och Elinor Ostroms forskning visar hur vi faktiskt klarar att samarbeta om att förvalta naturresurser på ett hållbart sätt.

Om vi blir mer medvetna om hur vi fungerar kan vi kanske också bli bättre på att ifrågasätta oss själva och ta vara på det konstruktiva och goda i oss, i stället för att mata det destruktiva.

 

Läs gärna mer i min bok Resan från mörkrets hjärta!

Några reflektioner från ett landskap med brandröksdoft

Många tycks älska att få vara arga och leta efter personer och institutioner de kan få vräka sin ilska över. Ibland är ilskan rättmätig, ibland inte men det känns ju så mycket  bättre att bara peka ut en syndabock och sedan är allt klart.

Det är talande att det gapas  mycket mer om bränderna än om att torkan förstör skördarna. I det första fallet går det ju faktiskt att skylla på dålig krishantering. I det andra fallet krävs mer samhällsinverkande åtgärder som berör alla. Läskigt sånt.

Vad har vår livsstil haft för inverkan på klimatet, som nu blivit allt varmare och torrare och gör bränder vanligare och värre? Hur har vilka frågor vi bidrar till att uppmärksamma bidragit till vilka frågor som lyfts (eller inte lyfts) politiskt? Vad har dagens skogsbruk med bränderna att göra? Hur kan vi lära oss mer, och påverka preventivt, i stället för att gapa i kör på FB när katastrofen redan är här (och börja prata om annat när bränderna är släckta).

Visst vore det bra med större krisberedskap i vårt land men det vore kanske också bra med en bättre klimat- och miljöpolitik. Annars kommer vi snart inte få göra annat än släcka bränder – av olika slag.

Samtidigt: fint att se hur många som faktiskt inte bara gnäller utan på olika sätt gör insatser:  fixar fram foder och vatten till behövande djur, släcker bränder, hjälper till att evakuera och fixa mat. Vi människor är så mycket bättre än vad många vill ha det till! När det verkligen gäller ställer de allra flesta upp för andra. Det är det hoppfulla denna krissommar!

En auktoritär vind blåser över världen

Vilket samhälle vill vi att dagens elever ska vara med att forma? Det borde vi prata mycket mer om när vi diskuterar skolan. I denna text för DN gör jag ett försök att fördjupa skoldebatten lite.

 

Jag skriver bland annat:

”Precis som läroplanen stadgar att skolan ska lära unga att ifrågasätta slår den fast att skolan ska fostra; den ska förmedla demokratiska värderingar i såväl teori som praktik, fostra till rättskänsla, tolerans och generositet, förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och fostra till jämställdhet och solidaritet, bland mycket annat. Ändå förekommer det att även skoldebattörer som rimligen borde känna till läroplanen hävdar att skolan bara ska förmedla kunskap. Jag förmodar att de blandar ihop skolans faktiska uppdrag med hur de själva önskar att det vore. Hur det i så fall skulle gå till i praktiken att inte fostra får man emellertid aldrig veta. Att bara förmedla kunskap och inga värden är nämligen en helt omöjlig uppgift i ett socialt sammanhang. Där det finns mänskligt samspel finns det värderingar som kommer till uttryck – och snappas upp av de närvarande. En auktoritär lärare kan mycket väl vara duktig på att lära ut engelska, men samtidigt genom sitt arbetssätt förmedla värderingen att det är riktigt att den med rätten att bedöma och straffa ensam sitter på all makt. Är det en lärdom vi vill att unga ska ta med sig vidare i livet?

Det enda vi kan välja är om vår förmedling av värderingar ska ske genomtänkt eller tillåtas bli en slumpmässig bieffekt av saker vi gör för att uppnå andra mål.

(…)

En auktoritär vind blåser över världen. Idéer om hårdare straff, mer övervakning, fler regler och mer kontroll uppifrån ses som universalmedel för att åtgärda de flesta problem i samhället. Det här synsättet manifesteras också i synen på skolan. Men eleverna är vare sig hundar som ska dresseras eller datamaskiner som kan programmeras. De är levande, kännande individer, med egna tankar och behov. Vilken miljö tror vi bäst utvecklar dem på ett helhetligt sätt och får dem att må bra – och vilket samhälle vill vi att dessa människor ska vara med att forma? Det borde vara centrala frågor när vi nu går in i en valrörelse där många tävlar om att plocka billiga poäng på att vara mest fyrkantig och kallhamrad.”

Tack och lov för alla kloka lärare!

För några veckor sedan satt jag bredvid två lärare på tåget. I en halvtimme hörde jag dem prata skit om sina elever, som de beskrev som lata, bortskämda och odrägliga. Det dröp av förakt och samtidigt av självömkan om deras röster. Usch så synd det var om dem som hade fått så hemska elever! Själv satt jag och tyckte synd om eleverna som hade så gräsliga lärare. Tillsist ville jag gå fram till dem och ryta att det kanske faktiskt inte var eleverna det var fel på utan dem själva (men jag lät bli – jag var så arg och när man är det kan folk sällan ta till sig vad man säger).

Några dagar senare hamnade jag åter bredvid några lärare på tåget och också de pratade om sina elever: med ömhet och medkänsla – och de diskuterade om hur de bäst kunde hjälpa dem framåt.

Tack och lov för alla kloka lärare som dagligen gör fantastiska jobb med alla barn och unga! Tänk om personer som de, och som mannen i den här artikeln, fått mer utrymme i det offentliga samtalet om skolan i stället för alla fyrkantiga förståsigpåare.

”Vilka är dina egna drivkrafter?
– Den största drivkraften för mig är att se när elever som tvivlat på sin förmåga lyckas med någonting.”

Klassförakt kamouflerat som omsorg

Isak Skogstads krönika om skolan i GP idag är så ytlig och förvrängd att jag storknar.

Idéer om att utgå från elevernas motivation, låta dem upptäcka och göra grupparbeten och att se läraren som en guide (progressivistiska tankar) härrör INTE från 1990-talet. Det var tankar som dök upp på allvar i samtalet om svensk skola redan kring förra sekelskiftet. De har varit en viktig faktor för hur skolan utvecklats ända sedan dess. I exempelvis betänkandet som låg till grund för 1962 års läroplan beskrivs de pedagogiska grundidéerna vara motivation, aktivitet, konkretion, individualisering och samarbete (förkortat MAKIS).

Att sammanfatta vänsterns syn på skolan under 1900-talet med ”bildningsideal och en syn på att ansträngning ska löna sig” är verkligen att välja vad som passar för den tes han vill föra fram. Japp, bildningsidealet har varit starkt (bra) men att tillsammans med det lyfta upp ”att ansträngning ska löna sig” och inget annat (som att fostra till solidaritet eller utjämna klassklyftor, eller ge alla lika förutsättningar) skapar en helt skev bild.

Påståendet att skolans förfall på 90-talet beror på den progressiva pedagogiken går bara ihop om den progressiva pedagogiken verkligen slog igenom på 90-talet, vilket den alltså inte gjorde. De som hade liknande syn på skolan som Skogstad under 80-talet sa exakt samma sak om 70-talet …

Och så har vi det här med att arbetarklassens barn skulle må särskilt väl av en skola som fokuserar på faktakunskaper, katederundervisning och lärare som har all makt (som han förespråkat i en annan text). Behöver inte arbetarklassens barn också kunna samarbeta med andra (som grupparbeten tränar), reglera sig själva, ta eget ansvar och söka kunskap (som eget arbete tränar), ifrågasätta och bilda sig egna uppfattningar (som diskussioner och demokratiskt inflytande övar upp)? Varför påstås det hela tiden att arbetarklassens barn behöver helt andra saker än medel- och överklassens? För mig lyser det klassförakt ur ett sådant synsätt: arbetarklassen måste minsann styras och regleras och det är skit samma om skolan lär dem att fungera som aktiva medborgare – bara de blir lydiga produktionsenheter i samhällsmaskineriet och inte stör medelklassens barn i klassrummen. Men kamouflerat som omsorg då.

Arbetarklassens barn gynnas av att få öva upp samma förmågor som alla andra barn, och alla barn bör, oavsett klassbakgrund, få det stöd och den hjälp de behöver för att utveckla dem!

Med hopp om mer hopp i världen

Några journalistkollegor och jag satt på en pub och pratade lite skit om en tidning flera av oss skrev för. Samtalet kom in på vad en chef för tidningen nyligen proklamerat: att de skulle satsa mer på positiva nyheter. De andra fnös. Så fånigt och oseriöst, när det finns så mycket problem som behöver belysas. Jag satt tyst, för feg för att höja min röst och säga att jag tyckte att tidningen gjorde rätt.

Det här är många år sedan men minnet etsade sig fast och har fortsatt göra sig påmint. Det störde mig verkligen på djupet att människor med en position att beskriva, förklara och analysera världen för andra var så djupt ointresserade av att skildra också det som går bra. Det är ju det som ger oss kunskaper och vägledning för hur vi kan förbättra vår omgivning; som visar att det är möjligt att förändra och därmed ger oss ork att engagera oss.

Somliga stärker sin identitet genom att ständigt peka ut fiender och allt som går snett. På så vis visar de upp den egna dygden

I sin essäbok ”Hopp” återkommer författaren Rebecca Solnit flera gånger till just detta problem: att så många vill uppehålla sig uteslutande vid problemen, och snabbt placera framgångar i glömskans arkiv.  Hon skriver ur ett perspektiv som aktivist på vänsterkanten och hon kritiserar särskilt några mentaliteter hon ser i de egna kretsarna. Somliga stärker sin identitet genom att ständigt peka ut fiender och allt som går snett. På så vis visar de upp den egna dygden och uppoffrandet – vilket blir viktigare än att verkligen åstadkomma något. Andra har bara svårt att hålla flera berättelser samtidigt i sina huvuden: eftersom de tror att precis allt måste vara på väg åt samma håll, och allt uppenbarligen inte är bra, så måste allt vara dåligt. Ytterligare andra tror att enda sättet att visa solidaritet med utsatta är att känna misströstan – ingen ska få uppleva glädje förrän alla gör det – men det är inte mycket till gåva, konstaterar Solnit. Och jag kommer att tänka på Tage Danielssons fina versrader:

… du sorgset kvidande.

Se här din svåra roll:

att inse världens lidande

med glädjen i behåll.”

I sin bok ”Omställningen” skriver vetenskapsjournalisten Jens Ergon om det akuta hot mot mänskligheten som klimatförändringarna utgör. Första delen, som handlar om problemen, gör mig rädd och uppgiven, trots att jag kände till det mesta redan. I den andra delen berättar han i stället om all utveckling i positiv riktning som faktiskt också sker, både var gäller teknik, politik och attityder. Ergon är tydlig med att hoten fortfarande är mycket stora och akuta, men visar på strimmor av hopp. Jag kom att tänka på hans bok när jag i tidningen ETC läste om det möte i Mölndal som nätverket Klimatsans ordnade i februari 2018. Klimatsans låter som en bra sak, något vi alla skulle behöva, men föreningen menar inte att vi ska sänka våra klimatutsläpp utan att vi ska sluta tro på FN:s klimatpanel IPCC. Nätverkets grundare påstår i tidningen att IPCC är en politisk organisation som inte vet vad vetenskap är, trots att många hundratals forskare från hela världen bidar till panelens rapporter. En annan företrädare menar att polarisarna inte ens kan smälta och en tredje att den ökade koldioxidhalten i luften är naturlig och inget vi kan göra något åt men att havsnivåerna i vilket fall inte kommer stiga. Jag är inte expert på klimatet, långt därifrån, men jag väljer att lita på vad den absoluta majoriteten forskare med relevanta kunskaper i ämnet vid det här laget anser sig ha ovedersägliga belägg för – att människan påverkar uppvärmningen av jorden och att följderna kommer bli katastrofala för mänskligheten om vi inte gör något åt saken. Så varför tror inte Klimatsans medlemmar på det? Själva skulle de gissningsvis hävda att det beror på sunt förnuft och kunskaper som alla andra missat, men jag finner det troligare att det har att göra med en brist på hopp. När vi människor inte tror oss om att kunna göra något åt svåra problem har vi nämligen en tendens att stävja rädslan genom förnekelse, bortförklaringar eller konspirationsteorier. Brist på hopp om lösningar kan helt enkelt leda till att vi väljer att blunda för, eller förvanska det som väcker vår oro. Jens Ergons bok skulle alltså kunna göra stor skillnad för hur klimatskeptiker tar till sig problematiken och hur de väljer att arbeta med den. Om de förstår att det går att göra något skulle de kanske acceptera forskningsresultaten.

Rebecca Solnits bok är full av berättelser som inger hopp. Det finns en föreställning om att katastrofer driver fram det värsta i människan och leder till grymhet och plundringar men i själva verket är det ofta precis tvärtom, visar Solnit. Vi blir hjälpsamma och solidariska, och hon exemplifierar bland annat med när orkanen Katrina förstörde New Orleans. Från stora avstånd kom människor körande till New Orleans med sina båtar på en trailer bakom bilen, för att undsätta medmänniskor i nöd. Vi drabbas sällan av panik, oftare av handlingskraft när kriser kommer. Se bara på alla de människor som i Stockholm öppnade sina hem för, eller gav skjuts åt okända när Stockholms kollektivtrafik slutade fungera efter terrordådet på Kungsgatan 2017. Vi vill varandra väl. Solnit skriver: ”Tillsammans är vi oerhört starka, och vi har en sällan berättad, sällan ihågkommen historia av segrar och omvälvningar som kan ge oss förtröstan på att ja, vi kan förändra världen, för vi har gjort det många gånger förut. Man tittar bakåt när man ror framåt, och att berätta den här historien är ett led i att hjälpa människor att sätta kurs mot framtiden.” Slut citat.

Personligen betraktar jag det till exempel som naivt att hoppas på en kraftig flygskatt om inte många av oss först gjort tydligt att det är något vi kommer stödja.

Den som tror att saker kommer lösa sig skylls ofta för att vara naiv. Och ja, att hoppas kan vara naivt. Ibland finns ingen grund för att känna hopp och att ändå göra det kan bli ett hinder från att se verkligheten som den faktiskt är och anpassa sig till den. Att hoppas kan också vara att vända sig bort och tro att allt kommer lösa sig utan mig. Ny teknik kommer fixa klimatet, jag behöver inte göra något. Någon annan, eller kanske en gudomlig makt, ordnar det. Ett sådant hopp kan lätt slå över i bittra anklagelser mot staten, mot politikerna, mot makten: varför gör de ingenting! Men politiskt valda makthavare har inte större svängrum än vad opinionen tillåter dem, om de vill sitta kvar efter nästa val. Därför måste vi alla visa vad det är vi hoppas på, och det gör vi kanske allra bäst genom våra egna livsval och handlingar. Personligen betraktar jag det till exempel som naivt att hoppas på en kraftig flygskatt om inte många av oss först gjort tydligt att det är något vi kommer stödja. Att välja att sluta flyga, att minska sin konsumtion, manifestera mot krig eller lägga fritid på att hjälpa nyanlända är att uttrycka en sorts hopp, som också blir en politisk vilja, om vi vågar prata om våra val och varför vi gör dem.

Hoppet blir då personligt, inte abstrakt. Det vill säga: jag hoppas att mina val och mina handlingar kommer påverka andra, och att vi tillsammans blir många. Jag hoppas att vi kan göra världen bättre.

 

I OBS i P1 häromdagen.