För Sveriges Natur häromveckan:

Historiskt vilar ett romantiskt skimmer över dem som kastar loss: äventyrarna, vagabonderna, luffarna. Sällan har jag själv känt mig så fri som när jag som 19-åring tog mig runt i Latinamerika med allt jag behövde i ryggsäcken. Men resor har sedan länge blivit till en konsumtionsvara bland andra. 

Thomas Cook startade världens första resebyrå redan i mitten av 1800-talet och överallt möter oss idag resereklam som lovar frihet, vila, vackra miljöer och god mat bara vi betalar. Och vi shoppar som aldrig förr: en långresa till Thailand för att komma undan vintermörkret, en weekendresa till Barcelona för att dricka cava och så en tågresa till Alperna på det, för det släpper visst inte ut någon koldioxid (fast jo, det gör det – ungefär en fjärdedel så mycket som flyget). Because we’re worth it. Men förtjänar andra att drabbas av våra resor? Och då tänker jag inte bara på växthusgasutsläppen.

Nära färjeläget i danska Fredrikshamn hade någon när jag var ung klottrat ”Håll Danmark rent. Led en svensk till färjan.” Svenska ungdomar söp sig redlösa på elefantöl och kissade och kräktes lite varstans. Vi har en tendens att uppföra oss sämre när vi inte är på hemmaplan – och det gäller inte bara unga. Sopsortering och trafikregler är inte längre lika viktiga. Invånare på olika turistmål har börjat protestera alltmer uttryckligt. Amsterdams kommun har startat en nätkampanj riktad till män mellan 18 och 35 för att få dem att hålla sig borta och i södra Europa demonstrerar människor eftersom massturismen överbelastar vatten- och avloppssystem, sliter på naturen och leder till bostadsbrist när centrala bostäder hyrs ut via airbnb. Och ofta, som vid all inclusive- och kryssningsturism, går pengarna inte ens till lokalsamhället utan till bolag med säte i andra länder. Bara nackdelarna kvar till lokalborna alltså. Hade djuren i de afrikanska nationalparkerna kunnat demonstrera hade de säkert också gjort det. Gör en nätsökning på ”The Cheetahs Made a Kill. Then the Safari Trucks Swarmed In”(Leoparderna lade ned ett byte. Sedan kom svärmen av safaribilar), så förstår du vad jag menar. 

Trängseln förstör även upplevelsen för turisten. Få tycker om att känna sig som ett får i en skock. Den brittiske fotografen Martin Parr har tagit tragikomiska bilder av massturismen. En av mina favoriter visar Pisatornet i bakgrunden och en gräsmatta med människor som i olika vinklar låtsas staga upp tornet medan någon annan fotograferar. Att hantera att platserna ser bättre ut på instagram än i verkligheten kan också vara en utmaning. ”Parissyndromet” beskrevs första gången på 1980-talet av en japansk psykiater och är en diagnos för den extrema besvikelse som kan drabba en när turistmålet inte är som i ens drömmar. Nog har vi väl alla känt en släng av: ”vad gör jag här egentligen?” Är vårt begär efter att resa ens vårt eget eller bara en spegling av vad vi tror att andra trår efter?

Vågar man säga högt att vårt resande har gått överstyr? Det kryllar av människor som tycker att de har rätt att unna sig, nu när de blivit pensionärer, nu när de måste jobba så mycket, eller nu när ungarna är små. Ta inte våra snuttefiltar ifrån oss! Men det måste bli en ändring. Jag blir hoppfull när jag hör en ung människa säga att det har börjat bli ute att turista. Möjligen syftar hon bara på charterturism men kanske håller statusen för resande på att förändras? 

Att ta sig till andra sidan jordklotet är numera lätt, och det som alla kan få blir ofta mindre åtråvärt. Inte heller är värmeböljor, översvämningar och kilometerlånga museiköer riktigt vad vi önskar oss av en semester – vi är inte beredda att lida riktigt hur mycket som helst för en selfie med Mona Lisa. Men vad ska vi rikta vårt begär emot i stället? 

Forskningsunderstödda recept för att känna lycka är upplevelser som kräver vår fulla uppmärksamhet eller som skänker förundran. Kan vi skifta vår upptäckarlusta från ytliga bekantskaper med exotiska platser till mer fördjupad kontakt med vår nära omgivning? Lära oss om blommor, insekter och vattenlevande djur? Kanske är det för att jag hunnit passera 50 som jag tänker så. Min egen reslust är på upphällningen och min käraste app heter PlantNet. Men så möter jag en ung människa som börjat läsa biologi och lyriskt pratar om naturupplevelser genom luppens lins. Det ger förnyat hopp. Vi behöver faktiskt inte resa längre än till närmsta skog för att se en helt ny värld. Eller för den delen längre än till närmsta förort för att träffa människor från hela världen. 

Att resa för att uppleva saker är inget dåligt incitament men med tanke på konsekvenserna för natur och lokalbefolkning kanske vi åtminstone bör begränsa vårt längre resande? Om målet är vila och närvaro i nuet så måste det ju inte komma till oss i en solstol vid Medelhavet. Jag har börjat se det som en motståndshandling att stanna hemma. Det finns inget som kommersialismens maskineri avskyr så mycket som en människa som nöjer sig.

Nomaden i oss då? Från den tid då min fickkalender i papper varje vecka bjöd på visdomsord minns jag ett citat om att när vi reser så kommer själen efter oss på en åsna. Åker vi på en enveckas flygtripp till Grekland hinner själen inte ens till Tyskland innan det är dags för åsnan att vända hem igen. 

Så är det verkligen flyga vår inre vagabond vill? Är det inte snarare att ta sig fram i den takt som våra ben kan åstadkomma, i frihet från vardagskrav och andras förväntningar? I så fall kan vi stänga av instagram och börja precis där vi står. 

Folk brukar älska att läsa sågningar. Som recensent älskar jag emellertid inte att skriva dem men ibland är det nödvändigt. Eller komplicerat, som med denna bok. Ville både hylla och toksåga, så då fick det bli så.

Recension i Göteborgs-Posten av Mårten Linds Granarnas tid:

Hur ska man recensera en bok som faller isär i två, och man vill hylla den ena och toksåga den andra?

Stil, ton och ämne känns igen från debuten när Mårten Lind nu återkommer med en bok om träd, och sådant som kan associeras med dem. Det är lärt och välskrivet. Men så öppnar sig svarta hål i texten.

Debuten, ”När almen tystnar”, handlade om trädsjukdomar; något som Mårten Lind som mångårig forskare inom svampgenetik och angrepp på träd verkligen kan, och jag blev mycket förtjust i boken. 

I ”Granarnas tid” tar han sig an vårt allra vanligaste träd och han berättar bland annat om rottickan som angriper gran, så att det sjunger om sidorna. Det tycker jag inte bara för att jag själv råkar vara en skogsnörd utan för att han verkligen kan berätta. Men rätt som det är så verkar en grinig och ganska tråkig spökskrivare ta över ordet från den vänligt docerande essäisten.

De roliga anekdoterna, de litterära referenserna och ofta underfundiga språket försvinner. Tvärsäkra påståenden om sådant forskningen faktiskt är långt ifrån enig kring (som skogens förmåga att binda kol) samsas plötsligt med utfall av typen att det är löjligt att tycka att kalhyggen är fula. 

På något ställe undrar jag om han alls förstår skillnaden mellan en varierad och naturlik skog och en planterad monokultur. 

Rena felaktigheter förekommer också. Effekten på skogen av kalhuggning är till exempel inte likvärdig den av en brand. En brand ger livschanser åt en rad arter som inte trivs på kalhyggen, och lämnar oftast betydligt fler levande träd kvar.

Ungefär lika illa är påståendet att alla skogar som brukas med plockhuggning (där man avverkar enbart stora träd och lämnar merparten att fortsätta växa) förvandlas till täta och mörka granskogar. Gör man luckorna större när man hugger så når ju ljus ner på marken och även löv och tall trivs. Inte heller stämmer det att det genomsnittliga kalhygget idag bara är på fyra hektar. Den genomsnittliga avverkningsanmälningen från markägare är på strax under fyra hektar. Men eftersom skogsbolagen ser till att samordna avverkningar så huggs ofta flera ägares intilliggande marker samtidigt. Vilket i praktiken ger betydligt större kala ytor.

Mårten Lind återkommer flera gånger till att skogsdebatten är infekterad, och det har han helt rätt i. Om man då själv ger sig in på detta minfält så kan det vara klokt att inte börja steppa och jonglera med handgranater. 

I fullkomligt avgörande frågor för Sveriges skogliga ekosystem bör man faktiskt inte tillåta sig att vara dåligt påläst. Antalet källor han uppger sig ha använt på skogsbruksområdet är förfärande få.

Hur Mårten Lind får ihop dessa infama utfall med sina kloka och eftertänksamma reflektioner kring naturens rättigheter är svårt att förstå. Han skriver så bra om vikten av biologisk mångfald, hur allt i skogen hänger ihop och samspelar med vartannat och hur vi går mot en kollaps om inte vi människor släpper våra idéer om herravälde över naturen och lär oss att inordna oss. 

Han citerar en av mina favoriter: Aldo Leopolds bok ”A Sand County Almanac”, för att lyfta fram hur vår blick förändras med ökad kunskap: ”Vår förmåga att uppskatta naturens kvaliteter börjar, precis som i konsten, med det som helt enkelt ser vackert ut. Förmågan växer sedan till att omfatta allt djupare aspekter av skönhet, och vidare till värden språket ännu inte ens har ord för.”

Den som lärt sig se skönheten i ett kärr vill bevara det, konstaterar Mårten Lind. Skönhet spelar alltså roll, och får oss att söka kunskap och engagera oss.

Sammantaget: ”Granarnas tid” är en fackbok som bitvis har så stora brister att jag drabbas av sekundärskam. Det är samtidigt, och till allra största delen, en helt underbar liten pärla till essäbok om skogen, träden, livet, framtiden och det stora allt som vi alla ingår i: naturen.

Filmen hade redan börjat när jag kom till biografen och mina vänner hade gått in. Kvinnan bakom biljettdisken förklarade att det var strul med kortapparaten och bad om kontanter men min plånbok var tom. Jag tänkte just ge upp och gå hem när killen bakom mig i kön knackade på min axel och erbjöd sig att låna ut biljettpengar: ”Du kan gå och ta ut efter filmen och lämna här i kassan så hämtar jag pengarna när min film är slut.” Vi var fullständiga främlingar för varandra men han stressades av min situation och valde att hjälpa – och lita på – mig. 

I de nordiska länderna har vi länge haft en internationellt sett mycket hög nivå av tillit. Merparten av oss utgår från att andra människor är välvilliga. Det är också på den premissen vi har byggt vårt samhälle. Och omfattande forskning visar att tillit kan kopplas till motivation, ansvarstagande, kreativitet och effektivitet. Men organisationsforskaren Louise Bringselius varnar för en utveckling bort från tilliten och mot en institutionaliserad misstro. Den yttrar sig i detaljstyrning, formalism, hårda krav och ett starkt fokus på tvång och bestraffning. Vilket i många länder redan lett till en försvagad demokrati, och inom många organisationer till ökad vantrivsel, sämre hälsa och lägre produktivitet. När vi följer regler och hierarkiska ’beslutslinjer’, som ska säkerställa att allt går rätt till hindras vi från att använda vårt omdöme och ta ansvar där vi kan.

Bringselius tar i boken ”Tillitsprincipen” trafikkaoset på E22 utanför Kristianstad 2024 som exempel. Runt tusen fordon fastnade i masskrockar på grund av omfattande snöfall. Men allt förvärrades av att ingen med reellt inflytande över situationen vågade eller tilläts ta egna initiativ. En privatperson erbjöd sig till exempel att klippa upp mitträcket men fick aldrig något svar eftersom räddningspersonal på plats inte hade tillåtelse att fatta sådana beslut. En ambulans med en svårt sjuk person blev därför stående i sju timmar på motorvägen.

Regler och mätningar får oss att glömma en gammal kunskap: den som litas på gör för det mesta sitt bästa. I skolans värld har jag länge stört mig på att man blandar ihop begreppen krav och förväntningar. Det finns starkt forskningsstöd för att höga förväntningar gör att elever presterar bättre, medan höga krav riskerar att leda till stress, ångest och sämre resultat. Vilket egentligen inte är förvånande eftersom det är två diametralt olika sätt att förhålla sig. Krav kan präntas ner och följas upp. Förväntningar finns i det mellanmänskliga och är betydligt svårare att dokumentera på ett entydigt och till siffror överförbart sätt. Och medan förväntningar handlar om tillit: ”jag tror dig om att klara detta”, handlar krav om makt: ”jag kan belöna eller straffa dig utifrån hur du presterar”. Denna sammanblandning av krav och förväntningar är inte bara ett fenomen i skolan utan i allt högre utsträckning även på jobbet och i samhället. Det riskerar att leda till underkastelse och anpassning i stället för ansvarstagande och jämlikhet, vilket kan vara skadligt på så gott som alla områden. 

Många av de beslut som minskar tilliten fattas säkert med goda intentioner. Vi vill säkra kvaliteten i verksamheten, förhindra misslyckanden, öka tryggheten för individer eller minska brottsligheten. Men vi tror att vi måste kräva, belöna eller bestraffa för att få människor att göra rätt eller prestera. Den idén bygger på att vi människor skulle drivas bara av att lusten att vinna eller rädslan att förlora något. Och det är ett felaktigt antagande om hur vi fungerar. Vi är inte rationella utan relationella. Vi vill tycka om, bli omtyckta, känna mening och få bekräftelse på att våra åsikter och känslor spelar roll – och vi vill bli litade på. I själva verket är det främst andras erkänsla, egen stolthet och en längtan att vara del av något större som driver oss. 

Långa sjukskrivningar och förtidspensioner ser ut ha ett starkt samband med brist på inflytande och delaktighet – och att tillitsbrist är skadligt för en relation vet nog de flesta av egna erfarenheter. Att den institutionaliseras och blir opersonlig gör nog inte saken bättre. Företag och skolor som främst fokuserar på resultat får sämre utfall än de som även arbetar med omtanke och trivsel. Tillit och syfte förstärker varandra och skapar förutsättningar för högre nivåer av oxytocin i våra kroppar, vilket i sin tur leder till lycka. Glädje på jobbet kommer från syftesdrivet arbete inom ett team med tillit, menar Louise Bringselius. 

Statsvetaren och den internationellt renommerade tillitsforskaren Bo Rothstein pekar i boken ”Grundbulten” på att idén om uppifrån kommande incitament för att få personal att prestera dessutom ofta slår fel, eftersom order från cheferna ju bygger på information som medarbetare delgett ledningen. Om de anställda vet att det de berättar kommer att användas för att öka styrningen av dem själva så undviker de att ge alla relevanta upplysningar. 

På statlig nivå har vi redan vänt en negativ spiral av låg tillit en gång. En fransk ambassadör som besökte Stockholm på 1770-talet beskrev den politiska kulturen i Sverige som präglad av massiv korruption i alla riksdagens ständer och hela samhället. Bo Rothstein beskriver de reformer som gjorde Sverige till ett högtillitsland som språngvisa kvalitativa samhällsförändringar som förändrade den svenska statsförvaltningens legitimitet, från 1840-talet och framåt. Bland annat genomdrevs reformer av skolsystemet, lika arvsrätt för män och kvinnor, religionsfrihet, avskaffande av många adliga privilegier, kommunalt självstyre, omorganisering av centrala ämbetsverk och ett pensionssystem för statstjänstemän.

Idag ser Rothstein en växande ekonomisk ojämlikhet som ett hot med tilliten. Hög ojämlikhet i ett samhälle minskar förtroendet inte bara för andra människor utan också för samhällsinstitutionerna. Rothstein argumenterar för att demokratiskt styrda företag, där medarbetare tillsammans äger och styr organisationen, kan vara en väg framåt. Sådana har varit föremål för forskning i decennier och de klarar sig ekonomiskt mycket väl, betalar högre löner och har betydligt högre andel nöjda medarbetare än traditionellt ägda företag. 

Vi kan ha samma mål, som ett samhälle med tydliga spelregler, men olika vägar dit. Och vägvalen tycks spela stor roll. Vilka effekter har vårt val av styrning utöver de avsedda? Vad väljer den av manualer dirigerade medarbetaren att göra när hen upptäcker att det går att optimera arbetsprocessen men att ingen bryr sig? Och vad gör minskat elevinflytande med ungas syn på demokrati och med den redan höga psykiska ohälsan? Vi vet nog svaret. Lyckliga relationer såväl som lyckliga organisationer och nationer bygger på mod. Man måste kasta sig ut, lägga något av sitt öde i den andres händer. Visa tillit.  

I OBSi P1 häromdagen

Nu är jag certifierad skogsbadsguide.

Många är i dag ekologiska analfabeter. Vi ser inte att vi är mitt uppe i en kris för klimat och biologisk mångfald eftersom vi inte har någon kunskap om arter och ekosystem och inte är uppmärksamma på våra naturliga omgivningar. Så vi behöver mer kunskap om naturen, och om hur vi kan bruka den på ett hållbart sätt.

Men vi behöver också lära oss att känna närhet till naturen, att älska den, och känna att den älskar oss tillbaka. För att väcka viljan och orken att kämpa för den och för att själva må bra.

Nu kan jag både erbjuda kunskaper i naturnära skogsbruk (jag har jobbat med kurser, utbildningar, föreläsningar och kunskapsmaterial om naturnära skogsbruk i drygt 10 år) och guidning till hemkänsla i, och samhörighet med naturen. Min dröm är att få kombinera de båda. Alla ni som är nyfikna på både hållbart skogsbruk och skogsbad – hör av er så planerar vi något bra ihop!

Sedan jag skrev den här texten före sommaren, så har tyvärr risken för kollaps av de atlantiska havsströmmarna skrivits upp igen …

Skrivet för Faktum.

Är du orolig över läget för världens ekosystem? Bästa sättet att hantera klimatångest är att engagera sig. Blir vi många kan vi dessutom åstadkomma sociala tippningspunkter som snabbt kan få stora saker att hända. 

Nyligen kom en lugnande nyhet: de nordatlantiska havsströmmar som ger Skandinavien sitt milda klimat kommer troligen inte kollapsa under detta århundrade. Lite respit för alla oss med en dragning åt katastroftänkande alltså. Andra allvarliga tippningspunkter, som koralldöden, smältande is i Antarktis och upptinande permafrost i Sibirien och Kanada kvarstår emellertid så det saknas inte näring åt klimatångesten. 

                Begreppet tippningspunkt brukar användas för att beskriva hur ett klimatsystem eller ekosystem rubbas ur sitt jämviktsläge och slår över i ett annat. Storskaliga regn- eller vindmönster ändras, regnskog blir savann, bördiga områden omvandlas till öken. Men i samtalet om klimat och miljö pratar vi nu allt oftare också om sociala tippningspunkter. Ett exempel på en social tippning är hur synen på homosexualitet relativt snabbt gick från att klassas som en sjukdom till att för majoriteten betraktas som en läggning jämställd med heterosexualitet. En norm byttes mot en annan.

                Det här är inget som bara händer. Organisationer har utarbetat planer och byggt strategiska samarbeten. Kampanjer har drivits och fotfolk demonstrerat och agiterat. Ofta för att först bli ignorerade och sedan förlöjligade. Jag har själv upplevt det under de drygt tio år som jag på olika sätt arbetat med att föra fram att vi måste gå över till ett kalhyggesfritt och naturnära skogsbruk: först tystnad, sedan hån. Men vi fortsatte tjata, och vi blev fler och fler – och så tippade opinionen över. Nu förespråkas naturnära skogsbruk ända upp på EU-nivå och även om motståndet från svensk skogsindustri fortfarande är starkt så har svängningen börjat.

                När går de som propagerar för att sluta flyga eller sluta kalhugga från att vara obskyra muppar i utkanten av synfältet till att bli den ”kritiska massa” vi brukar säga krävs för förändring? En studie som kom för några år sedan visade att när minst 25 procent gör saker på ett nytt sätt, eller tydligt uttrycker nya åsikter så sker en social tippning. De nytänkande drar med sig majoriteten av de övriga i en grupp – som kan vara en skolklass, en arbetsplats, eller en hel nation – och en ny norm sätts. 

                Till skillnad från de ekologiska tippningspunkterna är de sociala emellertid inte irreversibla. Den som kämpat för en social eller samhällelig förändring och vill att den ska bestå måste alltid vara beredd att försvara det som uppnåtts. 

Hur får man en så stor del som en fjärdedel av en befolkning med sig på sådant som många tycker gör livet krångligare och kanske tråkigare? Sju av tio svenskar är ganska eller mycket oroade över klimatet men bara två av tio är beredda att sluta flyga, trots att flygresor är något av det mest klimatskadliga vi kan ägna sig åt. Människor är fenomenala på att hitta skäl för att slippa förändras. 

                Retorikforskaren Maria Wolrath Söderberg har i rapporten Tankestrukturer som hindrar omställning – och hur vi kan överkomma dem listat ett antal av de ursäkter vi tar till, som att tekniken kommer rädda oss, att andra är värre och borde ändra sig först, att man kan unna sig att flyga eftersom man ju faktiskt kör elbil eller att andra frågor är viktigare. Att peka ut och ifrågasätta sådana här tankefel kan få människor att tänka om.

                Ett vanligt argument för att fortsätta som vanligt är att det är systemet som behöver förändras och inte den enskilda individen. Då bortser man från att ett samhällssystem utgörs av sina enskilda individer. Det är helt enkelt vi allihop som är systemet och politiker kan inte vara mer progressiva än väljarna eftersom de då blir bortröstade. Acceptansen för höjd flygskatt hänger ihop med hur många som redan valt att avstå från att flyga. 

I Sverige har vi ibland pratat om ”åsiktskorridoren”. Internationellt finns ett annat begrepp för ungefär samma sak. ”Overtonfönstret” har fått sitt namn efter Joseph P Overton, anställd vid en konservativ tankesmedja under 1990-talet. Han beskrev att det finns gränser för vilka tankar och idéer som vi kan lufta utan att dömas ut som extremister eller tokskallar.Tankesmedjor och aktivister i båda ändarna av höger-vänsterspektrat, resonerade Joseph Overton, kan introducera nya idéer i samhällsdebatten och genom att fortsätta att propagera uthålligt för dem normaliseras det som från början lät galet eller hotfullt. Alla kan alltså bidra till att flytta fönstret, eller korridoren. 

                En väldigt viktig del i en sådan förändring verkar vara att ett antal personer börjar göra saker annorlunda så att andra ser eller hör det i vardagen. Som att bära pins med ett visst budskap eller avstå från att flyga och berätta varför. Om vi får veta att andra bryr sig och är beredda att ändra sitt beteende så ökar chansen att vi också gör det.

                Många äldre pekar gärna på dagens klimatengagerade unga som ledare för förändringarna. Och visst har en del unga, med Greta Thunberg i spetsen, väckt folks medvetande om kriserna vi befinner oss i men de klimatmanifestationer jag själv deltagit i har varit ganska gråhåriga. 

                Konsumtionsforskaren Katarina Graffman menar att vi inte kan prata om en ”generation Greta”utan snarare om en ”generation Bianca”: unga vars drömmar handlar om konsumtion och om att snabbt bli rika. Ändå är det de som kommer drabbas mest, och som kommer tvingas hantera klimat- och miljöproblemen allt mer ju längre tiden går. Och oron bland dem är stor.

                Maria Ojala är docent i beteendepsykologi och forskar kring hur unga hanterar sin klimatoro. Hon har identifiera tre olika tankestrategier: 

De emotionsfokuserade försöker bli av med sin oro genom att fokusera på annat (här kanske vi har förklaringen till generation Bianca).

De problemfokuserade hanterar oron genom att göra förändringar i sin livsstil, som att sluta äta kött. Tyvärr leder det ofta inte till bättre mående eftersom man lägger för stort ansvar på sig själv.

De meningsfokuserade försöker påverka, förändra och hitta lösningar på ett kollektivt plan. En sådan strategi leder till att man både mår bra och kan bidra till samhällsomvandling. 

Hur vi hanterar våra känslor är alltså av stor vikt. En välspridd myt är att stark rädsla får oss att sluta lyssna och gör oss mindre engagerade. Det synsättet har inte stöd i forskning. Många väljer tvärtom att engagera sig efter att ha skrämts av allvaret. Mer avgörande för om våra känslor blir till engagemang är om vi tror att just vi kan göra något. Om vi träffar människor som jobbar med klimat och miljö känner vi ofta en ökad tilltro till att problemen kan lösas – och en sådan tro är starkt förknippad med att själv välja att agera. 

                En annan myt är att moraliserande budskap är negativa för människors benägenhet att förändras men det är tvärtom. Den som påpekar att det är fullkomligt ohållbart att äta spannmålsuppfött nötkött från Argentina, flyga till Thailand på semester eller bygga gigantiska trädäck runt huset kanske inte ska räkna med uppskattande blickar från den som informeras (jag har prövat så jag vet – vänlighet rekommenderas), men påverkar likväl i en positiv riktning. 

                För att skapa sociala tippningspunkter kan vi alltså gärna både skrämmas och moralisera men bör också upprepat lyfta fram konstruktiva lösningar. Om du gör det tillsammans med andra får du störst effekt – och mår dessutom bättre än om du bara agerar på egen hand. Lätt som en plätt, eller hur? Organisera dig – och var tjatig.

I Expressen häromdagen.

^{Samma år som jag föddes köpte mina föräldrar en tomt på Orust och året därpå stod stugan klar. Vi tillbringade så gott som alla skollov och många helger där, klättrade i träd, strövade i skogen, badade och cyklade. Det var där jag kände att jag hörde hemma.}

När jag som tonåring och ung vuxen tog mig ut i världen fick jag ofta hemlängtan – men inte efter familj och vänner utan efter naturen runt sommarhuset. Jag tänkte att det var fel på mig som nästan aldrig saknade någon människa, bara träd och kohagar och badvikar. Nu har jag accepterat att det är så det är. Jag behöver glesa tallskogar, gnejs och granit, lummiga ekar, dyiga sjöar och det stilla hav som rör sig mellan sund och öar i Bohusläns innerskärgård. 

     I sin bok ”Braiding sweetgrass” berättar forskaren och författaren Robin Wall Kimmerer hur hon i Alaska möter en man från ursprungsbefolkningen som presenterar sig för henne som ”en pojke som uppfostrats av en älv”. Kanske kan jag säga att jag uppfostrats av östra Orust? Det är den plats där jag lärde mig om naturen, årstidsväxlingar, odling och gemenskap med allt som lever. Och jag har blivit kvar här. Nästan hela mitt vuxna liv har jag bott på en ö i sundet mellan Orust och fastlandet. Från min nuvarande badstrand ser jag barndomens. 

Här kan jag artnamnen på många växter och djur. Jag odlar min trädgård, ser till djuren i hagarna nedanför vårt hus, fäller träd till ved, rör mig i skogen, på klippor och stränder och i och på vattnet. Jag har ägnat stora delar av mitt liv åt något så omodernt som att lära känna min hembygd och jag är förankrad här. Men i världen som helhet är jag alltmer vilsen. Hur kan vi misshandla vår medvärld som vi gör? Vi som är gjorda för att vara lyhörda för den. 

Ända fram till mycket nyligen i människans historia har det varit den närmsta omgivningen som garanterat vår överlevnad. Att verkligen känna naturen omkring oss har varit en livsförutsättning. Idag tas det i stället för givet att man vill lämna sin hembygd bakom sig om man har några ambitioner i livet. Och att uttrycka starka känslor för en trakt är nästan lite suspekt – du är väl inte högerextremist? 

Författaren David Goodhart ställde människor med en fast förankring på en plats, någonstansare, mot människor som trivs överallt i världen, varsomhelstare. Någonstansare är ofta outbildade och konservativa medan varsomhelstare är öppensinnade, högutbildade och urbana skrev Goodhart. Jag är öppensinnad och högutbildad men inte urban och jag är i allra högsta grad förankrad i en plats. Måste jag välja så identifierar jag mig som någonstansare. Jag har ett hemma i världen. En plats som jag bor på och som bor i mig. Och kanske har det där bandet ett speciellt värde i tider då vi håller på att krascha de ekosystem vi är beroende av?

Begreppet solastalgi har en reell innebörd för oss med en stark kärlek till en plats: det är sorgen vi kan känna när naturen vi älskar förändras och utarmas – en slags nostalgi över något som försvunnit, fast platsen finns kvar. Forskningsbegreppet för vår koppling till en plats är place attachment och en stark känslomässig anknytning till en omgivning har visat sig ha stor betydelse för vår vilja att göra insatser för att skydda naturen. Vi känner ett band, vi ser naturen förändras eftersom vi är uppmärksamma på den; vi intresserar oss för vad förändringarna beror på och vad de kommer innebära. Vi känner omsorg och ömhet och vill återgälda allt det som platsen har gett till oss och gör därför vad vi kan för att skydda den.

När jag pratar om att rädda världen är det sundet mellan Orust och fastlandet jag ser framför mig. Vattnet, öarna i det och en remsa av strand, bulliga berg, skog och jordbruksmarker på ömse sidor. En plats som nu kämpar mot parkslide, askskottsjuka, invasiva blåskrabbor och stillahavsostron – och en på grund av oss människor ständigt minskande mångfald både på land och i vattnet. 

Tillsammans med andra tar jag bort invasiva växter, plockar skräp ur dikena och längs stränderna, deltar i miljömanifestationer, underhåller ängar, avstår flyg och onödiga prylar. Skryter om allt detta för att inspirera fler. Men allra helst vill jag att vi alla ska börja se vår omgivning och låta den förundra och förändra oss. 

Det finns forskning på vad förundran gör med oss: vi känner oss som en del av en större helhet, öppnar oss för att pröva nya saker och blir medvetna om vad vi inte vet, vilket gör oss kunskapssökande. Förundran har ansetts vara en religiös känsla men ger oss faktiskt bättre förståelse för vetenskap. Dessutom får den oss att göra grönare val eftersom vi känner delaktighet i, och ansvar för naturen. Vi knyter an. 

Det går att bygga upp en nära relation till en plats, om man inte redan har den. Man kan närma sig den som ett barn: upptäcka den på ett spontant sätt och med hela sin uppmärksamhet. Låta den uppfostra och vårda en. 

Vi kan sluta tränga bort denna form av närhet och låta kärleken till en plats rymmas i moderniteten, utan att sortera den som riskabel nationalism eller lokalpatriotism. Då kan vi känna allt vad platsen ger oss och låta den verka i oss. För att sedan ge vad vi kan tillbaka.

Tuktade trädplantager där allt huggs ner samtidigt. Stora maskiner bildar djupa sår i jorden. Fåglar och däggdjur flyr och insekter och mikroliv i marken utarmas. Svenskt skogsbruk.

I Svenska kyrkans skogsutredning föreslår Göran Enander att 20 procent av organisationens skogar ska skyddas för att lagra in kol och bevara biologisk mångfald, och att mer hållbara metoder än idag därtill ska användas på 33 procent. Han förordar också hänsyn till rennäringen och stopp för odling av potentiellt invasiva arter. Men motståndet inifrån kyrkans skogliga organisation är hårt.

Blind tro på rationalitet och styrning präglar det moderna skogsbruket, och bygger på årtusenden av mänskligt fjärmande från naturen. Som så ofta tycks det ha börjat med de gamla grekerna.

Tidigare levde vi med insikten att vi var en art bland alla andra arter och behövde samspela med dem i en värld som hängde samman. De grekiska filosoferna delade i stället upp kosmos i en himmelsk och en jordisk värld. Också människan började förstås som en kropp och en själ i stället för en sammanhängande enhet. Det himmelska och det själsliga stod över det jordiska och kroppsliga. Idéerna förstärktes och spreds av de monoteistiska, abrahamitiska religionerna, det vill säga kristendomen, judendomen och islam. Tongivande avsnitt i deras heliga skrifter målade fram den fysiska världen som något människan har rätt att nyttja och exploatera. I Bibelns första Mosebok uppmanar Gud människan att uppfylla jorden och lägga den under sig, och ”härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.” Vi var inte längre en del, utan kungar. Upphöjda men också avskilda. 

 Motkrafter fanns förstås, också inom religionerna själva. Nunnan Hildegard av Bingen uttryckte på 1100-talet en omsorg om och kärlek till naturen och så gjorde även munken Franciskus av Assisi på 1200-talet. Renässansen plockade upp gamla föreställningar om ett besjälat kosmos och det uppstod olika naturfilosofier som alla betonade samhörighet med världsalltet. Leonardo da Vinci beskrev naturen som en levande helhet och hyllade dess kreativitet och visdom. 1500-talsfilosofen Giordano Bruno menade att allt skapas som en manifestation av världssjälen. 

                Under 1600-talet kom ett nytt bakslag för vår hemhörighet i naturen. En mekanistisk världssyn grundad i naturvetenskapen växte fram. Galileo Galilei, Francis Bacon, René Descartes och Isaac Newton lade grunden för den vetenskapliga revolutionen. Vi ansågs kunna förstå, beräkna och styra allt i naturen, som började betraktas som en maskin. Människan förklarades vara rationell och förnuftig och vi gav oss själva rätten att använda vår kunskap för att maximera den egna nyttan. 

Andra halvan av 1600-talet var också en tid av laissez-faire-kapitalism. Idén att växter och djur var begåvade med ande var nu inte bara hädelse utan också ekonomiskt oläglig. Om naturen är obesjälad finns ingen anledning att avstå från plundringen. 

                      Natursynen har skiftat och varit mångfacetterad ända fram till nutid men

 att människan är rationell och att naturen är en maskin har blivit till grundantaganden i vår kultur. Så vad tycker vi just nu är rationellt? Den moderna ekonomins tro på evig tillväxt är en självklar utgångspunkt för styrningen av vårt samhälle. Liksom kvartalskapitalismens krav på att maximera de kortsiktiga vinsterna. Utifrån dessa trossatser kan det anses rationellt med fortsatt skövling av naturen trots att det riskerar att underminera den biologiska tillväxten – som är grunden inte bara för ekonomin utan för fortsatt liv på den här planeten.

I drygt tjugo år har jag intresserat mig för svenskt skogsbruk, som journalist, författare och utbildare. Det har lett till massvis av artiklar och reportage, två böcker om skogen och ett arbete med kurser och utbildningsmaterial inom naturnära, kalhyggesfritt skogsbruk. Jag nämner detta eftersom kalhyggesbrukets apostlar gärna framställer det som att allt motstånd beror på okunnighet. Värt att få sagt är även att min familj äger skog. Jag har alltså också ekonomiska intressen på området.

Skogsindustrin hävdar att det mest rationella är att plantera, sköta skogen, kalavverka och börja om igen. Men på de flesta marker tycks kalhyggesfritt skogsbruk i så naturliga ekosystem som möjligt inte bara vara bättre för den biologiska mångfalden utan också för markägarens ekonomi. Man slipper kostnaderna för markberedning, plantering, röjning och gallring och kvaliteten på virket blir efterhand bättre. Den nyfikne kan läsa mer om hyggesfri ekonomi i forskningssammanställningen Hyggesfritt skogsbruk av Back Tomas Ersson, lektor vid SLU. 

Så varför har inte alla redan slutat kalhugga? För att det är storbolagen som sätter agendan för skogsbruket och för dem är det mer lönsamt med kalhyggen som ger stora mängder billigt skräpvirke till pappersbruken. Skogshögskolan ligger som enda lärosäte under näringsdepartementet i stället för under utbildningsdepartementet och som bland andra DN-journalisten Lisa Röstlund visat så är många skogsforskare tätt knutna till industrin. Skogsnäringen har också merparten av våra politiker i sin hand. Bara de senaste åren har branschorganisationen Skogsindustrierna dessutom lagt hundratals miljoner kronor på PR som pumpar ut vilseledande påståenden om skogen.

Ett mer intensivt skogsbruk är till exempel inte bra för klimatet, det är bara bra för skogsindustrins ekonomi – och det endast på kort sikt. För hur ska vi kunna bedriva skogsbruk när skogsekosystemen i allt större omfattning börjar haverera? De senare årens stora granbarkborreangrepp är ingen slump utan en effekt av att gran odlas i monokulturer på mark som är mer lämpad för andra trädslag. Riskerna för svamp- och insektsangrepp och skador från stormar, brand och torka kommer dessutom öka i takt med klimatförändringarna – och de slår värst i de artfattiga plantager vi ersatt den naturliga skogen med.

En omedelbar omställning till mer skonsamma brukningsmetoder inbegriper emellertid en omställningsperiod med minskade uttag från skogen – eftersom vi länge gjort oss skyldiga till överavverkning. Skogarna behöver lämnas ifred för att hämta sig. Det är detta som gör att en övergång till kalhyggesfria metoder kommer minska intäkterna – under en period. När de därefter börjar brukas på nya, mer hållbara sätt finns goda chanser att de i stället ger bättre ekonomi än de annars gjort. 

Jag avskyr egentligen att försvara naturen på ekonomisk grund men det är de argument vår samtid lyssnar till och jag tror det är viktigt att vi blir vaksamma på vår föreställda rationalitet. Den bygger på ekonomisk kortsiktighet och på en absurt snäv avgränsning av vad vi tittar på. Vad som är förnuftigt att göra hänger ju ihop med vilka mål vi har, och målen kan vara flera. Som för svenska kyrkan som faktiskt gav Göran Enander direktiven att väga in mer än det ekonomiska; som ekologiska, sociala och andliga värden. Men vad vi håller heligt behöver också komma upp till diskussion. 

I boken Marken, andligheten, beskriver teologiprofessorn Petra Carlsson Redell hur samisk kristendom formats utifrån ett förhållningssätt där människan är jämbördig med allt annat levande. Landet är heligt och man berättar för det varför man kommit, frågar om lov innan man tar något och välsignar marken för att tacka. På domens dag ska människan dömas av det levande som inte kan tala. 

Vi moderna svenskar tror gärna att vi är sekulära men i själva verket håller vi bara fel saker för heliga. Ekonomin. Marknaden. Tillväxten. Konkurrensen. Det är vad vi håller för heligt. Det är vad vi till varje pris skyddar. Ekonomin i stället för ekologin. Marknaden i stället för marken. Konsumtionen i stället för kontemplationen. Tillväxten i stället för växtligheten.

En tro kopplad till vad vi behöver idag måste vara en tro kopplad till marken men i valet mellan ekologi och ekonomi sätter vi alltid ekonomin först. Trots att ekonomin är helt beroende av ekologin. Det borde vara uppenbart men religion kan passivisera. Vår Gud heter Tillväxt och hans son Fri Marknad. 

Det finns krafter för förändring. I svenska kyrkan hörs hela tiden fler röster för en kristenhet mer knuten till livet på jorden. De pratar om ekoteologi, längtan efter markkontakt och ekologisk hållbarhet och söker andra spår att följa än det om människans överhöghet. Sådant kan man naturligtvis tycka är flum om man är en universitetsutbildad jägmästare, och Svenska kyrkan har mig veterligen inga krav på sina anställda skogsansvariga att de ska intressera sig för andlighet. Ingen måste tro att naturen är helig. Men för att klara miljö- och klimatkriserna måste vi alla börja agera som om den är det, oavsett vad vi tror på. Ty det är till sist våra handlingar som verkligen räknas.

För att behålla sin trovärdighet som institution måste Svenska kyrkan sluta gå kortsiktighetens ärenden och börja stå upp för att det heliga faktiskt inte bor i ekonomin. 

I DN häromveckan

I Tidögängets värld kan ekonomin blomstra samtidigt som ekologin kraschar. De utredningsförslag som nu presenteras är så världsfrånvända och kortsiktiga att jag faktiskt baxnar, trots många års arbete med skogliga frågor och därmed stor vana vid värdsfrånvändhet och kortsiktighet.

Låt mig vara tydlig: den här skogspolitiken hotar exakt alla nyttor vi har av skogen, inklusive de ekonomiska. Utan fungerande skogliga ekosystem blir det inga jobb i skogen, ingen träindustri, ingen klimatnytta, ingen rekreation i vackra miljöer, ingen biologisk mångfald.

Redan idag är skogarna i södra Sverige en kolkälla (det vill säga att de släpper ut mer kol än de binder in). Det beror på att vi brukar dem för hårt.

Redan idag är den biologiska mångfalden i våra skogar starkt hotad. Det beror på skogsbruket vi för, med kalhyggesbruk och alltför korta omloppstider.

Redan idag saknar många människor naturliga skogar för rekreation i sin närhet. Det är svårt att röra sig över hyggen och genom ungskogar och få upplever dessa miljöer som tilltalande.

Redan idag lider rennäringen svårt av att renarna har svårt att hitta föda i de alltför unga och täta plantager vi har ersatt de naturliga skogarna med. Det renar äter växer inte i ungskog.

Redan idag är virket vi får från svenska skogar av så låg kvalitet att merparten inte duger till annat än pappersmassa. Den inhemska förädlingsgraden är extremt låg (dåligt för ekonomin) och 80 procent av virket blir till kortlivade produkter som avgett sitt kol tillbaka till atmosfären inom ett par år (dåligt för klimatet).

Redan idag har vi alltså ett skogsbruk med många och stora avigsidor och omfattande problem att hantera. Nu vill regeringens ensamutredare (plockad direkt från Södra) göra det hela ännu värre.

Tydligare än såhär kan det knappast bli att politikerna sitter i skogsindustrins knä. En skogsindustri som tycks fast besluten att jobba för sin egen undergång.

Min egen utredning i snabbformat: låt skogar vara skog och skörda försiktigt med plockhuggning och stor hänsyn till skogen som ekosystem och till alla varelser som har glädje och nytta av den.

Nu är det ännu viktigare att Svenska kyrkan föregår med gott exempel på sin mark: https://www.dn.se/kultur/manniskans-skogar-ar-heliga-och-tal-inte-ekonomisk-rovdrift/

#skog #skogsbruk #regeringen

I OBS i P1 häromveckan.

Vid 77 års ålder drabbades en vän till mig av dödlig cancer. Han fick beskedet att han med medicinering kanske kunde leva ett par år till. Utan insatser hade han bara några månader kvar. Han satte sig in i vad behandlingen innebar och valde bort den med argumentet ”Jag har haft ett bra liv, jag är nöjd”.

Jag kom att tänka på honom när jag såg Pedro Almodóvars film ”The room next door”; en berättelse om att komma till ro med, och ta makten över livets slut. Martha har drabbats av cancer och hunnit acceptera sin förestående död när hon erbjuds en experimentell ny behandling och väljer att genomgå den. När den visar sig inte fungera bryter hon ihop och ångrar att hon tackade ja.

Läkemedlen ledde till diarréer, uppkastningar, trötthet och smärta. Hon borde aldrig ha gett efter för de falska förhoppningar som läkarnas utsagor gav. Det rubbade hennes mentala jämvikt, gjorde hennes liv outhärdligt och riskerar att göra hennes död ovärdig, förklarar hon för sin väninna Ingrid. Martha tycker att hon förtjänar en bra död och väljer nu bort fortsatta vårdinsatser. Hon hyr ett hus och bjuder med Ingrid som sällskap, medan hon gör sig redo att ta sitt eget liv. ”Vad är poängen med att vänta när jag är så redo att släppa taget?” frågar hon Ingrid, som är mycket kluven inför Marthas projekt och sin egen roll i det.

Ingrid är författare och hennes senaste bok är ett försök att hantera den egna dödsskräcken. I filmens inledning slår hon fast att för henne känns döden onaturlig och hon kan inte acceptera att något som är levande måste dö. Jag har hört och läst andra, verkliga, människor uttrycka samma sak. Men vad kan vara mer naturligt än att det som lever måste dö? Andra varelsers död är rentav en förutsättning för våra liv ­– och det mesta av det vi stoppar i munnen är, eller har varit levande.

Med rätt kost och en hälsosam livsstil försöker ändå många av oss att öka våra utsikter till långa liv. Nu sysslar allt fler också med vad som kanske kan ses som en uppgraderad version av att ta hand om sig själv: biohacking, som innefattar att med stora mängder data om den egna kroppen optimera sina chanser till ett långt liv.

Somliga menar att möjligheten att leva till vi blir 150 eller 200 år redan ligger inom räckhåll. Liksom kanske rent av evigt liv, om vi omdefinierar vad vi menar med begreppet liv. Det finns de som forskar på hur vi ska kunna tanka över våra jag i datorer och leva vidare som maskiner, eller hur vi ska kunna byta ut delar av oss för att likt Frankensteins monster bli ett hopplock av olika kroppar. Några tusen personer runtom i världen har redan betalat stora summor pengar till ett företag för att bli nedfrysta efter sin död. De vill kunna återupplivas i framtiden, när möjligheterna för att bota vad det nu var de dött av antas vara bättre. Billigast är att bara frysa in huvudet, vilket förutsätter tillgängliga kroppar att låta transplantera sitt huvud på. Kanske kan någon framtiding övertalas att donera sin, i utbyte mot att få det kvarvarande huvudet infryst i väntan på ännu bättre tider?

Att känna tacksamhet och vara nöjd är effektiva sätt att höja sin lyckonivå men vår samtid gör allt för att motarbeta oss i det avseendet. Tidsandan säger oss att det är mesproppar utan ambitioner som är nöjda och tacksamma. Överallt möter vi reklam som berättar för oss att man alltid ska vara hungrig på mer. Hela vårt ekonomiska system bygger på att vi alla hela tiden ska sträva efter att lägga mer materia, fler upplevelser, mer mat och fler relationer under oss. Att vara nöjd är idag kanske något av det mest subversiva – och nödvändiga – vi kan ägna oss åt. Men går det att nöja sig med annat än mesta möjliga också när det kommer till livslängd? Vad gör det med vår död om vi aldrig tillåter oss att tänka att nu räcker det?

En äldre släkting gjorde en liknande erfarenhet som Martha. Hon hade vid fyllda 93 accepterat att hon skulle dö när läkarna föreslog en ny behandling – som misslyckades. I stället för att dö i ro så lämnade hon livet med mer smärta, förvirring och ångest längs vägen.

Att dö är att lämna plats för någon annan, sa Karl-Ove Knausgård i en intervju. Utan död, ingen plats för nytt liv. Så hur ska vi hantera att många inte alls är beredda att ge upp sin plats? Vilka ska ha företräde till den här jorden? Vi är redan för många. Ska vi prioritera de redan existerande människor som vill få leva i 200 år eller de som vill få skaffa barn? Är rätten till ”evigt” liv viktigare än vårt behov av nya unga människor? 

Vi kanske borde börja fråga oss om längtan efter evigt liv verkligen bidrar till vår lycka? Filosofen Martin Hägglund menar i boken ”Vårt enda liv” att det är just det faktum att våra liv är ändliga som ger dem värde. Utan bortre gräns blir det meningslöst att verkligen ta vara på livet. Han polemiserar inte mot biohacking utan mot den religiösa tron på ett liv efter detta men det gör inte hans tankar mindre relevanta när det kommer också till det enda liv vi kan vara helt säkra på att få leva. Hur långt är ett gott liv? Så långt som möjligt, eller finns det andra gränser att förhålla sig till?

I ett samhälle som lärt oss att mer alltid är bättre kan det vara svårt att säga stopp när det bjuds på mera liv. Särskilt som vi gärna pratar om cancer och andra svåra sjukdomar som något vi ska ”vinna över”. Men kanske kan de flesta av oss, när livet börjar närma sig sitt slut, faktiskt omfamna ändligheten? Om inte annat så visar forskning att ånger vid livsuppehållande behandlingar, som till exempel cytostatika, vid terminala sjukdomar inte är helt ovanligt. Ett kortare men behagligare tidsspann kan nog för många vara mer värt än ett långt om vi bara slutar se det som att vi är veklingar som inte kämpar när vi accepterar vår egen död.

Martha och Ingrid har bestämt att Marthas sovrumsdörr ska stå öppen. Den dag Ingrid ser den stängd så vet hon att Martha är död. Varje morgon då Ingrid finner dörren öppen får vi se lättnaden i hennes ansikte. Marthas plågade kropp och själ är henne fortfarande mycket kära. Martha passar på när Ingrid är ute och träffar en annan vän. Hon sminkar sig, klär sig vackert och får en lätthet över anletsdragen. Det är blå himmel och hon stänger sovrumsdörren utifrån, tar sitt eutanasipiller och lägger sig i en av solsängarna på altanen.

Det är förstås inte alla som har Marthas mod. Jag betvivlar att jag själv har det, men hoppas att jag, när min tid är kommen, i alla fall inte behöver brottas med rädslan att känna mig som en förlorare, utan att jag lugnt kommer att säga: ”Jag har haft ett bra liv, jag är nöjd.”