Barnen – de små monstren

Vi vuxna älskar att projicera våra egna brister och tillkortakommanden på barnen. De beskylls gärna för att vara egoistiska och våldsamma och om vuxna som bråkar använder vi uttryck som att ”bete sig som dagisbarn” eller säger att de uppför sig ”som i sandlådan.” Att vara barnslig är något negativt.

Det är som vanligt: människor som sitter på makt ondgör sig över och tillskriver människor utan makt dåligt beteende. Det här gör mig upprörd, dels för att det är smutskastning av människor som i stor utsträckning saknar egen röst att försvara sig, och dels för att de här fördomarna gör oss blinda för allt vi skulle kunna lära oss av små barn.

Barn är nämligen inte alls små egoistiska monster utan i stället generellt små under av empati och hjälpsamhet. Kolla till exempel in den här filmen, från en studie av forskaren Michael Tomasello, om hur redan mycket små barn försöker läsa av andra människor för att osjälviskt kunna hjälpa dem, och hur de (till skillnad från schimpanser) som regel fördelar godsaker och annat rättvist, alldeles av sig själva. Det är sannerligen mer än vad man kan säga om väldigt många vuxna!

En personlig anekdot: när min dotter som treåring började få lördagsgodis blev hon så glad över det att hon genast ville dela med sig till andra. Hon sprang och ställde sig vid affärens entré och bjöd alla som gick ut eller in. Det var inte min idé utan hennes.

Redan som spädbarn stressas vi av att höra andras gråt och forskare inom psykologi menar idag att vi föds empatiska och altruistiska och att vi snarare uppfostras till att bli egoistiska och kalla inför andras behov. Psykologiforskaren Martin L Hoffman har konstaterat att vuxna har lättare att komma på situationer där de inte är villiga att dela med sig än vad barn har, och att små barn föredrar behovsbaserad rättvisa medan vuxna tycker att fördelning ska ske efter förtjänst. ”Vi tvingar barn att lära om, från jämlikhet till förtjänst”, skriver han.

Vi vuxna lär alltså barn vad som gäller i samhället: roffa åt dig, satsa på dig själv, håll andra borta från grytorna. Och sedan baktalar vi dem. Vad ska vi kalla ett sådant egoistiskt, ickeempatiskt beteende? Vuxet?

Månggifte, medborgarlön och vårt behov av utopier

För inte så länge sedan steriliserades transpersoner som ville korrigera sitt kön. Idag är det svårt att förstå att det bara är några år sedan en så rigid syn på kön och identitet ännu fick fungera som juridiskt och medicinskt rättesnöre. Det är inte heller så länge sedan vi upphörde att betrakta homosexualitet som en sjukdom men 2009 blev samkönade äktenskap tillåtna i Sverige. Vi människor är förmögna att tänka om och anta nya seder och normer som skiljer sig avsevärt från dem vi är vana vid.

Men ibland blir det tvärstopp. När Centerpartiet i ett idéprogram för några år sedan föreslog att månggifte skulle tillåtas idiotförklarades det både av människor inom partiet och av utomstående. Förslaget ansågs vara så uppenbart dumt att några tyngre invändningar inte behövde anges. Egna livsval utanför tvåsamhetsnormen framställdes som allt från omoraliska till löjliga. Ungefär som homosexuell kärlek för några decennier sedan.

Idéprogrammet anpassades efter folkstormen, månggiften plockades bort, Annie Lööf tog avstånd.

Ordet utopi kommer från Thomas Mores bok Utopia från år 1516, och betyder ”ingenstans”. More berättade om ett land där all privategendom är avskaffad, arbetsdagen är sex timmar och jämlikhet råder. Han valde att föra fram sina tankar under humoristisk täckmantel eftersom idéerna var så udda i hans samtid, men många har blivit verklighet idag: reglerade arbetstider, religionsfrihet, äldrevård och skolplikt. Det var inte utopiskt, i bemärkelsen omöjligt, utan fullt görbart, bara väldigt annorlunda mot det rådande.

I boken ”Utopia for realists”, Utopi för realister, gör den nederländske författaren och historikern Rutger Bregman upp med några av vår tids föreställningar om vad som är möjligt och inte och försöker förstå vad det är som sätter upp ramar kring vad vi kan tänka. Han skriver framför allt om basinkomst, det som ibland kallas medborgarlön, som länge betraktats som en utopisk idé men som nu tycks närma sig vad vi ser som genomförbart.

Att ge alla människor tillräckligt med pengar för att de ska kunna leva trygga och anständiga liv är, skriver Bregman fullkomligt nödvändigt i tider då robotar och avancerade datorer kommer ta över jobb och göra alltfler människor arbetslösa, alternativt tvinga in dem i meningslösa och överflödiga sysselsättningar. Men Bregman menar att för att basinkomst ska ta det sista steget mot förverkligande så måste vi ändra våra föreställningar om vad som ger mening eller fungerar som drivkrafter i människors liv. Vi lever med en tro att många människor bara kan motiveras att göra saker om de annars får det eländigt och vi hyser fördomar om att fattigdom beror på att de fattiga har gjort dåliga eller omoraliska val och därför behöver kontrolleras och styras.

Bregman visar, med gedigen forskning som underlag, att behövande människor som får pengar generellt gör kloka saker med dem. Fattiga människor väljer inte fel för att de är ansvarslösa eller dumma utan för att fattigdom stressar vem som helst så till den grad att vi blir dumma. Tester visar på en sänkning av IQ-värdet med 13-14 steg. Får vi ekonomisk trygghet blir vi omedelbart smartare igen. Inte heller är hemlöshet ett tecken på oförmåga att sköta sig. Den länge rådande normen är att den som blivit hemlös först måste göra sig av med missbruk, skaffa sig inkomst eller bli allmänt skötsam, men studier visar att det är mycket mer effektivt att göra tvärtom: boende först, sedan löser personen i fråga mycket av det övriga på egen hand.

För att göra basinkomst tänkbar måste vi alltså ändra vår människosyn och för att klara omställningen måste det ske stegvis. Mer fritid kan införas successivt, parallellt med att kunskap om hur vi människor fungerar sprids och andra ideal för hur vi tillbringar vår tid, skrivs fram.

Jag föreställer mig att vi i ett samhälle med basinkomst men samma gamla föreställningar om plikt, flit, arbetsmoral och lönearbete annars snart skulle riskera att växande grupper av människor börjar ägna sin tid och kraft åt att hämnas på, och jävlas med alla som de uppfattar har tagit deras människovärde ifrån dem.

När äktenskapslagstiftningen blev könsneutral i Sverige var det efter kamp och idogt lobbyarbete som bland annat ledde till en efterhand ökande medvetenhet och acceptans. När jag började prata basinkomst med människor för snart tjugo år sedan var den snällaste reaktionen att jo, det där kanske är bra i den bästa av världar, men det är ju helt orealistiskt. Idag pågår seriösa försök på flera håll i världen, bland annat Finland, och frågan har lyfts i de tyngsta beslutsforumen, som IMF och Världsbanken. Men skepsisen är fortfarande stark i Sverige.

Ibland kan förändringar snabbas på med hjälp av chockverkan. Någon föreslår något som framstår som halsbrytande, vilket då får det som bara framstår som hälften så progressivt att te sig rimligt. Symtomatiskt nog fick det samkönade äktenskapet legaliseras i två steg. Vi började lite försiktigt med det registrerade partnerskapet, som vande oss vid tanken att kärlek mellan vuxna människor är just kärlek mellan vuxna människor, oavsett kön på inblandade parter. Kanske är tiden, såhär några år efter månggiftesdebaclet, mogen för registrerat mångpartnerskap? Och nu när basinkomst seglat upp på den världspolitiska agendan, vad sägs om ett försök med friår igen – alltså möjligheten för arbetande att byta inkomst och position med arbetslösa i upp till ett år?

Utopier handlar om andra sätt att vara människor tillsammans på. När det kommer till sådant som nödvändiga skiften i klimatförändringarnas spår kommer också det relationella in – vi behöver börja visa vår identitet och söka tillfredsställelse på andra sätt än genom att shoppa hejdlösa mängder prylar, åka på långsemester flera gånger per år, bygga trädäck som täcker hela trädgården eller bo i större hus än vi ens orkar städa själva. Det är akut nödvändigt för oss att föreställa oss andra sätt att utöva vårt människoskap på.

För att göra det möjligt att snabba på förändringsprocesser och undvika att avskriva allt utom det rådande som orealistiskt skulle vi behöva träna oss i utopiskt tänkande. Med en vidgad föreställningsförmåga skulle vi bli mindre fördomsfulla och förhoppningsvis undvika att utan vettiga skäl avfärda såväl harmlösa som livsviktiga förändringar som någon slags aparta stolleprov. Men träning i att tänka nytt och stort måste nog också kompletteras med att göra oss konstruktivt kritiska och ifrågasättande inför vilka mål vi väljer och vilka sätt för att nå dit. Forskning måste slå följe med värderingar. Sedan kan vi kanske hitta sätt att mötas, tänka nytt och lära oss att ta hand om varandra, såväl som vår jord. Låter det som en utopi? Vi får väl se.

 

I Obs i P1 häromdagen

Donald Trump, Naomi Klein och jag

I dagens DN skriver Nina Björn om Naomi Kleins nya bok:

”När Klein nu verkligen skriver om den amerikanska presidenten – i precis utkomna ”No is not enough” är det inte utifrån tanken om att Trump utgör en avgörande förändring, utan Klein ser honom mer som en fortsättning på en politisk och ekonomisk utveckling som har pågått i decennier. Trump är, skriver hon, ”inte alls något brott, utan snarare kulmen – den logiska slutpunkten – på en rad farliga berättelser som vår kultur har berättat länge”. Att girighet är gott, att marknaden bör styra, att pengar är det som betyder något i livet.”

Lite kul är det att jag gjorde exakt samma analys som Klein lite tidigare i våras. Jag skrev bl a

”Donald Trump är inget annat än en hårdskruvad produkt av det samhälle vi format åt oss, som lär oss att livet handlar om att äta eller ätas, om att glänsa till varje pris och att trampa på andra för att själv ta sig upp. Han är den ultimata nyliberala människan.
Det förhärskande systemet säger oss att det är naturligt att betrakta andra människor främst som potentiella hinder eller språngbrädor snarare än samarbetspartners och vänner och att det är viktigare och finare att slå sig fram för egen del än att bidra till andras välfärd och lycka. Vad gör de här föreställningarna med vår förmåga att tänka politiskt?”

Vår överlevnad hänger på matjorden

Pasikazia Rweshereka böjer sig trots sin ålder smidigt över odlingsbädden och rensar bort lite ogräs. Jorden är rödbrun och fet och tomater, lök, aubergine, pumpa och bönor samsas om utrymmet. Inte bara utsikten från kullen där hon bor utan också själva odlingen är mycket vacker.

Marken hon brukar ligger på de branta sluttningarna i Karagwe i nordvästra Tanzania. Allt växer mycket snabbt, en del av grödorna på hennes mark kan bara trivas i tropiskt klimat och doften av multnande växter och jord är mycket starkare, men bortsett från det påminner mycket i Pasikazia Rwesherekas odling om min egen trädgård. Vi undviker båda att lämna jorden bar. Kompost och gödsel från egna djur är en viktig del i förbättringen av jorden och träd, buskar och grönsaker samsas för ett bra mikroklimat. Där marken sluttar har vi terrasserat för att undvika att jorden rinner iväg med häftiga regn.

Pasikazia Rweshereka hade mycket problem med jordflykt förr. Det var innan hon började bruka enligt principen agroforestry, eller skogsjordbruk som det kallas på svenska, där växter av olika storlek samodlas och man försöker hålla jorden ständigt täckt.

Jord.

Jord som i jorden vår planet och jord som i den substans där växter kan slå rot. Det finns något både vackert och klokt i att det är samma ord vi använder för dessa två. Utan jord, eller mer exakt, utan matjord, kan jorden inte längre vara vårt hem. Matjorden är det tunna översta lagret där maskar, bakterier, svampar och andra nedbrytare får marken att leva. Namnet Adam, den första människan, är kopplat till hebreiskans ord för jord och ”homo” kan härledas till ”humus”, latin för levande jord. Av jord är vi komna. Matjordens undergång är människans undergång. När de första bilderna av jorden utifrån rymden kom bidrog de till att få många att förstå hur sårbar den är och därmed också hur skör vår tillvaro. Jag tänker att en vanlig genomskärningsbild av jordlagren egentligen borde kunna ha samma effekt om vi bara förstår dess innebörd. Vår överlevnad hänger på bara några decimeter!

Läs mer

Vad gör konkurrismen med vår förmåga att tänka politiskt?

Vad är det som driver Donald Trump? Hans politiska ambitioner ligger helt klart väldigt långt högerut på skalan men hans personliga drivkraft tycks främst vara en ständigt närvarande önskan att vara bäst och få trycka ner andra.

Flera politiska kommentatorer påpekade att Trump även efter valet fortsatte att twittra som om kampen mot Hillary Clinton fortfarande pågick. Som president har han fokuserat på att skapa och blåsa upp motsättningar – med journalister, mexikaner, CIA, det amerikanska rättsväsendet, invandrare …

Samhällsekonomin, så som den ser ut i dag, gynnas av att vi alla hela tiden är på tå och sugna på att tävla och vinna. Därför triggar starka krafter vår hunger efter högre status och ekonomisk vinst och skapar och bygger på vår lust att tävla. Vi skolas till tävlingsmänniskor.

Donald Trump är inget annat än en hårdskruvad produkt av det samhälle vi format åt oss, som lär oss att livet handlar om att äta eller ätas, om att glänsa till varje pris och att trampa på andra för att själv ta sig upp. Han är den ultimata nyliberala människan.

Det förhärskande systemet säger oss att det är naturligt att betrakta andra människor främst som potentiella hinder eller språngbrädor snarare än samarbetspartners och vänner och att det är viktigare och finare att slå sig fram för egen del än att bidra till andras välfärd och lycka. Vad gör de här föreställningarna med vår förmåga att tänka politiskt?

Det finns studier som visar att den som förespeglats att människan till sin natur är egoistisk och tävlingsinriktad helt enkelt blir mer självisk och tävlingsinriktad. Vi människor är oerhört anpassningsbara och vi gör oss till vad vi förväntas vara. I nyliberalismens och konkurrismens era förkrymps vårt politiska tänkande och det avspeglar sig inte minst i hur våra medier rapporterar om politik.

Medierna är i huvudsak pålitliga, vad än Donald Trump och olika brunhöger-anstrukna nättroll försöker tuta i oss, men de sportifierar politiken för att den ska bli underhållande. Det medför att politiken framställs som ett spel där vi kan få läsa referat och analyser av politiska debatter som låter oss få veta allt om hur kombattanterna tett sig och fört sig och vem som gjort det mest vinnande intrycket men ytterst lite om vad som faktiskt sagts, vilka politiska förändringar de eftersträvar eller vad som är sant och inte.

Det innebär även att vi matas med ständiga opinionsmätningar och att diskussionen om makten över våra liv framställs som vore den en fotbollsmatch. Politiken anpassas i sin tur efter medielogiken för att få genomslag och vi tilltalas som vore vi i första hand vinningslystna egoister och inte medborgare med intresse för samhällsutvecklingen i stort. Mediernas och partiernas inriktning på det politiska spelet leder till ett gynnande av den typ av politiker som trivs med och frodas av tävlande i sig. Och överallt vinner de auktoritära läror som ställer nationer och grupper emot varandra mark. Nationalismen och fascismen är på frammarsch.

I sin klassiska bok Vårt förakt för svaghet menade filosofen Harald Ofstad att nazismen (som var den auktoritära lära han gjorde upp med) bara är ett extremt uttryck för ett värderingssätt som finns hela tiden i vårt samhälle. Vi beundrar den starke, den som lyckas, och vi föraktar den svage, förloraren, alldeles oavsett varför eller hur parterna fått sina roller.

Vårt förakt för svaghet ligger hela tiden och lurpassar och riskerar att få obehagliga effekter på det politiska och samhälleliga livet. Tanken att de starka har förtjänat sin styrka och därmed sina privilegier och framgångar, liksom att de svaga på samma sätt förtjänat sin situation, är tyvärr högst levande, inte bara i Trumps USA utan också i Sverige i dag. Många håller hårt i sina privilegier och glömmer vad medkänsla och samarbete innebär.

Harald Ofstad ställde två principer mot varandra: den nationalegoistiska, som innebär att en stat alltid bör välja det handlingssätt som maximalt tjänar det egna intresset; och den globala principen, som säger att en stat i stället alltid bör välja det alternativ som bäst tjänar alla staters intressen.

Det handlar alltså om att antingen maximera sin egen vinning eller att satsa på att maximera välstånd för alla.

På sikt är det normalt bäst, även för en själv, att maximera för alla. Men i ett konkurrenssamhälle faller vi hela tiden in i att i stället göra vad som är bäst för oss själva, eller den egna nationen just nu, bland annat eftersom vi uppfattar det som ädelt att vinna tävlingar. Egen vinning och andras förlust blir en dygd.

Opinion, och inte ideologi, solidaritet eller hållbar utveckling, får fungera som ledstjärna för om man är på rätt väg eller ej. Den konstruerade tävlingen mellan konstruerade nationer blir ett hinder för positiv utveckling och bidrar till att skapa pseudomotsättningar som döljer verkliga problem som behöver hanteras.

Donald Trump må vara ett av de mest extrema uttrycken för konkurrismens och nyliberalismens ställning i vår värld men han står fast förankrad i ett allmänt medvetande som säger oss att det är helt i sin ordning att vinnaren tar allt och att förloraren får kräla i smutsen.

 

I Arbetet i fredags.

Från äga till vara

”Ekologin är idag den enda politiska vision som erbjuder en karta för verklig kursändring; den har sina rötter i en recessiv tradition med gemenskapen i centrum. Den ensamma, tävlingsfixerade människan framstår idag som en fantsigestalt från dödsriket, framtagen i syfte att legitimera ojämlikhet och ackumulering av privat egendom – en förebild som måste överges snarast om vi vill undvika en slutgiltig ekologisk katastrof. I naturen går den ensamma individen under, men som teoretisk konstruktion och spektakulär fantasi svarar hen väl mot kraven från en kortlivad samtida kapitalism, vars produkter erbjuds hen till försäljning.”
Ur juridikprofessorn Ugo Matteis Gemensam nytta. Fantastisk bok om hur vi behöver skaffa oss en annan blick på världen: gå från ägande till varande, från privat till gemensamt, från vinna till samarbeta, från ekonomi till ekologi. Läs!

Äga jorden, eller njuta av den?

Ett stycke ur Gunnar Rundgrens bok Den stora ätstörningen, har inte velat gå ur mitt huvud sedan jag läste det för ett par dagar sedan. I det jämför han nomadiserande boskapsskötare i landet Mongoliet med fastboende boskapsskötare i Inre Mongoliet, som är en del av Kina och det visar sig att när dessa pastoralister görs till individuella ägare av marken så ökar slitaget så att marken förstörs. Men det mest intressanta är:

”Deras värderingar ändras också. När de två grupperna tillfrågades om hur de såg på betesmarkernas funktion svarade 44 procent av dem som bodde i Mongoliet att naturlig skönhet var viktigast och bara 22 procent ansåg att landskapets viktigaste funktion var att producera foder till djuren, medan 86 procent av de bofasta boskapsuppfödarna i Inre Mongoliet ansåg att foderproduktion var viktigast och endast tre procent tyckte att landskapets estetik var viktig.”

När vi börjar äga jorden sker alltså en fundamental ändring i vår relation till den. Somliga skulle antagligen säga att vi blir mer rationella, och med det mena att vi börjar sträva efter maximal vinning för egen del. Andra, som jag bland andra, skulle i stället beskriva det som att vi förlorar både vår förmåga att se oss som en del av det omgivande landskapet (och med det följer risken att vi förlorar insikten om vår beroendeställning till det) och vår förmåga att till fullo uppskatta och njuta av det.

När vi ges individuellt ägande berövas vi alltså samtidigt något annat, något som har med skönhet och njutning att göra.

Mer om vår relation till naturen skriver jag just nu om i en essä för Ord&Bild. Återkommer med den när den är publicerad.