Skolan, barnet och naturen

 Ännu en av mina vänner berättar att hennes barn mår dåligt. Svår ångest tvingar dem till återkommande besök hos BUP. De är så många nu, de unga i min närhet som skär eller svälter sig, skolvägrar eller sjunker ner i depressioner. Tonårstiden var inte lätt när jag var ung heller men forskningen är tydlig: barn och unga mår allt sämre. Vad är det vi gör mot dem? Kanske samma som mot vår natur: betraktar dem som maskiner som ska leverera, eller resurser att exploatera? Genom telefoner och datorer är deras flöde av information om världens elände dessutom evigt: krig, klimatupphettning, artutrotning. Och så reklamen överallt, som säger att de inte duger som de är eller kan vara nöjda med vad de har. 

Att rusta unga för att orientera sig i allt detta, hjälpa dem att finna en roll och ingjuta en vilja att bidra till att göra världen bättre – borde inte det vara skolans allra viktigaste uppgift?

Ett mantra man ofta hör i samband med klimatdemonstrationer som leds av barn och unga är att det inte kan vara deras uppgift att lösa problemen åt oss. Det är sant men de flesta tonåringar är redan mycket väl medvetna om vad som är på väg att hända. Om människor känner att de kan göra något åt det som oroar dem leder det till mindre risk för att må dåligt. Det har Maria Ojala, docent i psykologi vid Örebro universitet, kommit fram till. Hon studerar ungas oro och handlingsstrategier kopplade till klimatfrågan. Att se att man är många och få agera tillsammans ger hopp, som i sin tur leder till ökat välbefinnande. Skolan kan erbjuda möjligheter till engagemang, som att bevara lokala vattendrag, djurliv och växter eller trycka på för förändring.

Världens kanske idag ledande utbildningsfilosof Gert Biestá menar för övrigt att den fråga vi alltid bör ställa oss lyder: Vilken form av skolor behöver vi för att barn ska kunna handla? På en plats där människor inte ges utrymme att agera kan vi inte vänta oss att alla ska fortsätta bete sig på ett fullt demokratiskt sätt.

Jag drömmer om en skola där vi på allvar förbereder eleverna för att bygga ett hållbart samhälle. De kommer behöva gedigna artkunskaper och god kännedom om de ekosystem som vi är helt beroende av. Hur fungerar de och hur kan vi samspela med dem på de platser där vi själva lever?

Den amerikanske författaren, poeten och bonden Wendell Berry föreslår i texten ”Examen i att komma hem” en kursplan i hemkomst som utgår från ett antal frågor, bland andra: Vilken är den här platsens särprägel? Vad tillåter naturen att vi gör här utan att bestående skador eller förluster uppstår? Vad kan vi göra för att reparera de skador vi redan åsamkat? Villkoren för alla arters överlevnad är lokal anpassning. Det gäller även oss människor.

De unga kommer också behöva värderingar och känslor som vägleder dem rätt. Men hur ska vi vuxna klara att förmedla respekt och vördnad för allt som lever och växer när det måste vara uppenbart för dem att vi själva saknar det, inte minst eftersom samhället inte respekterar barns behov av en medkännande och flexibel skola och en säker framtid? 

Keri Facer, professor i utbildningens och samhällets framtid, menar att vi måste börja se offentligheten som inte bara bestående av människor utan av alla levande varelser som finns i biosfären. Utbildningsfilosofen NelNoddings skriver i sin tur att vi måste utbilda för ”ekologisk kosmopolitism” som innebär omsorg om hur våra samhällen påverkar jordens hälsa. En sådan känsla av samhörighet kanske är vad som behövs för att nödvändiga politiska beslut ska bli möjliga att fatta? Faktakunskaperna finns där men vi behöver också en känslomässig förståelse. Det kan skolan kanske ge den uppväxande generationen ­- även om förundran, solidaritet och hemkänsla är svåra att mäta och sätta betyg på. 

Med fler friluftsdagar och mer uteundervisning skulle naturen kunna bli en plats för att både undersöka insektslivet i en bäck och sjunka ner på rygg i mossan och titta på trädtopparna. Kontakt med naturen är också en skyddsfaktor mot psykisk ohälsa. 

                Jag tror att vi dessutom behöver börja se på alla människor som levande varelser i alla de roller vi tar oss eller tilldelas. Elever är inte robotar som vi kan programmera. Det är som om vi ibland glömmer det i vår iver att göra dem till fungerande kuggar i maskineriet. 

Barn behöver faktakunskaper och de måste få lära sig att tänka rationellt och förnuftigt. Så låter det i debatten om skolan och jag håller med. Men vad är förnuftigt? 

Den som saknar insikten om att vi är beroende av naturen, eller saknar värderingen att också framtida generationer ska kunna leva här, kan anse det förnuftigt att skövla skogar och hav för ekonomisk vinning. Har personen dessutom goda faktakunskaper om hur man går till väga så finns inte mycket som hindrar från att skrida till verket.

Vilka värden vill vi att skolan ska bygga på? Är våra barns psykiska hälsa eller deras känsla av sammanhang och mening ett rimligt pris att betala för konkurrenskraft och höjd levnadsstandard på kort sikt? Är fortsatt skövling av naturen något vi stödjer och vill utbilda våra barn till? Eller kan vi söka oss fram till andra värderingar som kan ge en mer inkännande relation till allt som lever och växer? Både till naturen och till alla de unga som kommer tvingas hantera den gungande värld vi lämnar över åt dem. 

För att en verklig förändring i relationen till naturen ska bli möjlig genom skolan krävs en annan syn på denna institutions värde och nytta än den som är förhärskande. Bort från idén att dess viktigaste uppgift är att förmedla faktakunskaper så effektivt som möjligt till tanken på den som en social och ekologisk gemenskap som vi bygger ett samhälle med.  

I tidskriften Sveriges Natur häromveckan.

Referenser

Keri Facer: Learning futures. Education, technology and social change. 2011 

 Gert Biesta: Bortom lärandet. Demokratisk utbildning för en mänsklig framtid. 2006 

Wendell Berry: Konsten att vara här. Texter från ett annat Amerika. 2017 

  Nel Noddings: Education and Democracy in the 21st century. 2013 

Den goda ledaren – beteendeteknologi eller medmänsklighet?

I OBS förra veckan.

Snabbt och vant målas sexdockans bröstvårtor. Flinka fingrar monterar ihop sprayflaskor. Back efter back med små såsförpackningar travas på höjden. Håglösa uniformerade människor rabblar ”Företagets öde är mitt öde. Företagets ära är min ära.” Prisbelönta dokumentären ”Ascension” av filmaren Jessica Kingdon skildrar kinesiskt arbetsliv. På en kurs får deltagarna i detalj lära sig hur de ska nicka, vinka och le i affärslivet. 

Det är lätt att förfasa sig över det inrutade och hierarkiska i scenerna från Kina men det finns paralleller på närmare håll. Den som läser västerländsk managementlitteratur kan hitta instruktioner som beskriver exakt hur man som chef ska prata till och hantera sina medarbetare. Liknande manualer går att finna för lärare och föräldrar. Råd som tycks utgå från att den ene bara är arbetsmaterial för den andre. 

Medicinforskaren Julia Romanowska påpekar att ett sådant förhållningssätt är att betrakta som ”beteendeteknologi”, en term som förknippas med behavioristen BF Skinner och hans idéer om att utveckla människan genom betingning. 

I boken ”Schibboleteffekten” beskriver Romanowska hur hon i en forskningsstudie lät femtio chefer få en kort gemensam grundkurs i ledarskap. Hälften fick sedan fortsätta med en traditionell ledarskapsutbildning medan övriga fick delta i tolv sammankomster med intensiva konstupplevelser kallade schibboletföreställningar. Starka, ofta obehagliga eller skrämmande texter av författare som Etty Hillesum, Franz Kafka och Fjodor Dostojevskij varvades med klassisk musik och skriftlig reflektion och samtal. 

I den första föreställningen möttes Bibelns Höga visan och nobelpristagaren Elfriede Jelineks skildring av ett förhållande präglat av sexuellt våld. Några deltagare blev så illa berörda att de gick ut ur salen. Andra blev arga och upplevde sig manipulerade. Men efterhand som träffarna blev fler hände saker med deltagarna. De kapitulerade och lät sig beröras och uppröras utan att kräva svar på vad som var nyttan med det hela. Flera berättade om känslor av solidaritet och samhörighet och en vilja att lindra andras lidande. 

En deltagare skriver i samband med en föreställning, i ett tillstånd som kanske kan liknas vid eufori: ”Mycket har hänt inom mig ikväll. Jag känner faktiskt fullt ut att jag skulle kunna lämna allt jag har och utgå från en helt annan plats i livet. (…) Blir sugen på att spela dragspel. Jag ska lära mig spela dragspel.” En annan skriver: ”Jag får en enorm lust att åka hem och baka bröd till min familj, jag känner en vördnad och kärlek för livet.” Slut citat. Trots det mörka innehållet i texterna berättar flera i sina skriftliga reflektioner att deras livslust och glädje växer. Romanowska ser samtidigt en förskjutning hos deltagarna. De går från att tänka i termer av makt till att tänka i termer av ansvar.

Jag har bara i korta perioder av mitt vuxna liv haft en chef eller själv varit ledare och är inte bekväm i någon av rollerna. Allra värst har det varit under chefer som använt vår personliga relation till att få mig att göra vad de bestämt redan i förväg. Jag tror inte att någon människa mår bra av att ses som en robot att programmera. Inte heller att någon mår väl av att vara den som manipulerar eller ser på andra enbart som medel för att uppnå vissa mål. 

I de intervjuer som gjordes med deltagarna i schibboletgruppen åtta månader efter experimentetberättade de att de sov bättre, hade mer energi, var gladare och hade bättre självkänsla än tidigare. Hos den kontrollgrupp som fått en traditionell chefsutbildning var resultaten de motsatta. Och trots att de själva tyckte sig ha blivit bättre chefer fick de sämre omdömen av sina medarbetare än före kursen. De traditionellt chefsutbildade mådde alltså inte bara sämre, de blev också sämre chefer av kursen de gick. Medarbetarna till schibboletprogrammets chefer var i stället nöjdare med dem. Både chefer och medarbetare hade dessutom mätbart högre halter av ett hormon som hjälper oss att hantera stress. I den andra gruppen hade både chefer och medarbetare fått sänkta nivåer. 

Musik och litteratur måste kanske inte förstås omedelbart för att betyda något för oss. Och det som får oss att blomstra kanske inte är den falska trygghet som en tydlig ledare ger, utan mötet med en människa som kan omfamna komplexiteten hos såväl sig själv som andra. En av schibboletdeltagarna skriver efter kursen: ”Den ömhet och respekt jag kände för var och en i gruppen var applicerbar på andra eftersom den var en ömhet och respekt för människans väsen.” 

Också läraren Maria Wiman bemöter sina medarbetare med ömhet och respekt för deras väsen. Tillsammans med sina elever formar hon en undervisning som blir till nytta för andra och erbjuder eleverna djup känsla av mening. Ofta börjar det med att eleverna blir upprörda över, eller uppspelta av något. Maria Wiman lyssnar och åker med men styr med lätt, och ibland mer fast, hand i de riktningar som gör det möjligt att också få med det stoff som läroplanen stadgar. I boken ”Värdeskapande lärande i praktiken” beskriver hon deras olika projekt som kan handla om att starta insamlingar till hjälpverksamhet, bygga en informationskampanj, läsa högt för äldre eller skriva egna veckobrev om vad som händer i skolan och skicka till föräldrar och mor- och farföräldrar. Maria Wiman berättar om ett lyhört samspel med eleverna. Vad får dem engagerade? Vilka är de? Vad har de att bidra med?

Som ledare kan man luta sig mot sin formella makt. Sådan har man i kraft av sitt ämbete och det kan vara rätt att fördela arbetsuppgifter, befordra eller degradera, straffa eller belöna. Informell makt kan i stället bygga på att man är den med mest kunskaper och erfarenheter eller störst klokskap. Vill man se engagemang och utveckling tyder forskning på att det är klokare att luta sig mot sin informella makt, oavsett om man är företagsledare, lärare eller förälder. Underkastelse är inte det mest utvecklande förhållningssättet i något sammanhang eller någon relation.  

Att vara ledare är inte att alltid ha rätt, även om många ledarskapsteorier, inte minst för föräldrar, tycks utgå från det. Det kryper i kroppen på mig när jag läser förnumstiga artiklar om vikten av att som förälder benhårt stå fast vid vad man beslutat. Själv har jag föredragit att lära mina barn att goda argument kan löna sig och att kompromisser är både möjliga och nödvändiga. Ibland misslyckas jag och får be mina barn om ursäkt. När jag lyssnar på dem så lär de mig hela tiden att bli en bättre förälder.

I vår samtid ropas det ofta på starka ledare som är tydliga och kan konsten att förenkla, men vad vi behöver är primärt något annat: Ledare som slutar hantera, manipulera och dumförklara sina medarbetare, underordnade, elever, väljare eller barn. Individer som vågar tänka och känna och lyssna och som står ut med att låta Höga visa möta Elfriede Jelinek.

Under attack?

Jag är vid en pytteliten stuga vid en mycket liten sjö. Närmast oss finns det skog men annars mest hyggen. Vattnet i sjön är alldeles brunt. Humusämnen från hyggena lakas nu ur marken.
Vi har lagat mat över öppen eld och det har börjat skymma när vi hör mullret på andra sidan vattnet. En skogsmaskin. Nu? Och varför? Träden är ju redan borta. Efter en stund kommer den över ett krön och ner på ett hygge vid sjön. Vi ser den genom den tunna ridå av träd som sparats alldeles vid sjökanten.

Det knakar och brakar och en björk faller. Vi funderar över om den kommit för att ta ner också de slankiga hänsynsträd som sparades vid avverkningen, men mest verkar den bara åka fram och tillbaka lite planlöst. Vad sysslar föraren med? Vi går ut på bryggan men kan inte se ordentligt. Snart är det alldeles mörkt och vi snubblar oss fram genom skogen för att komma närmare. Så står vi till sist vid hyggeskanten. Det är natt nu. Maskinens strålkastare bländar oss när den vänder. Den släpar något efter sig. Jord och sten och grenar kastas upp och runt. 

Det ger en kuslig känsla att stå där och spana i mörkret mellan träden, med blåbärsris runt fötterna. Som om vi bevittnar en fientlig invasion. Jag känner mig utsatt när strålkastarljuset sveper över oss. Därute tuggar sig ett monster från rymden fram, fast besluten att göra jorden obrukbar och obeboelig innan den vänder tillbaka till sitt eget solsystem. Men nej, det sitter en människa därinne vid spakarna. En maskinförare som gör sitt jobb. Markberedning.

Tillbaka i stugan har jag svårt att somna. Det är torrt i markerna. Maskinen mullrar fortfarande därute och många skogsbränder de senaste åren har startat när gnistor uppstår då aggregat träffar sten. Jag försöker tänka på hur många avverkningar som görs och hur få det trots allt är som leder till skogsbränder, men riktigt tröstande är inte den tanken. Vad är det för dårskap som pågår i vårt land, dygnet runt, alla dessa alldeles vanliga dagar i skogslandet Sverige?

Upp till kamp mot de lätta svaren på de svåra frågorna!

Det pågår någon sorts tävling i att smeka fördomar och önsketänkande medhårs bland våra politiker.

”Jodå, det går att flyga på semester som vanligt, ingen fara för klimatet.”

”Det är bara att säga åt ungar att skärpa sig så lär de sig allt de ska.”

”Om vi bara får fler poliser och hårdare straff så blir alla brottslingar så rädda att kriminaliteten minskar bums.”

”Alla får vad de förtjänar så fördelningspolitik är förlegat. Det är bara att göra rätt val.”

”Får vi stopp på invandringen så får alla ‘svenskar’ jobb, vi slipper kriminalitet och alla börjar älska varandra och lever lyckliga i alla sina dagar.”

”Frihandel och långväga turism leder automatiskt till fred, frihet och välstånd världen över.”

”Vi kan fortsätta konsumera mer och mer och mer för tekniken kommer lösa allt och när jordens resurser är slut så är det bara att hämta nya på Mars eller så har tekniken vid det laget gjort det möjligt att bygga slott av luft.”

”Vi ska satsa på kärnkraft för det löser våra energiproblem (länk här för den som vill få fakta på det).”

Det är en tävling i antiintellektualism. Gud så töntigt jag tyckte det ordet var när jag i mitten på 90-talet hörde folk börja svänga sig med det. Jag uppfattade det som att det mest var ett annat sätt att säga ”Du är dum.” Men det innehåller så mycket mer. Det är en ovilja att lyssna på verklig kunskap och ofta att rentav uttrycka förakt för verklig kunskap. En ovilja att tänka, förstå, bygga beslut på annat än magkänsla och drömmerier. Att välja de fakta som styrker ens egen tes och strunta i resten; att tro att man är smart när man får folk med sig på falska premisser; att inbilla sig att det är viktigare att få rätt än att ha rätt. Att ge enkla svar på komplexa frågor eller säga att andras åsikter beror på känslor medan ens egna beror på rationalitet (att inte fatta att man själv också har känslor som påverkar ens omdöme och åsikter, måste vara höjden av oförmåga att tänka rationellt). Men också att vägra erkänna att människors känslor spelar roll är antiintellektuellt. Om man t ex hävdar att det inte spelar någon roll hur barn mår i skolan så har man ju inte förstått något av vad det är att vara en levande varelse.

Sven-Eric Liedman skriver klokt i DN om hur antiintellektualismen frodas i politiken: ”En av de första artiklar jag skrev för Nationalencyklopedin handlade om antiintellektualismen. Jag minns att jag först kände mig lite tveksam till ordet som inte tillhörde den vanliga vokabulären. Dessutom var det långt som en buss. Men efter en stunds eftertanke insåg jag att det trots allt var ett viktigt ord som förtjänade en text.

Antiintellektualismen uttrycker en djup misstro mot det mänskliga förståndet och därmed mot allt från förnuftiga vardagsresonemang till strikt vetenskapliga metoder. Men den kunde också innebära en motvilja mot dem som hade till huvudsaklig uppgift att syssla med sådana frågor, ‘de intellektuella’.”

Upp till kamp mot de lätta svaren på de svåra frågorna, och mot dem som talar till det lägsta i oss!

Nu finns Vad ska vi med skolan till? som ljudbok!

Nu finns den som ljudbok!!

Nu finns den som ljudbok!!

Fem timmars lyssning till min ljuva stämma, när jag förklarar hur vi formar en skola för alla; en skola som utvecklar våra barn såväl kunskapsmässigt som socialt. En skola som ger kunskaper för livet som medborgare och medmänniska men samtidigt också för framtidens arbetsmarknad. En holistisk skola, för samhället och för individen.

#Vadskavimedskolantill

Det stora skolexperimentet

Förr när spädbarn skrek hände det att man gav dem en tuss brännvin att suga på för att de skulle lugna sig. Det fungerade! Barnen somnade och målet var uppnått. Idag har vi slutat med det eftersom vi insett att biverkningarna är alltför allvarliga. På samma sätt skulle vi behöva tänka med allt vi gör med (eller mot) barn. Det kanske ”fungerar” i bemärkelsen att vi når de mål vi har men till vilket pris? Vilka är biverkningarna? Och är de rimliga?

Jag har precis sett de två första avsnitten av Vetenskapens världs serie Det svenska skolexperimentet. Mycket sevärd! Man tar bland annat upp en rapport från Folkhälsomyndigheten som visar att psykosomatiska besvär som huvudvärk, ångest och sömnsvårigheter bland barn och unga har ökat drastiskt från 1985 till 2018. Pojkar som upplever besvär har ökat från 15 procent till 35 procent medan flickor med samma besvär har ökat från 30 procent till 60 procent.

Några av skälen är allt mer stress och hets i skolan, för lite stöd till dem som behöver och ett galet betygssystem.

Är barns och ungas psykiska hälsa ett rimligt pris att betala för de mål vi når? Mitt svar är nej, och det hade varit nej även om vi fått superresultat i PISA och producerat genier i långa banor.

#vadskavimedskolantill

Vem mördade samtalet om skolan?

Jag brukar inte skriva om böcker, artiklar, filmer, TV-serier eller åsikter som jag tycker är kassa utan hellre lyfta fram sådant jag tycker är bra. Men nu gör jag ett undantag för Jesper Rönndahls serie Vem mördade skolan eftersom SVT fortsätter lyfta fram den som rekommenderad tittning vecka efter vecka. Jag har bara sett tre avsnitt för sedan orkade jag inte mer. Kanske blir det bättre sen men det betvivlar jag.

Några av problemen:

1. Jesper Rönndahl beter sig som en skolgårdsmobbare och översittare. Folk hånas för sin vikt och sin klädsel. Kloka människor med djup insikt i saker får inte tala till punkt och tillskrivs åsikter de inte har men som de sedan blir hånade för. Efter att ha sett avsnittet om marknadiseringen av skolan känner jag större sympati för Barbara Bergström än för Jesper Rönndahl själv, vilket borde vara talande nog för vilken skithög han beter sig som.

2. En av få forskare som får tala till punkt är Anna-Karin Wyndhamn, som används som något slags neutralt facit för hur saker ligger till i skolan. Men Wyndhamn är knappast något neutralt facit utan en person som varit hård i debatten, som har en konservativ människosyn och som drar slutsatser som många andra i den pedagogiska världen inte håller med om. Det hade ju varit hederligt att klämma in den informationen någonstans.

3. Han snuttifierar och förvränger. Viktiga saker förvandlas till trams. Han missförstår vad folk säger och man vet inte om han gör det med flit eller för att han helt enkelt inte förstår vad de säger. Om man tycker att det är bra med en kunskapsskola så bör man själv skaffa sig ordentligt med kunskaper, och se till att man förstår vad personer klokare och mer kunniga än man själv säger, innan man sätter igång att göra ett TV-program som påstås presentera sanningar om skolan. Som Ivar Arpi konstaterade i sin sågning: man betvivlar att Rönndahl talar sant när han säger att han lagt två år på att undersöka den svenska skolan.

4. Han försöker vara rolig men är inte det. Effekten blir att det hela känns pinsamt.

Här är ytterligare några kritiska röster:

Victor Malm i Expressen:

”Jag lessnar. Börjar spola. Tar fram telefonen. Vill stänga av tramset som brusar på tv:n. Vad hade hänt om man i stället lät Helena Granström eller Göran Rosenberg snoka i skolkorridorerna? Frågan ställer jag av en anledning. ”Vem mördade skolan?” och ”Svenska nyheter” är barn av samma tid, samma anda: Komikern har ersatt den stridande intellektuella som samhällets sanningssägare. Förändringen har ett designfel: Stor risk att meningslöst clowneri ersätter meningsfulla tankar. Synd att det började kärva just i skolfrågan. 

Ingrid Bosseldal i GP (efter bara första avsnittet): ”Jesper Rönndahl vill tillbaka till en skola som han upplevt som sammanhållen och likvärdig och som resulterat i både ”På spåret”-vinnare och toppresultat i internationella kunskapsmätningar. Jag kan sympatisera med det. Jag var själv lärare i den skolan och den skiljer sig ganska radikalt från den skola som vår samtids mest hätska skoldebattörer vill (åter)skapa. Samtidigt, med kännedom om de senaste fem-sex årens skolkrisutrop och dess slagsida mot neokonservativa problemformuleringar och lösningar på senmoderna utmaningar, bävar jag ändå för de fortsatta programmen.”

När ska man skratta? Om att kämpa med de sociala koderna.

Som essä i P1 igår.

Som femåring fick jag en dag upp ögonen för kvinnlighet. Min förskola tog emot en praoelev, en ung flicka som jag uppfattade som vuxen och väldigt vacker. Jag minns hur vi satt på gräsmattan utanför förskolan och att jag noterade att hon satt på ett speciellt sätt. Inte på rumpan med benen i kors, eller på knä som alla vi barn utan på ena höften med knäna ihop och uppdragna åt ena sidan. För att hålla balansen hade hon ena handen som stöd i marken. Åh, så tjusigt! Så ville jag också sitta och jag började öva. Uppenbarligen gick det så där med att upprätthålla den sedesamt kvinnliga looken för flera år senare, jag kan ha varit runt elva, åkte jag buss med en kvinnlig släkting, när hon sa åt mig att hålla ihop knäna. Jag undrade varför och fick svaret att det inte såg trevligt ut för flickor att sitta brett med benen. Som jag skämdes! Hade jag alltså suttit på fel sätt i hela mitt liv utan att veta om det?

Jag minns många sådana här situationer från min barn- och ungdom. Tillfällen då det plötsligt gått upp för mig att jag gjort fel och att alla andra visste och kunde saker som jag missat. Ibland förstod jag för att jag blev tillrättavisad av vuxna, andra gånger såg jag något i andras blickar, barns eller vuxnas, och insåg att jag sagt eller gjort något pinsamt eller klumpigt.

Som barn var jag dålig på att förstå socialt samspel. Det som verkade komma naturligt för många andra gjorde inte det för mig. Medan läsning, skrivning och räkning gick som en dans och jag hade svårt att förstå varför andra behövde traggla så, infann sig aldrig samma flow på det sociala samspelets arena för min del. Där fick jag själv traggla, inte sällan efter att först ha mötts av ilska eller hån.

Läs hela texten här.

Den som vill se världen gå under kan bara fortsätta som vanligt

Det behövs inga galna diktatorer för att vi ska sabba världen.

Det är sällan någon idé att predika men jag kan inte låta bli:

”Politikerna” lär inte göra ett skit åt klimat och artutrotning om vi röstar fram fel politiker. De tycker ju inte samma, det är det som är grejen med politik. Ska vi få fart på klimatarbetet och artmångfaldsarbetet så måste vi hjälpas åt att bilda opinion och också GÖRA förändringar. Det håller inte att säga att man är orolig för klimatet och sedan flyga till tjottaheiti på semester, rösta på de partier som är sämst på miljön, gnälla över bensinpriserna, köpa en vattenskoter till eller bygga ut sitt redan för stora hus.

I denna artikel konstateras att det inte har blivit någon grön omställning efter pandemin, utan tillbaka till status quo från innan.

Sverige är, enligt flera forskare, inte ens nära att göra sin rättvisa del av det globala klimatarbetet.

Som det ser ut i dag finns risk att regeringen slår i utgiftstaket efter stora försvarspolitiska satsningar – och att avgörande klimatåtgärder tvingas stå tillbaka.

Hur långt ska det egentligen behöva gå innan vi reagerar på allvar? Bortspolade städer på grund av havsnivåhöjningar och ändrad nederbörd? Svältdöda på gatorna på grund av missväxt? Hur stora skogsbränder och torkproblem behöver vi för att få fart?

Ukraina är hemskt men det här händer också NU, bara i långsammare takt. Ingen ond diktator att hata, bara vi själva och vår egoism och oförmåga att bry oss.

Vara nöjd är radikalt

I OBS i P1 förra veckan.

Som 23-åring flyttade jag från staden till landet med förhoppning om att få lugn både i själen och runt omkring mig. Visst ville jag odla, och visst ville vi ha snickarbod och hönshus, och bostadshuset behövde renoveras och byggas till men på det stora hela skulle jag ändå få leva ett ganska stillsamt liv där det fanns tid att ligga i hängmattan och titta upp i himlen. Var det tänkt. Det blev inte riktigt så. Man måste arbeta och försörja sig även om man bor på landet, och tillfällena att ligga och glo på moln presenterade sig inte heller på det där uppenbara vis som jag hade väntat mig. I stället grävde jag en hel del, körde runt med tegelpannor och byggmaterial, målade, snickrade, klippte gräs och målade lite till. Och eftersom jag hade så bråttom med att gräva hamnade landen naturligtvis på fel ställe – för skuggigt och för blött – och behövde flyttas. För att inte tala om alla växter jag köpte och lade tid på att plantera och sedan såg dö för att de inte trivdes med jordsammansättningen. Och hur jag sedan bums åkte och köpte eller bytte till mig nya växter som planterades och tynade. Jag som från början hade en arbetsfri trädgård utan en massa prydnadsväxter som ideal. Jag ville odla ätbart och se vackra blommor och vyer i naturen istället för att rensa rabatter. Men så stod jag där i alla fall, med humlestörar, pioner, magnoliabuskar och saxifraga.

I boken ”Meningen med landet” berättar författaren David Jonstad om hur han flyttar ut på landet med en stark önskan om att finna ro och mening. Närmast maniskt ger han sig i färd med det ena projektet efter det andra och förlorar sånär både sig själv som sin närmsta relation. David Jonstad sätter ord på det jag också upplevde, och fortfarande brottas med. Hur väldigt svårt det är att släppa det moderna samhällets idé om att mer alltid är bättre och att det är förkastligt att vara nöjd med det man har.

Som de flesta vill jag prestera. Kunna se mig omkring och känna att jag åstadkommit något. Se på mig själv genom andras beundrande blickar. Det finns förstås också något lustfyllt i att skapa, som i att bygga ett hönshus eller en veranda eller plantera en vacker rabatt. Just när jag satt igång har det varit svårt att komma ihåg att den sortens skapande äter upp min tid, knaprar på ork och leder till mer som sedan behöver förvaltas. Det är mycket roligare att komponera de där rabatterna än att rensa och sköta dem. Och andra tenderar att bli betydligt mindre imponerade av att man underhållit sina fem existerande rabatter än skapat en ny. Så jag har fortsatt framåt, mot mer och bättre i ett ofta högt tempo. Bort från allt vad hängmattor heter.

För att påminna mig själv om vad det är för liv jag helst vill leva läser jag med något decenniums mellanrum psykoanalytikern Erich Fromms bok ”Att ha eller att vara?”. I den förklarar han skillnaden mellan ägandets och varandets livsform. I den västerländska moderna kulturen är det ägandes livsform som dominerar. Tron på ständiga framsteg är vår religion och framsteg har blivit detsamma som ökad materiell standard. Det leder oss till eviga känslor av avundsjuka och missnöje toppat med rädsla för vad andras avundsjuka och missnöje ska leda till för oss. Vi är också återkommande rädda för att förlora det vi har eftersom vi ser oss själva som synonyma med våra ägodelar. Vi har börjat tro att egoism och vinningslystnad är människans medfödda natur och inser inte att de snarare är produkter av de förhållanden vi skapat åt oss.

Vårt mål, menar Erich Fromm, måste vara att vara mycket, inte att ha mycket. Och det handlar inte bara om att byta förhållningssätt till ägande av fysisk egendom, utan om att ändra hållning till att prestera och uppleva. I stället för att samla erfarenheter och prestationer för att känna oss duktiga, rika på upplevelser eller bli beundrade bör vi sträva efter att känna mycket. Vi måste sluta att se relationerna till våra barn, vänner eller vår partner som något vi har, eller äger, och börja betrakta dem mer som något vi upplever, eller befinner oss i. Och vi måste sluta se på oss själva som en vara på personlighetsmarknaden och våra liv som skyltfönster där vi ställer ut vår egen förträfflighet och våra framgångar. Att komma i verklig kontakt med andra människor för att ta oss ur själviskhetens fängelse bör vara vår strävan.           

Erich Fromms bok kom 1976 och han skriver mycket om hur vi måste förändra våra sätt att tänka och leva för att undvika ekologisk katastrof. Sedan dess har vår konsumtion bara ökat och de naturrelaterade kriserna hela tiden blivit mer omfattande och akuta. Det är lång väg tillbaka till 1976 års nivå av resursförbrukning.

Jag tycker mig se hur idén om prestation genomsyrar också klimatdiskussionen. Vi är så skadade av vår föreställning om att mer alltid är bättre att den som påpekar att den enklaste lösningen på klimatuppvärmning och förlust av biologisk mångfald är att göra mindre, inte mer, ses som extremist. Merparten av de lösningar som presenteras går ut på att skapa ny infrastruktur, nya sätt att framställa energi, nya och mer klimatsmarta varor som vi kan känna oss duktiga när vi köper. Vi matas med siffror på hur sol- och vindkraft utgör en allt större andel av vår energiförbrukning men sanningen är att utsläpp från fossila bränslen fortfarande ökar globalt, och då spelar det ingen roll om vindkraften byggs ut parallellt. Tvärtom, att bygga vindkraftverk förbrukar också resurser. Precis som anläggningar för att fånga in koldioxid. Ny teknik är ingen lösning om den inte ersätter gammal teknik och en betydligt smartare utväg vore att sluta överutnyttja naturen och låta den binda koldioxiden åt oss. Det vi allra mest behöver göra är i många avseenden så lite som möjligt. Mindre konsumtion, mindre byggande, mindre transporter, mindre teknologi, mindre ingrepp i naturen. Och mindre prestation.

I vårt samhälle är det fint att vara hungrig – som i sugen på fler prylar, vänner och resor, och mer framgång. På det personliga planet är att vara nöjd med det man har och det man åstadkommer ett säkert sätt att presentera sig som en loser, så länge man inte redan är bäst och har mest. Kanske är något av det mest radikala jag kan göra, för mig själv och för världen, att känna mig nöjd och vägra mata det monster som sjasar ut oss, utarmar ekosystemen och förgiftar relationer med känslor av rädsla och konkurrens?

Som David Jonstad konstaterar: vi behöver lära oss längta efter annat än sådant som är destruktivt för våra liv eller för planetens ekosystem. Han nämner för egen del grodors sång om våren. Kanske kan kunskap om hur akut läget är bli den faktor som gör att vi klarar att ställa om vår längtan? Det handlar trots allt om att byta kortsiktigt självförverkligande mot långsiktig överlevnad för vår planet som vi känner den. I mitt eget fall drömmer jag om mer tid att se på moln och stjärnhimlar. Jag ska bara ligga där stilla och glo. Och försöka att känna mig alldeles nöjd.