Jag, en aktiv partypajare

Res till solen! Glöm regn och rusk och stress och vandra hand i hand på kritvit sandstrand! Stanna på vägen och shoppa i New York (eller åk bara till New York över helgen, om du inte hinner med sandstranden)!

Bilden av lyckan är tydlig: den finns i solen, i något fjärran land eller möjligen på något shoppingstråk eller trevlig restaurang, också i ett främmande land. Vi matas med de här bilderna hela tiden. Just nu känns det som om halva tidningarna består av reklam för resor eller av reportage om små undanskymda pärlor som bara du (och alla andra som just läst reportaget) känner till (att det är så beror förstås på att tidningarna är beroende av reseannonsörerna och skriver om resor för att bli attraktiva för dem; det är vi som är till salu i den transaktionen). Och när vänner glatt berättar att de ska åka iväg på ytterligare en drömresa någonstans så säger jag ofta fortfarande, liksom på automatik. ”Åh, det låter härligt!” För det gör det ju. Men …

Så här i juletid fylls hus och trädgårdar med ljusslingor, stjärnor och ljusstakar, som jag i många fall tycker är vackra men som samtidigt stör mig. För några veckor sedan var jag i Jokkmokk för ett möte med Författarförbundet och en samisk litteraturfestival (jo, jag flög dit, och skäms), och hörde en av lokalborna berätta om kommunen: ”Här har de dämt upp allt som går att dämma”. För att vi ska få ström. Ljusslingemissbruket är så klart en ganska liten del av vår energikonsumtion men det gnager i mig ändå. Var det verkligen för att slösa med ljus och slösa med boytor (som måste värmas upp, och som det krävs energi för att bygga), som vi dämde upp hela Norrland? Måste vi bli måttlösa, bara för att vi kan? Läs mer

I morgon är det EU-val och jag har bestämt mig för vad jag ska rösta på

” ‘Det är en ekologisk tidsinställd bomb som tickar’ stod det i TT-artikeln 2005. Inte nu längre. Den briserar framför våra ögon.”

Så skriver meteorologen Pär Homlgren i en debattartikel i UNT. Gränsen för där en tvågradig uppvärmning av vår värld blir oundviklig är snart uppnådd. Det betyder emellertid inte att det är för sent att göra förändringar. Vi måste inte bara spela vidare medan Titanic sjunker.

I morgon går jag och röstar i EU-valet. Det finns så oerhört mycket som behöver bli bättre i världen men den långsiktiga möjligheten att överleva på stora delar av jorden är ändå grundläggande och det är den frågan som nu till sist avgör var min röst hamnar. Enligt Naturskyddsföreningen är det miljöpartiet och vänstern som har bäst miljöpolitik (och bland de borgerliga är det centern).

Jag älskar tanken på ett feministiskt parti i EU-parlamentet och gläds åt att det ser ut som att Soraya Post kommer in (inte minst också för att hon kommer kämpa för romernas rättigheter – Europas mest utsatta minoritet – jag intervjuar henne här), men min röst den här gången går till mp (som f ö också har en bra feministisk politik).