Res till solen! Glöm regn och rusk och stress och vandra hand i hand på kritvit sandstrand! Stanna på vägen och shoppa i New York (eller åk bara till New York över helgen, om du inte hinner med sandstranden)!

Bilden av lyckan är tydlig: den finns i solen, i något fjärran land eller möjligen på något shoppingstråk eller trevlig restaurang, också i ett främmande land. Vi matas med de här bilderna hela tiden. Just nu känns det som om halva tidningarna består av reklam för resor eller av reportage om små undanskymda pärlor som bara du (och alla andra som just läst reportaget) känner till (att det är så beror förstås på att tidningarna är beroende av reseannonsörerna och skriver om resor för att bli attraktiva för dem; det är vi som är till salu i den transaktionen). Och när vänner glatt berättar att de ska åka iväg på ytterligare en drömresa någonstans så säger jag ofta fortfarande, liksom på automatik. ”Åh, det låter härligt!” För det gör det ju. Men …

Så här i juletid fylls hus och trädgårdar med ljusslingor, stjärnor och ljusstakar, som jag i många fall tycker är vackra men som samtidigt stör mig. För några veckor sedan var jag i Jokkmokk för ett möte med Författarförbundet och en samisk litteraturfestival (jo, jag flög dit, och skäms), och hörde en av lokalborna berätta om kommunen: ”Här har de dämt upp allt som går att dämma”. För att vi ska få ström. Ljusslingemissbruket är så klart en ganska liten del av vår energikonsumtion men det gnager i mig ändå. Var det verkligen för att slösa med ljus och slösa med boytor (som måste värmas upp, och som det krävs energi för att bygga), som vi dämde upp hela Norrland? Måste vi bli måttlösa, bara för att vi kan?

David Jonstad skriver om hur vårt klimatengagemang äts upp av vår livsstil, med resor och överkonsumtion: ”i den mån som vi kan påverka så hjälper det inte så mycket att köpa grönt, det som påverkar allra mest är hur mycket vi köper. Eftersom miljömedvetenhet i regel hänger ihop med högre utbildning vilket i sin tur ofta innebär högre lön kommer de mest miljömedvetna också vara de som konsumerar mest, vilket äter upp vinsterna av deras gröna val.”

Vi måste börja drömma andra drömmar. Och kanske måste vi hjälpa varandra lite där. Vi människor är statusjägare. Ännu är det status att bo stort, resa som om det inte fanns några klimatförändringar och lysa upp hela huset, trädgården och kvarteret i december och januari, men vi borde kunna ändra på det. För hur kan det vara möjligt att det anses tjusigt att kacka i vårt gemensamma bo?

Vi skulle enkelt kunna börja vardagspåminna varandra om problemen med vår ohållbara livsstil. Det är bara det att få vill vara partypajare. Det är inte kul att påpeka för glada vänner på väg ut på resa att de bidrar till att minska möjligheterna för mänsklighetens framtida överlevnad. Jag klarar det inte. Därför har jag lite försiktigt börjat med att åtminstone dämpa min entusiasm och sluta vara en förstärkare i den här vansinneskarusellen som är våra moderna liv. ”Jaså, ska du till Bahamas/renovera köket igen? Själv ska jag kolla på The crown, läsa böcker och slappa. Kanske baka lite kakor också.” Se nollställd ut och inte göra någon affär av den där resan eller renoveringen. Om den inte sker med tåg eller segelbåt eller av verkligt behov. Det är en blygsam början som kanske kan leda mig in på tyngre vardagsklimataktivism på sikt, när jag vant mig vid att inte alltid stryka folks konsumtionsglädje medhårs.

Jag hoppas mina vänner gör detsamma för mig: påminner mig när jag fångas av ruset det ofta innebär att kunna konsumera saker jag inte behöver. För några år sedan trodde jag att jag flugit för sista gången men sedan har jag haft några återfall. Någon påminde mig nyligen om att det faktiskt så gott som alltid är onödigt att flyga. Det gjorde mig faktiskt glad att höra. Så fråga mig hädanefter gärna ”Är det verkligen nödvändigt?” Jag tål det. Jag menar inte att jag, eller någon annan, ska sluta med precis allt som inte är strikt nödvändigt, men om  måttfullhet och förnöjsamhet ska bli heta dygder igen (vilket jag hoppas) så är det en väldigt bra fråga att dra fram ur rockärmen, både i samtal med andra och i de resonemang vi för med oss själva.

Med detta sagt: nej, vi kan inte förvänta oss att lösa klimatproblematiken utan rejäla politiska insatser. Men det betyder inte att allt är upp till politikerna och att vi bara kan köra på som hittills, tills någon annan stoppar oss. Politik byggs av folkvilja. Utan tydliga signaler från oss alla om vilket samhälle vi vill se så kommer viktiga förändringar utebli, eller göras i alltför låg takt. Om inte annat så för att folk genom sina röster kommer ge makten till ett annat parti än det som på allvar vill hantera klimatproblematiken. Jag vill gärna se en rejäl flygskatt som gör det ordentligt dyrt att flyga, men så länge stora delar av befolkningen tycks se det som en självklar rätt att flyga billigt till solen flera gånger per år så kommer det helt enkelt inte att hända.