För Sveriges Natur häromveckan:

Historiskt vilar ett romantiskt skimmer över dem som kastar loss: äventyrarna, vagabonderna, luffarna. Sällan har jag själv känt mig så fri som när jag som 19-åring tog mig runt i Latinamerika med allt jag behövde i ryggsäcken. Men resor har sedan länge blivit till en konsumtionsvara bland andra. 

Thomas Cook startade världens första resebyrå redan i mitten av 1800-talet och överallt möter oss idag resereklam som lovar frihet, vila, vackra miljöer och god mat bara vi betalar. Och vi shoppar som aldrig förr: en långresa till Thailand för att komma undan vintermörkret, en weekendresa till Barcelona för att dricka cava och så en tågresa till Alperna på det, för det släpper visst inte ut någon koldioxid (fast jo, det gör det – ungefär en fjärdedel så mycket som flyget). Because we’re worth it. Men förtjänar andra att drabbas av våra resor? Och då tänker jag inte bara på växthusgasutsläppen.

Nära färjeläget i danska Fredrikshamn hade någon när jag var ung klottrat ”Håll Danmark rent. Led en svensk till färjan.” Svenska ungdomar söp sig redlösa på elefantöl och kissade och kräktes lite varstans. Vi har en tendens att uppföra oss sämre när vi inte är på hemmaplan – och det gäller inte bara unga. Sopsortering och trafikregler är inte längre lika viktiga. Invånare på olika turistmål har börjat protestera alltmer uttryckligt. Amsterdams kommun har startat en nätkampanj riktad till män mellan 18 och 35 för att få dem att hålla sig borta och i södra Europa demonstrerar människor eftersom massturismen överbelastar vatten- och avloppssystem, sliter på naturen och leder till bostadsbrist när centrala bostäder hyrs ut via airbnb. Och ofta, som vid all inclusive- och kryssningsturism, går pengarna inte ens till lokalsamhället utan till bolag med säte i andra länder. Bara nackdelarna kvar till lokalborna alltså. Hade djuren i de afrikanska nationalparkerna kunnat demonstrera hade de säkert också gjort det. Gör en nätsökning på ”The Cheetahs Made a Kill. Then the Safari Trucks Swarmed In”(Leoparderna lade ned ett byte. Sedan kom svärmen av safaribilar), så förstår du vad jag menar. 

Trängseln förstör även upplevelsen för turisten. Få tycker om att känna sig som ett får i en skock. Den brittiske fotografen Martin Parr har tagit tragikomiska bilder av massturismen. En av mina favoriter visar Pisatornet i bakgrunden och en gräsmatta med människor som i olika vinklar låtsas staga upp tornet medan någon annan fotograferar. Att hantera att platserna ser bättre ut på instagram än i verkligheten kan också vara en utmaning. ”Parissyndromet” beskrevs första gången på 1980-talet av en japansk psykiater och är en diagnos för den extrema besvikelse som kan drabba en när turistmålet inte är som i ens drömmar. Nog har vi väl alla känt en släng av: ”vad gör jag här egentligen?” Är vårt begär efter att resa ens vårt eget eller bara en spegling av vad vi tror att andra trår efter?

Vågar man säga högt att vårt resande har gått överstyr? Det kryllar av människor som tycker att de har rätt att unna sig, nu när de blivit pensionärer, nu när de måste jobba så mycket, eller nu när ungarna är små. Ta inte våra snuttefiltar ifrån oss! Men det måste bli en ändring. Jag blir hoppfull när jag hör en ung människa säga att det har börjat bli ute att turista. Möjligen syftar hon bara på charterturism men kanske håller statusen för resande på att förändras? 

Att ta sig till andra sidan jordklotet är numera lätt, och det som alla kan få blir ofta mindre åtråvärt. Inte heller är värmeböljor, översvämningar och kilometerlånga museiköer riktigt vad vi önskar oss av en semester – vi är inte beredda att lida riktigt hur mycket som helst för en selfie med Mona Lisa. Men vad ska vi rikta vårt begär emot i stället? 

Forskningsunderstödda recept för att känna lycka är upplevelser som kräver vår fulla uppmärksamhet eller som skänker förundran. Kan vi skifta vår upptäckarlusta från ytliga bekantskaper med exotiska platser till mer fördjupad kontakt med vår nära omgivning? Lära oss om blommor, insekter och vattenlevande djur? Kanske är det för att jag hunnit passera 50 som jag tänker så. Min egen reslust är på upphällningen och min käraste app heter PlantNet. Men så möter jag en ung människa som börjat läsa biologi och lyriskt pratar om naturupplevelser genom luppens lins. Det ger förnyat hopp. Vi behöver faktiskt inte resa längre än till närmsta skog för att se en helt ny värld. Eller för den delen längre än till närmsta förort för att träffa människor från hela världen. 

Att resa för att uppleva saker är inget dåligt incitament men med tanke på konsekvenserna för natur och lokalbefolkning kanske vi åtminstone bör begränsa vårt längre resande? Om målet är vila och närvaro i nuet så måste det ju inte komma till oss i en solstol vid Medelhavet. Jag har börjat se det som en motståndshandling att stanna hemma. Det finns inget som kommersialismens maskineri avskyr så mycket som en människa som nöjer sig.

Nomaden i oss då? Från den tid då min fickkalender i papper varje vecka bjöd på visdomsord minns jag ett citat om att när vi reser så kommer själen efter oss på en åsna. Åker vi på en enveckas flygtripp till Grekland hinner själen inte ens till Tyskland innan det är dags för åsnan att vända hem igen. 

Så är det verkligen flyga vår inre vagabond vill? Är det inte snarare att ta sig fram i den takt som våra ben kan åstadkomma, i frihet från vardagskrav och andras förväntningar? I så fall kan vi stänga av instagram och börja precis där vi står.