När ska man skratta? Om att kämpa med de sociala koderna.

Som essä i P1 igår.

Som femåring fick jag en dag upp ögonen för kvinnlighet. Min förskola tog emot en praoelev, en ung flicka som jag uppfattade som vuxen och väldigt vacker. Jag minns hur vi satt på gräsmattan utanför förskolan och att jag noterade att hon satt på ett speciellt sätt. Inte på rumpan med benen i kors, eller på knä som alla vi barn utan på ena höften med knäna ihop och uppdragna åt ena sidan. För att hålla balansen hade hon ena handen som stöd i marken. Åh, så tjusigt! Så ville jag också sitta och jag började öva. Uppenbarligen gick det så där med att upprätthålla den sedesamt kvinnliga looken för flera år senare, jag kan ha varit runt elva, åkte jag buss med en kvinnlig släkting, när hon sa åt mig att hålla ihop knäna. Jag undrade varför och fick svaret att det inte såg trevligt ut för flickor att sitta brett med benen. Som jag skämdes! Hade jag alltså suttit på fel sätt i hela mitt liv utan att veta om det?

Jag minns många sådana här situationer från min barn- och ungdom. Tillfällen då det plötsligt gått upp för mig att jag gjort fel och att alla andra visste och kunde saker som jag missat. Ibland förstod jag för att jag blev tillrättavisad av vuxna, andra gånger såg jag något i andras blickar, barns eller vuxnas, och insåg att jag sagt eller gjort något pinsamt eller klumpigt.

Som barn var jag dålig på att förstå socialt samspel. Det som verkade komma naturligt för många andra gjorde inte det för mig. Medan läsning, skrivning och räkning gick som en dans och jag hade svårt att förstå varför andra behövde traggla så, infann sig aldrig samma flow på det sociala samspelets arena för min del. Där fick jag själv traggla, inte sällan efter att först ha mötts av ilska eller hån.

Läs hela texten här.

Den som vill se världen gå under kan bara fortsätta som vanligt

Det behövs inga galna diktatorer för att vi ska sabba världen.

Det är sällan någon idé att predika men jag kan inte låta bli:

”Politikerna” lär inte göra ett skit åt klimat och artutrotning om vi röstar fram fel politiker. De tycker ju inte samma, det är det som är grejen med politik. Ska vi få fart på klimatarbetet och artmångfaldsarbetet så måste vi hjälpas åt att bilda opinion och också GÖRA förändringar. Det håller inte att säga att man är orolig för klimatet och sedan flyga till tjottaheiti på semester, rösta på de partier som är sämst på miljön, gnälla över bensinpriserna, köpa en vattenskoter till eller bygga ut sitt redan för stora hus.

I denna artikel konstateras att det inte har blivit någon grön omställning efter pandemin, utan tillbaka till status quo från innan.

Sverige är, enligt flera forskare, inte ens nära att göra sin rättvisa del av det globala klimatarbetet.

Som det ser ut i dag finns risk att regeringen slår i utgiftstaket efter stora försvarspolitiska satsningar – och att avgörande klimatåtgärder tvingas stå tillbaka.

Hur långt ska det egentligen behöva gå innan vi reagerar på allvar? Bortspolade städer på grund av havsnivåhöjningar och ändrad nederbörd? Svältdöda på gatorna på grund av missväxt? Hur stora skogsbränder och torkproblem behöver vi för att få fart?

Ukraina är hemskt men det här händer också NU, bara i långsammare takt. Ingen ond diktator att hata, bara vi själva och vår egoism och oförmåga att bry oss.

Vara nöjd är radikalt

I OBS i P1 förra veckan.

Som 23-åring flyttade jag från staden till landet med förhoppning om att få lugn både i själen och runt omkring mig. Visst ville jag odla, och visst ville vi ha snickarbod och hönshus, och bostadshuset behövde renoveras och byggas till men på det stora hela skulle jag ändå få leva ett ganska stillsamt liv där det fanns tid att ligga i hängmattan och titta upp i himlen. Var det tänkt. Det blev inte riktigt så. Man måste arbeta och försörja sig även om man bor på landet, och tillfällena att ligga och glo på moln presenterade sig inte heller på det där uppenbara vis som jag hade väntat mig. I stället grävde jag en hel del, körde runt med tegelpannor och byggmaterial, målade, snickrade, klippte gräs och målade lite till. Och eftersom jag hade så bråttom med att gräva hamnade landen naturligtvis på fel ställe – för skuggigt och för blött – och behövde flyttas. För att inte tala om alla växter jag köpte och lade tid på att plantera och sedan såg dö för att de inte trivdes med jordsammansättningen. Och hur jag sedan bums åkte och köpte eller bytte till mig nya växter som planterades och tynade. Jag som från början hade en arbetsfri trädgård utan en massa prydnadsväxter som ideal. Jag ville odla ätbart och se vackra blommor och vyer i naturen istället för att rensa rabatter. Men så stod jag där i alla fall, med humlestörar, pioner, magnoliabuskar och saxifraga.

I boken ”Meningen med landet” berättar författaren David Jonstad om hur han flyttar ut på landet med en stark önskan om att finna ro och mening. Närmast maniskt ger han sig i färd med det ena projektet efter det andra och förlorar sånär både sig själv som sin närmsta relation. David Jonstad sätter ord på det jag också upplevde, och fortfarande brottas med. Hur väldigt svårt det är att släppa det moderna samhällets idé om att mer alltid är bättre och att det är förkastligt att vara nöjd med det man har.

Som de flesta vill jag prestera. Kunna se mig omkring och känna att jag åstadkommit något. Se på mig själv genom andras beundrande blickar. Det finns förstås också något lustfyllt i att skapa, som i att bygga ett hönshus eller en veranda eller plantera en vacker rabatt. Just när jag satt igång har det varit svårt att komma ihåg att den sortens skapande äter upp min tid, knaprar på ork och leder till mer som sedan behöver förvaltas. Det är mycket roligare att komponera de där rabatterna än att rensa och sköta dem. Och andra tenderar att bli betydligt mindre imponerade av att man underhållit sina fem existerande rabatter än skapat en ny. Så jag har fortsatt framåt, mot mer och bättre i ett ofta högt tempo. Bort från allt vad hängmattor heter.

För att påminna mig själv om vad det är för liv jag helst vill leva läser jag med något decenniums mellanrum psykoanalytikern Erich Fromms bok ”Att ha eller att vara?”. I den förklarar han skillnaden mellan ägandets och varandets livsform. I den västerländska moderna kulturen är det ägandes livsform som dominerar. Tron på ständiga framsteg är vår religion och framsteg har blivit detsamma som ökad materiell standard. Det leder oss till eviga känslor av avundsjuka och missnöje toppat med rädsla för vad andras avundsjuka och missnöje ska leda till för oss. Vi är också återkommande rädda för att förlora det vi har eftersom vi ser oss själva som synonyma med våra ägodelar. Vi har börjat tro att egoism och vinningslystnad är människans medfödda natur och inser inte att de snarare är produkter av de förhållanden vi skapat åt oss.

Vårt mål, menar Erich Fromm, måste vara att vara mycket, inte att ha mycket. Och det handlar inte bara om att byta förhållningssätt till ägande av fysisk egendom, utan om att ändra hållning till att prestera och uppleva. I stället för att samla erfarenheter och prestationer för att känna oss duktiga, rika på upplevelser eller bli beundrade bör vi sträva efter att känna mycket. Vi måste sluta att se relationerna till våra barn, vänner eller vår partner som något vi har, eller äger, och börja betrakta dem mer som något vi upplever, eller befinner oss i. Och vi måste sluta se på oss själva som en vara på personlighetsmarknaden och våra liv som skyltfönster där vi ställer ut vår egen förträfflighet och våra framgångar. Att komma i verklig kontakt med andra människor för att ta oss ur själviskhetens fängelse bör vara vår strävan.           

Erich Fromms bok kom 1976 och han skriver mycket om hur vi måste förändra våra sätt att tänka och leva för att undvika ekologisk katastrof. Sedan dess har vår konsumtion bara ökat och de naturrelaterade kriserna hela tiden blivit mer omfattande och akuta. Det är lång väg tillbaka till 1976 års nivå av resursförbrukning.

Jag tycker mig se hur idén om prestation genomsyrar också klimatdiskussionen. Vi är så skadade av vår föreställning om att mer alltid är bättre att den som påpekar att den enklaste lösningen på klimatuppvärmning och förlust av biologisk mångfald är att göra mindre, inte mer, ses som extremist. Merparten av de lösningar som presenteras går ut på att skapa ny infrastruktur, nya sätt att framställa energi, nya och mer klimatsmarta varor som vi kan känna oss duktiga när vi köper. Vi matas med siffror på hur sol- och vindkraft utgör en allt större andel av vår energiförbrukning men sanningen är att utsläpp från fossila bränslen fortfarande ökar globalt, och då spelar det ingen roll om vindkraften byggs ut parallellt. Tvärtom, att bygga vindkraftverk förbrukar också resurser. Precis som anläggningar för att fånga in koldioxid. Ny teknik är ingen lösning om den inte ersätter gammal teknik och en betydligt smartare utväg vore att sluta överutnyttja naturen och låta den binda koldioxiden åt oss. Det vi allra mest behöver göra är i många avseenden så lite som möjligt. Mindre konsumtion, mindre byggande, mindre transporter, mindre teknologi, mindre ingrepp i naturen. Och mindre prestation.

I vårt samhälle är det fint att vara hungrig – som i sugen på fler prylar, vänner och resor, och mer framgång. På det personliga planet är att vara nöjd med det man har och det man åstadkommer ett säkert sätt att presentera sig som en loser, så länge man inte redan är bäst och har mest. Kanske är något av det mest radikala jag kan göra, för mig själv och för världen, att känna mig nöjd och vägra mata det monster som sjasar ut oss, utarmar ekosystemen och förgiftar relationer med känslor av rädsla och konkurrens?

Som David Jonstad konstaterar: vi behöver lära oss längta efter annat än sådant som är destruktivt för våra liv eller för planetens ekosystem. Han nämner för egen del grodors sång om våren. Kanske kan kunskap om hur akut läget är bli den faktor som gör att vi klarar att ställa om vår längtan? Det handlar trots allt om att byta kortsiktigt självförverkligande mot långsiktig överlevnad för vår planet som vi känner den. I mitt eget fall drömmer jag om mer tid att se på moln och stjärnhimlar. Jag ska bara ligga där stilla och glo. Och försöka att känna mig alldeles nöjd.

Hur blir vi av med flumskolan?

I DN häromdagen:

Flumskolan, ska vi aldrig bli av med den? Jag syftar inte på någon skolform utan på själva begreppet. Förra veckan sändes ett Uppdrag Granskning som handlade om explosionen av neuropsykiatriska diagnoser. Några experter menade att skolan har del i det. Kunskapskriterierna även för de lägsta betygsstegen kräver förmåga att analysera och resonera och många barn ställs därmed inför krav de inte kan leva upp till hur mycket de än vill. Men är det därmed flummigt att skolan har som mål att lära barn abstrakta förmågor, som Expressens ledarsida sedan hävdade?

                      ”Flumskolans död” löd en ledarrubrik i Svenska Dagbladet hösten 1992. Texten handlade om att Aktionsgruppen för kunskap i skolan hade lagt ner sin verksamhet eftersom de menade sig inte längre behövas. Allt tydde på att skolan var på väg åt rätt håll. Aktionsgruppen var en del av det som kallades för Kunskapsrörelsen under 70- och 80-talen. De ville ha tillbaka katederundervisning och strikta regler. Nyttig kunskap, vetenskap och kulturarv skulle vara det centrala. 

                      I början av 90-talet hade det som kom att bli den nya läroplanen Lpo 94 börjat ta form och socialdemokrater och moderater var eniga om att med den skulle kunskapen äntligen hamna i centrum. Kunskapsrörelsen hade sålunda lyckats och kunde sluta sitt arbete. 

                      Pedagogikprofessorn Magnus Hultén (ej släkt med denna texts skribent) konstaterar i sin bok Striden om den goda skolan att kursplanerna från 1994 tydligt färgades av ämnesexperter och ämnestraditioner och hade rört sig bort från konstruktivistiska idéer (som brukade skällas som flummiga). Lpo94 betraktades allmänt vid denna tid som avideologiserad. Bara några år senare lät det emellertid annorlunda. Såväl Lpo94 som skolan började åter beskrivas som flummiga. Dagens Nyheters ledaskribent Hans Bergström, sedermera gift med friskolemiljardären Barbara Bergström, och folkpartiets Jan Björklund var drivande. 

                      Jan Björklund skyllde ”flummet” på socialdemokraterna. Det säger något om hans egen bildningsgrad. Idéerna om elevinflytande, ämnesöverskridande undervisning, kritiskt tänkande, eget kunskapssökande och att satsa på samarbete och relationsbyggande i skolan (och det mesta andra som skyllts för ”flum”) utvecklades i hög grad av lärare och rektorer som var aktiva liberaler kring förra sekelskiftet och lyftes in i politiken av dåtidens liberala parti. Sedan dess har hela tiden nya utredningar och läroplaner slagit fast att den svenska skolan ska utveckla sådant som värderingsförmågor, ge elevinflytande och inbegripa elevaktiva arbetssätt. Socialdemokraterna förde alltså traditionen vidare, men det gjorde i högsta grad även senare tiders liberala parti. De av Jan Björklund så utskällda ”flummiga” läroplanerna från 1980 och 1994, liksom den från 2011, klubbades till exempel alla igenom under borgerliga styren. 

Uttrycket ”flumskola” uppstod på 70-talet och i slutet av 90-talet fick det alltså nytt uppsving. Ändå visar de internationella kunskapsmätningar som gjordes såväl på 70- som på 90-talen att svenska elever presterade mycket bra. Upprördheten över ”flummet” kan alltså uppfattas ha handlat om disciplin och hårda krav för sakens egen skull. Det var inte kunskap det främst handlade om utan uppförande.

                      Det går också att se att begreppet flum har applicerats på sådant som är komplext. Dock inte på vad som helst som är komplext. Som Olle Holmberg, före detta chef för Lärarutbildningen i Malmö, skrev i en essä för tidskriften Skola och samhälle när flumdebatten var som hetast runt 2010: ”Ibland talas om flum när det handlar om sådant som verkar svårbegripligt. Det intressanta är att flummigheten då alltid rör områden, som kan klassificeras som samhällsvetenskap eller humaniora. Naturvetenskap och teknik, hur obegripliga de ibland än framstår, har ingenting med flum att göra.”

                      Flum kopplas till det som har med att vara människa att göra. Humaniora kan alltså vara flummigt men så också arbetssätt som kopplar till våra sociala förmågor och behov. Att öva upp empati är flum, att öva multiplikation är det inte. Att grupparbeta om landskapen är flum, att öva ensam med en blindkarta är det inte. Flum har också att göra med tänkande. Att fundera över varför något händer kan vara flum, att bara lära sig att det händer är det inte.

                      Hatet mot ”flumskolan” tycks bottna i en önskan om att göra skolan tydlig och greppbar. Men hela tiden misslyckas man. Oavsett politiskt styre blir skolans styrdokument och praktik åtminstone delvis ”flummiga”. Kanske för att det är komplext att vara människa? Hur skulle då kunskap och lärande kunna bli något entydigt och enkelt?

                      Problemet har aldrig varit att skolan strävar efter att lära barn att resonera och analysera. Problemet är att det i skolan av idag ofta görs på fel sätt. Man förväntar sig att alla barn ska klara samma saker och i samma takt och har för lite resurser för stöd till dem som behöver. 

                      Det behövs betygssteg som inte innefattar krav på abstrakta förmågor (och bort med betyg före årskurs åtta), men det är inte detsamma som att de abstrakta förmågorna ska bort. Att analysera och resonera är inte flummigt, det är bara svårt.

Eva-Lotta Hultén

Författare till boken Vad ska vi med skolan till?

#vadskavimedskolantill

Vad ska vi med skolan till?

Idag skriver jag om skolan i Aftonbladet. Skolans enda mål har aldrig varit, och borde aldrig få bli, enbart faktakunskapsförmedling och problemlösningsförmåga.

Här är en någon längre version av samma text:

Vad ska vi med skolan till?

Dagens skola är i hög grad inriktad på mätbara resultat. Den vackra idén om likvärdighet (samma möjligheter för alla barn) har urvattnats till en idé om likriktning (alla gör och klarar samma saker). Lärare ansätts av detaljstyrning och kontroll uppifrån och har svårt att agera utifrån sitt professionella omdöme. Det drabbar både dem och deras elever; det viktiga relations- och förtroendebyggandet skadas. Konkurrens genomsyrar systemet och pressar både elever, lärare, skolor och kommuner så att kortsiktiga mål tillåts skymma de mer långsiktiga, som att leda elever till meningsfulla liv. Samtidigt florerar starka föreställningar om att det inte gör något om lust och mening i stunden saknas bara eleverna lär sig så mycket fakta som möjligt. Skolan är idag i högsta grad påverkad av de idéer som ryms inom begreppet New public management och tycks bygga på en syn på barn som små datorer att programmera. 

                      I media följer skoldebatt på skoldebatt där vi pratar om vad som är viktigt ämnesinnehåll (matte, programmering, antikens historia) och om undervisningssätt (inkludering, mer disciplin, katederundervisning). Men frågorna om vilket innehåll och vilken form skolan ska ha går inte att besvara på ett klokt sätt om vi inte gjort klart för oss vad det är vi vill åstadkomma. Denna mest grundläggande fråga berörs sällan. Vad ska vi egentligen ha skolan till?

                      Av debatten kan man i värsta fall få intrycket att skolans enda mål är att eleverna ska bidra till högre ranking i PISA. I lite bättre fall att de ska klara högre studier och arbetsliv. Det senare är självklart viktigt men i alla tider har samhället ställt upp fler mål än så för skolan. Som fostran till gudfruktighet, förberedelse för militärtjänst och respekt för överheten. I dagens samhälle finns goda skäl att lyfta fram andra mål, utöver studie- och yrkesförberedelse.

                      Den psykiska ohälsan bland unga ökar, många rör sig alldeles för lite och sover för dåligt. Samtidigt mår också vårt jordklot allt sämre. Ekosystemen pressas hårt av överkonsumtion, miljöfarliga utsläpp och klimatuppvärmning. Dagens unga behöver lära sig att leva liv som håller sig inom det hållbaras gränser både på det personliga planet och på ekosystemnivå. Det handlar om såväl faktakunskaper som förmågor, värderingar och vanor.

                      Utvecklingen i världen visar också på ett stort behov av demokratiskt sinnade människor. Och det räcker inte att eleverna får lära sig om demokrati. De behöver ges praktisk beredskap genom att leva demokratin i sin vardag och få inflytande över sådant som har betydelse, som skolregler och undervisningsformer. De ska veta att deras röster räknas och att de har både skyldighet att delta på ett konstruktivt sätt och rättighet att påverka. Idag finns en utbredd vanföreställning om att det skulle vara farligt att låta barn diskutera och träna på att tänka kritiskt i skolan. Men i det ingår självklart att lära sig att ifrågasätta också sig själv, förhålla sig ödmjukt till sina egna kunskaper och lära sig att söka nya för att undvika löst tyckande.

                      Vi bombarderas av information, intryck och valmöjligheter. Livet är öppet, vilket på många sätt är positivt. Men det riskerar också att leda till handlingsförlamning och en känsla av att vara översköljd eller obetydlig. Barn har, precis som vuxna, behov av att känna mening och sammanhang i sina liv och hitta en roll. För det krävs att det de upplever känns begripligt och betyder något för dem här och nu. Få människor klarar ens som vuxna att hela dagarna syssla med något som ska ge utdelning eller få betydelse först tio-tolv år in i framtiden. Låt eleverna läsa högt för yngre barn, stötta hjälporganisationer, måla om skolans väggar, sätta upp en teaterföreställning; det finns många sätt att se till att eleverna känner att det de gör har ett värde redan nu. Men skolan ska självklart också förbereda för att leva ett meningsfullt liv i framtiden. Det innebär att utöver nödvändiga faktakunskaper även skapa lust att bidra och insikt om hur man själv kan göra det. Den som har mål för framtiden – antingen det handlar om nästa vecka eller i livet som vuxen – blir också mer motiverad att studera. 

                      De sociala relationerna i skolan formar vår barn- och ungdom och påverkar vår framtid på helt avgörande sätt. Inte minst är forskningen tydlig om att goda sociala relationer ger bättre kunskapsintag. Alla söker dessutom en gemenskap där de är efterfrågade och tillmäts värde. Om inte skolan erbjuder det så står andra krafter redo, och de har inte alltid demokratiska avsikter. Lärare behöver få rätt utbildning och rätt förutsättningar för att bygga och upprätthålla gemenskap. Förmågan att kunna samarbeta och respektera alla sorters människor är dessutom viktig i alla livets sammanhang, privat såväl som i arbetslivet. 

                      Det finns de som menar att skolan inte ska syssla med annat än kunskapsförmedling och att vägen dit måste gå via strikt ordning och utökad vuxenmakt i skolan. Hos många föräldrar har detta vunnit gehör. I samhällsdebatten låter det ju som att det är vägen till att lyckas för barnen. Den ekonomiska framgångssagan Internationella Engelska Skolan bygger på yttre disciplinering av barn, inte på att utveckla dem som hela människor. (I de ”ethical guidelines” som anges på hemsidan står inget om att respektera barnen men däremot om hur man ska bete sig när man marknadsför skolan och att man alltid ska kunna stå för vad man gjort inför media.) Samtidigt visar forskning, som John Hatties metastudie om elevers lärande, byggd på 800 andra metastudier, på vikten av goda relationer, samarbete, elevaktivitet, en anpassad och varierad undervisning, samtal i klassrummet och självförtroende hos såväl elever som lärare. Anses disciplinering ha ett egenvärde?

                      Och vilken typ av samhälle får vi om vi ignorerar behovet av medborgare med demokratiska värderingar eller individers behov av gemenskap och mening? Den spridda idén att fostran bara ska skötas av föräldrar är feltänkt. I alla mänskliga möten fostrar vi varandra. Det är alltså inget skolan kan välja bort. Frågan är bara om man gör det genomtänkt eller lite som det faller sig. Om man gör det med straff och belöningar eller genom vägledning, förebildlighet och lyhördhet. 

                      Förbereda för högre studier och arbete, fostra för hållbara liv, bygga demokrati, skapa mening och erbjuda gemenskap. Fem möjliga övergripande mål för dagens och framtidens skola. 

                      Om vi vill ta skolans omvälvande roll för såväl samhällets som individens utveckling på allvar behöver arbetet i skolan utformas så att vi ger eleverna nödvändiga faktakunskaper samtidigt som vi skickar med de förmågor och värderingar de också behöver – och erbjuder en trygg och meningsfull plats att vara på. Det går, många skolor lyckas redan men fler behöver bli som dem och dagens läroplaner och andra styrdokument ger faktiskt utrymme för det i sin nuvarande utformning. Det är vår syn på skolans uppdrag, mening och nytta vi behöver utveckla så att dess praktik kan rimma bättre med vad vi behöver både som individer och som samhälle.

#vadskavimedskolantill

Bort med timplanerna!

Bort med timplanerna i skolan! Det är förslaget i min text i dagens DN.

Ny timfördelning för skolämnena väntar på att klubbas igenom. Men varför inte istället ta bort timplanerna helt och hållet?

Något av det viktigaste vi kan göra för att få ordning på skolan är att avskaffa de timplaner som reglerar hur många timmar eleverna ska ha i varje ämne. De bygger på en föreställning om att skolan är en industri som producerar en viss kunskapsmängd per tidsenhet, lika för alla; och de ger ett sken av att man försäkrat sig både om en viss produktivitet och om rättvisa. I själva verket hämmar timplanerna lärares möjligheter att ge alla barn det de behöver. 

Skulle jag uppfattas som rättvis om jag alltid gav mina båda barn exakt lika mycket att äta, trots att mitt ena barn är ganska kort och har vuxit klart och mitt andra långt och fortfarande växer? Nej, troligen skulle ingen använda argumentet att jag ger dem ”samma förutsättningar”. Människor är olika. Barn är olika och behöver olika saker. 

                Timplanerna är ett underkännande av lärares omdömesförmåga och undervisningskonst. Utan timplaner skulle lärare och skolledare ges chans att planera dagarna så att alla barn inte har rätt till att sitta av samma antal timmar i varje ämne utan rätt att lära sig så mycket som möjligt utifrån sina förutsättningar och de förutsättningar som ges i övrigt. Det skapar större möjligheter till koncentration på färre områden i taget och ett lärande som upplevs som lustfyllt och meningsfullt för eleverna. Vilket, enligt forskning, ökar deras förmåga att lära.

När jag intervjuade UNESCO:s utbildningschef Stefania Giannini om skolan i framtiden ställde jag frågan hur vi ska se på timplaner och fasta ämnesgränser. Hon svarade att vi fortfarande behöver fördjupade ämneskunskaper men att lärare också måste samarbeta över ämnesgränserna för att skapa tematisk undervisning som förklarar samband och ger sammanhang; inte minst viktigt när det kommer till ett område som hållbar utveckling.

De skolor som idag jobbar ämnesöverskridande och tematiskt, eller ger de elever som klarar det ett stort eget ansvar, tvingas nu till ett smått löjligt bokförande av lektioner. Det är inte den sortens arbete som lärare borde hålla på med.

Timplaner hämmar kreativiteten i skolan. Om vi släpper taget om föreställningen att skolan ska vara uppbyggd av likformiga tidsklossar i ett förutbestämt antal färger kan vi lättare öppna för lärsituationer som uppstår naturligt i skolan, och för elevers möjligheter att bidra till sin omgivning. Som när skolgården behöver rustas upp och man behöver mäta, beräkna färgåtgång och måla nya kingrutor på skolgården; som när det är dags att planera för matåtgång till klassutflykten, förbereda idrottsdagen, ringa och boka bussar, bygga nya bokhyllor eller delta i diskussioner om anställning av ny personal.  

                Men kursplanerna, som säger vad eleverna ska lära sig i varje ämne, ska vi ta bort dem också då? Nej, att det finns kursplaner att förhålla sig till betyder inte att varje ämne måste läsas för sig, i en viss mängd. Kursplanerna stadgar vad vi är överens om att alla elever behöver få med sig från skolan. De är också ett viktigt skydd mot att de ämnen som har låg status trängs undan. Men kursplanerna bör inte vara så uppstyrda eller fullproppade att det inte finns utrymme för lärarnas och elevernas egna utforskande. Det finns emellertid inget som säger att kursplaner måste fortsätta vara indelade i ämnen på samma sätt som idag. På lite sikt, och med lite nytänkande, skulle vi i stället för på ämnen kunna bygga mycket undervisning på områden, som barndom, handel, vatten, kommunikation, konst eller arbetsliv. Temainstitutionen vid Linköpings universitet kan fungera som inspiration. Inom deras fyra teman möts forskare från olika discipliner (naturvetenskap, humaniora, teknik och samhällsvetenskap) för att tillsammans men utifrån sina olika infallsvinklar fördjupa sig i olika frågeställningar (deras fyra teman är barn, genus, miljöförändring och teknik samt social förändring).

                Precis som mycket annat i skolan bygger dagens ämnesindelning på tradition, inte på någon vetenskaplig utvärdering av hur man bäst förmedlar faktakunskap, förmågor och värderingar.

                Om vi blir av med timplanerna öppnar vi också för ett lärande mindre bundet innanför klassrummets väggar. Visst kan och bör vi ha klassrumslektioner även i framtiden, alltså relativt korta pass där vi fördjupar oss i ett ämne i taget i ett rum med en eller två lärare och en fast uppsättning elever. Formen ger plats för en intimitet inom gruppen, för diskussioner och planering tillsammans, för föreläsningar och grupparbeten ledda av någon som lärt känna sina elever och kan anpassa sig efter deras nivå; och för kunskapsavstämning, repetition, bedömning och feedback. 

                Men skolan är idag alltför mycket av en egen värld med sina egna speciella skolnormer och vad man skulle kunna kalla ett skollärande. Eleverna lär sig hur man går i skolan och blir ofta bra på det men det är kunskap man har begränsad användning för utanför skolan. Det finns enorma möjligheter i att upptäcka, samverka, lära av specialister, engageras och få konkret förståelse för hur världen fungerar. Varför ska vi begränsa dessa möjligheter genom att fastna i tidsramar om 40 eller 60 minuter? 

                I framtiden behöver vi mer utomhuspedagogik, mer besök på bondgårdar, företag, äldreboenden och kulturevenemang, mer besök utifrån till skolan, mer samverkan mellan skolor — i närområdet och i andra länder, fler möjligheter för eleverna att bidra till samhället, mer kontakter med specialkunniga inom olika områden. Mer tillit till att lärande kan ske på många olika sätt och på många olika platser.


Don’t look up

I mina svartare stunder tänker jag att människan som art inte förtjänar att överleva. Som när jag läser till exempel den här texten, om hur flygbolagen tänker fortsätta att flyga trots bristande kundunderlag för att inte förlora sina slottider (alltså utrymme att använda start- och landningsbanor) under corona. Vi flyger alltså mindre på grund av smittan, men planen går ändå, bara för att. Bara Lufthansa räknar med att göra 18 000 onödiga flygningar i vinter.

Igår såg jag filmen Don’t look up som kortfattat handlar om att en komet är på väg mot jorden. Den kommer med 100 procents sannolikhet att utplåna allt liv på jorden men de forskare som upptäckt den finner sig slåss om medieutrymme med kändiskar som vill marknadsföra sig själva och blir överösta av löje i sociala medier för att de tappar koncepterna när de inte blir lyssnade till (”hon behöver medietränas”). Presidenten vaknar bara till när hon ser en chans att styra bort intresset för sitt vidlyftiga privatliv till ett gemensamt yttre hot. Men när en techguru menar att det går att utvinna sällsynta metaller för miljarder ur kometen ändras planerna på att styra bort den från jorden till att i stället försöka dela den i mindre bitar. (Spoiler alert: det misslyckas och världen går under.)

En del är kritiska till filmen för att den är överdriven, andra för att den är rörig. Lite rörig kan jag gå med på men överdriven är den inte. Tvärtom. Det mesta som händer i den har hänt/händer i verkligheten nu, om än inte kometen. Det är så klart en allegori över hur vi hanterar klimathotet, och en mycket vass sådan. Några har menat att det är för att man gillar filmens budskap som man tycker den är bra. Då bortser man alltså från dess estetiska brister. Jag tänker att det omvända i så fall kan vara lika sant: om man ogillar vad filmen har att säga om oss människor och om samtiden så tycker man inte att den är estetiskt tilltalande.

Hur som helst är det talande att så många vill debattera filmers estetiska värden medan så få vill diskutera och hantera de existentiella hot vi lever under. Det är något jag funderar oerhört mycket över. Hur ska jag förstå att så många av mina vänner, av världens invånare som helhet, verkar så ointresserade av planetens överlevnad? Det kanske vojar sig en del men få verkar beredda att göra några större förändringar i sina liv. Någon annan ska ordna det. Politikerna, helst. Men ”politikerna” är inte en enhetlig grupp. De vill olika saker och kan bara genomföra sådan politik som väljarna ger dem mandat att genomföra. Och folk verkar inte särskilt angelägna om att rösta på politiker som tänker på jordens långsiktiga överlevnad.

DN:s Björn Wiman skriver klokt om filmen: ”Mediekritiken i filmen är brutal och drabbar inte bara Fox News utan oss alla i en värld där ingenting är på allvar och följaktligen ingenting heller på låtsas; där klimatkatastrof och biologisk massdöd befinner sig på samma nivå i mediedramaturgin som SVT:s julvärd, svenska partiledardebatter och andra events (och där klimatkrisen mirakulöst tycks ha försvunnit efter toppmötet i Glasgow). Den fråga filmen väcker är denna: Vad ska man göra med sin förtvivlan? Skrika? Skratta? Skita i allt?”

Ja, vad?

Bort med stryparsamhället!

Något av det skarpaste jag läst på länge är Andrev Waldens krönika i DN igår!

”‘Ett samhälle där alla funktioner går på ångorna. Där ingenting får fungera ordentligt eftersom resursbristen är inskriven i själva modellen. Där alla ska vara korta i andetagen. Samhället med spänningshuvudvärk. Stryparsamhället. Vem är det som vill ha det?’

Jag skrev det för att jag undrar och frågan visades 90 000 gånger i Twitterflödet (enligt ett inbyggt statistikverktyg) men ingen gav sig till känna. Däremot rasslade det på i det lilla räkneverket under posten som gillades och delades av omkring 700 människor. Det som skulle dröja i mig var att den gillades av både höger- och vänsterkonton och att ingen hade invändningar mot verklighetsbeskrivningen. Som om stryparsamhället inte vore en politisk produkt utan mer som en … naturkatastrof. Som om ingen hade bett om det.

Det förvånade mig. Stryparsamhället har ju en hel del med skattesänkningar att göra – samhällsfunktionerna måste ju hyvlas ner om det ska bli ‘mer kvar i plånboken’ – och det var inte golfströmmen som sänkte skatterna. Och det var inte jordskorpan som rämnade och släppte ut new public management-monstret, stryparsamhällets kamphund, för att jaga fram ‘effektiviseringar’ i det gemensamma. Det var människor som gjorde allt det där. Väljarna.”

Läs hela texten!!!

Jag är stolt över att när NPM först visade sitt fula tryne för mig så protesterade jag. Jag satt i slutet av 90-talet i barn- och utbildningsnämnden i Uddevalla och en entusiastisk tjänsteman förklarade att man nu skulle effektivisera förskoleverksamheten genom att de anställda skulle börja fylla i en massa dokument. Jag var den enda i rummet som ifrågasatte: det skulle ju uppenbart ta tid, vilket skulle drabba barnen. ”Nejdå”, fick jag till svar. ”Om de anställda skriver ner allt de gör så kommer de bli mycket mer effektiva.” Jag envisades: ”Hurdå?” Inget vettigt svar.

Det var som en religiös fanatism som svepte genom Sverige och som ännu inte släppt sitt grepp. Nu står vi här med ett samhällssystem helt utan luft i systemet, där ingen litar på någon annan, där allt är konkurrensutsatt och utsålt. Jag har skrivit mer om det i min bok Klara färdiga gå!, och vissa inslag är verkligen helt absurda. Som konkurrensutsättningen av statens kontroll av våra fordon, som lett till att staten istället för att kontrollera fordonen ska kontrollera dem som kontrollerar fordonen, som i sin tur tjänar på att släppa igenom så många som möjligt eftersom de vill behålla dem som kunder.

Tron på ett system där allt är konkurrensutsatt, kontrollerat uppifrån, effektiviserat till strypgränsen. Människor som är till för systemet i stället för tvärtom. Var det så vi ville ha det? På samma uppslag som Waldens text finns dessutom en debattartikel om hur utförsäljningarna och konkurrensutsättningen av statlig och kommunal verksamhet skapat en massa nya arenor för kriminella. För att hantera effekterna av de val vi gjort under flera decennier gastar nu folk om hårdare tag precis överallt. Men vill man ha mer trygghet så är det roten vi behöver åtgärda: det idiotiska system som både skapar otrygghet, känslor av värdelöshet hos många och öppnar för rofferi och hänsynslöshet. Jag vill inte ha mer pengar i plånboken, jag vill ha ett samhälle!!!

Om en fin dam som torkar händerna på andra

Barbara Bergström torkar händerna på DN:s fotograf. Ja, alldeles på riktigt. Många är, med rätta, skitförbannade över att denna dam tillåtits tjäna en miljard på den svenska skolan. Men jag ser nästan ingen som är förbannad över den människo- och barnsyn hon uttrycker i reportaget. Som att det är OK om man är en vuxen och ”fin” dam att torka händerna på andra (tänk er hennes ramaskri om barn gjort detsamma). Som att motivera hård disciplin med att barn kan vara onda psykopater.
Det är förbannat upprörande att hon tjänat en miljard på skolan men det är minst lika upprörande att en människa med hennes värderingar och idéer fått starta en skola ö h t. Är det rimligt att eleverna betalar i kunskap och förmågor för att få studiero? En studiero som, av informationen på IES’ hemsida kommer av att man jobbar med yttre disciplinering, inte med att utveckla eleverna som människor. De ”ethical guidelines” som anges är rena skämtet. Det står inget om att respektera barnen men däremot om hur man ska bete sig när man marknadsför skolan och att man alltid ska kunna stå för vad man gjort inför media.
Utdrag ur artikel i Arbetsvärlden, om att elever från fristående skolor klarar sig sämre på gymnasiet:”Lärarens bild är att eleverna i gymnasiet som tidigare har gått i Engelska skolan har lärt sig mycket utantill.− Bristerna låg inte i att de fått undervisning på engelska och hade svårt med undervisning på svenska, utan i att de hade svårt att analysera och lösa problem. De hade arbetat mycket med utantillinlärning men så fort undervisningen kom utanför detta så blev det svårt.”


Vittnesmålet från den här fd eleven är också intressant.”De är en del av ett system där man indirekt försöker sålla ut vilka som ska ta del eller inte av den pedagogik de presenterar. De lätthanterliga eleverna, nördarna, är de som bidrar till vinstmarginalen och sållandet sker genom indirekta försök att exkludera andra från gemenskapen. Jag tror ingen inom Internationella Engelska Skolan har som mål att skapa diskriminerande strukturer, men det blir en följd av skolans inriktning och jakt på vinst.”
I DN-reportaget intervjuas en forskare om vad IES egentligen är för skola och kallar den för ”en medelklassfälla”:

”Utbildningsforskaren Petter Sandgren vid Stockholms universitet är specialiserad på elitskolor. Han kallar Internationella engelska skolan för en ‘medelklassfälla’. Skolan profilerar sig som en elitskola med ordning och reda och höga krav men den faktiska samhällseliten sätter sina barn i stiftelseägda skolor.”

 
Föräldrar med ambitioner för sina barn sätter dem alltså på en skola som utlovar att vara lite finare och bättre och mer ambitiös än andra skolor – och blir lurade på konfekten. Gott åt dem? Jo, men det drabbar deras barn. Och vårt samhälle.