Omsorg och jävlar anamma

I senaste numret av Pedagogiska magasinet recenserar jag två kloka och bra böcker, som jag hoppas når många pedagoger! Jag lägger in båda recensionerna nedan:

 

Flera av de välrenommerade författarna till antologin Omsorg i en förskola på vetenskaplig grund uttrycker oro över att vår tids starka betoning på lärande osynliggör de små barnens behov av närhet och kärlek. Det går inte att skilja ut omsorgen från pedagogiken, slår Sven Persson och Lars H Gustafsson fast i sitt inledande bidrag. Gunilla Halldén lägger till: ”Omsorg handlar om att ta hand om, utan att ta makten över den som tas om hand; om att visa respekt för någon annan och erkänna den andras varande, snarare än att man utifrån definierar den andras behov.”

Ett rent undervisande förhållningssätt till förskolebarn krockar med denna nödvändiga respekt och riskerar att trampa på de unika behov, önskemål, förutsättningar och drivkrafter varje barn har. God omsorg är grunden både för att må och att lära bra. Denna bok handlar om vad omsorg är, vilken roll den spelar för lärande och välbefinnande och hur den kan utövas.

Pedagogikprofessorn Sven Persson refererar i sin text till Max van Manens begrepp pedagogisk kärlek och hans tre teser:

– Pedagogik är kärlek till och omsorg om barnet

– Pedagogik är hopp för barnet

– Pedagogik innebär ett ansvar för barnet

Den pedagogiska kärleken är en förutsättning för att de pedagogiska relationerna ska växa och sätter en grundton för den vuxnes professionella förhållande till barnet. Den hjälper barnet att utvecklas och lära. Flera skribenter framhåller att omsorg är ett etiskt förhållningssätt. Det handlar om människosyn och vilken sort relationer man vill främja. Ett återkommande namn är den US-amerikanska utbildningsfilosofen Nel Noddings, som menar att omsorg är empati och kommunikation. Hon pratar bland annat om naturlig omsorg kontra etisk omsorg. När den naturliga omsorgen, den som kommer spontant, inte räcker till, måste vi kunna falla tillbaka på en etisk omsorg, alltså moraliska ståndpunkter vi har format kring hur vi vill möta människor. Alla kan, och bör, träna sin förmåga att ge omsorg utifrån dessa etiska ställningstaganden.

Men denna bok är långtifrån bara filosofiskt inriktad. Den innehåller exempelvis också en genomgång av barnläkarprofessorn Hugo Lagercrantz av hur vår hjärna utvecklas och ett kapitel om anknytning och temperament av förskolläraren och forskaren Birthe Hagström. Många av bidragen är även mer praktiskt inriktade. Författarna vänder och vrider på verkliga situationer och ger exempel på vad man behöver ta hänsyn till och tänka på för att ge god omsorg. Det handlar om omsorg och måltider, om kvinnligt och manligt och hur vi ger olika omsorg utifrån föreställningar om barnets kön, och om kulturella skillnader och hur vi kan sluta betrakta världen genom ett raster av fördomar. Ett kapitel jag tycker mycket om är Barbro Bruces, där hon slår ett slag för varmpratets, alltså småpratets, viktiga funktion. Det är inte alltid vad som sägs som är det viktiga utan omsorgen som själva kommunikationen innebär. Tilltal, klang och tonläge hjälper till att signalera engagemang och inlevelse. Varmpratet är glädjefyllt och utan krav på prestation. Som pedagog läser man av och bekräftar, snarare än ställer frågor och kräver svar. Man bjuder in till samspråkande med både tal och kropp.

Kanske kan bokens budskap sammanfattas såhär: en god förskollärare är en som ser hela barnet, som är medveten om sina fördomar och fallgropar, som vill barnet väl och som prövar och känner sig fram i sin relation till barnet. Pedagogikprofessorn Jonas Aspelin skriver i sitt bidrag: ” För att utbildning ska vara etiskt försvarbar måste barnen uppleva att de vuxna bryr sig om hela barnet och inte bara vad de lär sig och presterar. I en pedagogisk verksamhet som värdesätter omsorgsrelationer får barnet, som en inneboende del av aktiviteten, ett bejakande svar på frågan ’Bryr du dig om mig?’” Det är klokt och vackert formulerat, om omsorgens oerhört viktiga roll.

 

Eva-Lotta Hultén

 

Omsorg i en förskola på vetenskaplig grund

Red. Bim Riddersporre och Barbro Bruce

Natur och kultur

 

Länk till tidningen.

 

 

Torkel Klingberg, professor i kognitiv neurovetenskap, fick stort genomslag med sin förra bok Den lärande hjärnan. I den kopplade han på ett intressant och lättbegripligt sätt samman hjärnans utveckling med barns förmåga att lära. Ändå blev jag delvis besviken eftersom jag uppfattade författaren som lite nonchalant inför skolans komplexa uppdrag. Boken tog till exempel inte upp något av det mest grundläggande när det kommer till barns lärande: hur man får barn att vilja lära och vilja anstränga sig. Just detta kretsar emellertid hans nya bok kring. I Hjärna, gener och jävlar anamma. Hur barn lär använder Klingberg både egen och andras forskning för att förklara hur förmåga, vilja och träning påverkar lärande; och hur arv och miljö samspelar och formar barns förutsättningar att utvecklas och ta till sig nya kunskaper.

Ett av bokens viktigaste budskap är att barn är olika. Torkel Klingberg tar död på den under senare år så populära myten att allt som behövs för att bli expert är 10 000 timmars träning. Han förklarar ”matteuseffekten” (efter den bibliske Matteus sentens ”Åt den som har ska varda givet”), som innebär att de som genetiskt har fallenhet för ett visst område också tillgodogör sig träning bättre. Vi behöver alltså väldigt olika antal timmar för att uppnå samma resultat. Till det kommer att vi spontant väljer att ägna oss åt det vi är bra på och av ren lust förbättrar oss ytterligare.

Forskning har emellertid också visat att fallenhet och motivation inte är tillräckligt för att prestera bra i skolan och Klingberg ägnar en hel del utrymme åt ett nytt trendbegrepp inom lärande: ”grit” som på svenska kan översättas till ”gry” eller ”jävlar anamma”. Grit är vad som får oss att fortsätta kämpa även i motgångar och att hålla fast vid långsiktiga mål. Inre motivation är en viktig komponent men till det kommer bland annat uthållighet och målmedvetenhet, att kunna se målet som meningsfullt i ett större sammanhang samt tro på att övning har effekt.

Än så länge är forskningen kring grit i sin linda men vi vet en del sådant som hur vi kan träna upp arbetsminne och hur vi kan få barn att känna motivation för och mening i det de gör i skolan finns. Mycket handlar om att ta hänsyn till att vi alla mår och lär bättre om vi får utvecklas i för oss rätt takt och på rätt sätt.

Sammanfattningsvis är Hjärna, gener och jävlar anamma mycket informativ om var forskningen i dag står när det gäller förmåga att lära och utvecklas. Det är också en ödmjuk bok om vikten av att vara just ödmjuk inför den svåra lärandets konst.

 

Eva-Lotta Hultén

 

Hjärna, gener och jävlar anamma. Hur barn lär

Torkel Klingberg

Natur och kultur

 

Länk till tidningen

Klara färdiga gå! recenserad i Pedagogiska magasinet

Bakom denna ilsket skygglappade läsning i Pedagogiska magasinet, av Klara färdiga gå! anar jag en stor kärlek till idrotten:

”Halva boken används till att härleda olika samhällsproblems ursprung till idrotten. ‘Våld, hat, smärta är helt enkelt bitar av vad idrott är’, menar Hultén. Flera sporter svartmålas i boken men fotboll får störst utrymme när tävlandets skadeverkningar ska blottläggas. (…) Visst finns problem kopplat till sport men slutsatsen att själva tävlandet är samhällets grundproblem, känns ytterst långsökt. (…) Klara, färdiga, gå! är välskriven, tydlig och onyanserad. En del kommer att gilla den, andra kommer att sky den. Men ingen kommer att glömma den.”

Recensenten har fått för sig att jag påstår att idrotten ligger bakom allt ont i samhället och texten innehåller flera rena faktafel men jag nöjer mig med att kommentera ett av dem: ”Halva boken” ägnas inte åt att ”härleda samhällsproblems ursprung till idrotten”. Det är inte ens halva boken som handlar om idrott (beroende på hur man räknar så kanske man kan säga en tredjedel) och härledande mellan idrott och samhällsproblem kopplade till konkurrens är i sin tur en väldigt liten del av det. Däremot visar jag flera gånger att idrott är en del av samma ideologiska föreställningar som också fött nyliberalism, utförsäljning och konkurrensutsättning inom allmännyttan, tävlingshets i skolan, etc – samt att idrott kan vara en introduktion i konkurristiskt tänkande.

Men jag är inte förvånad över läsningen, jag trodde tvärtom att jag skulle få fler sådana reaktioner. Många människors kärlek till idrott är ju rätt fanatisk.

Kan man få välja ett liv med färre val?

När vi till sist lyckats välja nya stolar till hallen och klickar på ”Betala” är jag helt utmattad men också lite stolt över mig själv. Som om jag har uträttat ett tungt men nödvändigt arbete. Jag känner mig nöjd i flera timmar innan jag drabbas av en obehaglig känsla av att jag möjligen valde fel ändå.  Kanske finns det trots allt bättre stolar därute? Sådana som är mer rätt för vår hall, för oss och för den nya tapet som det också tog evigheter att välja? Som har högre kvalitet och mer miljövänlighet till bättre pris?

Jag är så trött på att välja. Inte bara elbolag, telefonbolag, bilbesiktningsfirma och allt annat som staten tidigare skötte åt oss (med betydligt bättre pris som resultat) utan trött rakt av. En jobbresa jag håller på att planera tar evigheter eftersom det tycks finnas precis hur många resebolag och boenden som helst att välja på och som alla erbjuder ungefär det jag efterfrågar men kanske inte riktigt ändå, och jag tycks oförmögen att göra rimliga avgränsningar. Tänk om jag missar något jätteviktigt i det främmande landet om jag väljer fel?

När jag sätter mig för att se på tv på kvällen går tjugo minuter åt till att surfa runt på SVT Play:s utbud (jag lyckas i alla fall hålla mig till att inte leta någon annanstans). Fransk långfilm i svartvitt? Våldsam svensk deckare? Fördjupande dokumentär om antibiotikaresistens? Vad känner jag för just nu? Vem är jag precis i denna stund? Ju längre jag surfar runt i jakt på det rätta desto mer stressad blir jag. Spotify gör mig också utmattad med sitt enorma utbud. Vad jag än väljer så innebär det att jag väljer bort något annat och jag vill ju inte slösa bort min tid eller mina pengar på fel saker, nu när precis det jag vill ha eller behöver antagligen finns därute någonstans.

Överdriver jag? Inte mycket. Jag och valfriheten har en dålig relation just nu.
I sin bok Valfrihetens tyranni beskriver filosofen Renata Salecl valfrihet som en ideologi och en plikt. Vi måste lägga en hel massa av vår tid på att välja för att upprätthålla det ekonomiska system vi har och priset vi betalar är vårt välmående. Hon skriver att ”valfrihetsideologin ’väljer’ en tvångsmässig personlighet åt oss och utser den typ av neuros som kommer bidra mest till kapitalismen i dess nuvarande form.” Vår tid äts upp av att göra välunderrättade val av allt från partner, personlighet, utseende och vänner, till telefonbolag, matvaror, kläder, resor och underhållning. Vi förväntas manifestera vilka vi är och vilken värld vi vill se genom våra val. Vår tid binds upp och lämnar litet utrymme för samhällsengagemang och verklig vila.

I teorin är jag för valmöjligheter på de flesta områden (men staten kunde gott få återta ansvaret för saker som el och telefoni för min del). Men i praktiken längtar jag allt oftare tillbaka till tiden då fast tablå-tv var vad som fanns att titta på, musikutbudet begränsades till skivorna jag hade hemma i hyllan och mina möbelinköp inskränktes till vad som fanns på närmsta loppis. Kan man någonstans få välja ett liv med färre val?

 

Som krönika i GP igår.

Det finns också ett avsnitt i min bok Klara färdiga gå som handlar om valfrihet, där jag bl a skriver om hur avregleringar på en rad marknader marknadsfördes som en valfrihetsreform, men ledde till högre priser och/eller sämre kvalitet på en rad områden. Tågresor, taxi, bilbesiktning, el och posttjänster har t ex alla blivit dyrare. Jag skriver

”Valfrihet är inte i sig något negativt men det kan få konsekvenser som är negativa. Därför behöver vi noga överväga vad som ska vara möjligt att skapa konkurrens inom och hur konkurrensen ska tillåtas se ut. Vi måste sluta tillbe ‘valfrihet’ som vore det en religiös grundtes för vårt samhälle.”

Feltänket med betyg

Här är en klok och informativ artikel om problemen med vårt sätt att se på och använda betyg. Betygs- och motivationsforskaren Alli Klapp skriver bl a om hur incitamenten för betyg hämtats från ekonomiska teorier, och varför dessa faktiskt inte är applicerbara på elever:

”En central aspekt i den ekonomiska forskningen om prestationer som nämnts ovan, är att studierna undersökt hur ett företag kan få arbetstagare att prestera bättre på moment eller arbetsuppgifter som de redan kan och har lärt sig. Dessa studier undersöker ofta människor som utför enklare arbetsuppgifter. Arbetstagarna befinner sig i en process där de inte är i en lärandesituation, utan de har redan lärt sig och kan göra det som krävs av dem. Företagen vill snarare att de ska göra mer och göra det snabbare genom incitament som belöningar, i form av lön, och bestraffningar, i form av risk för avsked. I skolan är situationen en annan. Där befinner sig eleverna i en lärandeprocess som innebär att de ännu inte behärskar det som de ska lära sig och där de ibland lyckas och ibland misslyckas. De är inte färdiga och de är unga. Detta gör att det inte går att jämföra arbetstagare och elever.”

Sedan jag startade den här bloggen har jag lagt ut hundratals blogginlägg och artiklar som alla fortfarande är sökbara. Genom att kolla in min statistik kan jag konstatera att vissa texter lever betydligt längre än andra. Populära är t ex en text jag skrev om kärnkraft (intresset för den går i vågor så jag misstänker att några lärare använder den i sin undervisning med återkommande mellanrum), en om Gene Sharp och hans ickevåldsläror och vägar till demokrati, och ganska många som handlar om ämnen kopplade till mina två senaste böcker samt till skolan. Bland de senare har på senaste tiden den här texten, från 2008, om betyg seglat upp på topplistan igen. Och jag blir så klart nyfiken på varför, men kan bara spekulera.

Texten tar upp tre argument för betyg och dissar dem i tur och ordning. Betyg ger inte bra information om hur elever ligger till (och ännu mindre om vad som behöver göras för att eleven ska prestera bättre), de motiverar generellt inte till mer ansträngning och de är ett dåligt urvalsinstrument för högre studier, skriver jag i texten.

Kanske har intresset för artikeln med det frivilliga försöket med betyg från fyran att göra? Det har tydligen inte blivit någon större efterfrågan på att få vara med i det experimentet. (Jag är inte förvånad).

Texten är alltså nio år gammal och när jag skrev den var jag ganska grön på att skriva om skola och pedagogik. Idag skulle jag kanske vara lite mer nyanserad när det gäller den tredje punkten. Jag tror att betygen fyller en hyfsad funktion som urvalsinstrument till högre studier men hade gärna sett andra möjliga antagningssätt också. I övrigt tycker jag texten håller än. Det är hur som helst intressant att fundera över hur man förhåller sig till tidigare versioner av sig själv. Någon gång när jag orkar skulle jag gärna läsa igenom allt jag skrivit om skolan sedan jag började, för att reflektera över hur mina värderingar och ståndpunkter eventuellt har ändrats, nyanserats eller tvärtom rotat sig ännu mer.

Valfrihet som ideologi och tyranni

Vissa texter är lite roligare att göra än andra, och det här var en sådan! Jag  intervjuar filosofen Renata Salecl om valfrihetens tyranni. Man kan också läsa texten på tidningen Arbetets web, där med fina illustrationer av Max Gustafson.

 

När vi drunknar i alla val orkar eller hinner vi inte göra saker som kanske skulle ha större betydelse för vårt välmående, som att engagera oss i sådant vi tycker är viktigt och roligt. Filosofen Renata Salelc, författare till boken Valfrihetens tyrannni, tycker att vi ska slappna av och tänka mindre på individuella val och mer på hur vi kan förbättra samhället.

När Renata Salecl skulle köpa ost i en delikatessbutik drabbades hon av beslutsångest. Urvalet var enormt och butiksinnehavarens råd hjälpte föga. Hur skulle vännerna bedöma hennes val? Vad skulle överraska dem? Och varför var hon en så dålig konsument som inte kunde välja rätt? När hon gick därifrån mådde hon dåligt.

Renata Salecl är filosof och sociolog och berättar om händelsen i sin bok Valfrihetens tyranni, i vilken hon beskriver valfrihet som en ideologi. Inte bara ska vi orka, vilja och finna nöje i att välja bland ett enormt utbud av konsumtionsvaror, heminredningsprylar och tjänster som telefonbolag och elleverantör, vi förväntas också välja personlighet, vänner, livsstil, utseende, sexualitet och allt annat som har med våra personer att göra. Men vi blir lurade menar Renata Salelc.

– Väljandets ideologi säger oss att vi är förmögna att fatta rationella val och förutsäga vad som kommer ge oss tillfredsställande liv, men vi påverkas från alla håll när vi ska fatta beslut, av vår familj, våra vänner, samhället och vårt eget undermedvetna. Våra val är inte så personliga som vi tror. Vi är också dåliga på att förutspå resultaten av våra val, och dåliga på att veta vad som gör oss lyckliga säger Renata Salecl.

Föreställningen att vi kan och ska välja allt i våra liv leder till otillfredsställelse, ångest och skuldkänslor. Blir vi sjuka, fattiga eller lever mindre tillfredsställande liv skuldbelägger vi oss själva för att ha gjort dåliga val.

– Vi blir passiviserade och oförmögna att förändra yttre omständigheter eftersom vi tror att allt beror på oss själva, säger Renata Salecl. Läs mer