Kriget som pågår har blivit en del av vardagen. Fasansfullt men inte längre något som leder till chock eller sorg för mig utan mer som ett obehag bara. Förmågan att skärma av är nödvändig, annars skulle vi inte stå ut. Men så händer något som öppnar avgrunden igen. Som bilden på de nio männen i Butja som sammanbundna leds bort för att avrättas. Jag blir oerhört berörd och ledsen.

Författaren Dave Grossman har i sin bok On killing beskrivit hur ett sådant ögonblick inträffar för en man som just dödat en annan man i krig, och i den dödades ficka hittar ett foto på hans fru och barn – och inser att det är en människa som han själv som ligger där framför honom. Grossman kallar det för ”en spricka i den slöja av förnekelse som gör krig möjligt.”

Jag använde mig av den historien när jag skrev om avhumanisering i min bok Resan från mörkrets hjärta. Nedan ett utdrag ur boken, med Grossmans berättelse.

För att klara att hacka ihjäl en annan människa med machete krävs först att man slutar se personen som en människa. Kanske man i stället börjar betrakta den som ett stycke ved?

Den unge Pio, som aldrig tidigare visat intresse för något annat än fotboll och definitivt aldrig känt något hat mot tutsier, berättar för journalisten Jean Hatzfeld om den första dagen då han dödade: ” Jag menar, vid det fatala tillfället såg jag inte i honom vad han varit tidigare (…). Hans drag liknade den person jag känt men inget hos honom påminde mig längre starkt om att han var en person som jag hade levt sida vid sida med så länge.” Pio minns att han inte längre kunde se en människa framför sig när han jagat fram en person med tutsisk härstamning i träsket. Han kunde inte förställa sig att varelsen han just skulle hugga ner med sin machete delade samma känslor och tankar som han själv. Han beskriver det som att både han själv och hans offer förvandlats till vilddjur.

(…)

Att avhumanisera offer har genom historien gjorts på många olika vis; genom att kalla dem kackerlackor, klä av dem nakna, ge dem nummer i stället för namn eller trä huvor över deras ansikten. Efter att ha tagit ifrån offren deras värdighet blir det enklare att döda eller förnedra dem. Att offrens ”djuriskhet” i själva verket är en produkt av hur man själv uppfattat och behandlat dem glöms bort i förvandlingsprocessen.

Man behöver inte själv delta aktivt i avhumaniserande handlingar för att påverkas. Det räcker med att som åskådare se hur offren behandlas illa för att mentalt börja avhumanisera dem. Det gör vi som ett försvar av vår passivitet: denna person är mindre värd än andra, därför har jag ingen skyldighet att ingripa. Också offer kan avhumanisera sina förövare och det är det vi hela tiden ser när ondska förklaras vara oförklarlig och vi vägrar se det mänskliga i förövarna. Vi gör dem till monster i stället för människor värda vanlig respekt och sympati (hur mycket vi än fördömer deras handlingar).

Ett plötsligt uppvaknande ur avhumanisering av en människa beskrivs väldigt fint i Dave Grossmans bok On killing. Efter en föreläsning träffar Grossman en veteran från andra världskriget. Han berättar om hur han i en stridssituation dödade en japansk soldat. Efteråt sökte han igenom den dödes kläder och fann ett fotografi av en ung kvinna och två små barn – den dödes familj. När han berättar om det börjar han gråta och säger att han ända sedan dess hemsökts av insikten att de två barnen tvingats växa upp utan sin pappa därför att han själv mördade honom. Han har ridits av skuldkänslor för detta hela livet. Grossman kallar fotografiet för ”en spricka i den slöja av förnekelse som gör krig möjligt.” Om en soldat i varje fiende såg en människa lik soldaten själv skulle dödande för de flesta bli omöjligt. För att klara att döda är soldaten tvungen att förneka sin skuld, avhumanisera och demonisera sina offer och rättfärdiga de order han fått och att han lytt dem.

Beskrivet så här långt låter nog begreppet avhumanisering ganska dramatiskt men det är också ett mycket vardagligt fenomen. När vi trängs ihop med främmande människor på så små ytor att vi inte längre kan hålla den fysiska distans vi vill kan vi börja distansera oss mentalt för att slippa känna obehag. Den främmande mannen som trycks emot oss i den överfulla tunnelbanan är bara en sak, inte en människa.

När jag gick på gymnasiet trängde sig en dag en äldre kille tillhörande skolans coola gäng hänsynslöst emellan mig och mina kompisar. En hård knuff i magen gjorde mig tvärarg och jag ropade ”men URSÄKTA mig!” efter honom. Jag minns så väl hans min när han vände sig om: ”Va, stod det någon där?!”. Det var som om han trodde sig ha passerat genom en helt tom korridor och nu upptäckt att det fanns några myror som tydligen kunde prata på golvet där han just gått. Han hade antagligen inte menat illa med sitt knuffande men hans egen höga status på skolan hade fått honom att sluta se personer med lägre status som människor, så till den milda grad att han faktiskt blev uppriktigt häpen över att någon av oss kunde prata med honom.

Nu blir det hårdare tag över hela fronten. Också inom skolan. Där har visserligen hårda tag varit det som gällt länge men det går alltid att banka ännu lite hårdare på dem som är kortare än man själv. Men allt är inte dåligt i Tidöavtalet. Nedan lite blandade reflektioner.

Några bra mål i Tidöavtalet när det gäller skolan: fler speciallärare, satsning på läsning.

Några eventuellt bra mål (beror på hur det görs): fler diagnostiska prov, centralt rättade nationella prov (bra i sig men dåligt om de ensamma ska få avgöra elevers betyg)

Några direkt kontraproduktiva mål: att ta bort barns rätt att vara med och ta fram ordningsregler (efterlevnaden blir större om barnen deltar i diskussion om, och framtagande av dem); förväntansdokument om ordningsreglerna som ska skrivas under av elever och föräldrar (sprider idén att alla kan uppföra sig bara de vill, vilket inte stämmer och därför riskerar att få elever som redan mår dåligt/är utagerande att mötas av mindre tolerans och mer repression som får dem att må ännu sämre/agera ut ännu mer), konsekvenstrappor (så här tänker vi straffa dig om du inte lever upp till våra regler – mer nedan om varför det är en dålig idé); att skolor alltid ska polisanmäla brott (mer om varför det är dåligt i här); att skolans styrdokument ska få ökat fokus på ”inlärning, färdigheter samt fakta- och ämneskunskaper (bort med värdedelarna i styrdokumenten alltså)

Såhär skriver jag i min bok Vad ska vi med skolan till? om konsekvenstrappor(samma som åtgärdstrappor):

För några år sedan pratades det mycket om åtgärdstrappor i svenska skolor. I dokument, som man dessutom ofta fick för sig att elever och föräldrar skulle underteckna som något slags kontrakt, slog man fast vilka skyldigheter eleverna hade och vad som kunde drabba dem om de bröt mot dem. De kunde innehålla steg som

1. Utvisning ur klassrummet

2. Kvarsittning

3. Skriftlig varning

4. Tillfällig avstängning

5 Omplacering

Vad säger dessa trappor och kontrakt till elever som har svårigheter som kan få dem att uppfattas som stökiga?

Det ligger fortfarande nära till hands för många att vilja straffa bort vad de uppfattar som dåligt uppförande men om en elev faktiskt inte kan sitta still, koncentrera sig eller reglera sitt humör, vad hjälper det då om den får veta att den kan bli straffad för det? Och vilka budskap sänder det till den stökiga elevens klasskompisar (hen är elak som inte vill göra bättre ifrån sig?)?

Som analogi kan vi fråga oss om en elev med dyslexi hade lärt sig läsa bättre med dessa hot hängande över sig? Nej, naturligtvis inte. Så varför tror vi att eleverna som inte klarar att uppföra sig plötsligt skulle kunna det? En och annan elev som bråkar på pin kiv kanske skärper sig, men en sådan här åtgärd slår brett, mot alla.

I skolan håller barn på att lära sig både faktakunskaper och att vara människor. Vi kan alltså inte utgå från att de redan vet hur man är människa på ett bra sätt eller att de, även om de vet, klarar av det. Barn behöver ges förutsättningar att klara de krav vi ställer på dem.

Om förutsättningarna är de rätta skulle man kanske kunna sammanfatta elevens roll så här:

– att komma till skolan med nyfikenhet och positiv inställning

– att göra sitt bästa för att lära, utvecklas och bidra till det gemensamma

– att kommunicera vad hen behöver och vad hen har att bidra med

– att vara vänlig, hjälpsam och konstruktiv i sina relationer till andra

Men allt detta är också sådant som skolan har ansvar för att fostra eleven till eller ge möjligheter till. Det är orimligt att begära att en elev som är svårt mobbad eller ständigt ges uppgifter på fel nivå ska gå till skolan med nyfikenhet och positiv inställning. Inte heller att en elev inom autismspektrat ska veta hur den formar konstruktiva relationer till andra, eller att en elev med känslomässiga problem ska klara att kommunicera sina behov. Därför måste alla idéer om vad elever ska göra och klara alltid komma med tillägget ”utifrån sina behov och förutsättningar”.

Skolan kan inte kräva något av eleven som den inte sett till att eleven har möjligheter att klara, och skolan bör heller inte kräva något som den inte tror att eleven kan leva upp till. Krav måste vara individanpassade, inte generella. Vad elevens föräldrar borde göra, eller redan borde ha gjort, är också helt irrelevant i relationen mellan skola och elev. Det är en fråga som ska stanna mellan skolan och föräldern och inte färga av sig på eleven. En förälders brister ska alltså inte drabba barnet när det är i skolan. Där får man snällt utgå från vad eleven fått med sig in i klassrummet och arbeta med det.



 Ännu en av mina vänner berättar att hennes barn mår dåligt. Svår ångest tvingar dem till återkommande besök hos BUP. De är så många nu, de unga i min närhet som skär eller svälter sig, skolvägrar eller sjunker ner i depressioner. Tonårstiden var inte lätt när jag var ung heller men forskningen är tydlig: barn och unga mår allt sämre. Vad är det vi gör mot dem? Kanske samma som mot vår natur: betraktar dem som maskiner som ska leverera, eller resurser att exploatera? Genom telefoner och datorer är deras flöde av information om världens elände dessutom evigt: krig, klimatupphettning, artutrotning. Och så reklamen överallt, som säger att de inte duger som de är eller kan vara nöjda med vad de har. 

Att rusta unga för att orientera sig i allt detta, hjälpa dem att finna en roll och ingjuta en vilja att bidra till att göra världen bättre – borde inte det vara skolans allra viktigaste uppgift?

Ett mantra man ofta hör i samband med klimatdemonstrationer som leds av barn och unga är att det inte kan vara deras uppgift att lösa problemen åt oss. Det är sant men de flesta tonåringar är redan mycket väl medvetna om vad som är på väg att hända. Om människor känner att de kan göra något åt det som oroar dem leder det till mindre risk för att må dåligt. Det har Maria Ojala, docent i psykologi vid Örebro universitet, kommit fram till. Hon studerar ungas oro och handlingsstrategier kopplade till klimatfrågan. Att se att man är många och få agera tillsammans ger hopp, som i sin tur leder till ökat välbefinnande. Skolan kan erbjuda möjligheter till engagemang, som att bevara lokala vattendrag, djurliv och växter eller trycka på för förändring.

Världens kanske idag ledande utbildningsfilosof Gert Biestá menar för övrigt att den fråga vi alltid bör ställa oss lyder: Vilken form av skolor behöver vi för att barn ska kunna handla? På en plats där människor inte ges utrymme att agera kan vi inte vänta oss att alla ska fortsätta bete sig på ett fullt demokratiskt sätt.

Jag drömmer om en skola där vi på allvar förbereder eleverna för att bygga ett hållbart samhälle. De kommer behöva gedigna artkunskaper och god kännedom om de ekosystem som vi är helt beroende av. Hur fungerar de och hur kan vi samspela med dem på de platser där vi själva lever?

Den amerikanske författaren, poeten och bonden Wendell Berry föreslår i texten ”Examen i att komma hem”^⁠ en kursplan i hemkomst som utgår från ett antal frågor, bland andra: Vilken är den här platsens särprägel? Vad tillåter naturen att vi gör här utan att bestående skador eller förluster uppstår? Vad kan vi göra för att reparera de skador vi redan åsamkat? Villkoren för alla arters överlevnad är lokal anpassning. Det gäller även oss människor.

De unga kommer också behöva värderingar och känslor som vägleder dem rätt. Men hur ska vi vuxna klara att förmedla respekt och vördnad för allt som lever och växer när det måste vara uppenbart för dem att vi själva saknar det, inte minst eftersom samhället inte respekterar barns behov av en medkännande och flexibel skola och en säker framtid? 

Keri Facer, professor i utbildningens och samhällets framtid, menar att vi måste börja se offentligheten som inte bara bestående av människor utan av alla levande varelser som finns i biosfären.^⁠ Utbildningsfilosofen NelNoddings skriver i sin tur att vi måste utbilda för ”ekologisk kosmopolitism” som innebär omsorg om hur våra samhällen påverkar jordens hälsa. En sådan känsla av samhörighet kanske är vad som behövs för att nödvändiga politiska beslut ska bli möjliga att fatta? Faktakunskaperna finns där men vi behöver också en känslomässig förståelse. Det kan skolan kanske ge den uppväxande generationen ­- även om förundran, solidaritet och hemkänsla är svåra att mäta och sätta betyg på. 

Med fler friluftsdagar och mer uteundervisning skulle naturen kunna bli en plats för att både undersöka insektslivet i en bäck och sjunka ner på rygg i mossan och titta på trädtopparna. Kontakt med naturen är också en skyddsfaktor mot psykisk ohälsa. 

                Jag tror att vi dessutom behöver börja se på alla människor som levande varelser i alla de roller vi tar oss eller tilldelas. Elever är inte robotar som vi kan programmera. Det är som om vi ibland glömmer det i vår iver att göra dem till fungerande kuggar i maskineriet. 

Barn behöver faktakunskaper och de måste få lära sig att tänka rationellt och förnuftigt. Så låter det i debatten om skolan och jag håller med. Men vad är förnuftigt? 

Den som saknar insikten om att vi är beroende av naturen, eller saknar värderingen att också framtida generationer ska kunna leva här, kan anse det förnuftigt att skövla skogar och hav för ekonomisk vinning. Har personen dessutom goda faktakunskaper om hur man går till väga så finns inte mycket som hindrar från att skrida till verket.

Vilka värden vill vi att skolan ska bygga på? Är våra barns psykiska hälsa eller deras känsla av sammanhang och mening ett rimligt pris att betala för konkurrenskraft och höjd levnadsstandard på kort sikt? Är fortsatt skövling av naturen något vi stödjer och vill utbilda våra barn till? Eller kan vi söka oss fram till andra värderingar som kan ge en mer inkännande relation till allt som lever och växer? Både till naturen och till alla de unga som kommer tvingas hantera den gungande värld vi lämnar över åt dem. 

För att en verklig förändring i relationen till naturen ska bli möjlig genom skolan krävs en annan syn på denna institutions värde och nytta än den som är förhärskande. Bort från idén att dess viktigaste uppgift är att förmedla faktakunskaper så effektivt som möjligt till tanken på den som en social och ekologisk gemenskap som vi bygger ett samhälle med.  

I tidskriften Sveriges Natur häromveckan.

Referenser

Keri Facer: Learning futures. Education, technology and social change. 2011 

 Gert Biesta: Bortom lärandet. Demokratisk utbildning för en mänsklig framtid. 2006 

Wendell Berry: Konsten att vara här. Texter från ett annat Amerika. 2017 

  Nel Noddings: Education and Democracy in the 21st century. 2013 

I OBS förra veckan.

Snabbt och vant målas sexdockans bröstvårtor. Flinka fingrar monterar ihop sprayflaskor. Back efter back med små såsförpackningar travas på höjden. Håglösa uniformerade människor rabblar ”Företagets öde är mitt öde. Företagets ära är min ära.” Prisbelönta dokumentären ”Ascension” av filmaren Jessica Kingdon skildrar kinesiskt arbetsliv. På en kurs får deltagarna i detalj lära sig hur de ska nicka, vinka och le i affärslivet. 

Det är lätt att förfasa sig över det inrutade och hierarkiska i scenerna från Kina men det finns paralleller på närmare håll. Den som läser västerländsk managementlitteratur kan hitta instruktioner som beskriver exakt hur man som chef ska prata till och hantera sina medarbetare. Liknande manualer går att finna för lärare och föräldrar. Råd som tycks utgå från att den ene bara är arbetsmaterial för den andre. 

Medicinforskaren Julia Romanowska påpekar att ett sådant förhållningssätt är att betrakta som ”beteendeteknologi”, en term som förknippas med behavioristen BF Skinner och hans idéer om att utveckla människan genom betingning. 

I boken ”Schibboleteffekten” beskriver Romanowska hur hon i en forskningsstudie lät femtio chefer få en kort gemensam grundkurs i ledarskap. Hälften fick sedan fortsätta med en traditionell ledarskapsutbildning medan övriga fick delta i tolv sammankomster med intensiva konstupplevelser kallade schibboletföreställningar. Starka, ofta obehagliga eller skrämmande texter av författare som Etty Hillesum, Franz Kafka och Fjodor Dostojevskij varvades med klassisk musik och skriftlig reflektion och samtal. 

I den första föreställningen möttes Bibelns Höga visan och nobelpristagaren Elfriede Jelineks skildring av ett förhållande präglat av sexuellt våld. Några deltagare blev så illa berörda att de gick ut ur salen. Andra blev arga och upplevde sig manipulerade. Men efterhand som träffarna blev fler hände saker med deltagarna. De kapitulerade och lät sig beröras och uppröras utan att kräva svar på vad som var nyttan med det hela. Flera berättade om känslor av solidaritet och samhörighet och en vilja att lindra andras lidande. 

En deltagare skriver i samband med en föreställning, i ett tillstånd som kanske kan liknas vid eufori: ”Mycket har hänt inom mig ikväll. Jag känner faktiskt fullt ut att jag skulle kunna lämna allt jag har och utgå från en helt annan plats i livet. (…) Blir sugen på att spela dragspel. Jag ska lära mig spela dragspel.” En annan skriver: ”Jag får en enorm lust att åka hem och baka bröd till min familj, jag känner en vördnad och kärlek för livet.” Slut citat. Trots det mörka innehållet i texterna berättar flera i sina skriftliga reflektioner att deras livslust och glädje växer. Romanowska ser samtidigt en förskjutning hos deltagarna. De går från att tänka i termer av makt till att tänka i termer av ansvar.

Jag har bara i korta perioder av mitt vuxna liv haft en chef eller själv varit ledare och är inte bekväm i någon av rollerna. Allra värst har det varit under chefer som använt vår personliga relation till att få mig att göra vad de bestämt redan i förväg. Jag tror inte att någon människa mår bra av att ses som en robot att programmera. Inte heller att någon mår väl av att vara den som manipulerar eller ser på andra enbart som medel för att uppnå vissa mål. 

I de intervjuer som gjordes med deltagarna i schibboletgruppen åtta månader efter experimentetberättade de att de sov bättre, hade mer energi, var gladare och hade bättre självkänsla än tidigare. Hos den kontrollgrupp som fått en traditionell chefsutbildning var resultaten de motsatta. Och trots att de själva tyckte sig ha blivit bättre chefer fick de sämre omdömen av sina medarbetare än före kursen. De traditionellt chefsutbildade mådde alltså inte bara sämre, de blev också sämre chefer av kursen de gick. Medarbetarna till schibboletprogrammets chefer var i stället nöjdare med dem. Både chefer och medarbetare hade dessutom mätbart högre halter av ett hormon som hjälper oss att hantera stress. I den andra gruppen hade både chefer och medarbetare fått sänkta nivåer. 

Musik och litteratur måste kanske inte förstås omedelbart för att betyda något för oss. Och det som får oss att blomstra kanske inte är den falska trygghet som en tydlig ledare ger, utan mötet med en människa som kan omfamna komplexiteten hos såväl sig själv som andra. En av schibboletdeltagarna skriver efter kursen: ”Den ömhet och respekt jag kände för var och en i gruppen var applicerbar på andra eftersom den var en ömhet och respekt för människans väsen.” 

Också läraren Maria Wiman bemöter sina medarbetare med ömhet och respekt för deras väsen. Tillsammans med sina elever formar hon en undervisning som blir till nytta för andra och erbjuder eleverna djup känsla av mening. Ofta börjar det med att eleverna blir upprörda över, eller uppspelta av något. Maria Wiman lyssnar och åker med men styr med lätt, och ibland mer fast, hand i de riktningar som gör det möjligt att också få med det stoff som läroplanen stadgar. I boken ”Värdeskapande lärande i praktiken” beskriver hon deras olika projekt som kan handla om att starta insamlingar till hjälpverksamhet, bygga en informationskampanj, läsa högt för äldre eller skriva egna veckobrev om vad som händer i skolan och skicka till föräldrar och mor- och farföräldrar. Maria Wiman berättar om ett lyhört samspel med eleverna. Vad får dem engagerade? Vilka är de? Vad har de att bidra med?

Som ledare kan man luta sig mot sin formella makt. Sådan har man i kraft av sitt ämbete och det kan vara rätt att fördela arbetsuppgifter, befordra eller degradera, straffa eller belöna. Informell makt kan i stället bygga på att man är den med mest kunskaper och erfarenheter eller störst klokskap. Vill man se engagemang och utveckling tyder forskning på att det är klokare att luta sig mot sin informella makt, oavsett om man är företagsledare, lärare eller förälder. Underkastelse är inte det mest utvecklande förhållningssättet i något sammanhang eller någon relation.  

Att vara ledare är inte att alltid ha rätt, även om många ledarskapsteorier, inte minst för föräldrar, tycks utgå från det. Det kryper i kroppen på mig när jag läser förnumstiga artiklar om vikten av att som förälder benhårt stå fast vid vad man beslutat. Själv har jag föredragit att lära mina barn att goda argument kan löna sig och att kompromisser är både möjliga och nödvändiga. Ibland misslyckas jag och får be mina barn om ursäkt. När jag lyssnar på dem så lär de mig hela tiden att bli en bättre förälder.

I vår samtid ropas det ofta på starka ledare som är tydliga och kan konsten att förenkla, men vad vi behöver är primärt något annat: Ledare som slutar hantera, manipulera och dumförklara sina medarbetare, underordnade, elever, väljare eller barn. Individer som vågar tänka och känna och lyssna och som står ut med att låta Höga visa möta Elfriede Jelinek.

Jag är vid en pytteliten stuga vid en mycket liten sjö. Närmast oss finns det skog men annars mest hyggen. Vattnet i sjön är alldeles brunt. Humusämnen från hyggena lakas nu ur marken.
Vi har lagat mat över öppen eld och det har börjat skymma när vi hör mullret på andra sidan vattnet. En skogsmaskin. Nu? Och varför? Träden är ju redan borta. Efter en stund kommer den över ett krön och ner på ett hygge vid sjön. Vi ser den genom den tunna ridå av träd som sparats alldeles vid sjökanten.

Det knakar och brakar och en björk faller. Vi funderar över om den kommit för att ta ner också de slankiga hänsynsträd som sparades vid avverkningen, men mest verkar den bara åka fram och tillbaka lite planlöst. Vad sysslar föraren med? Vi går ut på bryggan men kan inte se ordentligt. Snart är det alldeles mörkt och vi snubblar oss fram genom skogen för att komma närmare. Så står vi till sist vid hyggeskanten. Det är natt nu. Maskinens strålkastare bländar oss när den vänder. Den släpar något efter sig. Jord och sten och grenar kastas upp och runt. 

Det ger en kuslig känsla att stå där och spana i mörkret mellan träden, med blåbärsris runt fötterna. Som om vi bevittnar en fientlig invasion. Jag känner mig utsatt när strålkastarljuset sveper över oss. Därute tuggar sig ett monster från rymden fram, fast besluten att göra jorden obrukbar och obeboelig innan den vänder tillbaka till sitt eget solsystem. Men nej, det sitter en människa därinne vid spakarna. En maskinförare som gör sitt jobb. Markberedning.

Tillbaka i stugan har jag svårt att somna. Det är torrt i markerna. Maskinen mullrar fortfarande därute och många skogsbränder de senaste åren har startat när gnistor uppstår då aggregat träffar sten. Jag försöker tänka på hur många avverkningar som görs och hur få det trots allt är som leder till skogsbränder, men riktigt tröstande är inte den tanken. Vad är det för dårskap som pågår i vårt land, dygnet runt, alla dessa alldeles vanliga dagar i skogslandet Sverige?

Det pågår någon sorts tävling i att smeka fördomar och önsketänkande medhårs bland våra politiker.

”Jodå, det går att flyga på semester som vanligt, ingen fara för klimatet.”

”Det är bara att säga åt ungar att skärpa sig så lär de sig allt de ska.”

”Om vi bara får fler poliser och hårdare straff så blir alla brottslingar så rädda att kriminaliteten minskar bums.”

”Alla får vad de förtjänar så fördelningspolitik är förlegat. Det är bara att göra rätt val.”

”Får vi stopp på invandringen så får alla ‘svenskar’ jobb, vi slipper kriminalitet och alla börjar älska varandra och lever lyckliga i alla sina dagar.”

”Frihandel och långväga turism leder automatiskt till fred, frihet och välstånd världen över.”

”Vi kan fortsätta konsumera mer och mer och mer för tekniken kommer lösa allt och när jordens resurser är slut så är det bara att hämta nya på Mars eller så har tekniken vid det laget gjort det möjligt att bygga slott av luft.”

”Vi ska satsa på kärnkraft för det löser våra energiproblem (länk här för den som vill få fakta på det).”

Det är en tävling i antiintellektualism. Gud så töntigt jag tyckte det ordet var när jag i mitten på 90-talet hörde folk börja svänga sig med det. Jag uppfattade det som att det mest var ett annat sätt att säga ”Du är dum.” Men det innehåller så mycket mer. Det är en ovilja att lyssna på verklig kunskap och ofta att rentav uttrycka förakt för verklig kunskap. En ovilja att tänka, förstå, bygga beslut på annat än magkänsla och drömmerier. Att välja de fakta som styrker ens egen tes och strunta i resten; att tro att man är smart när man får folk med sig på falska premisser; att inbilla sig att det är viktigare att få rätt än att ha rätt. Att ge enkla svar på komplexa frågor eller säga att andras åsikter beror på känslor medan ens egna beror på rationalitet (att inte fatta att man själv också har känslor som påverkar ens omdöme och åsikter, måste vara höjden av oförmåga att tänka rationellt). Men också att vägra erkänna att människors känslor spelar roll är antiintellektuellt. Om man t ex hävdar att det inte spelar någon roll hur barn mår i skolan så har man ju inte förstått något av vad det är att vara en levande varelse.

Sven-Eric Liedman skriver klokt i DN om hur antiintellektualismen frodas i politiken: ”En av de första artiklar jag skrev för Nationalencyklopedin handlade om antiintellektualismen. Jag minns att jag först kände mig lite tveksam till ordet som inte tillhörde den vanliga vokabulären. Dessutom var det långt som en buss. Men efter en stunds eftertanke insåg jag att det trots allt var ett viktigt ord som förtjänade en text.

Antiintellektualismen uttrycker en djup misstro mot det mänskliga förståndet och därmed mot allt från förnuftiga vardagsresonemang till strikt vetenskapliga metoder. Men den kunde också innebära en motvilja mot dem som hade till huvudsaklig uppgift att syssla med sådana frågor, ‘de intellektuella’.”

Upp till kamp mot de lätta svaren på de svåra frågorna, och mot dem som talar till det lägsta i oss!

Nu finns den som ljudbok!!

Nu finns den som ljudbok!!

Fem timmars lyssning till min ljuva stämma, när jag förklarar hur vi formar en skola för alla; en skola som utvecklar våra barn såväl kunskapsmässigt som socialt. En skola som ger kunskaper för livet som medborgare och medmänniska men samtidigt också för framtidens arbetsmarknad. En holistisk skola, för samhället och för individen.

#Vadskavimedskolantill

Förr när spädbarn skrek hände det att man gav dem en tuss brännvin att suga på för att de skulle lugna sig. Det fungerade! Barnen somnade och målet var uppnått. Idag har vi slutat med det eftersom vi insett att biverkningarna är alltför allvarliga. På samma sätt skulle vi behöva tänka med allt vi gör med (eller mot) barn. Det kanske ”fungerar” i bemärkelsen att vi når de mål vi har men till vilket pris? Vilka är biverkningarna? Och är de rimliga?

Jag har precis sett de två första avsnitten av Vetenskapens världs serie Det svenska skolexperimentet. Mycket sevärd! Man tar bland annat upp en rapport från Folkhälsomyndigheten som visar att psykosomatiska besvär som huvudvärk, ångest och sömnsvårigheter bland barn och unga har ökat drastiskt från 1985 till 2018. Pojkar som upplever besvär har ökat från 15 procent till 35 procent medan flickor med samma besvär har ökat från 30 procent till 60 procent.

Några av skälen är allt mer stress och hets i skolan, för lite stöd till dem som behöver och ett galet betygssystem.

Är barns och ungas psykiska hälsa ett rimligt pris att betala för de mål vi når? Mitt svar är nej, och det hade varit nej även om vi fått superresultat i PISA och producerat genier i långa banor.

#vadskavimedskolantill

Jag brukar inte skriva om böcker, artiklar, filmer, TV-serier eller åsikter som jag tycker är kassa utan hellre lyfta fram sådant jag tycker är bra. Men nu gör jag ett undantag för Jesper Rönndahls serie Vem mördade skolan eftersom SVT fortsätter lyfta fram den som rekommenderad tittning vecka efter vecka. Jag har bara sett tre avsnitt för sedan orkade jag inte mer. Kanske blir det bättre sen men det betvivlar jag.

Några av problemen:

1. Jesper Rönndahl beter sig som en skolgårdsmobbare och översittare. Folk hånas för sin vikt och sin klädsel. Kloka människor med djup insikt i saker får inte tala till punkt och tillskrivs åsikter de inte har men som de sedan blir hånade för. Efter att ha sett avsnittet om marknadiseringen av skolan känner jag större sympati för Barbara Bergström än för Jesper Rönndahl själv, vilket borde vara talande nog för vilken skithög han beter sig som.

2. En av få forskare som får tala till punkt är Anna-Karin Wyndhamn, som används som något slags neutralt facit för hur saker ligger till i skolan. Men Wyndhamn är knappast något neutralt facit utan en person som varit hård i debatten, som har en konservativ människosyn och som drar slutsatser som många andra i den pedagogiska världen inte håller med om. Det hade ju varit hederligt att klämma in den informationen någonstans.

3. Han snuttifierar och förvränger. Viktiga saker förvandlas till trams. Han missförstår vad folk säger och man vet inte om han gör det med flit eller för att han helt enkelt inte förstår vad de säger. Om man tycker att det är bra med en kunskapsskola så bör man själv skaffa sig ordentligt med kunskaper, och se till att man förstår vad personer klokare och mer kunniga än man själv säger, innan man sätter igång att göra ett TV-program som påstås presentera sanningar om skolan. Som Ivar Arpi konstaterade i sin sågning: man betvivlar att Rönndahl talar sant när han säger att han lagt två år på att undersöka den svenska skolan.

4. Han försöker vara rolig men är inte det. Effekten blir att det hela känns pinsamt.

Här är ytterligare några kritiska röster:

Victor Malm i Expressen:

”Jag lessnar. Börjar spola. Tar fram telefonen. Vill stänga av tramset som brusar på tv:n. Vad hade hänt om man i stället lät Helena Granström eller Göran Rosenberg snoka i skolkorridorerna? Frågan ställer jag av en anledning. ”Vem mördade skolan?” och ”Svenska nyheter” är barn av samma tid, samma anda: Komikern har ersatt den stridande intellektuella som samhällets sanningssägare. Förändringen har ett designfel: Stor risk att meningslöst clowneri ersätter meningsfulla tankar. Synd att det började kärva just i skolfrågan. ”

Ingrid Bosseldal i GP (efter bara första avsnittet): ”Jesper Rönndahl vill tillbaka till en skola som han upplevt som sammanhållen och likvärdig och som resulterat i både ”På spåret”-vinnare och toppresultat i internationella kunskapsmätningar. Jag kan sympatisera med det. Jag var själv lärare i den skolan och den skiljer sig ganska radikalt från den skola som vår samtids mest hätska skoldebattörer vill (åter)skapa. Samtidigt, med kännedom om de senaste fem-sex årens skolkrisutrop och dess slagsida mot neokonservativa problemformuleringar och lösningar på senmoderna utmaningar, bävar jag ändå för de fortsatta programmen.”

Som essä i P1 igår.

Som femåring fick jag en dag upp ögonen för kvinnlighet. Min förskola tog emot en praoelev, en ung flicka som jag uppfattade som vuxen och väldigt vacker. Jag minns hur vi satt på gräsmattan utanför förskolan och att jag noterade att hon satt på ett speciellt sätt. Inte på rumpan med benen i kors, eller på knä som alla vi barn utan på ena höften med knäna ihop och uppdragna åt ena sidan. För att hålla balansen hade hon ena handen som stöd i marken. Åh, så tjusigt! Så ville jag också sitta och jag började öva. Uppenbarligen gick det så där med att upprätthålla den sedesamt kvinnliga looken för flera år senare, jag kan ha varit runt elva, åkte jag buss med en kvinnlig släkting, när hon sa åt mig att hålla ihop knäna. Jag undrade varför och fick svaret att det inte såg trevligt ut för flickor att sitta brett med benen. Som jag skämdes! Hade jag alltså suttit på fel sätt i hela mitt liv utan att veta om det?

Jag minns många sådana här situationer från min barn- och ungdom. Tillfällen då det plötsligt gått upp för mig att jag gjort fel och att alla andra visste och kunde saker som jag missat. Ibland förstod jag för att jag blev tillrättavisad av vuxna, andra gånger såg jag något i andras blickar, barns eller vuxnas, och insåg att jag sagt eller gjort något pinsamt eller klumpigt.

Som barn var jag dålig på att förstå socialt samspel. Det som verkade komma naturligt för många andra gjorde inte det för mig. Medan läsning, skrivning och räkning gick som en dans och jag hade svårt att förstå varför andra behövde traggla så, infann sig aldrig samma flow på det sociala samspelets arena för min del. Där fick jag själv traggla, inte sällan efter att först ha mötts av ilska eller hån.

Läs hela texten här.