Lokala litteraturfestivaler, poesiuppläsningar och mötesplatser för författare – hur får man till det? Victor Estby berättar hur man lyckats i Dalsland. Kultursamverkansmodellen är tänkt att bidra till att hela Kultursverige ska leva.

Victor Estby var sedan flera år sommarboende i Svanskog, ett par mil från Åmål, när han fick frågan om att hålla i ett lokalt litterärt projekt där nyanlända fick skriva om sina liv. Han tackade ja. När sedan en fast tjänst som verksamhetsledare för Bokdagar i Dalsland utlystes sökte han och fick jobbet. Från ett liv som journalist och författare i Stockholm gick han till ett liv i glesbygd, med arbetsplats i Åmål, en kommun med drygt 12000 invånare.

– Den största skillnaden är att man blir någon här och det är positivt. Det finns inte så många etablerade författare. Nackdelen är att alla vänner och bekanta är långt borta.

                      Victor Estby saknar den kontinuerliga kontakten med andra som har skrivande som yrke men har sett till att skapa sig nya sammanhang, som skrivargruppen han startat med både etablerade författare och de med författardrömmar. 

                      Dalsland är ett av landskapen med lägst antal invånare i landet, bara runt 50 000, och det saknas städer. Det finns ett utbrett intresse för hembygden och dess historia och många skriver böcker om den egna släkten, arbetsplatsen eller bygden. Ungefär en bok i veckan ges ut i Dalsland, som egenutgivning eller på små förlag, men ofta säljer de hyfsat enligt Victor Estby.

                      I denna lokala litterära mylla bestämde sig eldsjälen Anita K Alexanderson för att få något större att växa. Hon hade varit chef i bankvärlden och var bördig från Dalsland. Efter en tidig pension flyttade hon tillbaka och tillsammans med en väninna satsade hon av egna pengar för att få till stånd den första litteraturfestivalen i Dalsland. Den hölls sommartid invid Håveruds akvedukt, den plats i landskapet som drar mest turister, och blev en stor framgång med flera hundra gäster. De deltagande författarna var till stor del lokala. 2019 hade bokdagarna vuxit till 4000 besökare och en rad namnkunniga författare i olika programpunkter. 

                      Den intensiva sommarveckan då litteraturfestivalen hålls är bara en av alla aktiviteter som Dalslands Litteraturförening anordnar. Vartannat år arrangeras nordiska novelldagar och vartannat år en poesifestival. Året om erbjuder föreningen, i samarbete med andra, föredrag och uppläsningar i Åmål. En vanlig författarkväll drar 50 till 70 personer, berättar Victor Estby. 60 volontärer bidrar till att verksamheten ska fungera. 

                      Utöver detta placerar föreningen ut bokskåp runtom i Dalsland – nu totalt 22 stycken. I Nordiska Litteraturhuset i Åmål, där föreningen har sitt säte och Victor Estby sin arbetsplats, hyser man också ett antikvariat, ett dalsländskt referensbibliotek, ett bibliotek med alla författare som deltagit i föreningens arrangemang genom åren, ett nobelprisbibliotek och ett nordiskt bibliotek. Där finns arbetsrum för de författare man tar emot inom programmet Artists in residence, liksom för den lokale författaren Gunnar Källström, och plats att göra föreningens medlemstidning som kommer ut fyra gånger per år. 

                      Victor Estby ser flera fördelar med att jobba med kultur i en liten kommun.

– Vi har en nära relation till politiker och tjänstemän i kommunen, får snabba svar och har bra koll på ekonomiska förutsättningar. Kommunens kulturchef är också chef för biblioteket vilket gör beslutsvägarna korta.

                      Västra Götalandsregionen, som Dalsland tillhör, är emellertid byråkratisk, tycker Victor Estby.

– Det kan vara tungrott att ha med dem att göra och det tog tid att få dem att få upp ögonen för det arbete som bedrevs med Bokdagar i Dalsland. 

                      Samtidigt lovordar han dem på många områden:

­– Det är en enastående region vad gäller kultur. Nu stöttar de Bokdagarna på ett

jättebra sätt. Det är inte alls samma som i Stockholm där man tänker att allt sköter sig själv. 

Så varför har Dalsland, och Åmål lyckats få till ett så rikt litterärt liv? De förklaringar Victor Estby ger är att det funnits eldsjälar som varit beredda att jobba hårt för att få igång saker, och att lokala institutioner som kommuner, bokhandlare och bibliotek var snabba med att uppmärksamma litteraturföreningens arbete och haka på.

– När vi håller författarkvällar så har bokhandeln i Åmål alltid sett till att ta in författarnas böcker och skylta med dem. Och vi har försökt att se till att bidra med värde till andra från vårt håll. Vårt arbete gör att en massa andra personer och verksamheter får in pengar: hotell, restauranger och ljudtekniker.

                      Victor Estby tror också att det är gynnsamt att det finns fler stora kulturevenemang och kulturcentrum i Dalsland. I Fengersfors finns konstnärsnavet Not Quite som bland annat driver galleri och utställningshall och anordnar många aktiviteter och i Åmål hålls en mycket välbesökt bluesfestival. Det finns ett underlag av driftiga, kulturintresserade människor som alla bidrar till att lyfta kulturens roll.  Mycket är alltså bra i Dalsland men det kan bli ännu bättre, menar Victor Estby.

­–Vi skulle vilja få en mer stabil ekonomi och hoppas på verksamhetsstöd från Kulturrådet. Och så skulle det behövas fler boenden under våra evenemang och bättre kommunikationer så folk kan ta sig hit. 

                      I enkäter med författare på landsbygden uppger många att de önskar sig fler arenor att mötas och att synas på. Efter ett tiotal år renodlade Bokdagar i Dalsland verksamheten mot att mer lyfta fram etablerade författare och minska på de lokala. 

– De mindre etablerade skribenterna och författarna från Dalsland har känt sig undanskuffade. Vi har hela tiden uppmärksammat och recenserat i stort sett allt som kommer ut i Dalsland i vår tidning Korpgluggen men har insett att vi behöver göra mer. Vi har förlorat lite av den publik som vill ha det lokala och vill få tillbaka den, säger Victor Estby. 

                      Dalsland hyser emellertid skralt med etablerade författare.

– De flesta som är etablerade och kommer från Dalsland flyttar härifrån. Den verksamhet vi driver har inte räckt för att de ska känna att de utvecklas och kan stanna. Vi försöker vara lyhörda och engagera så många vi kan vid våra evenemang och har haft releaser och bokhandelsturnéer, och vi ger priser till dem som kommer från vårt landskap eller bor här. 

                      Några pristagare hittills är Malin Eriksson Sjögärd, väletablerad barnboksförfattare bördig från Åmål som för några år sedan flyttat tillbaka efter många år i Göteborg, och översättaren Marianne Tufvesson som bor i Dals Långed. Föreningen har också inlett ett tätare samarbete med skolor och bibliotek så att de ska uppmärksamma och värdesätta de lokala, etablerade författarna.

– Det behövs professionella utbildningar inom skrivande i Dalsland, och fler professionella författare som vill bo och verka här så att ännu fler vill stanna eller flytta hit, säger Victor Estby.

Sedan år 2011 överlämnas en stor del av statens budget för kultur till regionerna för fördelning vidare ut i de kulturella verksamheterna genom den så kallade kultursamverkansmodellen. Carl Liungman har en bakgrund som pianist, poet och kulturskribent. Sedan 2014 är han regionalpolitisk strateg vid KLYS (Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd) och expert på samverkansmodellen. När den infördes 2011 listades sju verksamhetsområden som skulle inkluderas men litteraturen var bara representerad genom de biblioteks- och läsfrämjande insatser som stadgades. 

                      Att författarna och litteraturen som konstform inte fanns med berodde på att modellen i förstone handlade om att fördela pengar till institutioner. På litteraturens område innebar det att det främst var bibliotek och läsfrämjande insatser som kunde få pengar. Först 2015 tillkom litteraturen som konstform, efter lobbyarbete från bland andra KLYS. Men fortfarande finns risk att litteraturen missgynnas:

–Finns det litterära institutioner, som Det fria ordets hus i Växjö eller Resurscentrum för litteratur i Norrbotten så kan man i kulturplanerna avisera att litteratursatsningar görs där. Modellen kräver inte att regionerna ger direktstöd till författare, säger Carl Liungman. 

                      Missgynnas alltså enskilda författare ekonomiskt för att det saknas regionala litterära institutioner på många håll?

– Bild och form är ett jämförbart område med många enskilda utövare. Men de har exempelvis kollektivverkstäder, gallerier och andra mötesplatser på ett annat vis är litteraturens utövare, så ja, det finns en risk att de enskilda författarna missgynnas ekonomiskt jämfört med andra kulturskapare, säger Carl Liungman. 

                      Carl Liungman tycker emellertid att samverkansmodellen i de flesta delar fungerar väl.

– De som från början tänkte att det skulle bli en demokratireform på kulturens område har fått rätt i mycket. Besluten har kommit närmare dem som berörs. 

                      Politiker i kommuner och regioner, även utanför kultursektorn, har fått upp ögonen för dess betydelse och eftersom modellen kräver att regionerna gör kulturplaner blir området belyst på en mer detaljerad nivå och kopplas även till vissa andra regionala politikområden, förklarar Carl Liungman. 

– Det har uppstått en regional stolthet, och särart på kulturområdet.

                      Varje år går han igenom det senaste årets regionala kulturplaner och skriver en tendensrapport och det går uppåt för litteraturen. Sedan 2019 är det tydligt att den fått mer utrymme i de regionala kulturplanerna. 

                      Generellt ser han emellertid en brist i planerna när det kommer till att ta in fackliga perspektiv och menar att det finns en risk att dialoger med professionella inte blivit tillräckligt uttömmande.  Det finns också en olycklig benägenhet hos vissa regioner att vilja samla alla verksamma med skrivande som område under ett paraply, menar han. Man klumpar alltså ihop författare, journalister, kritiker och dramatiker, och skiljer ibland inte mellan amatörer och professionella, vilket Carl Liungman menar ger en grumlighet kring vad det egentligen är man vill uppnå och hur man ska göra det. Han konstaterar också att många kulturplaner kan vara vaga i formuleringarna i litteraturavsnittet.

– På de andra kulturområdena är planerna ofta mer specifika. 

                      Han tror att det kan bero på att det fortfarande finns en ovana vid att handskas med litteraturen som konstform men tycker samtidigt att regionerna hela tiden blir bättre på att förstå författarnas och litteraturens speciella förutsättningar. 

Maria Fagerberg är ledamot i Författarförbundets styrelse med särskilt ansvar för regionala frågor. Hon är född i Nyköping och bor sedan studietiden i Linköping och har själv aldrig upplevt några problem med att inte bo i Stockholm. Inte heller har hon funderat över att flytta men med åren har hon fått en nyanserad syn på livet som författare utanför storstan.

– De stora förlagen och mycket branschfolk finns i Stockholm och man kan bli mer synlig i den världen om man bor där. Men i en lokal miljö finns bibliotek och nätverk där man själv lättare kan synas och ta plats. 

                      Hon konstaterar också att det är billigare att leva utanför storstan, lättare att hitta plats att skriva, och lättare att påverka och ta egna initiativ i ett lokalt litterärt sammanhang.

 – Det är närmare till det mesta. I bästa fall finns också lokala arbetsstipendier. 

                      Maria Fagerberg var från början Författarförbundets regionala bevakare i Östergötland. Som sådan samlade hon i samarbete med regionen skrivande människor och andra med koppling till litteratur, som förläggare och bokhandlare, för gemensamma frukostar. Regionen tog sedan över verksamheten, som har varit vilande sedan pandemin bröt ut.

– Det är olika för olika författare hur man vill ha det. En del vill verkligen vara lokalt engagerade medan andra är nöjda med att bo där de bor och inte känner något behov av att ha kontakter lokalt. 

                      Av Författarförbundets medlemmar bor ungefär hälften i Stockholm. Det beror inte bara på att författare dras dit. När författaren Theres K Agdler fick i uppdrag att skriva en rapport om Litteraturens och författarnas förutsättningar i Jämtland och Härjedalen undersökte hon hur många av författarna som var medlemmar i förbundet. Av de hundra som fick hennes enkät svarade 66 personer. Av dessa var det år då rapporten skrevs 23 med i förbundet, trots att hon gjorde bedömningen att åtminstone ytterligare 27 uppfyllde kriterierna för medlemskap. 

– Författarförbundet kan bli bättre på att se till att få fler medlemmar ute i landet och att de känner att det är ett relevant förbund för dem att vara med i, konstaterar Maria Fagerberg. 

                      Hon har länge varit den i förbundet som haft mest insikt i de lokala frågorna och har använt den för att ge förslag på hur kansliet kan arbeta med exempelvis modeller som funkar för bevakning kopplat till kultursamverkansmodellen och hon har delat med sig av erfarenheter och kunskaper. Sedan en tid tillbaka finns åter Ludvig Berggren på kansliet, särskilt sysselsatt med regionala arbetet – en roll han haft även tidigare.

–Vi delar ut priser som Katapultpriset och Slangbellan på andra platser än i Stockholm och sektionerna ordnar kurser och utbildningar, säger Maria Fagerberg.

                      Men hon har också idéer om mer som kan göras.

– Något jag verkligen önskar mig är också en plattform på nätet som samlar och synliggör alla olika aktiviteter ute i landet så man får koll. Både förbundets egna och olika kommuners och organisationers.

                      När det gäller samverkansmodellen har Författarförbundet jobbat med aktiva bevakare i de regioner som arbetar med nya kulturplaner. Deras uppdrag är arvoderade och innefattar att gå på de samverkansråd regionerna bjuder in till, ge information, framföra önskemål och synpunkter till regionen och skriva remissvar på kulturplaner. 

                      Maria Fagerberg läser alla regioners nya kulturplaner när de läggs ut på remiss och beskriver dem överlag som ambitiösa men abstrakta. Luddiga formuleringar som ”Det ska vara roligt att vara författare” kan förekomma. 

– Då behöver man få till en dialog och be dem förklara vad som gör det bra och roligt att vara författare och hur man stärker litteraturens ställning rent konkret, säger hon.

                      Tittar man nationellt finns stora ojämlikheter mellan regionerna: vissa regioner har till exempel en litteraturkonsulent, andra inte. 

– Det jag brukar återkomma till när jag pratar med tjänstemän om hur regioner ska jobba med kultur är att uppmana till tanken ’Varför vill en författare vill bo här?’ Finns det stipendier, nätverk, residens, arbetsplatser, uppdrag att få?

                      Hon brukar också framhålla vikten av att kommuner arvoderar enligt avtal när man bjuder in författare.

                      För egen del, som verksam i Östergötland, gillar hon idén med en kommunpoet och drömmer om att det i regionen ska finnas tjänster för författare för att utveckla den lokala litteraturen och litteraturlivet.

– Det är viktigt att det finns författare i hela Sverige, för mångfald i litterära uttryck och vad som skildras. Vi har precis fått en ny krönikör på Corren som skrev att det yttre landskapet präglar det inre. Det tyckte jag var bra uttryckt. Jag blir glad när jag känner igen litterära röster från Östergötland. Som Gertrud Hellbrands Dragoner som jag läser nu.

                      Hur gör man då om man vill få till ett rikt litterärt liv i sin kommun eller bygd? Victor Estby har konkreta råd:

– Var jätteenvis! Tänk som de som startade Bokdagar i Dalsland gjorde: vår publik är värd den här nivån! Det finns massa trögskallar överallt som inte fattar hur bra saker ni gör och det är lätt att ägna energi åt att vara arg och ledsen men det finns alltid andra som vill något. Man får liera sig med dem! Vi har samarbetat med Åmåls bokhandel i 20 år. De är en ambassadör för oss som alltid talar gott om oss och sköter viktiga saker som att se till att det finns böcker av aktuella författare. 

Lokala och regionala initiativ att inspireras av:

Region Uppsala: www.litteraturcentrum.se

Halland: www.regionhalland.se/kultur/regionalt-kulturstod/stod-till-litteratur/

Norrbotten: www.resurscentrumforlitteratur.se

Dalsland (VGR): www.bokdagaridalsland.se

Tranås: www.litteraturcentrum.nu

Småland: www.smalit.se

https://ordikronoberg.blogspot.com

Författarförbundets medlemsstatistik:

Stockholms län hade förra året 1586 medlemmar, Västra Götalandsregionen 360 och Malmö 458 medlemmar. Blekinge har 18, Jämtland/Härjedalen 14 och Gotland 23 medlemmar. 

Faktaruta

Kultursamverkansmodellen innebär att Kulturrådet ger en summa till regionerna att själv fördela till kulturverksamhet. Regionerna ska se till att länets invånare får god tillgång till kultur inom områdena dans, teater och musik; museiverksamhet; bibliotek och litteraturfrämjande verksamhet; bild- och formverksamhet; regional arkivverksamhet; filmkulturell verksamhet samt hemslöjd.

                Avsikten är att kulturen ska föras närmare medborgarna och att regionerna ska få ökad frihet inom kulturområdet.

                Alla regioner utom Stockholm har infört modellen. 

För att ta del av medlen behöver regionen skriva en kulturplan som har tagits fram i dialog med kommuner, civilsamhälle och kulturskapare. 

                KLYS (Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd) har 14 medlemsorganisationer med 30 000 konstnärligt yrkesverksamma inom områdena ord, ton, scen/film och bild/form. KLYS samordnar och driver kulturskaparnas gemensamma frågor inom områden som kulturpolitik, skatte-, arbetsmarknads-, upphovsrätts- och mediefrågor. KLYS är remissinstans och lämnar regelbundet yttranden över statliga och andra utredningar.