Jag möter den allt oftare hos mina vänner: klimatångesten. Allt vant och självklart har kommit i gungning. Forskare varnar för matbrist och extremväder. Vågar man skaffa barn? Vill man verkligen ha barnbarn? Samtidigt ser jag samma personer göra uppdateringar på sociala medier om flygresor till Medelhavet eller Thailand. Hur får de ihop det?
Svaret är att det får de antagligen inte.
1954 fick psykologiforskaren Leon Festinger syn på en artikel i sin lokaltidning. En kvinna vid namn Dorothy Martin påstod sig få budskap från utomjordingar om att jorden skulle gå under i gryningen den 21 december. De som följde henne skulle bli räddade av ett flygande tefat vid midnatt dagen innan. Leon Festinger infiltrerade gruppen för att se hur medlemmarna reagerade när tiden kom och UFO:s uteblev. De blev häpna, men situationen klarades snabbt upp genom att Dorothy Martin fick ett nytt budskap. Gruppen hade spridit så mycket ljus att Gud beslutat att låta jorden bestå. Detta accepterades omedelbart av gruppmedlemmarna.
Ur studien utvecklande Festinger teorin om kognitiv dissonans. Denna uppstår när vi utsätts för situationer som leder till inre motstridighet. Ett obehag som kommer ur känslan att moral, handlingar och upplevelsen av världen inte hänger ihop – och vi gör snabbt vad vi kan för att bli av med detta obehag.
Många av de som just nu oroar sig över klimatförändringarna och samtidigt fortsätter med business as usual lider antagligen av kognitiv dissonans. Deras oro och värderingar går på tvärs med deras handlingar.
Kognitiv dissonans kan när det kommer till klimatoro få olika resultat. Antingen låter vi våra kunskaper och påföljande obehag leda till att vi slutar flyga, tokshoppa och delta i statusjakt. Eller så får det motsatt effekt och vi slutar ta till oss just den fakta som leder till inre konflikt; och till att vi i stället låter vårt beteende förändra våra värderingar och föreställningar. Det skulle i så fall kunna innebära att vi antingen blir klimatförnekare eller till att vi ger upp och börjar tänka att allt ändå kommer gå åt helvete, så vi kan lika gärna ha så kul som möjligt längs vägen. Båda förhållningssätten friskriver oss från ansvar.
Vi är alltså beredda att gå ganska långt för att inte behöva ändra på det invanda och det välbekanta, men det handlar också om vår självbild. Rätt och fel avgörs utifrån våra egna handlingar. Om jag parkerar på handikappruta när jag har bråttom så måste det vara okej att göra det för jag är en bra person. Om jag flyger till Spanien så måste det också vara okej för jag är miljömedveten och god.
Det vi utifrån vårt kunskapsläge om klimat och miljö egentligen vet är ett helt orimligt beteende paketeras om och normaliseras. Likt Dorothy Martins anhängare omförhandlar vi livsavgörande insikter för att kunna fortsätta på samma sätt som hittills och krumbuktar för att slippa känna skuld och ansvar.
Blir du arg när du läser det här? Tycker att jag är en moraliserande glädjedödare? Det är antagligen din kognitiva dissonans och ditt samvete som talar.
Eller tänker du kanske att ingen enskild individ kan ändra på sakernas tillstånd?
Inga politiker i en demokrati kan driva igenom en politik som inte är förankrad hos majoriteten av väljarna. Du måste själv vara förändringen du vill se i världen, för att parafrasera Mathatma Gandhi vars hela liv gick ut på just det.
Vi kan kanske inte bli som Gandhi allihop, men vi kan faktiskt låta bli att köpa kläder vi inte behöver, bygga eller äga onödigt stora hus eller bilar eller flyga på semester och bete oss som om framtiden är vår egen privata sophög.
Trevlig sommar!
Eva-Lotta Hultén 