Hela juli var jag tacksam för det eviga regnandet. Hurra, det blev inte som 2018 i alla fall! Odlingssäsongen räddades och inga djur behövde nödslaktas.
I augusti började vägar regna sönder, vattendrag svämma över och avloppssystem racka ihop och mitt goda humör föll. Just det, extremväder kommer i många former.
I ärlighetens namn var det väl inte direkt muntert att ta del av nyheter från övriga världen under juli heller. Torka, extremhetta och bränder. Globalt den varmaste månaden någonsin. Överdödligheten väntar ännu på att summeras.
I en facebook-tråd i ett klimatforum frågade någon vad som fått de andra i gruppen att ta till sig allvaret. Flera nämnde Maja Lundes böcker Binas historia och Blå. I Blå skildras en dystopisk men nära framtid (år 2041) då en ung pappa flytt Iberiska halvön med sin familj men tappat bort hustru och ett barn i kaoset på vägen. Han och dottern har ensamma fått lämna torka, bränder, törst och ett samhälle i upplösning. Deras berättelse träder fram för mig varje gång det talas om värmerekord kring Medelhavet. Det är dit vi är på väg. Till Blå. Och många gör vad de kan för att skynda på resan.
Under juli drabbades Rhodos av svåra bränder. Turister evakuerades och resor ställdes in. När planen åter började lyfta intervjuade GP resenärer på Landvetter. Alla var glada över att få komma iväg och verkade överens om att det inte fanns anledning till oro. Det var ju ändå ganska långt från bargatan som det brann, som en ung man formulerade det. Han planerade för ”fullt party hela dagen”.
Tjohej, nu åker vi för att festa vidare i ett av klimatuppvärmningens epicentrum. Mot Blå! Reportern ställde inte en enda fråga om resenärernas syn på ansvaret för den kris de var på väg att både resa in i och ytterligare förvärra.
En förklaring till vårt hänsynslösa och samtidigt självdestruktiva beteende kan gå att finna i den studie som blivit känd som The smoky room experiment. Ett antal studenter sattes att fylla i enkäter i ett rum som sakta fylldes med rök. Många ignorerade röken trots att den blev allt tjockare. Forskarnas förklaring: människor definierar en situation utifrån hur andra runtomkring dem reagerar. Om ingen annan verkar finna röken i rummet anmärkningsvärd gör vi det inte själva heller. Samtidigt döljer de flesta av oss våra känslor inför andra, vilket leder till att andra väljer att tro att allt är okej, eftersom ingen tycks bekymrad. Vi förleder varandra till passivitet och brist på ansvarstagande.
Det är lätt att överföra detta till klimatförändringarna, vars osynliga rök heter koldioxid.
Något som gett mig hopp denna sommar är emellertid folks gräsmattor. De har på många håll genomgått en förvandling. Det självklara är inte längre att de ska vara illgröna, superkortklippta och utan andra inslag än gräs. En bit äng på gräsmattan, maskrosor och käringtand och mer lurviga mattor är redan på många håll det nya normala. En grannes trädgård översållades i juli av blåklockor som böljade i vinden. Det var outsägligt vackert. I en annan trädgård vajar nu i augusti rölleka och gulsporre. Överallt ser jag i år dessa trädgårdsängar.
Vi kan förändra våra ideal och mål. Den som inte klipper gräset är inte längre en slarver utan en förkämpe för fortsatt liv på planeten. Och många vill vara med. När jag bjöd in grannarna till samtal om biologisk mångfald blev det trångt i glasverandan och uppslutningen blev stor när vi sedan tillsammans anordnade en arbetsdag för att bekämpa de invasiva arterna i området där vi bor. Jag var så glad och lättad att jag ville gråta.
Människor bryr sig! Vi vill naturen väl och är beredda att göra konkreta insatser om vi bara får veta hur. För inte bara passivitet smittar. Det gör aktivitet också. Människors ändrade beteende i det lilla kan förändra normer och tankesätt och leda till samhällsomvandlingar. Tillsammans kan vi åstadkomma sociala tipping points.
Begreppet tipping point brukar normalt användas för att beskriva hur ekosystem kan rubbas ur sitt jämviktsläge och slå över i något helt annat. En regnskog kan bli savann om den kalavverkas, regnperioder försvinna och förvandla bördiga områden till öken och inlandsisar smälta bort. Men också människors tankesystem kan genomgå dramatiska förändringar.
En norm kan vara självklar och alternativen antingen hånas eller inte ens diskuteras; för att plötsligt bytas ut mot en ny norm som snabbt upplevs som det enda rimliga. Ett bra exempel är synen på homosexualitet som på ganska kort tid gick från att klassas som en sjukdom till att för den överväldigande majoriteten ses som en identitet och läggning bland alla andra.
Så hur kan enskilda individer bidra till sådana tipping points? Tricket verkar vara att börja göra saker annorlunda så att andra ser eller hör det. Som att sätta upp solpaneler där de syns eller avstå från att flyga och berätta varför. Står man inte ut med att sticka ut så kan man börja i det lilla. Kanske låta ett litet hörn av gräsmattan bli äng? Du behöver inte känna dig ensam för vi är redan många.
Eva-Lotta Hultén 