I GP häromdagen:

”Jag orkar knappt ta del av nyheterna själv längre”, suckade min vän som är chef på en mindre dagstidning. Vi pratade om den strida strömmen av negativa nyheter kopplade till klimat och miljö och jag hade just erkänt att jag ibland bläddrar förbi de värsta rubrikerna. Både som nyhetsproducent och konsument kan det uppenbarligen bli för mycket av det onda. Men skulle det kunna vara på något annat sätt? 

                      För drygt tjugo år sedan satt jag på en krog och pratade med ett gäng journalistkollegor. Alla var rörande överens om att idén att medierna borde förmedla fler goda nyheter, som då var lite av en snackis, var helt förfelad. När världen såg ut som den gjorde så kunde man inte slösa dyrbart medieutrymme på att dalta med publiken. Fokus måste riktas mot problemen. Jag höll inte med men hittade inte riktigt argumenten och höll tyst.

                      Idag undrar jag om läget för planeten sett annorlunda ut om tanken på att förmedla hopp och kunskap om lösningar hade vunnit verklig terräng för tjugo år sedan. För lösningar finns ju: andra sätt att bruka jorden och skogen; ekonomiska regleringar för att styra mot hållbarhet och regler att sätta in för att få bukt med matsvinn, överproduktion av kläder och onödiga transporter. 

                      I våras kom två spännande rapporter. Nationella samordnaren för 2030 lade fram en färdplan för en hållbar ekonomisk utveckling tillsammans med marknadsaktörer som Volvo Cars, Swedbank och Axfood och organisationer som Fairtrade Sweden, Swedwatch och LO. Bland deras 14 radikala förslag fanns att reformera skattesystemet, se över det finanspolitiska ramverket, anta en nollvision för avfall, investera i social hållbarhet, få till hållbar ekonomistyrning och hållbar upphandling i kommuner samt att prissätta CO2-utsläpp.  

                      I en beteendepraktika från sammanslutningen 2030-sekretariatet gavs ungefär samtidigt 55 konkreta förslag på hur vi kan få till mer hållbara transporter och transportvanor. De föreslog incitament för ökat cyklande, lagstadgad rätt till distansarbete, stopp för fri frakt och fria returer inom e-handel, förbud för korta flygresor, vägavgifter för tung transport baserade på avstånd och klimatpåverkan, och så vidare. Bland 2030-sekretariatets partners fanns flera bränsleföretag, som OKQ8, Cirkle K och ST1, och transport- och reserelaterade företag som Flygresor.se, Flightmate och Europcar. Ingen av dessa rapporter har fått någon uppmärksamhet att tala om. 

                      Hur kan det anses irrelevant när näringsliv och NGO:er lyckas enas om radikala förslag till förändring av vårt samhälle? (Och varför ställdes inte en moderatledd regering i skarpa utfrågningar till svars för sin ovilja att gå näringslivet till mötes i de här frågorna?)

                      Är det något vi behöver för att klara av att hantera världen av idag så är det idéer och kunskap om möjliga andra vägar att gå. Den gamla medielogiken, som stadgade att riktiga nyheter främst är sådant som på ett negativt sätt avviker från status quo, måste ersättas av en ny. Så låt mig själv avsluta med lite hopp. 

                      Allt fler mediemänniskor pratar om det som kallas konstruktiv journalistik och som just handlar om att på nyhetsplats ta upp vad som går åt rätt håll, och hur fler saker kan röra i sig i den riktningen. I våras införlivade SVT konstruktiv journalistik i sin företagsstrategi. Göteborgs universitet har inlett ett stort forskningsprojekt om frågan och begreppet constructive journalism sprider sig över världen. Kanske håller vi faktiskt på att ändra uppfattning om vad en nyhet är, och hur nyhetslogik bör ser ut?