Vi hade plockat den knallgula vårblomman nere vid vattenfallet, lagt in den mellan lager av tunna papper tillsammans med vitsippor och skruvat åt växtpressen. Nu var den torkad och jag fick klistra upp den och skriva dess namn bredvid. Kabbeleka. Ett av de första ord jag skrev själv. Ända sedan dess har jag varit förtjust i både själva örten och dess namn. Den blommar ofta kring min födelsedag och varje vår när jag ser den lysa i diken och våtmarker blir jag glad. Tycker att den hälsar på mig. Att vi hör ihop, kabbelekan och jag.

Det här hade varit en utmärkt inledning till en text där jag berättade om hur min barndoms växtpressande väckte mitt livslånga intresse för blommor och deras namn. Och visst fortsatte jag lära mig en del rara örter men växtpressandet var ingen aktivitet som pågick mer än någon sommar. Mitt verkliga växtintresse har utvecklats sedan jag blev vuxen och fick en trädgård. Först var det trädgårdsblommor och -buskar, sedan alltmer de vilda. 

Min trädgård är full av dem: backtrav, vårlök, ögontröst, styvmorsviol, trådklöver, vitsippa, fetknopp, ängsbräsma, stenros, tjärblomster, stinknäva, teveronika och många fler. När de första för säsongen visar sig är det som att träffa en kär gammal vän. ”Men hej där!” utbrister jag och känner leendet spricka upp. 

Trådklövern har nog funnits i min trädgård länge men det var först för ett par år sedan som jag noterade den och sökte fram namnet. Sedan dess ser jag den överallt och kan inte förstå hur jag kunnat missa den tidigare. Den flöt väl ihop med alla de andra växterna. Utan namn: en i mängden, med namn: en vän. Sedan jag skaffade en växtbestämningsapp har mina vänner ökat raskt. Jag hoppar i och ur och över diken för att fota och artbestämma, kryper på marken, böjer mig under buskar och sträcker mig upp i träd. Krypvide, rödfibbla och skogsolvon.

Världens ekologiska kris består av flera delkriser där minskad biologisk mångfald, brist på pollinerande insekter, klimatuppvärmning, matjordsförstörelse och förorening av luft, vatten och mark är de mest brännande. Det är problem som kan och behöver regleras med lagstiftning och nationella och internationella överenskommelser mellan stater, företag och organisationer. Kan sådana lagar och överenskommelser vinna acceptans om människor inte förstår varför de behövs? Artfattiga ekosystem är instabila ekosystem men det verkar inte räcka med bara den rationella förståelsen, det behövs också en känslomässig förståelse; en koppling till den värld som omger oss. Kunskap och känslor för naturen går hand i hand. Det vi kan särskilja och känner vid namn blir oss mer kärt. 

Det finns ingen instinkt som hjälper oss att förstå vad som är en naturlig miljö. Det vi växer upp med är det naturliga för oss. Bara avvikelserna reagerar vi på. Om vi uppfattar dem. 

Fler måste bli uppmärksamma på vad som händer med våra habitat – miljöerna vi är beroende av för vår överlevnad. Tillräckligt många behöver kunna tillräckligt mycket om mossor för att se när några av dem tynar och andra tar över. Kammossa, guldlocksmossa, husmossa, hög och fluffig björnmossa. Blåmossa, kvastmossa, stjärnmossa, väggmossa som fått sitt namn för att den är bra att täta väggar med. Alla deras underarter.

För att uppröras över utarmning krävs både artkunskap, gott minne och historiekunskap. Vad fanns här en gång men är försvunnet nu? Någon måste minnas hur det artrika jordbrukslandskapet såg ut, det som rymde betande djur och odlingar sida vid sida. Hur skogen och havet såg ut. Någon måste kunna något om hur det såg ut ännu längre tillbaka. Någon måste älska platserna och arterna tillräckligt mycket för att bry sig om vad de heter, se förändringarna och oroa sig över dem.

När min dotter var runt två år kunde hon låta precis som en skata. Frågade man henne ”Hur låter skatan?” så lät hon verkligen som en skata. Familj och vänner var fascinerade. Hon verkade trivas med uppmärksamheten och visade gärna sina färdigheter. Jag minns inte längre hur vi upptäckte att hon hade denna förmåga men jag gissar att hon lärt sig för att vi gjort henne medveten om fågelljuden när vi var utomhus. Hon måste ha uppfattat att vi vuxna tyckte att fågelläten var värda att notera. 

Barn suger åt sig intryck från sina omgivningar eftersom det är det naturliga för dem. Vistas de i stan ser de bilmärken, vägbeläggningar och huskroppars former. Lever de med närhet till naturen hör de fågelsång och känner igen insekter. I en viss ålder är många barn intresserade av att katalogisera världen. De kan allt om dinosaurier, sportresultat, bilar eller skalbaggar. Vi kan inte helt styra våra barn. De är sina egna varelser med egna intressen och drivkrafter och föräldrar är inte de enda som påverkar. Båda mina barn har under perioder varit betydligt mer intresserade av pokemonfigurer än insekter, blommor och fåglar. Men vi kan puffa dem i olika riktningar. Det är inte viktigt för mänsklighetens överlevnad att vi lär oss sportresultat eller pokemonfigurer. Däremot är det viktigt för vår överlevnad att vi är uppmärksamma på arterna omkring oss, och deras samspel med varandra. 

Min dotter är snart vuxen och kan inte längre låta som en skata. Vi slutade göra en grej av det. Hon slutade öva och förmågan försvann. Det är så det är. Det vi upplever att vi behöver för att klara oss eller för att uppskattas som medlemmar av flocken förfinar och utvecklar vi. Som barn är vårt förmågefönster öppet. Sakta sluts det. Talangerna och kunskaperna vi inte får användning för förtvinar, de andra sväller ut. Dagens tonåringar kan hundratals musikgrupper och låtar, namnet på ett oändligt antal fotbollsspelare och känner igen massor av bil- och klädmärken. Ytterst få vet vad fjärilen som fladdrar förbi dem på skolavslutningen har för namn.

Detsamma gäller för oss vuxna. Många av oss är ekologiskt illiterata. Vi kan inte känna igen det som grönskar omkring oss och kan inte läsa av hur ekosystemen mår. Ett talande exempel på brister i artkunskapens språk hittade jag i Göteborgs-Postens recension av romanen Mjölkat i höstas. Recensenten var överlag positiv men skrev hånfullt om något han uppfattade som ”ett störande debutantdrag” i svensk samtidsprosa. Författaren hade nämnt växterna våtarv och kirskål. Det tyckte recensenten var töntigt skryt för att visa att författaren kunde ”många naturord”. Skulle han ha skrivit samma sak om det var två klädmärken eller två artister som namndroppades?

Är det verkligen så extremt underligt att en ung människa benämner två väldigt vanliga växter i sin roman? Är vi så fjärmade från vår naturliga omgivning att växtnamn inte längre ger några inre bilder eller stämningar åt en skönlitterär skildring?

Det som är grunden för våra liv, de biologiska sammanhang vi lever i, har placerats på undantag i människans medvetande. I våra av moderniteten korrumperade hjärnor framstår ekonomin som basen för ett fungerande samhälle, trots att ekonomin är helt beroende av ekologin. Med kollapsande ekosystem kan vi glömma allt vad tillväxt och konkurrenskraft, eller för den delen välfärdssamhälle, heter. Så hur ska vi återge förhållandena dess rätta proportioner? 

Skolornas friluftsdagar och uteundervisning fyller många syften och behöver byggas ut. Skolan måste uppmuntra och erbjuda möjligheter till engagemang i att bevara lokala åar, dammar, djurliv och växter. Och likaväl som arbetsplatser kan erbjuda träning på arbetstid kan de ge utrymme för naturengagemang. Men för att veta vad som är i behov av skydd och förbättrade förutsättningar behöver vi artkunskaper, annars vet vi ju inte vad det är vi ser eller vad som saknas. Jag vill återupprätta herbariet.

Länge var det i svensk skola vanligt att elever fick i uppgift över sommarlovet att åstadkomma ett herbarium med pressade växter. Den växtpress vi hade i mitt barndomshem kom troligen från min farmors skoltid. 

Det finns något oerhört sinnligt i att plocka blommor. Man känner stinknävans unkna doft, tjärblomstrets klibbiga stjälk och blir våt om fötterna när man plockar kabbelekan i diket. Varsamt får man hantera växten och lägga den till rätta innan man pressar den. Det går inte att fuska och hämta bilderna på nätet. Man måste ut i grönskan och botanisera. Men växtapparna är också bra. Hittar man en ovanlig växt är det dumt att bryta av den och spara i ett album. Bättre att låta den stå och fröa av sig. Så vad sägs om en blygsam början, för alla barn och vuxna: 50 växter i ett verkligt eller digitalt herbarium i sommar? 

I takt med klimatförändringar och artutarmning verkar allt fler redan ha börjat intressera sig för naturen. Pandemin gav en skjuts, när naturupplevelser på nära håll var vad som fortfarande erbjöds i aktivitetsväg. Böcker om natur och biologisk mångfald blir storsäljare. Peter Wohllebens Trädens hemliga liv var en tidig succé. Patrik Svenssons Ålevangeliet fick Augustpriset. Susanne Simards Allt jag lärt mig av träden, Dave Goulsons Humlor, Alexandre Antonellis Ett dolt universum och Lisa Röstlunds Skogslandet är några andra böcker som nått ut långt och brett. Apparna som hjälper oss att identifiera växter och djur blir fler och alltmer spridda. Miljöorganisationerna växer. Och där somliga recensenter ser töntigt debutantsskryt så ser jag ett envist hopp om att växtnamn fortfarande kan väcka bilder och känslor hos läsarna. 

Många har redan börjat vakna och inse vårt totala beroende av fungerande ekosystem. Herbariet kan bli ett verktyg på vägen mot ett liv i större samklang med den rika och levande värld som ännu finns omkring oss.

I DN under sommaren