I Expressen häromdagen.

^{Samma år som jag föddes köpte mina föräldrar en tomt på Orust och året därpå stod stugan klar. Vi tillbringade så gott som alla skollov och många helger där, klättrade i träd, strövade i skogen, badade och cyklade. Det var där jag kände att jag hörde hemma.}

När jag som tonåring och ung vuxen tog mig ut i världen fick jag ofta hemlängtan – men inte efter familj och vänner utan efter naturen runt sommarhuset. Jag tänkte att det var fel på mig som nästan aldrig saknade någon människa, bara träd och kohagar och badvikar. Nu har jag accepterat att det är så det är. Jag behöver glesa tallskogar, gnejs och granit, lummiga ekar, dyiga sjöar och det stilla hav som rör sig mellan sund och öar i Bohusläns innerskärgård. 

     I sin bok ”Braiding sweetgrass” berättar forskaren och författaren Robin Wall Kimmerer hur hon i Alaska möter en man från ursprungsbefolkningen som presenterar sig för henne som ”en pojke som uppfostrats av en älv”. Kanske kan jag säga att jag uppfostrats av östra Orust? Det är den plats där jag lärde mig om naturen, årstidsväxlingar, odling och gemenskap med allt som lever. Och jag har blivit kvar här. Nästan hela mitt vuxna liv har jag bott på en ö i sundet mellan Orust och fastlandet. Från min nuvarande badstrand ser jag barndomens. 

Här kan jag artnamnen på många växter och djur. Jag odlar min trädgård, ser till djuren i hagarna nedanför vårt hus, fäller träd till ved, rör mig i skogen, på klippor och stränder och i och på vattnet. Jag har ägnat stora delar av mitt liv åt något så omodernt som att lära känna min hembygd och jag är förankrad här. Men i världen som helhet är jag alltmer vilsen. Hur kan vi misshandla vår medvärld som vi gör? Vi som är gjorda för att vara lyhörda för den. 

Ända fram till mycket nyligen i människans historia har det varit den närmsta omgivningen som garanterat vår överlevnad. Att verkligen känna naturen omkring oss har varit en livsförutsättning. Idag tas det i stället för givet att man vill lämna sin hembygd bakom sig om man har några ambitioner i livet. Och att uttrycka starka känslor för en trakt är nästan lite suspekt – du är väl inte högerextremist? 

Författaren David Goodhart ställde människor med en fast förankring på en plats, någonstansare, mot människor som trivs överallt i världen, varsomhelstare. Någonstansare är ofta outbildade och konservativa medan varsomhelstare är öppensinnade, högutbildade och urbana skrev Goodhart. Jag är öppensinnad och högutbildad men inte urban och jag är i allra högsta grad förankrad i en plats. Måste jag välja så identifierar jag mig som någonstansare. Jag har ett hemma i världen. En plats som jag bor på och som bor i mig. Och kanske har det där bandet ett speciellt värde i tider då vi håller på att krascha de ekosystem vi är beroende av?

Begreppet solastalgi har en reell innebörd för oss med en stark kärlek till en plats: det är sorgen vi kan känna när naturen vi älskar förändras och utarmas – en slags nostalgi över något som försvunnit, fast platsen finns kvar. Forskningsbegreppet för vår koppling till en plats är place attachment och en stark känslomässig anknytning till en omgivning har visat sig ha stor betydelse för vår vilja att göra insatser för att skydda naturen. Vi känner ett band, vi ser naturen förändras eftersom vi är uppmärksamma på den; vi intresserar oss för vad förändringarna beror på och vad de kommer innebära. Vi känner omsorg och ömhet och vill återgälda allt det som platsen har gett till oss och gör därför vad vi kan för att skydda den.

När jag pratar om att rädda världen är det sundet mellan Orust och fastlandet jag ser framför mig. Vattnet, öarna i det och en remsa av strand, bulliga berg, skog och jordbruksmarker på ömse sidor. En plats som nu kämpar mot parkslide, askskottsjuka, invasiva blåskrabbor och stillahavsostron – och en på grund av oss människor ständigt minskande mångfald både på land och i vattnet. 

Tillsammans med andra tar jag bort invasiva växter, plockar skräp ur dikena och längs stränderna, deltar i miljömanifestationer, underhåller ängar, avstår flyg och onödiga prylar. Skryter om allt detta för att inspirera fler. Men allra helst vill jag att vi alla ska börja se vår omgivning och låta den förundra och förändra oss. 

Det finns forskning på vad förundran gör med oss: vi känner oss som en del av en större helhet, öppnar oss för att pröva nya saker och blir medvetna om vad vi inte vet, vilket gör oss kunskapssökande. Förundran har ansetts vara en religiös känsla men ger oss faktiskt bättre förståelse för vetenskap. Dessutom får den oss att göra grönare val eftersom vi känner delaktighet i, och ansvar för naturen. Vi knyter an. 

Det går att bygga upp en nära relation till en plats, om man inte redan har den. Man kan närma sig den som ett barn: upptäcka den på ett spontant sätt och med hela sin uppmärksamhet. Låta den uppfostra och vårda en. 

Vi kan sluta tränga bort denna form av närhet och låta kärleken till en plats rymmas i moderniteten, utan att sortera den som riskabel nationalism eller lokalpatriotism. Då kan vi känna allt vad platsen ger oss och låta den verka i oss. För att sedan ge vad vi kan tillbaka.