Sedan jag skrev den här texten före sommaren, så har tyvärr risken för kollaps av de atlantiska havsströmmarna skrivits upp igen …

Skrivet för Faktum.

Är du orolig över läget för världens ekosystem? Bästa sättet att hantera klimatångest är att engagera sig. Blir vi många kan vi dessutom åstadkomma sociala tippningspunkter som snabbt kan få stora saker att hända. 

Nyligen kom en lugnande nyhet: de nordatlantiska havsströmmar som ger Skandinavien sitt milda klimat kommer troligen inte kollapsa under detta århundrade. Lite respit för alla oss med en dragning åt katastroftänkande alltså. Andra allvarliga tippningspunkter, som koralldöden, smältande is i Antarktis och upptinande permafrost i Sibirien och Kanada kvarstår emellertid så det saknas inte näring åt klimatångesten. 

                Begreppet tippningspunkt brukar användas för att beskriva hur ett klimatsystem eller ekosystem rubbas ur sitt jämviktsläge och slår över i ett annat. Storskaliga regn- eller vindmönster ändras, regnskog blir savann, bördiga områden omvandlas till öken. Men i samtalet om klimat och miljö pratar vi nu allt oftare också om sociala tippningspunkter. Ett exempel på en social tippning är hur synen på homosexualitet relativt snabbt gick från att klassas som en sjukdom till att för majoriteten betraktas som en läggning jämställd med heterosexualitet. En norm byttes mot en annan.

                Det här är inget som bara händer. Organisationer har utarbetat planer och byggt strategiska samarbeten. Kampanjer har drivits och fotfolk demonstrerat och agiterat. Ofta för att först bli ignorerade och sedan förlöjligade. Jag har själv upplevt det under de drygt tio år som jag på olika sätt arbetat med att föra fram att vi måste gå över till ett kalhyggesfritt och naturnära skogsbruk: först tystnad, sedan hån. Men vi fortsatte tjata, och vi blev fler och fler – och så tippade opinionen över. Nu förespråkas naturnära skogsbruk ända upp på EU-nivå och även om motståndet från svensk skogsindustri fortfarande är starkt så har svängningen börjat.

                När går de som propagerar för att sluta flyga eller sluta kalhugga från att vara obskyra muppar i utkanten av synfältet till att bli den ”kritiska massa” vi brukar säga krävs för förändring? En studie som kom för några år sedan visade att när minst 25 procent gör saker på ett nytt sätt, eller tydligt uttrycker nya åsikter så sker en social tippning. De nytänkande drar med sig majoriteten av de övriga i en grupp – som kan vara en skolklass, en arbetsplats, eller en hel nation – och en ny norm sätts. 

                Till skillnad från de ekologiska tippningspunkterna är de sociala emellertid inte irreversibla. Den som kämpat för en social eller samhällelig förändring och vill att den ska bestå måste alltid vara beredd att försvara det som uppnåtts. 

Hur får man en så stor del som en fjärdedel av en befolkning med sig på sådant som många tycker gör livet krångligare och kanske tråkigare? Sju av tio svenskar är ganska eller mycket oroade över klimatet men bara två av tio är beredda att sluta flyga, trots att flygresor är något av det mest klimatskadliga vi kan ägna sig åt. Människor är fenomenala på att hitta skäl för att slippa förändras. 

                Retorikforskaren Maria Wolrath Söderberg har i rapporten Tankestrukturer som hindrar omställning – och hur vi kan överkomma dem listat ett antal av de ursäkter vi tar till, som att tekniken kommer rädda oss, att andra är värre och borde ändra sig först, att man kan unna sig att flyga eftersom man ju faktiskt kör elbil eller att andra frågor är viktigare. Att peka ut och ifrågasätta sådana här tankefel kan få människor att tänka om.

                Ett vanligt argument för att fortsätta som vanligt är att det är systemet som behöver förändras och inte den enskilda individen. Då bortser man från att ett samhällssystem utgörs av sina enskilda individer. Det är helt enkelt vi allihop som är systemet och politiker kan inte vara mer progressiva än väljarna eftersom de då blir bortröstade. Acceptansen för höjd flygskatt hänger ihop med hur många som redan valt att avstå från att flyga. 

I Sverige har vi ibland pratat om ”åsiktskorridoren”. Internationellt finns ett annat begrepp för ungefär samma sak. ”Overtonfönstret” har fått sitt namn efter Joseph P Overton, anställd vid en konservativ tankesmedja under 1990-talet. Han beskrev att det finns gränser för vilka tankar och idéer som vi kan lufta utan att dömas ut som extremister eller tokskallar.Tankesmedjor och aktivister i båda ändarna av höger-vänsterspektrat, resonerade Joseph Overton, kan introducera nya idéer i samhällsdebatten och genom att fortsätta att propagera uthålligt för dem normaliseras det som från början lät galet eller hotfullt. Alla kan alltså bidra till att flytta fönstret, eller korridoren. 

                En väldigt viktig del i en sådan förändring verkar vara att ett antal personer börjar göra saker annorlunda så att andra ser eller hör det i vardagen. Som att bära pins med ett visst budskap eller avstå från att flyga och berätta varför. Om vi får veta att andra bryr sig och är beredda att ändra sitt beteende så ökar chansen att vi också gör det.

                Många äldre pekar gärna på dagens klimatengagerade unga som ledare för förändringarna. Och visst har en del unga, med Greta Thunberg i spetsen, väckt folks medvetande om kriserna vi befinner oss i men de klimatmanifestationer jag själv deltagit i har varit ganska gråhåriga. 

                Konsumtionsforskaren Katarina Graffman menar att vi inte kan prata om en ”generation Greta”utan snarare om en ”generation Bianca”: unga vars drömmar handlar om konsumtion och om att snabbt bli rika. Ändå är det de som kommer drabbas mest, och som kommer tvingas hantera klimat- och miljöproblemen allt mer ju längre tiden går. Och oron bland dem är stor.

                Maria Ojala är docent i beteendepsykologi och forskar kring hur unga hanterar sin klimatoro. Hon har identifiera tre olika tankestrategier: 

De emotionsfokuserade försöker bli av med sin oro genom att fokusera på annat (här kanske vi har förklaringen till generation Bianca).

De problemfokuserade hanterar oron genom att göra förändringar i sin livsstil, som att sluta äta kött. Tyvärr leder det ofta inte till bättre mående eftersom man lägger för stort ansvar på sig själv.

De meningsfokuserade försöker påverka, förändra och hitta lösningar på ett kollektivt plan. En sådan strategi leder till att man både mår bra och kan bidra till samhällsomvandling. 

Hur vi hanterar våra känslor är alltså av stor vikt. En välspridd myt är att stark rädsla får oss att sluta lyssna och gör oss mindre engagerade. Det synsättet har inte stöd i forskning. Många väljer tvärtom att engagera sig efter att ha skrämts av allvaret. Mer avgörande för om våra känslor blir till engagemang är om vi tror att just vi kan göra något. Om vi träffar människor som jobbar med klimat och miljö känner vi ofta en ökad tilltro till att problemen kan lösas – och en sådan tro är starkt förknippad med att själv välja att agera. 

                En annan myt är att moraliserande budskap är negativa för människors benägenhet att förändras men det är tvärtom. Den som påpekar att det är fullkomligt ohållbart att äta spannmålsuppfött nötkött från Argentina, flyga till Thailand på semester eller bygga gigantiska trädäck runt huset kanske inte ska räkna med uppskattande blickar från den som informeras (jag har prövat så jag vet – vänlighet rekommenderas), men påverkar likväl i en positiv riktning. 

                För att skapa sociala tippningspunkter kan vi alltså gärna både skrämmas och moralisera men bör också upprepat lyfta fram konstruktiva lösningar. Om du gör det tillsammans med andra får du störst effekt – och mår dessutom bättre än om du bara agerar på egen hand. Lätt som en plätt, eller hur? Organisera dig – och var tjatig.