Folk brukar älska att läsa sågningar. Som recensent älskar jag emellertid inte att skriva dem men ibland är det nödvändigt. Eller komplicerat, som med denna bok. Ville både hylla och toksåga, så då fick det bli så.

Recension i Göteborgs-Posten av Mårten Linds Granarnas tid:

Hur ska man recensera en bok som faller isär i två, och man vill hylla den ena och toksåga den andra?

Stil, ton och ämne känns igen från debuten när Mårten Lind nu återkommer med en bok om träd, och sådant som kan associeras med dem. Det är lärt och välskrivet. Men så öppnar sig svarta hål i texten.

Debuten, ”När almen tystnar”, handlade om trädsjukdomar; något som Mårten Lind som mångårig forskare inom svampgenetik och angrepp på träd verkligen kan, och jag blev mycket förtjust i boken. 

I ”Granarnas tid” tar han sig an vårt allra vanligaste träd och han berättar bland annat om rottickan som angriper gran, så att det sjunger om sidorna. Det tycker jag inte bara för att jag själv råkar vara en skogsnörd utan för att han verkligen kan berätta. Men rätt som det är så verkar en grinig och ganska tråkig spökskrivare ta över ordet från den vänligt docerande essäisten.

De roliga anekdoterna, de litterära referenserna och ofta underfundiga språket försvinner. Tvärsäkra påståenden om sådant forskningen faktiskt är långt ifrån enig kring (som skogens förmåga att binda kol) samsas plötsligt med utfall av typen att det är löjligt att tycka att kalhyggen är fula. 

På något ställe undrar jag om han alls förstår skillnaden mellan en varierad och naturlik skog och en planterad monokultur. 

Rena felaktigheter förekommer också. Effekten på skogen av kalhuggning är till exempel inte likvärdig den av en brand. En brand ger livschanser åt en rad arter som inte trivs på kalhyggen, och lämnar oftast betydligt fler levande träd kvar.

Ungefär lika illa är påståendet att alla skogar som brukas med plockhuggning (där man avverkar enbart stora träd och lämnar merparten att fortsätta växa) förvandlas till täta och mörka granskogar. Gör man luckorna större när man hugger så når ju ljus ner på marken och även löv och tall trivs. Inte heller stämmer det att det genomsnittliga kalhygget idag bara är på fyra hektar. Den genomsnittliga avverkningsanmälningen från markägare är på strax under fyra hektar. Men eftersom skogsbolagen ser till att samordna avverkningar så huggs ofta flera ägares intilliggande marker samtidigt. Vilket i praktiken ger betydligt större kala ytor.

Mårten Lind återkommer flera gånger till att skogsdebatten är infekterad, och det har han helt rätt i. Om man då själv ger sig in på detta minfält så kan det vara klokt att inte börja steppa och jonglera med handgranater. 

I fullkomligt avgörande frågor för Sveriges skogliga ekosystem bör man faktiskt inte tillåta sig att vara dåligt påläst. Antalet källor han uppger sig ha använt på skogsbruksområdet är förfärande få.

Hur Mårten Lind får ihop dessa infama utfall med sina kloka och eftertänksamma reflektioner kring naturens rättigheter är svårt att förstå. Han skriver så bra om vikten av biologisk mångfald, hur allt i skogen hänger ihop och samspelar med vartannat och hur vi går mot en kollaps om inte vi människor släpper våra idéer om herravälde över naturen och lär oss att inordna oss. 

Han citerar en av mina favoriter: Aldo Leopolds bok ”A Sand County Almanac”, för att lyfta fram hur vår blick förändras med ökad kunskap: ”Vår förmåga att uppskatta naturens kvaliteter börjar, precis som i konsten, med det som helt enkelt ser vackert ut. Förmågan växer sedan till att omfatta allt djupare aspekter av skönhet, och vidare till värden språket ännu inte ens har ord för.”

Den som lärt sig se skönheten i ett kärr vill bevara det, konstaterar Mårten Lind. Skönhet spelar alltså roll, och får oss att söka kunskap och engagera oss.

Sammantaget: ”Granarnas tid” är en fackbok som bitvis har så stora brister att jag drabbas av sekundärskam. Det är samtidigt, och till allra största delen, en helt underbar liten pärla till essäbok om skogen, träden, livet, framtiden och det stora allt som vi alla ingår i: naturen.