Sverige har missbrukat PISA

I DN häromveckan:

 

”Svenska elever tycks generellt klara sig bättre på faktauppgifter än på mer analyserande uppgifter.” Ett enkelt konstaterande om våra PISA-prestationer men sprängstoff i den svenska debatten (hämtat ur boken PISA under 15 år).

De senaste åren har det funnits starka svenska röster för ett ökat fokus på faktakunskaper i skolan. När jag tar upp frågan med Andreas Schleicher, högsta ansvariga för PISA-testerna, på hans rum i OECD:s byggnad i utkanten av Paris tycks han bli upprörd över hur PISA använts för att legitimera sådana idéer; svenska elever är ju redan bra på fakta och Sverige är, menar han, ett utmärkt exempel på ett land där utbildningen blivit ”a mile wide but an inch deep”. Svenska elever är främst dåliga på att använda sina kunskaper men också på djupare, konceptuell förståelse. Och han skulle inte säga det om han inte kunna se exakt det i PISA-resultaten, slår han fast.

När jag träffade Andreas Schleicher förra gången, på en internationell utbildningskonferens i London 2016, sa han att Sveriges mottagande av PISA skiljer sig från de flesta andra länders. Medan vi i Sverige hämtat stöd i PISA för en mer konservativt inriktad skola har andra länder snarare gjort sina skolsystem mer inriktade på förmågor och värden. När jag nu tar upp frågan igen säger han att svenska politiker har använt PISA för att förstärka policyidéer som de skulle ha genomfört i vilket fall. Forskare har kallat fenomenet policy projection: att titta på andra system för idéer, men i själva verket bara välja att se det som kan tyckas understödja det man själv redan tyckte. Forskarna Sam Sellar, Greg Thompson och David Rutkowski skriver i sin bok The global education race: ”Kom ihåg att en av PISA:s huvudfunktioner är att öppna dörrar för policyförändringar men det garanterar inte att sådana förändringar kommer bygga på forskningsevidens snarare än att drivas av en viss politisk agenda.”

Polariseringen kring PISA har i Sverige varit stark. För somliga tycks svenska skolans mål närmast ha reducerats till att prestera bra på PISA och vissa har avfärdat allt som skulle kunna tyckas vara något annat än fullt fokus på mätbara kunskaper som flum. Andra har ställt sig kritiska till att PISA alls tillmäts betydelse för hur svensk skola ska arbeta (jag har fått intrycket att en del blandar ihop den grunda debatten som följer i testens spår med testen själva). OECD, har det också fnysts, är ju en organisation för ekonomisk utveckling – varför ska de alls tycka till om skolan? Personligen tycker jag det är rimligt att även organisationer för ekonomisk utveckling får tycka till om skolan, men konstaterar att många nog har missat att OECD nu står på två ben och är en organisation också för socialt välbefinnande. Det är något som syns tydligt på skolområdet. Så gott som alla jag intervjuar på utbildningskontoret (ett femtontal personer) säger att utbildning måste ses ur ett holistiskt perspektiv, där inte bara elevernas akademiska utveckling utan också den känslomässiga, sociala och hälsomässiga räknas in. Några av de nyaste studier man dragit igång handlar om betydelsen av kreativitet och kritiskt tänkande och hur man kan främja det, samt om betydelsen av socialt och emotionellt lärande och hur skolan kan utveckla det genom framför allt val av undervisningsmetoder. Den som faktiskt tittar på PISA:s mätningar eller allt det andra underlag som OECD tar fram på utbildningsområdet, med tillhörande analyser, kan lära sig oerhört mycket. Det finns däremot mycket lite stöd att hämta för en mer konservativ skola som ägnar sig mer åt fakta och mindre åt kritiskt tänkande, kreativitet och sociala förmågor.

Varför har det då blivit som det blivit i Sverige?

Vi svenskar gillar att se oss som rationella och siffror framstår för många som höjden av rationalitet. Men som de flesta människor tycker vi också om att göra komplexa frågor enkla. Att förstå PISA-rankingens siffror är enkelt, de är bara som vilken ligatabell i fotboll som helst. Många av de övriga siffror PISA-testerna ger är svårare att ta till sig. En annan förklaring kan så klart vara att OECD själva har varit duktiga på att marknadsföra PISA genom rankingarna. Att få uppmärksamhet och uppfattas som en viktig angelägenhet ökar chansen för fortsatt finansiering, som forskarna bakom boken The global education race konstaterar. Kanske är tanken att genom att kasta in rankingarna som en bomb skapa uppmärksamhet som också leder till intresse för alla mer detaljerade resultat som utvinns ur testerna? Det är svårt att veta om det fungerar eller om effekten kanske i stället är precis den omvända. De jag pratar med på OECD:s utbildningskontor är i alla fall noga med att framhålla att det är analyserna som verkligen kan hjälpa länder att utveckla sin utbildning och att placeringarna ofta inte ens är statistiskt säkerställda; det vill säga att den som ligger femma mycket väl egentligen kan ligga nia. Bättre, har en del tyckt, skulle därför vara att dela in länder i hög-, medel och lågpresterande och sluta presentera rankingar.

Att det faktiskt skulle hända känns emellertid inte så troligt. En del i vår förkärlek för rankingar är att vi lever i ett samhälle som är sportifierat och folk känner igen sig när komplexa frågor ser ut som enkla tävlingar. Det ses också som fint att vara tävlingsinriktad och många triggas väldigt starkt av att försättas i något som de uppfattar som en tävling. Men om vi nu vill ”vinna” i utbildning (och det tycks ganska många vilja; på socialdemokraternas kongress nyligen fastslogs till exempel att ” Sverige har tidigare haft det mest jämlika och högpresterande skolsystemet i världen. Dit ska vi ta oss igen”) hade det kanske varit bra med ett större intresse för vad OECD nämner som framgångsfaktorer för framtiden. Andreas Schleichers utläggning kring det förvånar antagligen många i den svenska skolvärlden, antingen de är positivt eller negativt inställda till PISA:s stora inflytande på debatt och policyutveckling. Han slår fast att vi inte vet vilken kunskap och vilka förmågor morgondagen kommer kräva och säger att när han pratar om sociala och emotionella förmågor kallar folk det för ”mjuka förmågor” men han tänker tvärtom. De mjuka förmågorna är de svåraste och också de som består. Han är själv naturvetare men säger att mycket av det han studerade inte längre är relevant. Karaktärsegenskaper som empati, resiliens, nyfikenhet och mod varar däremot och hjälper unga att finna sin väg i en allt mer flyktig och komplex värld. Han vill vända upp och ned på vårt synsätt och gå ifrån idén att skolan ska lära elever hårda färdigheter och sedan lite mjuka på toppen. Framtidens skola gör det omvända. Den sätter värden i centrum och ser karaktären som ett uttryck för hur eleverna tillägnat sig dem. Den bygger undervisning för att stärka kvaliteter hos eleverna. Och det gäller alla ämnen. I idrott ska läraren inte bara göra eleverna atletiska, och matteläraren ska inte bara lära ut matte, utan man behöver alltid fråga sig: lär sig eleverna att ta ansvar för sig själva och andra, utvecklar de mod, ledarskap?

Det är kanske säkrast att jag lugnar alla med att Andreas Schleicher också tycker att faktakunskaper är viktiga, men han vill hellre se mindre omfattande kursplaner med större möjligheter till fördjupning och utvecklande av förmågor. Han får något milt över rösten när han pratar om Sverige lite längre tillbaka i tiden, före reformerna på 90-talet och framåt. Han beskriver Sverige då som ”den gyllene standarden” för utbildning och säger att vi undervisade i många av de saker OECD:s utbildningskontor lyfter fram idag. Det var en skola av värderingar och djupinlärning. Sedan förde idén med skolpeng med sig tanken att man väljer en produkt åt sina barn. Men utbildning fungerar bara om den är allas angelägenhet och allas intresse och om alla gör sitt bästa: elever, föräldrar och lärare, säger Andreas Schleicher. Det här, tycker han, är något som Sverige har förlorat och det har påverkat undervisningen i en ytlig riktning där man mest intresserar sig för vilket som är det enklaste sättet att överföra maximal mängd kunskap.

Sverige har sjunkit i PISA-mätningarna i många år men gick upp lite grann i den senaste, vars resultat kom 2016. Andreas Schleicher menar att det beror på större ansvarstagande från regeringen, bättre hantering av skolvalet och att vi uppmärksammat vikten av likvärdighet mer, så han är trots allt hoppfull inför framtiden. En mer holistisk syn på skolan kanske också kan skönjas? Enligt PISA:s chefsanalytiker Miyako Ikeda går höga prestationer i PISA hand i hand med ett större intresse för allt det andra som OECD:s olika studier undersöker, som elevers välbefinnande, deras globala kompetens, elevers och lärares innovativa förmågor och hur man kan främja social och emotionell utveckling.

 

PISA-delarna som rankingen bygger på mäter viktiga saker, men det är värt att komma ihåg att urvalet har gjorts utifrån vad alla bidragande länder kunnat komma överens om är viktigt, och vad som är kulturellt överförbart. Det är inte detsamma som att just detta är viktigare än annat. Miyako Ikeda slår fast att det inte heller är OECD intention att länder ska fokusera sin utbildning främst på läsning, matte och naturvetenskap. De som tror det har missförstått, säger hon med emfas. Varje land som deltar i PISA har ett mycket stort eget ansvar för att resonera kring vad de tycker är viktigt och vilka mål de vill ha för sin utbildning.

När nya PISA-resultat kommer i höst är det kanske bra om vi kan komma ihåg att PISA är ett mått bland många andra, och att faktaförmedling rimligen bara en del av skolans komplexa uppdrag i en snabbt föränderlig värld.

 

Eva-Lotta Hultén

 

Pisa under 15 år

Red. Ulf Fredriksson, Karl Göran Karlsson, Astrid Pettersson

Natur och kultur

 

The global education race. Taking the measure of PISA and international testing

Sam Sellar, Greg Thompson, David Rutkowski

Brush education

 

World class. How to build a 21st-century school system

Andreas Schleicher

OECD

 

Schools for 21st century learners. Strong leaders, confident teachers, innovative approaches

Andreas Schleicher

OECD

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

PUCKO-metoden införs på landets ledarredaktioner

Låt oss för en stund prata om vuxna ledarskribenters arbetssituation på samma sätt som somliga av dem pratar om barns …

Från och med nästa vecka kommer en rad borgerliga tidningar införa den så kallade PUCKO-metoden på sina ledarredaktioner. Akronymen står för ”Pisk, Uthängning, Chock, Knivhuggning, Ovett” Metoden innebär att alla skribenter när som helst kan utsättas för något av det nämnda, som ett led i kvalitetshöjningen av deras arbetsinsatser.

– PUCKO ska inte ses som en trappa, utan bara som en palett av konsekvenser att ta till när medarbetare underpresterar, säger hjärnan bakom metoden, managementkonsulten Carl Andh (tillika nationalekonom och hjärnforskare).

 På frågan om inte PUCKO-metoden bryter mot såväl svensk lag som FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna svarar han att det hela är för ledarskribenternas eget bästa.

– Forskning visar att ju mer plågsam de upplever sin arbetsdag desto mer surmagat konservativa texter kommer de producera, och det är trots allt därför de är på sina jobb åtta timmar om dagen. Några andra skäl har i alla fall inte jag kunnat se.

Gunilla de Ville, vd för Morgondagens nyheter, ser inte heller hon några problem med den nya hårdare linjen.

– Hur våra medarbetare mår eller har det på arbetsplatsen är faktiskt helt irrelevant. För övrigt kommer de att tacka oss när de slutar här och inser att de har fått lära sig arbetsdisciplin och underkastelse. Då kan de lätt kan få jobb i till exempel en sweatshop när Kina invaderar och vi inte längre har behov av människor med egen ryggrad.

Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson är försiktigt positiv.

– Vi på departementet har med oro sett hur svenska ledarskribenter halkar efter internationellt. Det här kan komma att få fart på dem.

 

fast lite hårdraget för poängens skull, förstås.

Orättvisa betyg och sociala medier i skolan

Jag tycker om att skriva långa texter där jag verkligen får chans att fördjupa mig i ett ämne men ibland räcker det faktiskt med litet utrymme för att få mycket sagt. Här är två kortkorta intervjuer för Pedagogiska magasinet, som var roliga att göra och som jag tycker rymmer en hel del tänkvärt stoff.

 

Björn Tyrefors om att pojkar får orättvist låga betyg i matematik  i grundskolan:

”Något som går igen i många studier är att de som presterar relativt dåligt i skolan, det kan vara pojkar, elever med utländsk bakgrund eller barn med svag socioekonomisk bakgrund, verkar bestraffas i betygsättningen. De får orättvist låga betyg. Jag tror det beror på omedvetna stereotyper om vad en bra elev är och hur den beter sig.”

 

Carol Chandler Thompson om varför de använder sociala medier i undervisningen:

”De lär sig att föra en hälsosam och evidensbaserad debatt och de får öva på att skilja på löst tyckande och underbyggda åsikter. Vi tränar dem också i att se hur de kan använda sociala medier för att förbättra samhället. Många kommer att ha användning av sociala medier professionellt, om de exempelvis blir entreprenörer eller jobbar med marknadsföring. Vi pratar även om hur man kan reglera sitt eget användande och stänga av när man behöver det för att må bra.”

Det handlar om skam

I helgen hade DN en text om bedragare på film och i verkligheten. En intervjuad forskare förklarade att vi gärna föraktar dem som blir lurade. Vi gör det som ett slags självförsvar: det där skulle aldrig kunna hända mig!
 
Igår när jag skulle hem med tåget från GBG klev en man på och proklamerade mycket högljutt och desperat att hans fru var på väg att föda barn i Skövde, att han behövde komma dit men inte hade pengar. Jag gav honom en summa och fick lite sneda blickar och några kommentarer från andra passagerare: ”Men han sa ju … inte kan det stämma!?”. Jag svarade att jag hellre tror gott än illa om människor (och fick stöd från en annan passagerare) men åkte ändå vidare hemåt med en obehaglig och gnagande känsla att ha blivit lurad.
 
Känslan ville inte släppa, och finns kvar idag också. Det handlar inte om att ha blivit av med pengar i onödan (så stor var inte summan jag gav) utan av att ha varit dum, och säkert i viss mån om att andra som var där såg på mig som dum. Det handlar om skam.
 
Men tänk om jag inte hade givit något? Hade jag skämts över det också då? För det han sa kan ju faktiskt ha varit sant. Eller hade jag suttit där och varit nöjd med att jag var så himla smart som inte gick på den lätte? Eller hade jag kanske förträngt alltihop bums, för inget hade ju egentligen hänt som inbegrep mig?
 
Att välja att tro gott om människor medför att ibland bli lurad (och ibland få bekräftat att man blivit det, ibland inte), men jag tror att jag hellre vill vara en som blir lurad ibland än en som är cynisk och ickeempatiskt.

En skola fixerad vid mätbara resultat är farlig

Sedan den kom i höstas har Jonna Bornemarks bok Det omätbaras renässans fått mycket uppmärksamhet och jag har hamnat i spontana samtal om den flera gånger, med människor som läst den. Det är intressant eftersom det här inte är någon lättläst text utan en som innehåller en hel del svåra begrepp och snåriga resonemang. Hennes tankar verkar helt enkelt vara något som många är nyfikna på, vilket känns hoppfullt! Folk kanske rentav längtar efter en annan förståelse av, och förhållningssätt till världen än den/det som erbjuds av siffror. Nedan följer min recension av boken för Pedagogiska magasinet.

Filosofen Jonna Bornemark menar att offentlig verksamhet i dag drabbats av ”förpappring”. I stället för att syssla med den verkliga verksamheten hanterar man papper om verksamheten, som inte sällan börjar upplevas som både verkligare och viktigare än det man faktiskt sysslar med. Det personliga omdömet hos personalen rationaliseras bort och de görs till kuggar i ett maskineri, vilket kan leda till etisk stress.

I boken Det omätbaras renässans propagerar Jonna Bornemark för mindre mätande och mindre kontroll. Hon gör det utifrån samtal med människor verksamma inom en rad yrken, framför allt inom offentlig sektor. Hon tar också hjälp av de medeltida filosoferna Nicolas Cusanus och Giordano Bruno samt renässansfilosofen René Descartes. De båda förstnämnda får fungera som vägvisare till insikten att det går att se världen, människan och det mellanmänskliga på andra sätt än vi gör i dag. René Descartes står i stället för urversionen av vårt moderna sätt att betrakta världen, som tydligt uppdelad i kategorier som kan mätas och kontrolleras, där män­niskan och naturen är ett slags maskiner och där kropp och själ, eller förnuft och känsla, är tydligt åtskilda.

Boken rör sig med många och ofta krångliga filosofiska begrepp och Bornemark hade kunnat göra sin bok betydligt mer läsbar genom att nöja sig med att nämna dem och sedan hellre satsa på att förmedla innebörden av dem med andra ord.

Två begrepp är emellertid bärande för hela resonemanget: 1400-talsfilosofen Cusanus’ ratio och intellectus. Ratio är den del av vårt tänkande som hanterar fakta, samband och logik. Intellectus kretsar i stället kring sådant som omdöme, empati, mening, värderingar: allt det som vi inte kan mäta, räkna fram eller läsa oss till i en manual. I vår tid har intellectus trängts undan till förmån för ratio, men intellectus krävs för att ratio ska kunna arbeta väl.

I debatten ligger ofta som ett grundantagande att målet för skolan är att eleverna ska få höga betyg och prestera väl i internationella mätningar, och att allt som inte höjer resultaten därför är bortkastad tid och möda. Men med ett alltför starkt ratio och ett försvagat intellectus kommer ofta dogmatism och fanatism, menar Bornemark. Då blir det plötsligt inte bara trivialt och instrumentellt med en skola fixerad vid mätbara resultat utan också farligt.

Avdamningen av begreppet bildning under 2000-talet är, menar Bornemark, en protest mot att humaniora underordnas krav på kortsiktig ekonomisk nytta. Hon skriver: ”Lärande får betyda resultat eller betyg snarare än bildning. Andra begrepp, som empati, som inte låter sig ratiofieras, försvinner ur fokus. Och med språket utarmas praktikerna.”

Bildning anknyter till intellectus, snarare än ratio. Den som använder sig av sitt intellectus för att resonera kring kunskap och utbildning skulle snarare börja med frågan vad det är skolan ska åstadkomma på ett övergripande plan.

Det omätbaras renässans skulle i sig kunna sägas vara en träning för läsarnas intellectus. Här finns inte ett enda diagram och mycket få siffror. I stället rymmer den ifrågasättande av det rådande, både av samhället och av själva vårt tänkande, och Bornemark räds inte för att dra in vare sig konst eller religion i sina resonemang, trots att flumsmockan ständigt hänger i luften när man vägrar inordna sig under de aggressiva ratioförespråkarnas regim. För den som vill få hjälp att få syn på vår samtid, och verktyg att ­ifrågasätta den, rekommenderas varmt denna bok.

Jag tvivlar på idrotten

Pratar idag i OBS om Petter Northugs självbiografi, Ivar Lo-Johanssons vildsinta tvivel på idrotten och hur idrott, nationalism och krig hänger ihop. Bland annat.

”I den upptrappning av nationalistiska känslor som pågick i Europa kring förra sekelskiftet blev internationella landskamper i olika sporter en ingrediens. Unga män skulle förberedas för krig. Dessutom skulle socialismen motarbetas genom att nationer, inte klasser kämpade emot varandra under ordnade former. I Sverige var det till en början högerkrafter som omhuldade idrotten medan arbetarrörelsen var negativ; mer negativ ju längre vänsterut man kom. Under 20-talet var debatten häftig och kritikerna vände sig emot konkurrenstänkandet och menade att idrotten drog ungdomen bort från mer meningsfulla aktiviteter. Det är argument som känns mycket främmande idag, när samhället ger stora bidrag och många föräldrar bygger upp hela sin fritid kring sina barns deltagande i organiserad idrott.

(…)

Det sägs ibland att sexism och rasism inom idrotten bara är en spegel av hur det ser ut i samhället men idrotten är också i hög grad med och formar det. Kanske behöver vi på allvar börja tala om vad den agonala principen gjort, och gör med våra liv. Är det samhälle den pekar ut åt oss som idealet verkligen vad vi vill eftersträva? Varför ska vi som individer lägga en massa kraft på att visa att vi är bättre än andra, när vi istället skulle kunna lägga den på att sträva efter att alla ska må bättre och vårt samhälle bli mer hållbart? Får man önska sig 20- och 30-talens yviga, mångsidiga idrottsdebatt tillbaka?”

Den långsiktiga lösningen stavas jämlikhet och gemenskap

I boken Den inre ojämlikheten, visar de båda brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett med en stor mängd forskning och statistik hur negativ ojämlikhet är för vår psykiska hälsa och vårt välbefinnande. Bland mycket annat skriver de väldigt intressant om det problematiska med begreppet självkänsla och ifrågasätter vurmen för den. De refererar till en studie som visar att ångestnivåerna stigit radikalt bland amerikanska tonåringar parallellt med att självkänslan tycks ha exploderat. Andra studier visar att människor utsatta för diskriminering och fördomar har högre självkänsla än människor som tillhör grupper med högre status. De menar att vi måste göra skillnad på ”säker självkänsla” som bygger på en realistisk syn på den egna kraften och förmågan och en osäker självkänsla, som i stället är ett resultat av försök att pumpa upp det egna egot i en värld som framstår som negativt inställd till en, eller där vi hela tiden riskerar att falla i status.

I mer ojämlika samhällen ökar denna uppblåsta självbild, och så länge vi inte gör skillnad på den självkänsla denna falska uppfattning om jaget föder och den som kommer ur självkännedom och trygg förvissning om andras omsorg, kan psykisk ohälsa växa parallellt med ökad rapportering om allt högre självkänsla.

Det här har väldigt stark koppling till det jag talade om i min essä, som sändes i OBS i P1 häromdagen. Såhär avslutade jag den:

”När en Facebookbekant för ett tag sedan deppade och tvivlade på sitt eget värde skyndade genast många till och intygade att hen var unik och fantastisk. Jag tänker att räddningen när man är nere kanske inte är att tänka ‘jag är unik och fantastisk’ utan snarare ‘jag behöver inte vara unik och fantastisk. Jag är en liten del av allt och allt jag verkligen behöver göra är att vara snäll och visa hänsyn’. Det skulle kanske inte bara kunna hjälpa oss att bli mindre statusstressade och dämpa vårt för miljön så destruktiva belönings- och tröstshoppande (because we’re worth it). Det skulle också kunna ge oss en större känsla av samhörighet med världen och mer lust att engagera oss inte bara i vår egen framgång utan också i andras välmående och i de hotade ekosystem vi alla är beroende av.”

Det vi behöver för att må bra på riktigt, och för att agera på ett gott sätt mot andra, är helt enkelt inte en uppblåst men osäker självkänsla, utan en trygg förvissning om att befinna oss i en gemenskap där vår status och vårt värde inte hela tiden står på spel eller ifrågasätts. De auktoritära vindar som nu blåser över världen, där vägen till ordning och trygghet sägs vara hårda tag och repression, är destruktiva inte bara för de som befinner sig i utkanten av vår redan alltför osäkra samhällsgemenskap, utan för oss alla. Boostade egon kan lätt explodera när de blir kritiserade eller ifrågasatta. En negativ spiral kan lätt skapas, när dessa sårade egon tar till våld, vilket leder till en än mer negativ syn på dem och ökade krav på hårda tag, vilket leder till ännu större behov för dem av att boosta självkänslan, vilket leder till än större känsla av att man har rätt till respekt, prylar, upphöjning – och större känslighet för kritik och ifrågasättande, och så vidare.

En kortsiktig lösning vid akuta problem kan mycket väl vara hårdhet men den långsiktiga lösningen stavas jämlikhet och gemenskap.

En annan relation till världen är möjlig!

Vågar man ifrågasätta betydelsen av ”förnuft” och ”fakta” i dessa tider? I den här essän för OBS i P1 gör jag ett försök att ge lite perspektiv på dessa, och ett antal andra, begrepp. Bland annat säger jag såhär:

”Det finns ingen anledning att vara emot rationellt tänkande och vetenskapliga fakta, men ibland kan vi kanske behöva påminna varandra om att förnuft och fakta aldrig ensamma kan användas som domare för vad som är bra eller dåligt. Någonstans i den processen måste känslor och värderingar in. Det finns inget neutralt förnuft. Vad som är rationellt och förnuftigt beror helt enkelt på vilka ideal och mål vi har. Vilket i sin tur beror på kulturellt betingade världsbilder och värdesystem. Med annan grundsyn på vad som är värdefullt och eftersträvansvärt, förändras också vår syn på vilka fakta som har betydelse och vilka vägar som är mest rationella att välja.”

Och så problematiserar jag vår förkärlek för dualistiskt tänkande, där vi ställer begrepp och företeelser i motsats till varandra och missar alla andra möjliga sätt att se på saken, eller för den delen hur de två föreställda motpolerna också hänger ihop och samspelar med varandra:

”Grekiska filosofer delade upp kosmos i en himmelsk och en jordisk värld och människan i en kropp och en själ, och ansåg att det himmelska och det själsliga stod över det jordiska och kroppsliga. I spåren av denna dualism följde både förakt för sinnlighet och kroppsliga behov och en känsla av att stå över allt annat i naturen, upphöjd, men också avskild. Jeremy Lent jämför detta med den kinesiska taoismens framväxt, där idén om yin och yang visserligen också kan ses som två poler men där ingen står över den andra utan de båda fungerar som komplement. Taoismen gav uttryck för ett holistiskt systemtänkande. Världen sågs som en sammanhängande, levande organism. I den neokonfucianska filosofin, med start på 1000-talet, fortsatte kineserna att utveckla sitt synsätt att det kroppsliga och det andliga är integrerade och att ting och levande organismer samverkar med och beror av varandra. Samspel mellan moral, känsla och förnuft sågs som idealet.

De västerländska föreställningarna om begrepp som stod i opposition till varandra förstärktes i stället under medeltiden: gott och ont, manligt och kvinnligt, högt och lågt, kunskap och njutning, förnuft och känsla. Tydligt uppdelat, aldrig blandat, det ena i huvudsak bra, det andra i huvudsak dåligt. En stark kraft för det dualistiska tänkandet var 1600-talsfilosofen Descartes. Vid denna tid började vi alltmer också betrakta världen som en maskin behärskad av människan, och förnuft och rationalitet som de enda sätten att förstå världen och tillvaron. Under 1700-talet fick sedan känslorna visserligen ett uppsving med romantiken men det får kanske betraktas som en tillfällig avvikelse. De västerländska tankemönstren med rötter hos de gamla grekerna dominerar fortfarande i vår del av världen och sprider sig stadigt.”

Om vi ska kunna förändra världen, så här under hotet från klimatkatastrofens bila, behöver vi kanske förändra hur vi förhåller oss till världen på ett värderingsmässigt plan, och hur vi förstår den och vår roll i den. Vi är en liten del i en mycket komplex väv av sammanhang och relationer. Kanske den insikten rentav kan hjälpa oss i kampen mot den galopperande psykiska ohälsan? Lyssna här!

 

Att motverka våldsbejakande extremism i skolan

Det finns inga miljöer där människor samspelar utan att något socialt eller moraliskt lärande sker. Skolan behöver därför vara medveten om, och ta ansvar för allt lärande som äger rum där. Läroplanen är dessutom glasklar med att det ingår i skolans uppdrag att förmedla värden till eleverna, och stödja dem i att bli socialt och demokratiskt fungerande medborgare som kan och vill förstå och påverka sin omgivning i en konstruktiv riktning.

Att arbeta mot våldsbejakande extremism i skolan är helt i linje med läroplanens och skollagens intentioner om att fostra till demokrati, empati och eget ansvarstagande. Det mesta av det arbetet sker bäst inbakat i den vanliga undervisningen och handlar om sådant som kunskapssyn och människosyn. Eleverna behöver få träna inte bara på faktakunskaper och slutledningsförmåga utan också på samspel, empati, medbestämmande och att reflektera över sin roll i hur samhället utvecklas. I den svenska skoldebatten framställs det ibland som att sådana idéer bara är svenskt flum men diskussionen om vilka värden skolan ska förmedla, och hur, pågår över hela världen. I en intervju uttryckte Andreas Schleicher, högsta ansvariga för Pisa-testerna, att debatten om skolan är mer nyanserad i många andra länder än den är i Sverige och han sa: ”Skolan måste handla mycket mer om värden som tolerans, empati, långsiktighet, ledarskap och nyfikenhet. Det viktigaste idag är att ge unga människor en kompass att navigera efter i en värld som blir alltmer osäker och svårtydbar.” Han framhöll att faktakunskaper är viktiga men sa också att ”Frågan är hur vi använder våra kunskaper och förmågor – för att göra något gott för världen, eller för att förstöra den?” Läs mer

John Bauers vackra trollskog mår inte bra

”John Bauer-skog”. Orden dyker upp i huvudet när jag vandrar på stigen längs den lilla jämtländska tjärnen med sina vita näckrosor, och de grova träden på alla sidor om den, och jag är kluven.

Skogarna i John Bauers bilder är melankoliska, mystiska och fyllda av lufsiga, stornästa troll, grönhåriga huldror och väna prinsessor. Det var i den årligen återkommande sagosamlingen ”Bland tomtar och troll” som de flesta av hans mest kända bilder publicerades, från 1907 och framåt. 1915 tröttnade han på uppdraget men de följande utgåvorna av boken innehöll varje år någon av de av Bauer illustrerade sagorna. På så vis fick ständigt nya generationer barn sig Vill Vallareman, prinsessan Tuvstarr och deras skog till livs.  Och medan sagorna i många fall är bortglömda är bilderna av dunkla skogar med sagoväsen fortfarande levande på de flesta svenskars näthinnor.

John Bauer var i hög grad ett barn av sin tid – symbolism, sagor och sägner, naturromantik och lokalpatriotism var tydliga strömningar runt sekelskiftet 1900. Han var alltså inte ensam i nordisk konst om att skildra storslagen natur eller använda sig av sagomotiv men det är honom vi minns framför de andra. Hans trolska bilder av dunkelt ljus, raka stammar och mossbeklädda stenblock har blivit lika viktiga för vår bild av skogen som Carl Larssons interiörer i hemmiljö har blivit för vår syn på vad som karakteriserar en riktig familjeidyll. Kanske är John Bauer rentav den konstnär som allra starkast format våra föreställningar om skogen.

Skogar vi uppfattar som vilda och orörda får ofta epitetet ”Bauerskog” men det är alldeles åt skogen fel. Det är därför jag är kluven, där på min promenad vid den lilla tjärnen. För samtidigt som jag uppfattar naturen runtom mig som vacker, i Bauerskt avseende, ser jag också dess brister, som skog betraktad.

John Bauer älskade skogen och var en naturmystiker. I hans brev till vänner återkommer ofta beskrivningar av naturen och han skildrar vackert de känslor den väcker hos honom. I ett brev formulerar han det såhär: ”Så svepte åter igen vinden något hårdare kring nejden och ven så hemskt genom gärdesgårdarna och träden. Jag kände mig stå ansikte mot ansikte med naturen. Det var naturen som talade genom vinden. Den sa Vad är du [för] något din stackare. Jag såg på mig. Jag såg på mina små ben, min kropp och armar i proportion. Jag såg vidderna omkring mig. Jag såg himlavalvet. Jag kunde tänka. Jag hade krav inom mig att dana nya kroppar och nya tänkande hjärnor. Jag var en länk i människosläktet. Återigen tjöt vinden hemskt. Det är naturen eller den ursprungliga kraften som givit dig tänkande hjärnor och de som givit dig förmågan att fortplanta dig. Jag bockade mig och var åter liten.”

Bauer beskriver sig vara i naturens makt och han är liten och vördnadsfull inför den. Kanske är det just denna dyrkan som gör hans behov av att idealisera så stort. Naturen måste vara perfekt eftersom den är gudomlig och utan ordning och reda ingen perfektion. Läs mer