^{”Inget som rör människor och lärande blir enkelt bara för att man vill att det ska vara det.”}

Bjuder på ännu en gammal recension:

”Flumskolans död” löd en ledarrubrik i Svenska dagbladet hösten 1992. Texten handlade om att Aktionsgruppen för kunskap i skolan hade lagts ner eftersom de menade sig inte längre behövas – allt tydde på att skolan var på väg åt rätt håll. En ny läroplan hade tagit form och socialdemokrater och moderater var eniga om att med den hade kunskapen äntligen hamnat i centrum. Lpo 94 beskrevs under denna tid som avideologiserad och fri från progressivism.  Bara några år senare lät det helt annorlunda, när Jan Björklund övertog Göran Perssons begrepp ”flumskola, och i en artikel på DN debatt krävde att den skulle skrotas. 

                      I sin nya bok Striden om den goda skolan skriver Magnus Hultén, biträdande professor i naturvetenskapernas didaktik vid Linköpings universitet, om kunskap som stridsfråga. Särskilt uppehåller han sig vid de utredningar och reformer som skedde på 90-talet. Betygsberedningens och Läroplanskommitténs arbetsprocesser och resonemang blir ingående utredda, kanske onödigt detaljerat när det gäller vem som sa vad när men detaljrikedomen ger trovärdighet. Viktigt eftersom det som hände på 90-talet återspeglas mycket tydligt i dagens skoldebatt och politik – och vi är i stort behov av perspektiv. Magnus Hultén konstaterar till exempel att dagens debatt om att arbetet med Lpo 94 handlade om att införa en konstruktivistisk kunskapssyn helt saknar stöd i arkiven. Tvärtom är det en syn på kunskap som man ville röra sig bort ifrån och han ser i stället hur kursplanerna färgades av ämnesexperter och ämnestraditioner.

                      Magnus Hultén resonerar på ett fördjupande sätt kring de teorier om kunskap som påverkat debatt och praktik, inte bara den nu av många bespottade konstruktivismen – som försöker förklara hur ett barns tänkande stegvis utvecklas i samspel med sin omgivning utan också exempelvis det sociokulturella perspektiv som utmanade. Grundlig är Hultén också i beskrivningen av övergången från relativa betyg till målstyrda. Kritiken mot målstyrning lydde att det är väldigt svårt att styra med mål och att det riskerar att leda till en alltför detaljerad och instrumentaliserad reglering av skolan och lärarens uppgift. Kritikerna tycks ha fått rätt.

                      Så vad kan man dra för slutsatser av Magnus Hulténs bok? Till exempel att debatten om skolan och kunskapen varit intensiv länge och att det inte går att dela upp i två tydliga sidor i kamp mot varandra (flum och ordning). Argument har i stället ofta byggt på en komplex syn på både kunskapsbegreppet och skolans uppgift, där många röster gett olika infallsvinklar. Vidare att det är svårt att avgöra vad som är värdefull kunskap och hur den bäst förmedlas och bedöms; och att önskemål att göra inlärning, kunskap och skolans uppgift till något entydigt, enkelt greppbart och mätbart var minst lika levande på 90-talet som idag, med starka tendenser att idiotförklara dem som dristade sig till att påpeka att inget som rör människor och lärande blir enkelt bara för att man vill att det ska vara det.

Eva-Lotta Hultén

Magnus Hultén 

Striden om den goda skolan. Hur kunskapsfrågan enat, splittrat och förändrat svensk skola och skoldebatt.

Nordic Academic Press

Jag är inte släkt med Magnus Hultén!

Mer fakta och mindre resonerande i skolan – är det verkligen vad vi behöver?

Idag kom läroplansutredningen och den förordar mer kognitionsvetenskap och fakta i skolan. Jag bjuder därför på en några år gammal recension av kognitionsprofessorn Daniel T Willinghams bok ”Varför gillar eleverna inte skolan”. Här kommer den:

Jag har svårt att förstå den starka skepsis mot kognitionsvetenskapen som förekommer i skolans värld; självklart har den som vill undervisa nytta av kunskaper om hur hjärnan fungerar. Men lika svårt att förstå är somligas referenser till kognitionvetenskapen som något slags facit för hur man ska arbeta i skolan. Att man exempelvis lär sig fakta bättre med repetition är helt enkelt inte ett argument för att skolan borde ägna mer tid åt det, istället för, säg, att låta eleverna träna upp sin förmåga till samarbete och ansvarstagande genom att grupparbeta. Skolans mål är helt enkelt mycket större och vidare än att fungera som effektivast möjliga faktaförmedling.
För övrigt är överdrivet bruk av repetition uselt för motivationen och sänker därmed lärandet, enligt Daniel T Willingham, professor i kognitionspsykologi. Lagom, och på ett varierat sätt, är bäst. I sin bok Varför gillar elever inte skolan? förklarar han hur arbetsminne, långtidsminne och omgivning samspelar, och på vilket vis man med den kunskapen kan hjälpa sina elever att lära mer. Willingham skriver lättillgängligt även när han refererar till forskning och han ger konkreta tips för klassrummet, som att presentera kunskaper i form av berättelser eftersom vi minns vad vi lärt oss bättre då. Det mesta han skriver är både matnyttigt och klokt. Han dödar också en och annan myt, som att det finns auditiva, visuella och kinestetiska lärstilar, eller att intelligens i första hand är medfödd.
Boken kretsar kring nio punkter som författaren menar har mycket stort stöd i forskning. En av dem lyder ”Faktakunskaper måste komma före färdigheter” – ett hett debattämne i Sverige just nu. För att träna tänkande och ifrågasättande måste vi självklart ha stoff att applicera det på, men Willingham framhåller också att förmågan till resonerande och problemlösning är nära sammankopplad med faktakunskaper i långtidsminnet. Det här betyder emellertid inte, som somliga i svensk skoldebatt vill ha det till, att eleverna måste ägna sig enkom åt faktainhämtande i flera år, innan de till sist kan få börja resonera och ifrågasätta. I stället, påpekar Willingham, bör vi se till att bakgrundskunskaper ges parallellt med att eleverna får öva på kritiskt tänkande. Eleverna kan till exempel ges fördjupade kunskaper inom begränsade områden, för att ge dem möjlighet att träna sina färdigheter på just dessa. Kanske kan det vara en tanke värd att repetera in?


Varför gillar elever inte skolan?
Daniel T Willingham
Natur och kultur

Det känns som att världen skriker efter mer eftertanke, mer kritiskt tänkande, bättre förmåga att se flera sidor av saker – inte mindre, och sämre. Om vi nu alltså inte vill göra unga människor till lätthanterligt och lydigt material för fascistiska krafter.

Mitt första arbete var som städerska på min pappas kontor sommaren när jag var sexton. Jag tömde papperskorgar, svabbade golv och försökte störa människorna vid skrivborden så lite som möjligt. De flesta var vänliga och flyttade på fötterna så jag skulle komma åt. Ett par gånger fick jag sliriga kommentarer av en man men jag sa inget om dem till min far. Varför gjorde jag inte det? Tänkte jag att det är sånt man får tåla som städerska? Var jag kanske på sätt och vis lika föraktfull som han som fällde de snaskiga kommentarerna?

En ung tjej som just gått ut gymnasiet började i arbetslaget samtidigt som jag och jag utgick från att hon liksom jag bara skulle sommarjobba. En dag frågade jag vad hon skulle göra sedan. Hon såg oförstående på mig och sa att hon fått fast jobb. Min språngbräda till en skidresa var hennes alldeles vanliga golv och hon var glad över det och tyckte om att städa. Till skillnad från kontorsmannen hade jag vett på att skämmas över mina ogenomtänkta ord.

Efter kontorsstädningen följde en lång rad extrajobb; inom hemtjänst, som hotellstäderska, servitris, vårdbiträde på demensboende, lärarvikarie och telemarketingoperatör. I hemtjänsten fick jag fick gå och handla med gamla damer, konversera åldringar som var övertygade om att Palmemordet skett utanför deras fönster och lämna mat till människor som aldrig gick utanför sina lägenheter. Jag lärde mig om misär, omsorg och åldrande kroppar; om värdighet och ensamhet och hur man tröstar någon som brutit lårbenshalsen och väntat på hjälp på sitt vardagsrumsgolv i ett helt dygn.

Men under 90-talet kom neddragningarna. De gamla blev till tidsblock i tajta scheman. Det fanns inte längre utrymme för att baka eller gå och handla med någon. På demensboendet skulle allt mindre personal ta hand om allt mer skröpliga äldre. En natt fick en av mina kollegor ensam hantera att två av åtta åldringar dog.

Det sägs ibland att det finns i ett ointresse för arbetarklassen i medie- och kultursfären, men inom litteraturen är ändå arbetartemat levande. Litteraturprofessorn Åsa Arping formulerar i boken ”Att göra klass” en intressant analys av några moderna romaner om tillfälliga jobb i typiska arbetaryrken. I Måns Wadensjös ”Monopolet” tar den högutbildade Alice i väntan på rätt erbjudande jobb på Systembolaget. Arping skriver att det finns något storögt över Alices möte med butiken och skriver: ”Hon noterar fascinerat hur kroppen förändras av arbetet och alltmer börjar likna en fantastisk maskin, en samling kroppsdelar som hon skulle kunna använda till nästan vad som helst.” Det är en alienation som jag kan känna igen från de jobb som jag tyckt varit tråkiga. Som städerska och telefonförsäljare blev jag en automat.

I Jack Hildéns ”Vi, vi vaktmästare” vill Eskil spara ihop pengar till en långresa och i Sara Beischers ”Jag ska egentligen inte jobba här”; får den unga Moa som vill bli skådespelare, arbete i hemtjänsten. Åsa Arping konstaterar att karaktärerna i de tre romanerna delar en inledande distans till arbetet men vårdbiträdet Moa går från att betrakta de äldre som lite motbjudande och kollegorna som losers, till att känna stolthet över sitt arbete. Det är detta jag tycker så mycket om med Beischers bok; Moa lär sig se sitt arbete som viktigt. Berättelser om den här typen av erfarenheter filtreras inte sällan genom människor som egentligen vill göra något annat – som att skriva romaner. Äcklet inför jobbet, eller föraktet för dem som leder eller utför det, skiner igenom.

Men Åsa Arping hittar också en gemensam lärdom för de tre huvudkaraktärerna: att arbetet är betydligt mer än själva uppgifterna. Det kräver en emotionell investering och en vilja att skapa fungerande relationer: till kunder, omsorgsmottagare och arbetskamrater.

Mina vårdjobb är, tillsammans med lärarvikariaten, de som allra starkast gett mig en känsla av mening; någon behövde hjälp och jag hade förmånen att få ge den.

Men stämmer det, som Mats Ekdahl hävdar i boken ”Jobbet” att unga människor inte längre ser arbete som en möjlig väg till självförverkligande och lycka? Jag vet inte, men konsumtionsforskaren Katarina Graffman menar att det är fel att prata om dagens unga som en generation Greta; alltså en generation av klimatengagerade samhällsförbättrare, och att vi snarare har en generation Bianca; unga vars drömmar handlar om konsumtion och om att genom entreprenörskap snabbt bli rika. Alltså mål som inte alls handlar om arbetet självt utan om vad det kan ge i form av pengar och status.

Sådana drömmar riskerar att leda till många sorters krascher: för miljön med överkonsumtion; för samhället med låg status för viktiga yrken och för individen när orealistiska mål inte kan nås. Att låtsas att alla kan bli vad de vill är att ställa för höga krav på unga människor, menar Mats Ekdahl. Han föreslår att de i stället ska uppmuntras att pröva sig fram och se var de hamnar. Med självinsikt kan de se till att deras begåvning kommer till sin rätt, vilket skänker både en känsla av kompetens och av att bidra till det större system som den mänskliga gemenskapen utgör.

Mina extrajobb inom vård och skola fick mig att förstå vad samhället gick ut på och gav mig stolthet och känsla av sammanhang och mening. Till och med det arbete jag tyckte allra sämst om, som telemarketingoperatör med uppdrag att boka in besök av transportsäljare på olika företag, gav mig kunskaper och insikter jag haft glädje av. Till exempel förstod jag hur destruktivt det kan vara för en grupp att försätta människor i tävling mot varandra; och hur själsdödande det är att utföra arbetsuppgifter som man upplever helt saknar värde, både för en själv och ur ett samhällsperspektiv. I valet mellan höga inkomster och sysselsättning som känns viktig har jag efter det jobbet alltid valt det senare och jag önskar att alla hade den möjligheten.

Jag gjorde mina jobb som ung och jag tjänade pengarna jag längtade efter men jobben gjorde också mig. Relationer förändrar vår syn på oss själva och på världen; de ger oss nya normer och värderingar. Det var vad som hände mig som ung. Då tänkte jag att det var resorna som jag gjorde för pengarna som skulle ge mig minnen för livet. Jobben var bara ett nödvändigt ont. Det är först i efterhand som det blivit tydligt hur oerhört mycket dessa arbeten format mig och mina senare val i olika sammanhang. Relationerna de erbjöd fick mig att förstå att detta att vara mänsklig är att ha omsorg om varandra. 

I OBS häromveckan

Sedan Donald Trump blev en politisk maktfaktor har analytiker försökt tolka vad han säger och förutspå vad han ska göra. Jag tror att merparten av det arbetet har varit bortkastat. 

Det bygger på att Trump är rationell: ”Han säger/gör si eller så, för att han vill uppnå detta eller detta.” Idéer om logik appliceras där ingen logik och ingen rationalitet står att finna. Han är en impulsiv, egoistisk gaphals som strävar efter beundran och underkastelse eftersom han är besatt av att vara en vinnare.

Så varför har vi varit så ivriga att tolka ut elaborerade agendor och avancerade mål ur hans svammel och påhitt?

För att det ger oss en känsla av trygghet. Om han agerar logiskt och rationellt går det att räkna ut vad som ska hända. Då blir framtiden förutsägbar och vi kan förbereda oss. Men sanningen är att vi inte kan ha en aning om vad som ska hända eftersom det inte finns någon logik, ingen rationalitet, ingen stor plan. Inte hos Trump själv i alla fall. 

Sånt här skrev jag om i min bok Resan från mörkrets hjärta som kom ut för 12 år sedan. Jag skrev om människors förmåga till båda ondska och godhet, om anpasslighet, lydnad, auktoritet och likgiltighet; om olika typer av ledarskap och om hur vårt behov av trygghet och tillhörighet kan få oss att underkasta oss irrationella ledare och göra saker som går på tvärs med våra tidigare värderingar och moral. 

Vi behöver inte bara vara vaksamma på vad galningar som Trump hittar på utan också på hur vi själva reagerar på och påverkas av samhällsanda, grupper vi ingår i eller ledare som har makt över oss eller vi ser upp till. Det är inte bara Mark Zuckerberg som börjat kräla och anpassa sig i förväg. Det gör alla som är rädda och sådana finns det ganska många av just nu. Vi skyr otrygghet på de sätt vi kan. Bland annat genom att rationalisera och genom att anpassa oss.

Jag får inte släppa ut giftgas på min mark men får jag kalhugga? I debatten om den svenska skogen har äganderätten blivit ett av de starkaste tillhyggena för skogsindustrierna och skogsägarorganisationerna. 

Äganderätten påstås vara hotad eftersom man inte får avverka hur man vill och måste skydda biotoper och arter. Men det har alltid funnits gränser för äganderätten. Vi har starka restriktioner mot att bygga på jordbruksmark eftersom den är viktig för vår försörjning och man får inte uppföra små kärnkraftverk eller släppa ut gifter på sin egen mark eftersom människor, växter och djur långt utanför ägornas gränser kan drabbas.

Detsamma gäller för klimatförändringar och havererande ekosystem. Det jag gör på min mark kommer påverka andra. Vi kommer inte kunna överleva utan odlingsbar mark men inte heller utan ett hyfsat stabilt klimat eller fungerande ekosystem – som båda hotas av dagens skogsbruk. Så var går äganderättens rätta och rimliga gränser?

Kritiska idéer kring vad man har rätt att äga, om något alls, finns i religiösa urkunder med flera tusen år på nacken – inte minst Bibeln. Allmänningar var vanliga långt in på 1900-talet och existerar fortfarande. Privat ägande av mark har så länge det funnits varit omdiskuterat och inte setts som självklart ens inom västerländsk tradition särskilt länge.

Min familj äger skog i Jämtland. Vilka restriktioner och påbud från myndigheter skulle vi göra uppror mot? Alla som skulle innebära risker för vår skogs hälsa och biologiska mångfald.

Sådana har det historiskt sett varit gott om. Lagkrav har tvingat skogsägare att avverka skogar som ansetts för lågproducerande och i stället ersätta dem med monokulturer. Somliga har vägrat följa påbuden. I deras skogar har mycket av skogens biologiska värden bevarats. Att göra motstånd mot staten kan ibland vara det enda rimliga. Men hur ska vi hantera ett motstånd som i hög utsträckning tycks handla om att man vill få bestämma själv och slippa ta hänsyn till allt annat levande, inklusive kommande generationer? Många protesterar ju även om de får ekonomisk ersättning. Ska vi verkligen ha frihet att kvadda ekosystem och klimat för att vi äger mark?

Äganderätt är ett mänskligt påfund medan naturens lagar är skrivna i sten. Och i luft, vatten, träd, insekter och allt annat vi är beroende av för vår överlevnad. Ändå ses äganderätten som en samhällelig grundbult medan naturens fysikaliska lagar verkar betraktas som förhandlingsbara.

Kanske kan rätten till liv, som står inskrivet i FN:s deklaration för mänskliga rättigheter och EU:s stadga för grundläggande rättigheter, bli ett argument för insnävad äganderätt? Hittills har de främst ansetts handla om frihet från statligt förtryck, tortyr eller avrättningar. Men vi skulle kunna läsa dessa paragrafer som att alla har rätt att se fram emot ett rimligt långt och friskt liv; eller som rätten till överlevnad för människan som art. Kan man tänka sig ett juridiskt mål där dagens markägare stäms av representanter för framtida medborgare för allvarliga inskränkningar av deras rätt till liv? Eller – om man väljer att sätta ekonomin i centrum – av framtida markägare för kapitalförstöring? Det blir ju svårt att bedriva skogsbruk i havererade ekosystem.

Det enda rimliga och anständiga är att rätten till liv går före rätten att äga, och att rätten att äga inte jämställs med frihet att göra sådant som orsakar storskaliga skador på våra ekosystem eller skapar oöverblickbara risker för andra.

I GP igår.

”96 procent av den totala massan av däggdjur i världen består idag av människan och våra tamdjur. Hade det varit, låt säga, gnuer som så till den milda grad roffat åt sig av vårt gemensamma livsrum hade vi lätt kunnat se den absurda snedfördelning det innebar.

Vi människor har uppfyllt jorden och lagt den under oss, precis som Bibeln uppmanar. Om den bibliske guden existerar så är det nu hög tid för honom att skicka nya instruktioner för annars riskerar det att gå käpprätt åt helvete för hans utvalda art.

(…) Men att vi på global nivå är fler än vad som är långsiktigt hållbart verkar ändå många kunna instämma i. När befolkningsmängden i flera enskilda länder nu faktiskt börjat minska framställs det trots det i huvudsak som ett problem. Japan, Kina, Sydkorea, Kroatien, Bulgarien, Georgien och Litauen är några av de nationer som ser snabbt minskande befolkning och många andra länder spås samma utveckling före år 2050. Hur ska det gå för dem?! Hur ska de lyckas vända denna ‘negativa’ trend?!, undras det i våra medier.

Vi måste alltså bli färre människor totalt på jorden men ska helst inte bli färre i något enskilt land. Vi ska slita mindre på jordens resurser men absolut ha ökad tillväxt och ökande befolkning. Vi har byggt upp vårt samhälle som ett pyramidspel. Fler människor och mer konsumtion måste hela tiden till för att hålla maskineriet rullande.”

Pratar lite i radio om den helt ohållbara idén att vi hela tiden måste bli fler.

Vi hade plockat den knallgula vårblomman nere vid vattenfallet, lagt in den mellan lager av tunna papper tillsammans med vitsippor och skruvat åt växtpressen. Nu var den torkad och jag fick klistra upp den och skriva dess namn bredvid. Kabbeleka. Ett av de första ord jag skrev själv. Ända sedan dess har jag varit förtjust i både själva örten och dess namn. Den blommar ofta kring min födelsedag och varje vår när jag ser den lysa i diken och våtmarker blir jag glad. Tycker att den hälsar på mig. Att vi hör ihop, kabbelekan och jag.

Det här hade varit en utmärkt inledning till en text där jag berättade om hur min barndoms växtpressande väckte mitt livslånga intresse för blommor och deras namn. Och visst fortsatte jag lära mig en del rara örter men växtpressandet var ingen aktivitet som pågick mer än någon sommar. Mitt verkliga växtintresse har utvecklats sedan jag blev vuxen och fick en trädgård. Först var det trädgårdsblommor och -buskar, sedan alltmer de vilda. 

Min trädgård är full av dem: backtrav, vårlök, ögontröst, styvmorsviol, trådklöver, vitsippa, fetknopp, ängsbräsma, stenros, tjärblomster, stinknäva, teveronika och många fler. När de första för säsongen visar sig är det som att träffa en kär gammal vän. ”Men hej där!” utbrister jag och känner leendet spricka upp. 

Trådklövern har nog funnits i min trädgård länge men det var först för ett par år sedan som jag noterade den och sökte fram namnet. Sedan dess ser jag den överallt och kan inte förstå hur jag kunnat missa den tidigare. Den flöt väl ihop med alla de andra växterna. Utan namn: en i mängden, med namn: en vän. Sedan jag skaffade en växtbestämningsapp har mina vänner ökat raskt. Jag hoppar i och ur och över diken för att fota och artbestämma, kryper på marken, böjer mig under buskar och sträcker mig upp i träd. Krypvide, rödfibbla och skogsolvon.

Världens ekologiska kris består av flera delkriser där minskad biologisk mångfald, brist på pollinerande insekter, klimatuppvärmning, matjordsförstörelse och förorening av luft, vatten och mark är de mest brännande. Det är problem som kan och behöver regleras med lagstiftning och nationella och internationella överenskommelser mellan stater, företag och organisationer. Kan sådana lagar och överenskommelser vinna acceptans om människor inte förstår varför de behövs? Artfattiga ekosystem är instabila ekosystem men det verkar inte räcka med bara den rationella förståelsen, det behövs också en känslomässig förståelse; en koppling till den värld som omger oss. Kunskap och känslor för naturen går hand i hand. Det vi kan särskilja och känner vid namn blir oss mer kärt. 

Det finns ingen instinkt som hjälper oss att förstå vad som är en naturlig miljö. Det vi växer upp med är det naturliga för oss. Bara avvikelserna reagerar vi på. Om vi uppfattar dem. 

Fler måste bli uppmärksamma på vad som händer med våra habitat – miljöerna vi är beroende av för vår överlevnad. Tillräckligt många behöver kunna tillräckligt mycket om mossor för att se när några av dem tynar och andra tar över. Kammossa, guldlocksmossa, husmossa, hög och fluffig björnmossa. Blåmossa, kvastmossa, stjärnmossa, väggmossa som fått sitt namn för att den är bra att täta väggar med. Alla deras underarter.

För att uppröras över utarmning krävs både artkunskap, gott minne och historiekunskap. Vad fanns här en gång men är försvunnet nu? Någon måste minnas hur det artrika jordbrukslandskapet såg ut, det som rymde betande djur och odlingar sida vid sida. Hur skogen och havet såg ut. Någon måste kunna något om hur det såg ut ännu längre tillbaka. Någon måste älska platserna och arterna tillräckligt mycket för att bry sig om vad de heter, se förändringarna och oroa sig över dem.

När min dotter var runt två år kunde hon låta precis som en skata. Frågade man henne ”Hur låter skatan?” så lät hon verkligen som en skata. Familj och vänner var fascinerade. Hon verkade trivas med uppmärksamheten och visade gärna sina färdigheter. Jag minns inte längre hur vi upptäckte att hon hade denna förmåga men jag gissar att hon lärt sig för att vi gjort henne medveten om fågelljuden när vi var utomhus. Hon måste ha uppfattat att vi vuxna tyckte att fågelläten var värda att notera. 

Barn suger åt sig intryck från sina omgivningar eftersom det är det naturliga för dem. Vistas de i stan ser de bilmärken, vägbeläggningar och huskroppars former. Lever de med närhet till naturen hör de fågelsång och känner igen insekter. I en viss ålder är många barn intresserade av att katalogisera världen. De kan allt om dinosaurier, sportresultat, bilar eller skalbaggar. Vi kan inte helt styra våra barn. De är sina egna varelser med egna intressen och drivkrafter och föräldrar är inte de enda som påverkar. Båda mina barn har under perioder varit betydligt mer intresserade av pokemonfigurer än insekter, blommor och fåglar. Men vi kan puffa dem i olika riktningar. Det är inte viktigt för mänsklighetens överlevnad att vi lär oss sportresultat eller pokemonfigurer. Däremot är det viktigt för vår överlevnad att vi är uppmärksamma på arterna omkring oss, och deras samspel med varandra. 

Min dotter är snart vuxen och kan inte längre låta som en skata. Vi slutade göra en grej av det. Hon slutade öva och förmågan försvann. Det är så det är. Det vi upplever att vi behöver för att klara oss eller för att uppskattas som medlemmar av flocken förfinar och utvecklar vi. Som barn är vårt förmågefönster öppet. Sakta sluts det. Talangerna och kunskaperna vi inte får användning för förtvinar, de andra sväller ut. Dagens tonåringar kan hundratals musikgrupper och låtar, namnet på ett oändligt antal fotbollsspelare och känner igen massor av bil- och klädmärken. Ytterst få vet vad fjärilen som fladdrar förbi dem på skolavslutningen har för namn.

Detsamma gäller för oss vuxna. Många av oss är ekologiskt illiterata. Vi kan inte känna igen det som grönskar omkring oss och kan inte läsa av hur ekosystemen mår. Ett talande exempel på brister i artkunskapens språk hittade jag i Göteborgs-Postens recension av romanen Mjölkat i höstas. Recensenten var överlag positiv men skrev hånfullt om något han uppfattade som ”ett störande debutantdrag” i svensk samtidsprosa. Författaren hade nämnt växterna våtarv och kirskål. Det tyckte recensenten var töntigt skryt för att visa att författaren kunde ”många naturord”. Skulle han ha skrivit samma sak om det var två klädmärken eller två artister som namndroppades?

Är det verkligen så extremt underligt att en ung människa benämner två väldigt vanliga växter i sin roman? Är vi så fjärmade från vår naturliga omgivning att växtnamn inte längre ger några inre bilder eller stämningar åt en skönlitterär skildring?

Det som är grunden för våra liv, de biologiska sammanhang vi lever i, har placerats på undantag i människans medvetande. I våra av moderniteten korrumperade hjärnor framstår ekonomin som basen för ett fungerande samhälle, trots att ekonomin är helt beroende av ekologin. Med kollapsande ekosystem kan vi glömma allt vad tillväxt och konkurrenskraft, eller för den delen välfärdssamhälle, heter. Så hur ska vi återge förhållandena dess rätta proportioner? 

Skolornas friluftsdagar och uteundervisning fyller många syften och behöver byggas ut. Skolan måste uppmuntra och erbjuda möjligheter till engagemang i att bevara lokala åar, dammar, djurliv och växter. Och likaväl som arbetsplatser kan erbjuda träning på arbetstid kan de ge utrymme för naturengagemang. Men för att veta vad som är i behov av skydd och förbättrade förutsättningar behöver vi artkunskaper, annars vet vi ju inte vad det är vi ser eller vad som saknas. Jag vill återupprätta herbariet.

Länge var det i svensk skola vanligt att elever fick i uppgift över sommarlovet att åstadkomma ett herbarium med pressade växter. Den växtpress vi hade i mitt barndomshem kom troligen från min farmors skoltid. 

Det finns något oerhört sinnligt i att plocka blommor. Man känner stinknävans unkna doft, tjärblomstrets klibbiga stjälk och blir våt om fötterna när man plockar kabbelekan i diket. Varsamt får man hantera växten och lägga den till rätta innan man pressar den. Det går inte att fuska och hämta bilderna på nätet. Man måste ut i grönskan och botanisera. Men växtapparna är också bra. Hittar man en ovanlig växt är det dumt att bryta av den och spara i ett album. Bättre att låta den stå och fröa av sig. Så vad sägs om en blygsam början, för alla barn och vuxna: 50 växter i ett verkligt eller digitalt herbarium i sommar? 

I takt med klimatförändringar och artutarmning verkar allt fler redan ha börjat intressera sig för naturen. Pandemin gav en skjuts, när naturupplevelser på nära håll var vad som fortfarande erbjöds i aktivitetsväg. Böcker om natur och biologisk mångfald blir storsäljare. Peter Wohllebens Trädens hemliga liv var en tidig succé. Patrik Svenssons Ålevangeliet fick Augustpriset. Susanne Simards Allt jag lärt mig av träden, Dave Goulsons Humlor, Alexandre Antonellis Ett dolt universum och Lisa Röstlunds Skogslandet är några andra böcker som nått ut långt och brett. Apparna som hjälper oss att identifiera växter och djur blir fler och alltmer spridda. Miljöorganisationerna växer. Och där somliga recensenter ser töntigt debutantsskryt så ser jag ett envist hopp om att växtnamn fortfarande kan väcka bilder och känslor hos läsarna. 

Många har redan börjat vakna och inse vårt totala beroende av fungerande ekosystem. Herbariet kan bli ett verktyg på vägen mot ett liv i större samklang med den rika och levande värld som ännu finns omkring oss.

I DN under sommaren

Eleverna var upprörda när de kom in i mitt klassrum. Lektionen före hade de haft matematik och när de inte förstått lärarens genomgång hade de bett honom förklara igen. Och igen. Till sist hade läraren blivit frustrerad och utbrustit: ”Men är ni dumma i huvudet!?”

Det är svårt att tänka sig ett mindre lämpligt tillfälle att ryta något sådant än i ett klassrum där elever ber om hjälp med att förstå. Men i ärlighetens namn är vi nog fler som tänkt, och kanske någon gång också råkat uttalat oss, just så när något vi säger inte går in hos den tänkta mottagaren.

                Jag arbetar inte längre som lärare men vacklar ständigt mellan mina spontana reaktioner och min mer viljebaserade strävan efter att förstå andras situation och grundvalar. Vanlig okunskap eller oförmåga har jag ofta stort tålamod med men jag vill vara respektfull mot och kunna känna empati även för dem som gör eller säger saker som jag ogillar. Jag har rentav skrivit både artiklar och böcker om vikten av att lyssna, sätta sig in i andras perspektiv och tala vänligt också med dem som har åsikter man avskyr. Ändå kan ”Hur dum får man vara!?” dyka upp som ett mantra i huvudet när jag tar del av nyhetsintervjuer eller diskussioner på sociala medier. Varför fattar folk så trögt?! Jag vet vikten av att hålla mig lugn i samtal med meningsmotståndare. Trots det blir jag ibland hätsk eller nedlåtande.

                Det är lätt hänt att vara förstående och lyhörd när man filosoferar och misantrop när man reagerar när det kommer till politik och andras människosyn. Verkligheten, och våra känslor, envisas hela tiden med att sabotera för oss i vår praktiska tillämpning av ståndpunkter.

Jag finner tröst i att en av de filosofer som jag tycker allra sämst om, Ayn Rand, misslyckades kapitalt med att leva upp till sina egna uppförandeideal. Rand var den rationella egoismens lovsångare. De enda plikter man har i livet, menade Rand, var att i alla lägen hålla fast vid egennyttan och se precis allt, inklusive relationer, som transaktioner. Till och med kärlek skulle vara en rationell uppgörelse mellan två förnuftiga parter som i första hand hade sin egen välgång för ögonen. 

         I hennes böcker lyser dessutom ett starkt svaghetsförakt igenom. Ändå levde hon större delen av sitt liv med en man som i mångas ögon antagligen framstod som tämligen misslyckad. Den vänlige Frank O’Connor började som skådespelare men fick få roller. Han försökte sig på även flera andra yrken utan större framgång. Men Rand tycks ha älskat honom ändå. I sina böcker skriver hon dessutom hela tiden fram hjältar som är helt oberörda inför andras uppfattning om dem och rationellt kyliga i alla relationer. För egen del tycks hon i perioder ha varit ganska känslig för vad andra tyckte om henne och när hennes unge älskare lämnade henne fick hon ett mentalt sammanbrott. 

     Intrigerna i Ayn Rands böcker må vara banala och karaktärerna platta. Men Rand själv var långt ifrån så okomplicerad som hennes idealmänniskotyp. Vilket gör henne till en mer sympatisk och intressant person i mina ögon.

     Ayn Rand klarade alltså inte att hålla linjen i sin egen livsfilosofi: rationalitet och styrka framför allt. Att leva som man lär är ofta svårt. Särskilt i omvälvande tider, som åren före och under andra världskriget, då både Ayn Rand och Simone Weil verkade. De kan betraktas som varandras motpoler. Den totala egoismens filosof mot den totala uppoffringens. Men när det gäller förmågan att få livsideal att gå ihop med verkligheten kom de båda till korta. Simone Weil brann för att göra världen till en mer rättvis och jämlik plats. Det ledde henne till att ta värvning som frivillig i spanska inbördeskriget – trots att hon var pacifist. En motsättning i sig. Väl vid fronten krävde hon dessutom att förses med gevär trots att hon såg så dåligt och var så tafatt att hennes brigadkamrater var rädda att hon skulle råka skjuta dem i stället för fienden. 

                Om detta berättas i Wolfram Eilenbergers bok ”Frihetens lågor” där han följer inte bara Rand och Weil utan även Simone de Beauvoir och Hanna Arendt under åren 1933-1943. Inte minst Arendt sattes på svåra prov. Som judinna hade hon varit en stark förespråkare för ett hem för judarna i Palestina. Men under Biltmorekonferensen som den sionistiska rörelsen anordnade i New York 1942 antogs en vision om Palestina som ett ”judiskt samhälle”. Den faktiska majoritetsbefolkningen av palestinier skulle bara ges minoritetsrättigheter och till exempel inte ha rösträtt. Arendt blev både rasande och förtvivlad. 

                Idén om en enhetligt judisk nationalstat utan inkludering av det folk som redan bodde i området krockade med hennes syn på hur en välfungerande nation borde se ut och fungera. För Arendt ledde detta till en brytning med den sionistiska rörelsen. En brytning som skedde samtidigt som Det tredje rikets grymheter mot det judiska folket blev alltmer extremt och uppmärksammat i världen. Arendt lyckades alltså hålla fast vid sina ideal även i en tid av mycket stark press, som borde ha kunnat göra vem som helst ideologiskt förvirrad och benägen att följa med den flock man anslutit sig till. 

                Men ingen lyckas förstås hålla fast vid sina ideal i varje situation. Inte heller Hannah Arendt. En av den moderna västerländska filosofins mest välkända romantiska skandaler måste vara hennes relation till den tyske filosofen Martin Heidegger. Som 18-årig student hade hon inlett en relation med sin då 35-årige lärare. Den varade i flera år och de höll kontakten och förblev vänner även efter brytningen. Trots att Martin Heidegger 1933 gick med i nazistpartiet och aldrig bad om ursäkt för det. Efter kriget försökte Arendt bidra till att tvätta Heideggers gärning ren.

Ju mer världen och andra människor kräver av oss desto svårare blir det att leva upp till idealen och navigera mellan grynnorna i de egna tankesystemen. Så hur ska vi förhålla oss till våra ideal när omvärlden gungar? Hur ska vi klara att hålla fast vid det som vi håller för rätt och sant också när allt kastas omkull? Hur ska vi göra med vårt tvivel på andra människors förståndsförmåga i en tid av enorma motsättningar och hot mot mänskligheten? Så mycket krävs, och kommer att krävas av oss. Inte minst förmågan att ompröva gamla sanningar. Men vilka, och när?

                Öppenhet är kanske en av vår oroliga sam- och framtids allra främsta dygder. För att inte tala om förmåga att ifrågasätta också sin egen omdömes- eller fattningsförmåga. Det kan alltid vara man själv som fattar trögt. 

                På hyllan med pennor över mitt skrivbord har jag nu satt upp en uppmaning till mig själv: Vid komplexitet – tvivla! Det finns alltid andra vägar ut och i prövande samtal med andra – och oss själva, kan vi hitta dem. Det gäller även om folk ibland, ofrånkomligen, är dumma i huvudet.

I OBS i P1 förra veckan.

Gårdagens essä i OBS!

”Den från början religiösa idén att människan skiljer ut sig från alla andra varelser och att det ger oss rätt att härska över dem är en föreställning vars brister i skenet av klimatförändringar och miljöförstöring blir pinsamt uppenbara. Till det kommer också ett debattklimat där enskilda människor ständigt blandar ihop sina egna åsikter med ett objektivt förnuft och använder sig själva som måttstock. Eftersom jag är förnuftig, verkar de tänka, så måste åsikter som motsäger mina, komma sig av att andra är dummare än jag.

Samma slappa slutledningsteknik gäller för mänskligheten som grupp: eftersom vi är rationella så måste allt vi tar oss för vara förnuftigt. Och skulle vi råka ha försatt oss i en situation där vi håller på att underminera våra egna möjligheter till liv så är vi så exceptionellt smarta att vi kommer uppfinna tekniska lösningar på problemet.

Humanismens förnuftsdyrkan skapar en tankefälla som leder till brist på lyhördhet och i värsta fall ren hybris. Vi är ju inte rationella utan bara duktiga på att rationalisera våra egna begär och intressen.”

Läs eller lyssna på hela här.https://sverigesradio.se/avsnitt/kan-humanismen-radda-oss-fran-humanismen

Mellan oktober 1965 och mars 1966 mördades minst en halv miljon indoneser för att de misstänktes vara kommunister. Dödandet orkestrerades av armén under ledning av general Suharto men många av mördarna var helt vanliga bybor eller stadsbor som gick till angrepp mot sina grannar.

Dokumentärfilmen ”The act of killing” från 2012 handlade om dessa massakrer och året efter att den hade premiär visades den på en filmklubb i Göteborg. Jag har haft svårt att släppa det jag upplevde då. Inte under visningen utan under mitt föredrag efteråt.

I filmen följer regissören Joshua Oppenheimer några av förövarna. De skrattar och pratar om sitt mördande som om det vore helt vanliga ungdomsminnen.

Inget av det som visades var mig främmande. Tidigare samma år hade min bok ”Resan från mörkrets hjärta” kommit ut. Den handlade om vad det är som gör att vi ibland begår övergrepp och grymheter mot våra medmänniskor. Jag skrev om folkmordet i Rwanda, tortyr, Förintelsen, övergrepp under krigen i Vietnam och Irak och all möjlig annan mänsklig grymhet. Det var tack vare boken jag stod framför filmpubliken och höll samma föredrag jag hållit flera gånger förut. Tidigare hade jag mest mött nickande instämmanden och vänliga frågor. Denna gång möttes jag av ilska. Några lämnade till och med salen demonstrativt. Vad var det som gjorde dem så upprörda?

Jo, jag pratade om förövare som offer för omständigheter och situationer. Jag berättade om den forskning som visar att vi människor är anpassliga varelser som lätt kan förmås att göra saker som går emot vår egen moral om det är vad någon auktoritet kräver eller gruppen förväntar sig. Jag hävdade att vi inte kan lita på att våra handlingar återspeglar våra värderingar. Först begår vi grymheter för att vi är lydiga och anpassliga. Sedan rättfärdigar vi dem för att kunna hålla fast vid att vi är människor med förmåga att handla i enlighet med vår moral.

Min publik hade just sett människor skryta om bestialiska illdåd och de var inte välvilligt inställda till mitt budskap. Tvärtom var de i behov av att distansera sig från vad de just upplevt. En man i publiken naglade fast mig med blicken och slog aggressivt fast: ”Det där skulle jag aldrig kunna göra.”

Jag har i tanken många gånger återvänt till den där föreläsningen. Vad hade jag kunnat göra annorlunda för att nå fram?

Svaret kanske är så enkelt som att jag inte skulle hållit föredraget i direkt anslutning till filmen. Deltagarnas reaktioner var ju i sig ett tydligt exempel på hur vi påverkas av situationen. I sitt agiterade tillstånd efter filmvisningen var de högst troligt mer aggressiva och mindre eftertänksamma än de annars brukade vara. Det gjorde att de föredrog antagonism och avståndstagande framför analys och försök till förståelse.

I sin bok ”Moral. Uppfinnandet av gott och ont”, förklarar filosofen Hanno Sauer att vår mänskliga moral uppstod under vissa bestämda betingelser i en miljö vi var evolutionärt anpassade för. Vi levde i små grupper som jagade stora däggdjur tillsammans och som stod i konflikt med andra små grupper i en klimatmässigt föränderlig miljö. Det gjorde oss flexibla, intelligenta och samarbetsvilliga men också tribalistiska och våldsbenägna. När vi började leva i större grupper krävdes bättre förmåga att hålla sams. Under årtusenden har vi därför tämjt oss själva och blivit allt mindre våldsamma.

Det har skett genom att vi under hundratals generationer dödat våra mest aggressiva och hänsynslösa individer, skriver Sauer. På så vis har vi avlat oss själva på fridsamhet, fördragsamhet och impulskontroll. Vi är ättlingar till de vänligaste.

Vi har alltså blivit alltmer fridsamma genom att vara våldsamma mot dem som inte var fridsamma! Det är för övrigt ofta så människor förmås att begå massakrer: genom att låta sig intalas att den grupp de dödar utgör ett aggressivt hot. Förövarna i Indonesien är inget undantag.

Genom att se filmen kan publikens instinktiva önskan att skära av farliga människor från gruppen ha väckts. I avsaknad av en verklig representant för mördarna kanske jag blev ställföreträdare.

Vi slits ofta mellan vår mer instinktsstyrda önskan att straffa och utesluta och vår mer förnuftsdrivna vilja att bete oss civiliserat. Vi vet att långa fängelsestraff försvårar återanpassning, att vård eller vänlighet ofta hjälper bättre än straff och att morötter ofta är bättre än piskor men vi har svårt att välja den mjukare vägen om den strider mot våra känslor i stunden. Vår domesticeringsprocess har kommit långt men vår moral är ännu situationsbunden.

Delar av publiken kan också, mer eller mindre medvetet, ha ägnat sig åt dygdsignalering där i salen. Det betyder att visa fram sin egen höga moral för att plocka poäng hos gruppen. Under benämningen godhetssignalering tillskrivs detta ofta, som ett nedsättande tillmäle, människor som försöker skydda utsatta grupper eller naturen. I själva verket förekommer det i alla grupper. Vi vill höra till, alltså säger och gör vi det som vi tror att den egna gruppen vill höra eller se; det som den egna gruppen betraktar som dygdigt. Kanske drogs många där på filmklubben med i avståndstagandet från mig av de som framstod som ledare.

Det kan tyckas som att vi lever i en osedvanligt våldsam tid men om man ser på de långa tidskurvorna så minskar våldet i samhället, det gäller allt från mord och våldtäkt till barnmisshandel och krogslagsmål. Vår moral bygger på vad vi tror att alla andra tycker är rätt och i de allra flesta grupper står våld lågt i kurs. Vi behöver inte längre domesticera vår egen art genom mord. Brutala sedvänjor som könsstympning kan minska kraftigt med upplysningskampanjer om att andra i den egna gruppen anser att sedvänjan är fel. Det krävs ofta bara att några vågar börja ifrågasätta för att flertalet ska svänga om.

Det kan också tyckas som att vi lever i en osedvanligt egoistisk tid men vårt moraliska ursprung finns i samarbete och solidaritet och det är vad som gjort oss framgångsrika som art. Retorikforskaren Maria Wolrath Söderberg menar att det är viktigt att det blir känt när många väljer att klimatanpassa sina liv. För om vi får veta att andra bryr sig och är beredda att ändra sitt beteende så ökar chansen att vi också gör det.

I sin bok berättar Hanno Sauer om Parisfördraget från 1928, också kallat Briand-Kellogg-pakten. Där skrev man under på att internationella konflikter hädanefter endast fick drivas med fredliga medel. Sauer beskriver hur fördraget senare dömts ut som löjligt och naivt men menar att det i själva verket representerar ett paradigmskifte i internationell politik. Viljeyttringen att förbjuda krig var något nytt och bara genom att existera som idé kan den ändå påverka. Vi är ju flockdjur som vill göra det gruppen tycker är det rätta.

Och domesticeringen av oss själva fortskrider.

I OBS i P1 igår