Det duger inte att mossiga akademiska hierarkier, jantelagar och rädsla att förlora status tillåts styra allmänhetens tillgång till forskningsresultat. Men det behövs uppryckning också på mediesidan om forskarnas medverkan i media ska bli meningsfull.
I början av maj kontaktar jag en forskare som jag hoppas kan hjälpa mig att hitta intervjupersoner i ett känsligt ämne. Forskaren har ägnat trettio år åt den typ av människor jag söker. Efter några dagar får jag svar: hon kan inte kan hjälpa mig. Argumenten hon för fram känns ganska tunna och tonen mer än antyder att det snarare handlar om brist på lust än på möjlighet att hjälpa. Jag mejlar igen och förklarar så artigt jag kan vad det är jag vill ha hjälp med och varför jag kontaktat just henne men hyser litet hopp om att få svar och får det heller inte.
Som enskild händelse är detta knappast något att fästa vikt vid men ser man mönstret finns anledning till viss oro. Den stora merparten av mina kontakter med forskare är mycket positiva men det förekommer ändå alldeles för ofta att forskare är ovilliga att svara på frågor, snäser av med att alla svar finns i deras avhandling eller försöker styra upplägg i artiklar och det är en erfarenhet jag tycks dela med de flesta journalister som regelbundet intervjuar forskare. Vad bottnar denna ovilja, och ibland rena fientlighet i? Och vad får den för konsekvenser?
Eva-Lotta Hultén 