När jag som femtonåring började kalla mig feminist var jag ganska ensam om det. Det var 80-tal och inte precis feminismens årtionde. Jag hade ganska vaga begrepp om vad feminism var för något. I min värld syntes inte skymten av någon kollektiv kamp och att kalla mig feminist var nog mest någon slags personlig plattform att stå på: ‘ jag vet att jag är smart och jag tänker inte låta någon trycka ner mig’, typ.

I själva verket lät jag mig naturligtvis tryckas ner en hel del. Om man är femton år och heterosexuell så blir det lätt så. Jag blandade en kaxig attityd med en hel del svassande och nervösa fnitter. Och höll alltemellanåt på att gå sönder av att inte få ihop mina ideal med mitt beteende eller mina personliga strävanden.

På gymnasiet blev det både lättare och svårare. Jag träffade fler tjejer som var medvetna och stridslystna, även om jag inte precis rörde mig i några revolutionära kretsar. Men det fanns en och annan som också kallade sig feminist. Killarna skulle minsann inte få tro att de hade ensamrätt på att definiera världen och ta all plats. Jag sparkade – ofta ganska ofokuserat – åt lite alla möjliga håll, men var i alla fall inte längre ensam. Jag började bli medveten om och kunde bearbeta mitt eget kvinnoförakt, det som fått mig att fnysa åt tjejer som lät killarna tafsa på dem (jag klippte ju till, det kunde väl de också göra?) eller som inte tog för sig. Jag började förstå och se helt nya saker. Som att männen alltid framställdes som norm och kvinnor som någon slags avvikelse i våra skolböcker och som att det mest var kvinnor som förändrade sig och anpassade sig i relationer.

Först så småningom började jag också läsa på mer. 1991 började tidskriften Bang komma ut och det var en aha-upplevelse att läsa texterna i den. Idag fyller de tjugo år och Bang blev en startpunkt för min mer bildade feminism, en första väg in i alla de stridsskrifter, böcker och organisationer som drivit jämställdheten framåt under, faktiskt, flera hundra år.

Att vara påläst och ha siffror, forskning och andras kloka argument att luta sig emot var ett viktigt stöd när man inte riktigt kände att man passade in i den traditionella tjejrollen (jag var liksom alltid lite för högljudd, tyckmycken, argsint och platstagande och aldrig särskilt bra på att skratta åt dåliga skämt). Carin Holmberg och Nina Björk blev så småningom husgudar och viktiga inkörsportar till ännu fler viktiga feministiska tänkare. Tillsammans har de berikat mitt liv, hjälpt mig att ta strid, ta plats och ge saker deras rätta proportioner. Och det gäller såväl i yrkeslivet som i privatlivet. Utan dem hade jag kanske blivit galen i stället för konstruktivt arg.

Så här på internationella kvinnodagen vill jag bara säga att jag är oerhört tacksam mot alla kvinnor (och en och annan man) som lagt tid och engagemang på att bilda sig själva och andra och föra en kamp för jämställdhet. Jag önskar bara att jag själv hade bidragit med mycket mer.