I söndags fortsatte Maciej Zaremba sin serie om skolan och reportaget inleds med en fin scen från en lektion där eleverna får resonera kring hur litteraturen uppkommit. Zaremba slår sedan fast att detta är ”katederundervisning” och att han inte kan förstå hur någon kan vara kritisk mot det. Det är bara det att det nog är ganska få som menar att det han just beskrivit är katederundervisning. Lärarledd undervisning ja – katederundervisning nej.
Vad man traditionellt menat med katederundervisning är att läraren står längst fram och rapar upp en massa fakta medan eleverna lyssnar, alternativt lyssnar och antecknar. Det Zaremba beskriver är i stället hur eleverna får samtala både med varandra och läraren utifrån frågor som läraren presenterar och ifyllt av kunskap läraren sitter inne med. Jag tror inte det går att hitta särskilt många som har något att invända emot att en del av undervisningen ser ut på det sättet.
Maciej Zaremba väljer att skildra skolan utifrån ett antal starka personer som mött motstånd när de introducerat nya (eller gått tillbaka till gamla) metoder i sina skolor. Jag tvivlar inte på att de enskilda fall han beskriver kan ha sett ut ungefär så (men att andra personer som varit inblandade hade kunnat ge ganska annorlunda bilder, om de fått komma till tals inför en mindre tendentiös journalist). Men jag känner till ett stort antal skolor som också valt alternativa metoder (eller återgått till gamla) och mötts av jubel och stort intresse från alla möjliga håll. Zaremba skildrar en liten bit av verkligheten men försöker hela tiden få det till att han tagit ett helhetsgrepp. Det har han inte. Han har valt sina exempel för att driva en viss tes som ser ut så här: Det var bättre förr.
Skildringen av hur eleverna på geografilektionen får tävla i att placera länder på kartan blir rent löjlig. Självklart kan en sådan enkel övning vara rolig för eleverna och naturligtvis är det bra att ha ett hum om världens geografi. Jag fick för övrigt göra liknande övningar själv i skolan och har hyfsad hum om i vilka världesdelar världens länder ligger i. Men den protest som ett antal professorer lät höra mot den nya kursplanen i geografi hade ju inte en minskad kartkunskap som mål – som Zaremba påstår – utan en utökad förståelse för hur världen hänger samman och hur saker samspelar med och beror av vartannat. Och med begränsad tid till sitt förfogande måste man trots allt göra ett val av vad man ska satsa på att göra på lektionerna. Då kanske inte drillning i vilka länder som gränsar till varandra i Afrika är det mest angelägna trots allt.
För att ge en motbild till Zarembas okritiska hyllning av ordning och reda-skolan vill jag berätta om när jag för tiotalet år sedan var lärarvikarie i en femteklass under en längre period. Deras ordinarie lärare hade hastigt blivit allvarligt sjuk och jag minns när jag kom in i klassrummet första gången. Eleverna satt kapprakt i bänkarna, knäpptysta, och tittade uppmärksamt på mig. På väggarna hängde trettio likadana teckningar i en anhopning, trettio likadana i en annan och ytterligare trettio likadana i en tredje.
Första dagen skulle eleverna göra färdigt ett häfte om svampar och skulle bland annat binda ihop häftet genom att trä igenom ett snöre genom de hålade papprena. Efter en liten stund kom en flicka fram och frågade hur hon skulle göra med snöret. Jag förstod inte riktigt frågan. Det var ju bara att trä igenom och knyta ihop. Det visade sig att hon ville veta exakt i vilket hål hon skulle börja trä in snöret, vilket hål det skulle igenom sen och exakt hur knuten skulle knytas. Jag sa att hon fick knyta hur hon ville bara det satt ihop. Efter henne kom flera andra elever och frågade samma sak och det började bli uppenbart för mig att dessa elvaåringar var extremt osjälvständiga. De hade tränats i att lyda, inte att tänka själva.
Efter de första dagarnas lugn utbröt kaos i klassrummet. Eleverna var vana vid en auktoritär ledarstil som jag inte var beredd att axla, av den enkla anledning att jag ansåg (och anser) att det är onyttigt för barn att tränas i att lyda och följa instruktioner utan ifrågasättande eller eget tänkande. Kaoset i klassrummet varade i flera veckor. Barnen ägnade en hel del energi åt att försöka lura mig på olika sätt. De trodde uppenbarligen att min ovilja att ge exakta instruktioner eller hota med straff berodde på att jag var korkad. Kaoset var antagligen lika jobbigt för eleverna som för mig. Ljudnivån var hög, det flög suddgummin genom luften och de tidigare som beskedliga och ”snälla” barnen var elaka både mot mig och mot varandra.
I sex veckor var jag i klassen. I ungefär fyra av dem rådde kaos. Sedan hände något. Barnen började lyssna på mig. Vi hade samtal med varandra. De ställde nyfikna frågor. De slutade bete sig som väldresserade hundar och började bete sig som människor i stället. En dag gjorde vi en stor målning tillsammans där barnen fick rita massor av människor på ett torg vid en glasskiosk. Figurerna var stora och små och såg ut på alla möjliga sätt.
Jag misstänker att det inte var helt lätt för deras lärare att komma tillbaka till sin klass.
Eva-Lotta Hultén 
Du verkar inte ha förstått att ordet ”katederundervisning” har ändrat innebörd under de senaste 20-30 åren. Under de senaste ca 15-20 åren har ordet ”katederundervisning” använts av skolledare på ett nedlåtande sätt och då har de syftat på all form av lärarledd undervisning – inte i första hand de gammaldags mässande monologerna. Rektorer har sagt att istället för ”katederundervisning” (dvs. lärarledd undervisning) ska eleverna söka sin egen kunskap, använda nätet, jobba i projekt, och läraren ska träda tillbaka osv.
Så när Björklund för några veckor sedan använde ordet ”katederundervisning” på DN Debatt var det just med den positiva klangen han gjorde det; lärarledd undervisning – INTE med Hets-Caligula framför näthinnan. Ändå valde hundratals lärare att tolka Björklund så illvilligt att de hänvisade till just filmen Hets. Och när nu Zaremba också använder ”katederundervisning” i den positiva bemärkelsen så väljer många att tolka honom helt fel. Hur kommer det sig att lärare inte kan tänka längre än så?
GillaGilla
Det är möjligt att det finns de som syftat på all lärarledd undervisning när de skrivit nedlåtande om katederundervisning men du får gärna förse mig med konkreta exempel och citat som visar att det är så.
Att elever ska söka kunskap själva, jobba i projekt och använda nätet utesluter ju inte att de ÄVEN ska ha lärarledd undervisning. Jag har rört mig en hel del i skolans värld och kan konstatera att den mesta undervisning jag har sett har varit just lärarledd, en del har varit traditionell katederundervisning och en del har varit ganska fritt kunskapssökande.
Om Björklund menade ”lärarledd undervisning” så var det ganska korkat att skriva ”katederundervisning”.
Jag har fö övrigt läst Björklunds artikel (och även Zaremba, som synes) och kan inte se särskilt mycket av ”illvillig tolkning”. Jag tycker att de varit ganska explicita båda två.
GillaGilla
Så här skrev Björklund: ”Lärarledd undervisning handlar inte bara om att läraren ska gå igenom stoffet, förklara, instruera och repetera utan också att läraren har en aktiv dialog med eleverna i helklass där man vänder och vrider på frågeställningar och problem.” Efter denna debattartikel skrev åtskilliga lärare att Björklund vill tillbaka till katederundervisning à la Hets-filmen. Är inte detta en illvillig tolkning om något? Hur mycket aktiv dialog erbjöd Caligula egentligen?
GillaGilla
Kan också citera ett antal rektorer i en större svensk stad som för några år sedan deklarerade sin vision: ”Eleverna ska söka sin egen kunskap. Lärarna skall vara allt mindre kunskapsförmedlare och allt mer inlärningsstrateger”.
GillaGilla
Ja, för att vara Jan Björklund så är det en ovanligt nyanserad debattartikel. Men flera gånger återkommer han till att läraren ska ta MER plats på lektionerna (det finns ju ganska många studier som visar att lärarna redan tar väldigt mycket plats i klassrummen) och till att läraren VARJE lektion ska undervisa och leda klassen (Han skriver bl a: ”Läraren är skolans viktigaste resurs. Och lärarens viktigaste verktyg är att varje lektion undervisa och leda klassen.”) och flera gånger menar han att det är skadligt för eleverna att behöva ta ansvar. Jag har full förståelse för att många lärare reagerar på det.
För mig är det i stället ganska självklart att de elever som inte klarar av att ta eget ansvar för sitt lärande behöver tränas i det, precis som i annat som de inte är tillräckligt bra på.
Det var f ö en intressant artikel i GP häromdagen om hur unga människor som kommer ut på arbetsplatserna idag förväntar sig att hela tiden få exakta intstruktioner och feedback från chefen. De hade antagligen behövt få lite mer träning i att ta eget ansvar och själv bedöma vad som behöver göras och hur. Kanske är många skolor idag alldeles för dåliga på HUR de ska träna eleverna på sådant, men lösningen kan ju knappast vara att ens sluta försöka.
GillaGilla
Håller med om att Björklund skulle behöva vara betydligt bättre påläst och betydligt mer välforumulerad när han uttalar sig i tal och skrift. Som det varit hittills får han ju kritik från en stor del av lärarkåren så fort han öppnar munnen. Och det är ju lite synd.
Det är också intressant att notera att när professor Mikael Alexandersson sa i en intervju i LÄRA Stockholm för en tid sedan att ”ibland är katederundervisning helt oöverträffad som pedagogisk metod” så var det inte en kotte som höjde på ögonbrynen eller började kritisera honom för detta. Men uppenbarligen tolkar man Björklund annorlunda när han använder samma ord.
Eller tror man att Björklund verkligen vill att all elevaktiv undervisning ska upphöra? Att alla studier på egen hand och med eget ansvar ska bort? I så fall skulle han ju knappast ha släppt igenom kommande styrdokument, som förutsätter elevers eget ansvar i allt ökande grad, elevers egen forskning osv.
GillaGilla
Då kanske vi inte står så långt ifrån varandra i alla fall.
Jag tror att Björklunds tolkas på ett visst sätt på grund av vad han sagt och gjort tidigare. Han har ju t ex stoppat försök med ganska omfattande (och vad det verkar även fungerande – men eftersom han inte vill ha någon utvärdering gjord så vet man inte säkert)elevdemokrati och sagt saker som att eleverna inte ska få bestämma, det ska lärarna göra. Han har infört tidigare betyg, hårdare ordningsregler, pratat extremt mycket om ordning och reda och mätbarhet. Så det kanske då inte är så konstigt att man läser in andra saker i ett uttalande av Björklund än i ett snarlikt av den betydligt mer påläste och nyanserade Mikael Alexandersson.
Jag tycker mig dock ana att Björklund har blivit lite mer nyanserad med åren. Det går kanske inte att ånga på hur länge som helst inom ett område utan att faktiskt lyssna och lära åtminstone litegrann av dem som är bättre pålästa och mer kunniga och erfarna.
Att de nya styrdokumenten inte är mer ”björklundska” än de är tror jag emellertid beror på att Björklund trots allt inte är ensam om att ha makt över skolans utformning. Hade han fått bestämma (och fullt ut förstått vad läroplan och kursplaner är) så hade nog styrdokumenten trots allt blivit mycket mer bakåtsträvande, tror jag.
GillaGilla
Ursäkta – av misstag råkade jag radera din sista kommentar, Peter! Ber om ursäkt men jag kan tvyärr inte få fram den igen.
GillaGilla