”Före 90-talet var likvärdigheten oerhört hög i Sverige men nu har den sjunkit så mycket att vi inte längre kan prata om en skola.”

Det var fullsatt i stora kongressalen på ABF-huset när seminariet Skolan – i händerna på vem? hölls i tisdags kväll. Repliken ovan var sociologiprofessorn Ove Sernhedes och han drog ner starkt bifall från publiken . Under hela seminariet varvades applåder med ljudliga fnysningar och Ove Sernhede, blev så engagerad varje gång han skulle göra inlägg att han inte kunde avhålla sig från att ställa sig upp och veva med armarna. Roger Haddad, riksdagsman för folkpartiet, blev snabbt mycket röd i ansiktet och spillde ut vatten över både sig själv och motdebattören Louise Malmströms (s) papper. För den som känner passionerat för skolan var det alltså en härligt livlig tillställning.

Så vad ville då kvällens inbjudna politiker, som båda sitter i utbildningsutskottet, göra för att återställa likvärdigheten i den svenska skolan? Roger Haddads lösning stavades återförstatligande av skolan och en ökad kontroll via Skolinspektionen. Louise Malmström pekade på den omöjliga uppgift många skolledare har, då de är så överhopade med arbetsuppgifter att de blir administratörer i stället för pedagogiska ledare. Hon vill inte återförstatliga skolan men förespråkade ökad statlig styrning. Det fick Ove Sernhede att påpeka att skolans problem hänger ihop med samhället utanför. Det går inte att bara ändra på skolan utan att hantera den segregation och mångdimensionella fattigdom som råder i många områden. Skolan måste ta in världen runtomkring och ta hänsyn till vad som rör sig i elevernas huvuden och engagerar dem. Det låter självklart och vettigt men hur ska det gå till i praktiken? Lärarförbundets vice ordförande Ann-Charlotte Eriksson konstaterade: ”Vi lärare vill förbättra skolan men det är så mycket vi ska hinna. Vi har ingen tid för utvecklingsarbete och då kommer inget kunna förändras.”

Min vän som arbetar som socialpedagog suckade lite efteråt och sa att skolan aldrig får tid att arbeta med de grundläggande problemen – det finns bara tid att hantera det mest akuta. Och vad hjälper det då med aldrig så många reformer och kontroller?

Det pratades en hel del om lärarnas löner under seminariet men högre löner trollar inte fram mer tid. Det kanske är samhället i stort och lärarnas arbetsvillkor snarare än deras löner som är de verkligt stora problemen om man vill åstadkomma förändringar. Som Ove Sernhede formulerade det: ”Vi måste ha en idé om att vi bygger ett samhälle med skolan!”

Som krönika i GP idag