Felicia Feldts oförsonlighet är en tragedi

Troligen har alla som har egna barn (eller på andra sätt nära umgås med barn) gjort upptäckten att det är lätt att trots goda intentioner göra fel. Motstridiga råd från auktoriteter på området, dåligt tålamod, sömnbrist och ren utmattning av att dygnet runt vara ansvarig för en annan människa leder oss att ibland göra saker med och mot våra bara som vi egentligen tycker är fel. Det är förståeligt och mänskligt och ger oss ofta dåligt samvete.

Att uttrycka sig offentligt kring hur man ska uppfostra barn är därför extra känsligt. Det är lätt att framstå som förnumstig och beskäftig, trampa på ömma tår eller rentav riva i blödande sår. När nu en av ikonerna inom barnuppfostran, Anna Wahlgren, har visat sig ha brister – rentav allvarliga brister enligt en av döttrarna, har det i både en del recensioner, krönikor och blogginlägg framskymtat ibland inte så lite skadeglädje. Se där, så går det för en som sätter sig på sina höga hästar och vågar tala om för oss andra hur man ska ta hand om barn.

Jag har inte läst Barnaboken eftersom jag ogillat delar av det jag på annat sätt fått veta om Anna Wahlgrens metoder. Det verkar finnas anledning att vara kritisk men skadeglädjen inger mig obehag av flera skäl. Att leva som man lär är svårt, det vet nog de flesta som vågat ha synpunkter på hur vi som människor bör bete oss mot oss själva och varandra. Det bör inte betyda att synpunkter från den som själv felar inte kan tas på allvar.

Wahlgrens dotter Felicia Feldt är i sin fulla rätt att ge sin version av den egna uppväxten, både i böcker och intervjuer. Men det är djupt olyckligt att så många som kommenterar boken missar problematiken det medför att Feldts uthängning av mamman är så ensidig. Hon väcker själv vår sympati genom att utmåla sin barndom som förfärlig. Hennes – enligt henne själv – egna tillkortakommanden som förälder ges därmed en bakgrund och en förklaring. Samtidigt framstår hennes mors tillkortakommanden som utslag av någon slags obegriplig elakhet och självupptagenhet. Men Anna Wahlgren har ju tidigare berättat att hon själv har en hel del med sig i bagaget från sin uppväxt. Borde inte en jävlig barndom kunna förklara även hennes beteende? Mönster upprepar sig som bekant gärna från generation till generation. Att se sina föräldrars barndomssår hjälper en att förstå och släppa taget om de egna. Feldts försök att ge igen och hennes oförsonlighet är en tragedi. En tragedi som kan fortsätta hämta bränsle ur delar av det offentliga samtalet om hennes bok. Det lär inte hjälpa någon människa.

Som krönika i GP idag

3 reaktioner på ”Felicia Feldts oförsonlighet är en tragedi

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s