Vi behöver mer mediekritik

När Aftonbladet avslöjade att Håkan Juholt hade fuskat med bostadsbidraget påstods reglerna vara ”glasklara”. Sveriges övriga medier hakade på och drevet var igång. Sedan visade bloggaren Viktor Tullgren att reglerna faktiskt inte ens existerade. Men vem skriver historien – den som har rätt eller den som har mediemakt? När Aftonbladet nu under våren söker efter sommarvikarier använder man till och med sitt ”scoop” som lockbete: visst vill du väl jobba på tidningen som gjorde årets avslöjande? Att det man avslöjade inte var sant spelar ingen roll. Mediedomstolen har ju samstämmigt sagt sitt: drevet mot Juholt var rättmätigt: han hade klantat sig och förtjänade medias granskning.

Nej, jag tror inte på någon konspiration bland landets journalister för att avsätta Håkan Juholt (som klantat sig en del men knappast i klass med exempelvis Carl Bildt). Jag tror på journalistisk stress, hets att vara först, en mediedramaturgi som kräver att världen målas i svartvitt och anställningssituationer som inte precis gynnar ifrågasättande (och dessutom sätter hög produktivitet framför god kvalitet). Sådant får journalister att gå på ”magkänsla” i stället för att använda hjärnan. Maria-Pia Boëthius kallar i sin bok Mediatan denna magkänsla för ”grotesken”. Det innebär att man låter invanda normer för vad som är en ”bra” nyhet styra. Det bäddar för snabba och fördomsfulla beslut och hafsigt ihopkommen rapportering. Kollegialitet gör dessutom att samma regler aldrig gäller för journalister som åstadkommer taffliga jobb som för andra som klantar sig – vilket gör det tämligen riskfritt att göra ett uselt jobb.

Människor är flockdjur som när adrenalinet börjar pumpa förvandlas till rovdjur. Minsta blodvittring och vi hugger. Därefter rationaliserar vi vad vi gjort. Vi intalar oss att om jag gjorde så här så måste det vara för att det var rätt. Jobbar man inom media kan det få ödesdigra konsekvenser både för enskilda personer och för samhällsutvecklingen i stort. Medieforskare som Kent Asp och Jesper Strömbäck har skrivit om hur politiken medialiseras. Det är medierna som ger oss vår bild av verkligheten. Medierna avgör om politiker blir hissade eller halshuggna och om förslag och reformer ska framställas som flippar eller floppar. Eftersom medias makt är så stor anpassas den förda politiken efter rådande bevakningssätt och medielogik. Det krävs tid att tänka och mod att ifrågasätta för att peta hål på journalistiska bubblor, döda mediala ankor och ifrågasätta medielogiken. Men vart har mediekritiken egentligen tagit vägen?

I början av 2000-talet hade SVT det brett granskande Mediemagasinet. Journalisten Dan Josefssons Välkommen till dramafabriken fick stort genomslag, liksom Maria-Pia Boëthius’ Mediernas svarta bok. LO höll i en medieutredning och bidrog med pengar till den mediegranskande tidskriften Media i fokus. ABF ordnade mediedagar med bland andra Göran Persson och Marita Ulvskog (som för övrigt försökte få igenom en grundlagsändring för att minska ägarkoncentrationen i medierna). På TV8 hade Susanna Popova eget medieprogram dit medieforskare bjöds in för att analysera medierna och alla som ville kunde skriva sina egna mediegranskande inlägg på mediekritik.nu. Enligt forskaren Torbjörn von Krogh, föreståndare för Institutet för mediestudier, hade också tre av fyra stora morgontidningar vid den tiden särskilda mediereportrar med egen vinjetterad plats i tidningen. Sedan försvann allt detta.

Kvar som mediebevakare finns P1, som visserligen lade ner medieprogrammet Vår grundade mening men i stället gav oss två program: Medierna och Publicerat, som båda gör fantastiska jobb med att granska och problematisera hur våra medier sköter sig. Maria-Pia Boëthius skriver utmärkta mediekritiska krönikor i tidningen ETC, enskilda bloggare gör också bra jobb (kolla gärna in mediebruset.se) och för den som vill ge sin bild av aktuella händelser finns numera nätportalen Second Opinion. Men sammantaget utgör den samlade svenska mediegranskningen idag ändå bara en droppe i en framvällande medieflod. I sin genomgång av tillståndet för den svenska mediekritiken (på Institutet för mediestudiers utmärkta blogg) skriver Torbjörn von Krogh: Sammantaget är det uppenbart att mediekritiken och den pressetiska modellen inte fungerar i Sverige. Den interna diskussion som förs inom journalistkåren omsätts inte i praktisk handling och kritiken i den offentliga debatten bagatelliseras eller viftas undan. Vi pratar mycket om medias form och distributionskanaler, vilket är väl så viktigt, men information bör inte bara vara fri och lättillgänglig den bör också vara rättvisande, välgrundad och relevant.

Vi behöver skaka liv i samtalet om medias innehåll. Mediechefer som tillfrågas hur de vill se sin tidning utvecklas pratar gärna om att bli mer angelägna, gräva mer, fördjupa. De vill konkurrera med kvalitet. Ändå fortsätter drevjournalistiken att breda ut sig, opinionsmätningarna väller ut över sidorna, ingen har tid att kolla upp ens de enklaste saker (då kanske de spricker och vad ska vi då fylla tidningen med?) och personfixeringen ökar. Komplicerade ekonomiska kriser ges ytliga förklaringar som att invånarna i enskilda länder varit lata och giriga och det faktum att vi håller på att underminera människans möjligheter att fortsätta leva på vår jord får bara en biroll på den mediala scenen. 2011 hade bara 26 procent av oss mycket eller ganska stort förtroende för dagspressen, enligt Göteborgs universitets förtroendebarometer. Radio/TV låg på 47 procent, men har å andra sidan sjunkit med 14 procent på lika många år. De siffrorna borde räcka för att visa på behovet av en fungerande mediekritik. Det behövs program som Mediemagasinet på SVT. Som granskar, fördjupar, analyserar och som når ut brett och hjälper oss att sätta ord på det vi redan vet – att något är ruttet i de svenska medierna.

Alla större tidningar måste åter avsätta särskilda mediereportrar som bevakar både vad som händer inom mediedistribution och teknik men framför allt granskar själva innehållet. Det behövs också personer som liksom film- och litteraturkritiker har till uppgift att analysera, jämföra, kritisera och dra slutsatser. En sorts nyhetsrecensenter och krönikörer som varje dag reflekterar över mediernas arbete med att skildra verkligheten. Det skulle kunna hjälpa våra medier till nödvändig utveckling och stärka deras trovärdighet i en alltmer skeptisk mediepubliks ögon.

I senaste Arbetet (fd LO-tidningen)

2 reaktioner på ”Vi behöver mer mediekritik

  1. Men jag tror på, om inte konspirationsteori, så i vart fall en programmistisk hållning och en styrande strategi där mäktiga aktörer inom media, politk och lobbyföretag bildar en väv som förmår driva agenda. Blev nästan full i skratt när ”firma Melin” torgförde en udda attitydundersökning på löpet för att underblåsa Löfvens succé.

    Gilla

  2. Självklart finns agendor, och säkert också konspirationer men det dagliga mediearbetet på redaktionerna styrs mer av oreflekterad ”magkänsla” än av konspirationer och agendor. Sedan sipprar väl mediemakthavarnas och önskemål nedåt i organisationen som ett slags duggregn och lobbyisterna kan styra för att de så snällt tillhandlahåller väldigt billigt material att fylla tidningarna med. Problem finns det helt klart men det är mångfacetterat.

    Vad är det för melinsk attitydundersökning du tänker på?

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s