För 150 miljoner om året genomförs varje år tester av svenska elever – tester som saknar mening. Jag pratar om de nationella proven. De som skulle ge tydliga besked om hur eleverna ligger till och göra betygen mer likvärdiga. Som påstods bidra till att få bukt med sjunkande mätbara resultat. Som omfamnades så varmt av dem som vill göra upp med den så kallade flumskolan.
Under tre år har Skolinspektionen omrättat 94 000 prov och de konstaterar att det ofta finns stora skillnader mellan de ursprungliga rättarnas (elevernas vanliga lärare) och Skolinspektionens bedömningar. För vissa delprov skiljer sig 45 procent åt. Skolinspektionen föreslår nu att man tar bort de delar som innefattar längre skriftliga redogörelser eftersom dessa är så svårbedömda. Samtidigt konstaterar man att viktiga förmågor inte kan testas på något annat sätt än just genom längre textsvar.
I en artikel i DN intervjuas Anders Jönsson, biträdande professor och forskare i bedömning, apropå rapportens slutsatser och frågar retoriskt: ”Vad skulle lärarna ha för nytta av dessa enskilda prov när det gäller betygssättningen om de bara speglar enkla fakta- och minneskunskaper och inte prövar elevernas prestationer på ett djupare plan?”
Om vi nu ska ha betyg är det självklart bra att de är så rättvisa som möjligt. Men de tycks alltså inte bli mer rättvisa bara för att alla lärare i Sverige rättar samma prov. Inte heller tycks det gå att kombinera de nationella provens två huvudsakliga syften: att stödja en rättvis bedömning och att ge lärarna underlag för analys av hur kunskapskraven uppfylls.
Testskolan har nått vägs ände och det är dags att på allvar pröva helt andra saker än utökade kontrollsystem i skolan. Den lärare som inte utan statlig inblandning vet hur de egna eleverna ligger till, och vad de behöver utveckla, behöver inte hjälp med ett färdigkonstruerat prov utan med att utvecklas som lärare. Och har läraren kunskaper om bristerna men saknar möjligheter att åtgärda dem så är nationella prov knappast heller till någon hjälp.
Det vi behöver för att få kloka underlag för fortsatt lärande och för likvärdiga betyg är inte prov utan mer utbildning av lärarna i så kallad formativ bedömning – som till skillnad från den summativa bedömning som betyg utgör, är en utvecklad och framåtsyftande feedback – och i betygsättning. Hade det varit mindre bråttom med att stöpa om hela det svenska skolsystemet hade vi kunnat göra rätt från början men det är aldrig för sent att ge upp, som komikern Ronny Eriksson formulerat det. Bort med de nationella proven.
Eva-Lotta Hultén 