När jag kom in i den lilla matbutiken var innehavaren upprörd och pratsam. Några tidigare kunder hade varit zigenare, berättade hon, ”och det är ju hemskt hur de stjäl och stoppar in saker i sina stora kjolar, och de lär barnen att stjäla också”. Snus var det visst som hade försvunnit, eller om det var cigaretter. Sådant som man kan misstänka att också ganska många av bygdens ungdomar kunde tänkas vara sugna på att snatta till sig. Men jag sa inte det. Jag sa inget alls och vet bara att jag ända sedan dess har tänkt på det varje gång jag går in i butiken. Jag har skämts och försökt formulera för mig själv vad jag borde ha sagt. Jag vet fortfarande inte riktigt. Hur bemöter man fördomar ackumulerade under hundratals år och fast rotade i vår föreställningsvärld när man stöter på dem lite hastigt i en mataffär? Hur hanterar man de fördomar som också finns hos en själv?

Varje gång jag är i stan fyller tiggarnas bedjande blickar och underdåniga sätt mig med obehag och jag kommer ibland på mig själv med att bli arg på dessa fattiga människor som tagit sig till Sverige i hopp om ett bättre liv. Mitt undermedvetna försöker hjälpa mig att smita från mitt ansvar genom att intala mig att de bara luras. På så viss innebär varje möte med en tiggare en kamp i mitt inre. Det är en strid mellan min moraliska kompass och min egen passivitet. 

Romerna kom vandrande från Indien till Europa på 1000-talet och historien av förföljelse och fördrivning har pågått ända sedan dess. I Rumänien hölls romer som slavar ända fram till andra hälften av 1800-talet och ungefär lika stor andel av den romska folkggruppen som av den judiska utrotades i tyska dödsläger. Till Sverige kom romerna troligen redan på 1200-talet – Birger Jarl talar om ”utländska landstrykare”. På 1600-talet utfärdades dekret om att fördriva alla ”tattare” ur landet. De som ännu påträffades efter ett år fick slås ihjäl. Huvuddelen förvisades till Finland och senare till Norge och svenska Pommern.

I 1914 års nya utlänningslag slog man fast att zigenare var icke önskvärda i Sverige. Riksdagens fattigvårdslagstiftningskommitté skrev 1922: ”Då zigenarnas inordnande i samhället hos oss synes vara ett olösligt problem är enda utvägen att på ett eller annat sätt få zigenarna ut ur landet. Då de flesta av dem torde vara svenska undersåtar och i allt fall deras medborgarrätt i annat land svårligen läte sig bevisas, kan deras försvinnande ur landet icke nås på annat sätt än att så starka inskränkningar lades på deras rörelsefrihet, att de finna med sin egen fördel förenligt att lämna landet och utvandra till ett land med för dem gynnsammare förhållanden.” Författaren Irka Cederberg, som outtröttligt skildrat romernas situation, konstaterar att de alltså helt enkelt skulle trakasseras ut ur landet. Invandring för romer förbjöds och hindrade dem som försökte rädda sig undan andra världskrigets förintelse.

Förföljelserna och trakasserierna har sedan fortsatt in i vår tid. I böcker, TV-program och tidningsartiklar har de kopplats till lättja och kriminalitet. I en artikel i Illustrerad vetenskap så sent som 2001 slog man fast att ”zigenarna avskyr varje form av registrering och fast arbete” och det påstods vara en sport för romer att lura sig till medlidande genom att tigga på kryckor eller med hungriga barn i famnen. I en artikelserie i Göteborgs-Posten i juni 2012 granskades tiggeriet på stadens gator. En rubrik löd ”Polisen misstänker: tiggeriet kan vara organiserat.” När orden polis och organiserat förekommer i samma mening går tankarna lätt till brottslighet. Läser man noggrant framgår det emellertid att de personer som vidtalats som experter inte sagt något annat än att en del av tiggarna samarbetar såtillvida att de kommit hit tillsammans och bor på samma ställe. Mer organiserat än så har man inga bevis för att det är. En annan rubrik lyder ”Filip 21 ‘tigger för att överleva’.” Citattecknen antyder att rukbrikmakaren känner behovet att i rubriken tala om det kanske inte är sant att Filip tigger för att överleva, det kan vara något han bara hittar på. Tonen i artiklarna är genomgående misstänksam och nedlåtande.

Så varför tigger då människor från Östeuropa på svenska gator? I boken Europas skam berättar journalisten Lisa Bjurwald om situationen för romerna i några av de länder de lämnar och samma gör Magnus Linton i De hatade. Fram träder en bild som mer än förskräcker. Det är ren fasa som fyller mig när jag ser de tydliga parallellerna till 30-talets Europa. I Slovakien lever majoriteten av romerna i slumliknande ghetton (i ett fall inhägnat av en mur) och i flera länder utsätts romer för mord och mordbränder. I Bosnien är romer enligt lag förbjudna att kandidera till parlamentet och presidentposten. I Tjeckien sätts 30 procent av alla romska barn i särskola. I många länder är den politiska retoriken mot romer, även bland etablerade partier, mycket hätsk och rentav uppviglande. En företrädare för det ungerska partiet Jobbik har föreslagit att romer ska stängas in i läger till skydd för allmänheten.

EU:s byrå för grundläggande rättigheter har slagit fast att de 10 miljoner europeiska romerna är vår kontinents mest utsatta och diskriminerade folkgrupp. Och vilka möjligheter har man att få ett jobb i en fientlig värld som förväntar sig att man är lat och stjäl? Som en människorättsaktivist Lisa Bjurwald intervjuar konstaterar: ”Om du inte har någon annan utväg och det handlar om överlevnad – då stjäl du. Punkt slut. Det har ingenting med ras att göra.” Bjurwald ger också exempel på hur de romer som själva utsätts för brott – misshandel, mordbrand, mordförsök – inte har någon hjälp från polisen att vänta. Ironiskt nog utpekas alltså romerna som brottslingar och en av följderna är att de utsätts för brott långt mycket allvarligare än de stölder de själva anklagas för.

Är man fattig och så marginaliserad att inget jobb står att finna, vad ska man göra för att överleva och landet man bor i inte ger en socialbidrag? Vad återstår? Att stjäla eller att försöka ta sig till ett land där man kanske kan tigga ihop till mat åtminstone. Men också i det nya landet blir man misstänklig- och främmandegjord, sedd som en lat och kriminell paria. Det är verkligheten för de romer som lämnat förföljelse och diskriminering i exempelvis Rumänien eller Bulgarien för att ta sig till Sverige och tigga ihop till mat. När det kommer till tiggarna skulle antagligen många av oss kunna vända blicken mot oss själva och studera hur rationaliseringar, skuldbeläggande och likgiltighet skapas av att se andras lidande. Då kan vi kanske öka vår förståelse för hur merparten av det tyska folket kunde blunda för judarnas utsatthet och lidande i 30-talets Tyskland. Är vi verkligen ett smack bättre själva?

En variant på denna text finns på Arbetets kultursida idag.