Mer makt åt rektorn!

 Det pågår ett vansinnigt slöseri i Göteborgs skolor och det skulle behöva sparas omedelbart. Jag syftar inte bara på mänskliga resurser utan också på reda pengar.

Det kan visserligen se ut som att man sparar pengar när man drar ner på lärartjänster och läromedel och låter eleverna arbeta i miljöer som äventyrar deras hälsa men i själva verket är det ett säkert sätt att bygga upp ett enormt underskott inför framtiden. Varje elev som inte får rätt hjälp i skolan är en angelägenhet för hela kommunen och samhället. Att hamna i långtidsarbetslöshet, kriminalitet eller psykisk sjukdom är inte bara plågsamt för den enskilde och de direkt berörda – det kostar skattepengar.

De båda ekonomerna Ingvar Nilsson och Anders Wadeskog har utarbetat metoder för att sätta pris på missbruk och kriminalitet. I sina socioekonomiska bokslut räknar de fram vad sådant som antal vårddygn på LVU-hem, sjukskrivningar och avgiftningar faktiskt kostar och vem som betalar. Föga överraskande lönar det sig alltid för en kommun att satsa brett och förebyggande. Som till exempel på en skola där alla får den hjälp och det stöd de behöver – tidigt. Att behöva koppla in socialtjänst är dyrt, liksom att låta många elever hamna på gymnasiets individuella program i stället för på något av de ordinarie. För de pengar som en narkoman kostar samhället (dryga 1,6 miljoner per år) skulle ett par socialpedagoger och en elevassistent kunna få anställning på en skola – och kanske rädda flera elever från att hamna i kostsam kriminalitet tio år senare. Om man undviker att en tonåring hamnar i missbruk så finansierar det skolkuratorer för 43 000 barn. Slipper man att placera bara ett enda barn på institution så har det betalat årslönen för ett par (välbetalda) speciallärare (siffror från rapporten Nu – inte senare, Stiftelsen Allmänna Barnhuset).

Ingen besparing är så kortsiktig som den som görs på unga människor. Varje extra krona till skolan är väl använda pengar och det går faktiskt att också rent budgetmässigt räkna skolsatsningar som långsiktiga investeringar. Att sätta upp hälsa och arbetsförmåga som en tillgång i balansräkningen är fullt möjligt. I privat näringsliv bokförs kunskap och goodwill självklart som tillgångar och kommuner kan göra samma sak. I sina rekommendationer skrev Rådet för kommunal redovisning (ett oberoende ideellt organ bildat 1997 av staten Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet): ” En immateriell tillgång förväntas ge upphov till framtida ekonomiska fördelar, antingen i form av intäkter eller som kostnadsbesparingar.” Likaväl som att investera i nya byggnader kan en kommun investera i sina medborgare.

Hur sambanden mellan insnävad budget och ungdomars utslagning ser ut vet antagligen varenda rektor i Göteborg men vad ska de göra om deras arbetsgivare inte lyssnar? Som rektor har man två uppdragsgivare: staten som bestämmer vilka mål som ska uppnås och kommunen som sätter budgeten. Rektorer jag pratar med känner att de inte kan leva upp till det statliga uppdrag de har. Rent juridiskt går det statliga uppdraget först men rektorerna upplever att skollag, läroplan och andra reglementen kommer i andra hand, budget i första.

Förklaringen till att det blir så står naturligtvis att finna i att den kommunala uppdragsgivarens närvaro är så mycket mer påtaglig i en rektors vardag än vad den statliga är. Rektorerna är kommunalt anställda och träffar sina chefer regelbundet – och cheferna har bara ett kommunalt uppdrag, inget statligt. Rektorerna träffar dessutom de kommunala politikerna, inte de på nationell nivå. Det är kanske inte så konstigt att man styrs mot att i första hand tillfredsställa de krav man upplever konkret i sin vardag och som ställs av dem som anställt en.

En inte alltför vågad slutsats är att kommunaliseringen av skolan lett till en kraftig försvagning för skollag och andra statliga styrdokument. Och till en större tystnad från rektorer. Det krävs stort mod för att spräcka budgeten och pondus för att kunna stå upp inför chefer och politiker för att försvara sina beslut – även då de bara handlar om att följa skollagen och ge alla elever det stöd de behöver och har rätt till

En väg att lösa detta är att återförstatliga skolan (vilket inte behöver innebära en exakt återgång till det gamla systemet), en annan att själva skolan fortsätter vara kommunal medan rektorn går över till statlig anställning. Det skulle förändra maktbalansen till rektors – och elevernas – fördel. Då skulle också en Lex Maria-lag för rektorer, med anmälningsskyldighet då man inte kan leva upp till sitt uppdrag, kunna bli verkligt effektiv. Den kommun som inte tillhandahåller den utbildning som medborgarna enligt lag har rätt till skulle då ligga pyrt till. Idag är det i stället många av Göteborgs elever som gör det.

Som debattartikel i GP idag

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s