Värme och resonemang, Ur kapitel 7

Det är svårt att göra rätt hela tiden när man har hand om barn. Svårt för att de ibland är trötta, gnälliga och oresonliga. Svårt för att man själv ibland är trött, gnällig och oresonlig. Att prata om hur man ska uppfostra barn är  känsligt. Det är lätt att framstå som förnumstig och beskäftig. Med det här kapitlet, och nästa, har jag inte avsett att ge någon dåligt samvete. Jag vill bara  berätta vad de människor som tycks leva sina liv med empati och handlingskraft har fått med sig från sin tidigaste barndom och hur alla vi som har ansvar för små barn kan tänka och agera för att åstadkomma samma sak. Jag påstår inte att det är lätt eller att det finns några färdiga patentlösningar eller metoder att följa. Men det finns mönster som går igen i de barndomar som upplevs som lyckliga och som leder till självkänsla och civilkurage.

Somligt av det vi gör när vi ”uppfostrar” tenderar att höja barns aggressionsnivåer. Att straffa barnet eller ta avstånd ifrån det är två sådana saker, liksom tvång, avsaknad av struktur och regler och en allmänt hög aggressionsnivå runt barnet. Om föräldern använder metoden att på något sätt dra tillbaka sin kärlek till barnet som bestraffning kommer barnet i sin relation till andra att luta sig mot konventionella regler snarare än mot vad det kan märka att andra behöver och mår bra av. Straff, tvång och kärlekstillbakadragande är saker som aktivt rekommenderas exempelvis i olika nannyprogram på TV och ett antal moderna uppfostringshandböcker. Det gör det inte lättare att göra rätt. Vi kan ju själva se att vissa av metoderna ”fungerar”. Och det sägs aldrig något om biverkningarna.

När vi har med barn att göra måste vi fundera över vad vi vill åstadkomma för dem på lång sikt och inte bara på hur vi ska lösa beteendeproblem effektivt för stunden. Om vi bara vill få barn att vara tysta när vi bett dem kanske det framstår som en god idé att hota med indraget lördagsgodis om de fortsätter göra oljud. Vill vi att de ska förstå varför vi ber dem att vara tysta behöver vi förklara det och få dem att förstå hur deras beteende påverkar andra människor. Det kan vara mer tidsödande och skapa en hel del frustration när barnet inte bryr sig om vad man säger trots de goda skäl man angivit. Men det är den enda väg man kan gå om man vill få barnen att förstå och inte bara lyda. Att resonera leder oftast inte till omedelbara resultat. Men vi slipper de svåra biverkningar de enklare metoderna har: blind lydnad, avsägelse av eget ansvar, brist på inlevelseförmåga och empati.

Utan förklaringar till reglerna riskerar vi att fostra ögontjänare. Samtidigt menar Martin Hoffman att en principdriven empati understöjder den empati som väcks mer instinktivt av att se någon lida. Att ha utvecklat genomtänkta regler för hur man bör bete sig stärker alltså vår förmåga att känna empati i stunden. Moraliska principer får oss lättare att agera utifrån den empati som väckts av att se någon lida (eller veta att någon lider, utan att direkt bevittna det). Att se andra agera empatiskt är också en positiv faktor menar Hoffman som också föreslår att vuxna ibland kan styra barns rollekar så att de ger större träning i empati.

Alltid värt att hålla i minnet är, som jag redan nämnt, att människor tenderar att leva upp till de förväntningar vi har på dem. Det gäller inte minst barn. Därför måste vi sträva efter att alltid tillskriva barn de bästa intentioner. Om det inte är alldeles uppenbart att de gjort fel med flit bör man som vuxen välja att utgå från att det negativa de just gjort var en olyckshändelse snarare än en viljeakt. På det sättet hjälper man barnet att utveckla goda värderingar genom att utgå från att de redan har dem. De börjar tro det bästa om sig själva och anstränger sig för att leva upp till vår tro på dem.

Med insikt i hur otroligt viktigt vårt bemötande av barn är för hur vårt samhälle utvecklas är det extra sorgligt att se hur låg status omvårdnad av barn och utvecklande av deras sociala förmågor har. Barns fostran är inte bara en familjeangelägenhet utan en fundamental fråga för samhället. Förskollärare, lärare och fritidspersonal är våra absolut viktigaste yrkesgrupper och den roll vi har som föräldrar eller hjälpande vittnen är den viktigaste i livet. Många kommuner har idag kurser i föräldraskap eller annat stöd riktat till föräldrar. Det är mycket bra. Vid en snabb översyn kan jag emellertid konstatera att en del av kurserna och stödet handlar om hur man som förälder ska bli bättre på att disciplinera sina barn snarare än att möta dem och utveckla dem som människor. Då riskerar vi att fixa ett problem genom att i stället skapa ett annat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s