Skolan bör förstatligas

För nättidningen Skola och samhälle har jag skrivit ett inlägg i debatten om kommunalisering eller förstatligande. Min text är ett svar på Olle Holmbergs inlägg Kommunaliseringen – ett försvarstal.

Lärare har inte fått mer att säga till om!

Generellt är det en mycket bra idé att flytta beslut så nära dem de berör som möjligt. Problemet är att de flesta kommuner är så stora att besluten i alla fall tas långt över huvudet på dem de ytterst berör – elever och lärare. Jag har själv suttit i barn- och utbildningsnämnden i den kommun jag bor (Uddevalla, med ca 50 000 invånare) under några år kring millennieskiftet. Den erfarenheten gav insikten att för en fritidspolitiker är det omöjligt att hålla sig insatt i situationen på, och förutsättningarna för, alla skolor, redan i en kommun av ganska medelmåttig storlek.

Under mina tre år i nämnden träffade jag få rektorer och ännu färre lärare och elever. Jag kan faktiskt bara minnas ett enda tillfälle då elever besökte oss under ett nämndsmöte, en gång då föräldrar bjudits in (eller om de möjligen kommit på eget initiativ), en handfull rektorsbesök och några lärare kan jag inte minnas alls – även om det kanske hände.

Pedagoger och elever mötte jag främst i samband med att jag på eget initiativ besökte skolor i det ”kontaktområde” jag tilldelats, eller vid möten som föräldrar kallat till när de var upprörda över till exempel stängning av en skola. Det blev då uppenbart att de jag träffade hade väldigt vaga begrepp om beslutsgångar och skolpolitik i kommunen och att mina besök i skolor och förskolor var ovanliga. Jag verkade anses dimpa ner från en annan värld.

Under mina år som politiker ägnade vi tiden bland annat åt att formulera en lokal skolplan för alla kommunens skolor. Jag har mycket svårt att föreställa mig att den någonsin blev en kioskvältare ute på skolorna. Den var för allmänt hållen för att fylla någon funktion för den enskilda skolan – antagligen för att vi saknade kunskaper om pedagogik –  och var inte framtagen i samarbete med lärare eller elever.

Att lärares inflytande minskat de senaste 20 åren slås fast av Eva Bejerots forskning . Det är troligen inte kommunaliseringen som orsakat det men den tycks hur som helst inte ha avhjälpt problemet.

Kort sagt: för de flesta lärare och elever så upplevs nog inte besluten och makten ha kommit särskilt mycket närmare dem.

En olycklig ansvarsfördelning

En av mina främsta invändningar mot kommunaliseringen är emellertid att ansvaret mellan stat och kommun fördelades på ett sätt som fått och får olyckliga konsekvenser. Staten fattar genom styrdokumenten beslut om skolans innehåll medan kommunen fattar beslut om budgeten. Eftersom beslutsfattarna på den kommunala nivån är så mycket mer närvarande i rektorers arbete, och äger rätten att anställa och avskeda, så sker regelbunden ansvarsutkrävning främst vad gäller det ekonomiska.

Det är inte förvånande att 6 av 10 lärare uppger att de har elever som behöver stöd men inte får det eller att fyra av tio skolledare har nekat ge särskilt stöd till elever i behov och anger främst ekonomiska skäl till det. Rektorer pressas till att i första hand hålla budget och först i andra hand att leva upp till de lagstadgade minimikraven för vad skolan ska erbjuda och åstadkomma.

Rektorerna hamnar i en rävsax, där de som anställer dem, och har rätt att avskeda dem, är de som håller i pengarna medan de som beslutat om vad de ska uppnå inte alls har samma koll på situationen. De flesta rektorer blir naturligt mest lojala med den hand som föder dem.

Det här förhållandet gynnar knappast skolutvecklingen, och inte heller det förtroende som ni skrev om och hoppades på i Skolkommitténs slutbetänkande. Politikernas krav på skolan blev inte ”välgrundade och legitima” för att de hamnade på kommunal nivå.

Rektorer generellt varken orkar eller vågar protestera mot för snålt tilltagen budget (även om det finns modiga undantag. De slår i stället snällt knut på sig själva för att åstadkomma så mycket skola som möjligt för så lite pengar som möjligt, för att tillfredsställa sina kommunala chefer. Och de kommunala cheferna trollar med ord, för att få det att framstå som att de visst lever upp till styrdokumenten.

Om staten tar över även det ekonomiska ansvaret kan stat och kommun inte komma undan med att lassa över ansvaret på varandra. Samtidigt är det ju inte säkert att allt automatiskt blir bättre, det inser jag. Även den som sätter målen kan anslå för lite pengar.

Nytt – i stället för återgång till det gamla

Det behövs, precis som Olle Holmberg skriver, motkrafter mot New Public Management och mäthysterin. Jag tror att de motkrafterna bäst kommer från skolorna själva och att de måste utgå från pedagogiska spörsmål. Politiker vars främsta ansvar handlar om ekonomin är inte särskilt troliga i rollen som kämpar mot NPM.

Eftersom jag vill att grundläggande pedagogiska mål och ekonomiska ramar ska sättas av samma instans – och jag inte kan föreställa mig att det skulle vara särskilt lyckat att båda dessa ansvarsområden skulle ligga på kommunerna – så landar jag i ett förstatligande. Men föreställningarna om vad ett förstatligande kan åstadkomma är många och högtflygande och olika personer som talar sig varma för det kan ha helt olika mål. Jan Björklunds mål verkar vara ökad statlig makt och kontroll och jag anar att han med ”större likvärdighet” menar att skolan ska bli ännu mer standardiserad så att det går lättare att mäta och jämföra skolor med varandra.

Ett förstatligande drivet av Jan Björklunds föreställningar om detaljstyrning och kontroll ger anledning till oro. Jag är överens med honom om att förstatligande är en god idé, men alltså inte om målet med det. Målet borde i stället vara samma som det ni hade med kommunaliseringen: att låta de enskilda skolorna i mycket högre utsträckning bli självstyrande enheter.

För mig handlar förstatligandet därför också om att avskaffa en byråkratisk nivå i kedjan. En statlig organisation och statliga mål för skolan behövs. En intern organisation och lokala mål behövs på den enskilda skolan. Jag har däremot svårt att se att en kommunal nivå automatiskt tillför något. Mer makt och frirum borde kunna skapas för de enskilda skolorna med en byråkratisk nivå mindre att förhålla sig till. Jag inser att det ändå kommer behöva samarbetas och existera organisationer på mer lokal nivå, men hur det ska se ut bör kunna bestämmas av skolorna själva, utifrån deras specifika önskemål och förutsättningar.

Avslutningsvis: när det finns problem i stora system så letar vi gärna efter de där rattarna att vrida på som gör så att allt bli bra på en gång. Kommunaliseringen tycks ha blivit en sådan ratt. Jag tror inte att frågan om fortsatt kommunal makt eller förstatligande är så avgörande som många politiker och debattörer just nu vill ha den till. Att göra frågan viktigare än den är fungerar som en avledande manöver för att vända bort blicken från mer komplexa frågeställningar och problem. Jag hoppas därför att diskussionen om kommunalisering inte tillåts överskugga alla andra viktiga skolfrågor detta valår. En förstatligad skola är bara en nyckel bland många, och vi behöver tänka efter noga innan vi drar igång ytterligare stora omvandlingar av den svenska skolan.

2 reaktioner på ”Skolan bör förstatligas

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s